Race Report Ironman 70.3 Jönköping

Sedan i oktober förra året när jag började träna med Magnus Johansson som coach har jag sett fram emot prio A racen för säsongen. Att äntligen få ett kvitto på allt arbete som vi lagt in. Allt planerande och uppföljande från Magnus sida – och över 400 träningstimmar från min sida. Tävlingen i Borås 18 juni gick visserligen riktigt bra, men jag var inte formtoppad och det gör trots allt stor skillnad. En sån grym besvikelse att sen bli sjuk två veckor innan Ironman 70.3 Jönköping! Vaknade på midsommarafton (och min födelsedag till på köpet) med ont i halsen. Orkade dock genomföra ett 4 timmars distans pass på cykeln under lördagen (mycket tack vare pojkvännen som agerade dragplåster) men sedan bröt förkylningen ut – och höll i sig. Det blev bara inte bättre! Så sjukt frustrerad! Först efter 10 dagar fattade jag att det nog övergått i bihåleinflammation (Att man som läkare inte ens kan diagnosticera sig själv utan bara går runt och säger åt sig själv att sluta gnälla och klaga… Herregud!). In med behandling med både cortisonspray och antibiotika. Först då började det vända. Men hela formtoppningen gick om intet och uppladdningen var rent ut sagt skit både för formen och inte minst mentalt. Var tveksam om jag skulle kunna starta ända fram till tävlingsdagens morgon, samtidigt som jag visste att det banne mig skulle mycket till för att tvinga mig till att avstå årets näst viktigaste tävling!

Dagen innan tävling (lördag) åkte vi upp till Jönköping. Fick registrerat oss, provsimmat delar av simbanan (kändes trots allt ok även om jag stort sett inte simmat på 2 veckor), checkat in på hotellet och checkat in cyklar och tävlingspåsar i växlingsområdet. Sedan ägnades dagen åt att hänga på stan, reka växlings- och målområdena (inkl den monstruöst långa löpningen mellan simuppgång och T1 på över 500 m!!), samt bränna lite pengar i expon. Blev tidig sänggång för att försöka få till så mycket vila som möjligt för kroppen innan tävlingsstart.

Älskar verkligen atmosfären på Ironman tävlingar! Det är en helt speciell känsla eftersom det är så stort och involverar så många atleter. Överallt ser man folk på grymma tempohojar och i träningskläder. Man kan inte bli annat än peppad! Och förväntan hänger i luften överallt. Tävlingarna är visserligen dyra, men med tanke på hur välorganiserade eventen är så är det enligt mig värt varenda krona! När man lagt så mycket tid på träning är det skönt att komma till en tävling där man vet att precis ALLT i organisationen runt omkring fungerar som en klocka!

1200-41200-2

Tävlingsdagen kom med mulet väder, men uppehåll och svag vind. Efter frukost bar det av ner till växlingsområdet. Kolla cykeln, påsar och fylla på sportdryck och energi på cykeln. Fick tid att hänga lite med klubbkompisarna också. Grymt roligt att det var så många 3CT:are som ställde upp! Sedan på med våtdräkten och traska ner till simstarten och simuppvärmningen. Uppvärmningen var i kanalen bredvid sjön och hölls rätt tidigt (8-8:30) vilket betydde att man sedan var tvungen att stå och småfrysa i över 30 min i väntan på start. Det blev tid till många tankar under den halvtimmen… Att jag skulle starta hade jag definitivt bestämt mig för. Däremot tvingades jag ställa mig på startlinjen utan någon som helst vettig plan för hur jag skulle genomföra loppet. Jag hade säkert 5 potentiella planer i huvudet, men visste att jag skulle få revidera löpande utifrån hur kroppen kändes. Planen var iaf att starta ut på simningen i ett ganska lugnt tempo, försöka hitta min egen plats i vattnet och få in en rytm som kändes behaglig. Självseedingen vållade mig dock vissa problem. Simmade ju riktigt bra i Borås, men var osäker på hur mycket sjukdomen ställt till med. Dessutom är simning ju en färskvara och det har varit riktigt dåligt med simning de sista 2 veckorna. Seedinggrupperna gick med 2 min intervaller för rullande start (4 atleter släpptes i vattnet med 5 sek mellanrum). Ställde mig efter mycket dividerande i startgrupp för 32 min. Ville inte fega och hoppades att jag skulle hitta några fötter på en något starkare simmare som kanske kunde dra upp min fart lite. Sedan blev det dags för nationalsången och start för proffsen. Där någonstans kände jag mig nästan lite tårögd. Efter de senaste veckornas slitningar mellan hopp och förtvivlan så var jag så otroligt glad och tacksam för att jag iaf fick stå på startlinjen och uppleva ännu en Ironmantävling. Det är inte många upplevelser i mitt liv som slår de stunderna strax innan start när man står tillsammans med 2000 taggade atleter i soluppgången och väntar på att få kasta sig i vattnet! Så var det äntligen dags för start. Simningen på 1930 m gick i Munksjön i centrala Jönköping. Extremt lättnavigerat – rakt ut, tvärs över och rakt tillbaka. Kändes skönt att slippa fundera över det iaf! Visade sig snabbt att jag såklart varit alldeles för optimistisk med seedinggruppen. Blev omsimmad av typ alla och hittade inga fötter att ligga på – inte någon bra start för självförtroendet! Simningen kändes seg och långsam (men å andra sidan tappar jag alltid tidsuppfattningen helt när jag simmar på tävling så det är svårt att avgöra hur snabbt det går egentligen). Fick iaf gott om plats och slapp trängas med andra. Skönt med rullande start istället för det totala kaos som råder vid gemensamma starter! Kom upp ur vattnet och startade på den något långa löpningen till T1. Stannade klockan så snart jag fått ner våtdräkten till midjan och såg att den stod på 38 min (officiell tid 37:38). Kändes absolut katastrofalt dåligt jämfört med min simning i Borås på 31 min.
1200-51200-3

