Tid för reflektion och eftertanke omkring empati och vårt gemensamma ansvar för framtiden.

Ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut och jag kan bara konstatera att jag trivs ofattbart bra på akutkliniken. Känner mig enormt priviligerad att haett arbete där jag dagligen får möta människor i alla livets skeden och får hjälpa människor när de befinner sig i en osäker och utsatt situation. Att om inte dagligen så i alla fall varje vecka bidra till att rädda ett liv eller två. Att dessutom ha privilegiet att få jobba med likasinnade brinner för samma saker som jag gör bara saken ännu bättre. Denna veckan gav arbetet ovanligt stor chans till reflektion och eftertanke med tanke på händelserna på Kronans skola i Trollhättan. Jag började jobba kl 11 torsdag förmiddag och kom till akuten på NÄL precis när alla offer anlände till akutmottagningen. Den syn som mötte en den närmaste timmen kan inte beskrivas i ord. Som människa tror jag att man har en viss obeveklig naivitet inom sig och man förväntar sig helt enkelt inte att sådant händer där man själv jobbar. Jag är dock så ofattbart stolt och imponerad över mina kollegor – både polis, ambulanspersonal och på sjukhuspersonal. Det var säkert 60 sjuksköterskor, undersköterskor, kirurger, anestesiläkare, akutläkare och medicinläkare på akuten. De ledningsansvariga gjorde ett perfekt jobb med att organisera personal i team och alla team jobbade som väloljade maskiner. Inga fördröjningar eller felbeslut. Allt flöt som vatten. Alla kommunicerade, visste vad de skulle göra och allt gick helt otroligt snabbt. Trots att man inte önskar att man någonsin skall behöva använda katastrofplaner och katastrofberedskap så är det fruktansvärt skönt att se att all träning faktiskt gör så att det fungerar när det verkligen gäller. Jag har verkligen fantastiska kollegor och de förtjänar en enorm eloge för det arbete de utförde i torsdags! Men det var tufft för samtliga inblandade – ingen går oberörd hem från jobbet en dag som den. I det akuta skedet jobbar man bara på men efteråt inser man hur djupt händelserna påverkat. Själv var jag helt utmattad när jag kom hem på kvällen. På sätt och vis är det ju bra! Man skall bli berörd när sådant händer annars är det något som är galet fel.
Däremot har jag valt att inte vare sig läsa tidningarna eller se nyheter på tv förutom lite kort just torsdag eftermiddag. Jag blir så ledsen, förbannad och irriterad över all felinformation som sprids och hur man alltid måste uppvigla till hat och vända allting till något som kan göras till föremål för en politisk agenda. I dagens samhälle är det media och politiker som dikterar vad vi skall bry oss om och vad vi skall tycka. Man får inte blanda ihop sakförhållanden med samhällsproblem, vilket politiker och media ofta gör för att gynna sin egen agenda. Detta medför en snedvriden bild där vissa samhällsproblem blir starkt överdrivna och därmed missuppfattas av befolkningen. Som ex. kan nämnas vargfrågan som i grund och botten berör ganska få men som fått enorm politisk och medial uppmärksamhet. En sådan snedvridning är farlig just för att människor i obalans kan utnyttja denna för att rättfärdiga sin åsikter och agerande. Det är otvetydigt en sakfråga att många flyktingar söker asyl i Sverige idag – däremot blir det först ett samhällsproblem när politiker och media börjar prata om det som kris och belastning för samhället. Detta skall inte missförstås – vi har ett enormt problem i världen idag med bristande respekt och empati, vilket leder till krig, svält, flyktingströmmar och rasism. Men denna snedvridning av uppmärksamhet och problemen ger bara gärningsmännen vatten på sin kvarn och leder till ökat stöd för dem. Den verklighet som speglas i medierna och i politiska valmanifest är sällan den sanna verkligheten vilket vi alla bör ha i åtanke. När tidningarna publicerar listor över invandrarproblem och den politiska mitten börjar pratat om åtgärder för att minska invandrartrycket med gränskontroller underblåser de oavsiktligt argument som slutar med våldsbrott som det i Trollhättan. Politiker och media bär självklart inte skulden för det som inträffar, men det finns ett samband som jag tycker att vi alla borde bli mer uppmärksamma på. Börja reflektera över vad du läser och hör och acceptera det inte urskiljningslöst som sanningen. Hemska händelser sker varje dag och massor av människor lider och dör, men de flesta får ingen som helst medial uppmärksamhet och ingen intresserar sig för deras öde. Jag vill återigen framhärda attt jag på inget sätt är ute efter att förringa det hemska som hände i Trollhättan eller det lidande som de anhöriga går igenom. Tvärtom: ingen borde någonsin behöva uppleva något liknande! Jag hyser en enorm empati för alla berörda. Men hur är det med alla andra offer och anhöriga runt om i världen vars existens vi väljer att blunda för? Förtjänar inte de minst lika mycket empati? Vill vi verkligen att media och politiker skall tala om för oss vem som är värd att bry sig om? Jag har också hört en massa kommentarer om att man inte kan förstå hur någon kan ha empati för gärningsmannens anhöriga, vilket jag tycker är helt absurt. De har ju också förlorat en son/bror och lider väl minst lika mycket som offrens anhöriga? Det är väl knappast gärningsmannens anhöriga som tvingat honom att utföra dådet, eller?