Löpningen till T1 kändes ändå ok, trots att pulsen låg alldeles för högt. Märktes att kroppen inte mådde toppen. In i växlingsområdet och hittade snabbt min påse på räcket. Offrade 30 sek på att ta på en extra tröja inför cyklingen för att inte frysa då det kändes enormt korkat efter att man varit sjuk i två veckors tid. Visade sig att vara ett klokt val då det inte var jättevarmt i luften. Ut till cykeln och bort till cykelstarten. Tid i T1 6:04.

Kommer upp på cykeln och startar klocka och cykeldator. Upptäcker genast att det är något fel med effektpedalerna. Lite lätt stress och panik. Fick inte mätaren att visa över 100 watt. Inser att jag måste köra på känsla istället för att ha ett riktvärde att gå efter. Cyklar ett tag och tycker ändå att det känns som att mätaren visar ca hälften av vad jag reellt trycker ut av effekt så bestämmer mig för att ändå snegla på effektmätaren och försöka ligga på hälften av det värde som jag planerat sedan innan (visar sig senare vara helt korrekt då effektmätaren bara registrerat ena pedalens värde). Trampar ut på cyklingen och inser efter ett par minuter att jag även har grymma problem med mina växlar. Närmare bestämt att de tre lättaste växlarna på varje drev hoppar fram och tillbaka och är helt obrukbara. En av dagens absolut största läxor blev helt klart: ”se till att cykla igenom all utrustning och växlar på cykeln dagen innan”… Första 10 km på cyklingen går i princip bara uppför. Kroppen känns skit och jag försöker ta det lugnt medan alla andra bara kör förbi. Efter ca 10 km planar det ut men hela banan är egentligen rätt kuperad (>600 höjdmeter) så platt blir det aldrig. Mycket klungkörning i starten bland de andra. Jag försöker köra schysst och ligga med 12 m lucka enligt tävlingsreglerna. Svårt med omkörningar när de man inte kör om följer reglerna och faller tillbaka när man väl har passerat deras framhjul. Blir smått irriterad. Bra närvaro av race marshalls på banan iaf. Kroppen känns fortsatt inte alls bra. Försöker få i mig så mycket energi som möjligt med resultatet att jag börjar få ont i magen efter drygt 45 min. Vid 20 km snittar jag bara ca 26 km/h. Känner mig enormt missmodig och börjar starkt överväga om jag inte skall bryta trots allt. Är det värt det undrar jag? Får gräva rätt djupt mentalt för att komma fram till att: ”jo, det är absolut värt det, för jag vet att det är detta jag älskar att göra mer än stort sett allt annat när det kommer till kritan”. Vänder in i medvinden och tempot stiger långsamt och i takt med det även tron på mig själv. Kroppen börjar också kännas bättre. De nästa 45 km cyklar jag riktigt förbaskat bra med tanke på omständigheterna och snittar nästan 34 km/h under 4 mil. Sista 20-25 km går i motvind/sidvind. Förväntar mig att hastigheten skall falla markant men det gör den inte. Lyckas fortsatt hålla ett snitt omkring 31 km/h totalt. Får glada pepp från Jesper Svensson som jag cyklade med på Playitas när vi passerar varandra några gånger vilket värmer i hjärtat. Inser att jag verkligen njutit av cyklingen efter de första 20 km. Aldrig har en tävlingscykling känts så bra – och då är jag ändå inte frisk. Vid 85 km blir jag omkörd av en kille i M30-34 klassen som vänder sig om precis när han passerar och ropar ”faan vad snabb du är!”. Hörs att han menar vad han säger och blir så himla glad! Tänk vad mycket sådana kommentarer gör! Rullar in mot T2 och hoppar av cykeln. Cykeltid 2:55:03 – snittfart 30,85 km/h. Helt klart den bästa cykling jag gjort i tävlingssammanhang!