Media har varit enormt snabba med att beteckna dådet som ett terrordåd med rasistiska motiv, men sanningen är den att vi aldrig med säkerhet kommer att få veta vad gärningsmannen tänkte och hur han rättfärdigade sina handlingar för sig själv eftersom han är död. Han är den enda som skulle kunna be- eller avkräfta våra teorier och just därför kommer de aldrig bli annat än just teorier och spekulationer, oavsett vad man hittar bland hans tillhörigheter. För de flesta verkar det vara enormt viktigt att klassifiera dådet och göra det till en politisk agenda. För mig personligen spelar det ingen som helst roll vilken hudfärg eller bakgrund offrena hade. För mig var de lika svenska som jag är och framförallt var de individer. Unga människor med hopp och drömmar för framtiden. Att människor rycks ifrån oss på detta sätt är alltid en tragedi – oavsett vad de heter, var de bor, vlken bakgrund de har eller vilken kultur de kommer ifrån. Om vi alla kunde se på (och respektera) varandra som individer och inse att vi alla i grund och botten hyser samma drömmar och önskemål om ett bra liv skulle världen vara en mycket bättre plats.
Vi i västvärlden lever över lag ett mycket priviligerat liv idag och ändå mår vi sämre och klagar mer än någonsin tidigare. Ju mer vi har desto mer tycks vi jaga efter ännu mer istället för att stanna upp, reflektera över hur bra vi har det och vara tacksamma för det liv vi lever och inse att vi har mer än tillräckligt redan som det är. Image har blivit allt viktigare och jag kan ibland uppleva att det överskuggar det riktiga engagemanget. När media beslutar sig för attt något är värt att uppmärksamma så hoppar alla på tåget och deltar och ser dessutom till att alla andra får vet att de gjort det. Facebookinläggen flödar… Missförstå mig inte, jag tycker det är fantastiskt att mäniskor sluter upp och visar stöd och empati. Det som gör mig riktigt rädd i dag är att vi har ett gemensamt ansvar för världens utveckling och jag är inte säker på om männskligheten är beredd att göra det som krävs för att få bukt med de problem vi har. Vi har blivit så oerhört bra på att tycka och uttrycka våra åsikter, men sällan medför det att vi radikalt ändrar vårt beteende eftersom vi inte gärna vill göra avkall på de privilegier vi har. Egenansvar har snart blivit ett ohört fenomen – det är alltid lättare att skylla på någon annan än att se sin egen del i problemet. Alltid är det någon annan som bär ansvaret för att saker sker och världen ser ut som den gör. Därmed sätter vi oss själva i en sorts offerroll där vi inte känner att vi har någon som helst makt att göra något själva för att förändra situationen. Vi vet vilka utmaningar vi står inför med svält, krig, flyktingströmar, rasism, miljöhot etc. Vi raljerar över hur smarta och driftiga vi är men vi är ändå inte beredda att göra avkall på något som helst för att rädda oss själva eller våra medmäniskor.
Efter det katastofala som inträffade i Trollhättan i torsdags önskar jag att man istället för att uppvigla till ännu mer hat och hämndbegär istället skulle dra lärdom av alla vardagshjältar som varje dag gör fantastiskt goda gärningar utan en tanke på egen prestige, image eller självuppfyllande ändamål. Jag kände inte Lavin Eskandar som föll offer för attacken, men för mig förefaller han vara en genuint godhjärtad människa. När han ställdes inför gärningsmannen tror jag aldrig att han funderade över vad han skule göra utan gjorde det som föll sig helt naturligt – att sätta andra före sig själv. Jag tror knappast att han gjorde det med tanken om att han skulle få ära och berömmelse för sitt handlande, utan för att det för honom inte fanns andra alternativ. Om vi alla handlade som honom i både det stora och lilla i vardagen skulle många av våra problem lösas. Se till att denna katastrofen för något positivt med sig. Se på andra som individer, inte som klassificerade objekt. Inse allas lika värde och inse att du själv kan (och måste) bidra till att förändra världen och hur vi ser på varandra. Vänta inte på att andra skall göra det åt dig och låt inte media och politiker diktera för dig var dina sympatier skall ligga. Att något inträffar i ditt kvarter är hemskt, men betyder inte att offrena där lider mer än de som förolyckas i tex. Afrika. Ditt hjärta är stort nog att hysa empati för alla – det behöver inte vara antingen eller. Som Martin Luther King en gång sa:
~
Let us not wallow in the valley of despair, I say to you today, my friends.
And so even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream...
I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal”.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”
~
Man kan inte ensam hjälpa alla och ibland kan världens alla problem tyckas så oöverstigliga att man blir alldeles matt bara av att tänka på dem. Men kom ihåg att empati har du obegränsade mängder av. En hjälpande hand, ett leende, respektfullt bemötande och ett vänligt ord är alltid gratis. Ta vara på de små tillfällen att bidra till en bättre värld. Ta dig tid att möta dina medmänniskor istället för att alltid stressa vidare. Möt deras blick, se bakom ytan och lyssna på deras historia. Du kommer att förundras över hur många fantastiska människor du får lära känna, vilka otroliga glada och sorgliga levnadsöden du kommer att möta, och inte minst hur mycket du själv kommer att få till skänks i form av glädje, uppskattning och visdom. Ärlighet, vänlighet, empati; att behandla andra som du själv vill bli behandlad och att sträcka ut en hand för att hjälpa de som är i behov av det. Svårare än så behöver det inte vara. Blunda inte, utan inse styrkan du har inom dig och hur mycket du kan åstadkomma om du bara vill.
~
Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness that most frightens us.
We ask ourselves: Who am I to be brilliant, gorgeous, talanted, fabulous?
Actually, who are you not to be?
You are a chld of God.
Your playing small does not serve the world.
There is nothing enlightened about shrinnking so that other people won’t feel insecure around you.
We are all meant to shine, as children do.
We were born to manifest the glory of God that is within us.
It’s not just in some of us; it’s in everyone.
And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same.
As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”
~
Inspirational_Grief_Quote4

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s