Benen känns enormt mycket fräschare än efter cyklingen i Borås. Snabb växling på 1:34 och ut på löpningen. Känns direkt tungt i bröstet. Inser att det kommer bli riktigt, riktigt jobbigt. Beslutar mig för att försöka lägga mig på 5 min tempo och se hur det går. Vill så himla gärna springa snabbare än i Borås. Blir grymt peppad av klubbkamrater och bekanta både på banan och vid sidan av. Fantastiskt publikstöd längs hela banan. Så sjukt roligt att så många människor kommer ut för att heja! Springer på och benen känns ok, men tungt i bröstet. Känns att hjärtat är ansträngt och pulsen ligger högt. Kanske inte högre än förväntat, men så snart den kommer över en viss nivå känns det som att kraften försvinner ur benen. Hinner bli lite orolig men samtidigt börjar jag inse att jag kanske, kanske kan komma under 5:30 som egentligen var mitt mål innan jag blev sjuk (egentligen hade jag en dröm om 5:15, men med tanke på att det är en långsam cykelbana och en enormt lång T1 så visste jag att det var ganska orealistiskt) och tänker att så fasen heller att jag ger upp eller kroknar nu! När jag passerat 11 km lossnar det något. Bara vetskapen om att man bara har ca 50 min kvar gör mycket. Bestämmer mig för att öka så smått vid 15 km. Det känns helt ok. Håller farten fram till 19,5 km och ökar sedan ytterligare. Det håller hela vägen in i mål. Löptid på 1:44:20 – snittfart 4:59/km (ca 4 min snabbare än i Borås). Passerar mållinjen grymt nöjd på tiden 5:24:38. Slutar på 9:e plats i min AG (mindre än 2 min efter 7:an) av totalt 53 anmälda.

DSC_0244

Mår väl sådär den första kvarten efter målgång. Yr och dubbelseende. Lättar efter lite mat och dryck. (Sannolikt rätt massiv saltbrist också för jag mår fantastiskt mycket bättre efter att ha fått i mig lite salta nötter i bilen på väg hem senare).  Äter den godaste hamburgare jag ätit på mycket länge! Mat smakar verkligen aldrig så gott som efter en långdistanstävling! Får min medalj och min finisher t-shirt och sammanstrålar sedan med de andra från klubben som gått i mål. Alla har gjort fantastiskt fina resultat. Kan bara återigen konstatera att alla min klubbkompisar är grymma atleter! Inte konstigt att man ibland känner sig sämre än man är när man har dem som referensmaterial! Absolut mest imponerande är Robert Kallin som debuterade på distansen och kommer in som nr 14 – efter 13 proffs och cyklade med en snittfart över 40 km/h!! Den killen kommer gå hur långt som helst!!

1200

För egen del var jag mest nöjd med att få åka hem utan den känsla av besvikelse som jag trodde att jag skulle ha med i bagaget. När jag reflekterar över tävlingen dagen efter inser jag att det sannolikt var både korkat och farligt att utsätta kroppen för den belastningen när den mådde som den gjorde, men att jag får vara fruktansvärt tacksam för att kroppen höll ihop. I min värld var det ändå värt det – både för att jag verkligen älskar det jag gör och för att denna tävling gav mig ofattbart mycket insikt i min egen mentala och fysiska styrka. Denna gång fick jag verkligen utmana mina gränser och därmed också inse vad jag faktiskt kan åstadkomma. Det kommer utan tvekan att hjälpa mig framöver och bidra till ännu bättre prestationer. Vad gäller simningen så var den visserligen inte fantastisk, men i efterhand inser jag att den inte var så dålig som jag först ansåg. Simbanan i Borås var ca 150m kort (ca 1750m) och enligt min klocka simmade jag 2150m igår. Om det stämmer så var det minst 300m längre simning, vilket förklarar en stor del av tidsskillnaden. Cykeltiden på 2:55 på en så pass långsam och kuperad bana kan jag inte vara annat än nöjd med. Att jag kan springa ännu snabbare vet jag. Men att med två veckors förkylning och bihåleinflammation i kroppen ändå köra 4 min bättre än på förra tävlingen är ändå klart godkänt. Efter denna tävling känns inte mitt mål om 11 h i Köpenhamn helt orealistiskt… Om jag nu bara får vara frisk fram till dess. Tycker dock att jag har varit sjuk så det räcker för flera år framåt. Tror aldrig jag varit dålig så länge tidigare… Nu blir det några dagars vila och lugn träning och sedan hoppas jag att de kommande tre veckornas hårdträning under semestern går precis så smidigt som de skall. Uppdatering lär följa..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s