Simtest och start på ny träningssäsong.

Träningssäsongen är igång igen sedan drygt 2 veckor tillbaka. Känns ruskigt bra. Inte haft några problem med vare sig kroppen eller motivationen att dra igång igen. Båda medspelare har glatt kastat sig in i leken som 5-åringar på legoland typ. Med andra ord helt uppslukade av det de gör utan nämnvärd uppmärksamhet för vad som sker runt omkring.. Undantaget är väl då på jobbet, där jag iaf kan fokusera på annat när det händer något. Älskar trots allt mitt jobb, även om jag kanske just nu gärna hade jobbat deltid och satsat ännu mer på sporten. Det känns fantastiskt givande när man verkligen får göra en skillnad och rädda livet på någon som annars inte skulle fått ännu en dag där de fick uppleva soluppgången eller tala om för sina nära och kära hur mycket de betyder. Det ger verkligen perspektiv på livet och ens prioriteringar! Dessutom har jag helt underbara kollegor som förgyller varje arbetsdag! Så så länge jag ”måste” jobba heltid så kan jag inte tänka mig ett bättre jobb än det jag har.

pool

I tisdags var det iaf dags för ett nytt simtest. Gjorde ett likadant i september förra året när jag precis drog igång träningen med Magnus för att veta ungefär vilket tempo jag orkar hålla i olika intensitetszoner. Underlättar ju enormt för Magnus när han skall skriva simpass och bestämma starttider för träningspassen. Lite prestationsångest får man ju alltid när det kommer till test. Man vill ju gärna se att det går framåt. Så det var med lite spända förväntningar jag hoppade i bassängen och värmde upp. Sedan var det dags för test. Startade med 5x100m i intensitetszon A1, A2, A3:1, A3:2 och A4(fullfart). Sedan 200m löst innan 5×50 m i samma zoner. Resultatet då? Riktigt stora framsteg som ni kan se i tabellen nedan! Framförallt på 100m intervallerna och framförallt i zon A1-A3. Med tanke på att jag satsar på långdistans så är det ju bästa stället att lägga sina förbättringar! Att kapa 10-16 sekunder/100m med 12 månaders träning är inte fy skam. Lyckades till och med göra min överambitiösa ådra nöjd, vilket inte är det lättaste! Så nu är jag taggad för att se vad ännu ett år kan göra för simtiderna!

 

img_1208

 

Annonser

KM i tempo – vinst och en bra säsongsavslutning!

I tisdags var det dags för det årliga KM:et i tempocykling. 20,8 km längs med gamla 44:an mot Uddevalla. Vi var ett gäng glada och rätt taggade och tävlingssugna cyklister som mötte upp vid startområdet. Vädret var mulet, ca 19 grader och med måttlig vind. Rätt perfekta omständigheter för tävling med andra ord..

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta av min egen prestation. Kände mig lite taggad när vi rullade hemifrån och var osäker på om jag återhämtat mig helt efter IM för 2 veckor sedan. Men väl på startlinjen vaknade förstås den lille tävlingsdjävulen i mig… Motståndet var dock hårt så hoppades egentligen bara på en pallplats och en bättre tid än förra året.

Vi släpptes iväg med 1 minuts mellanrum.  När startskottet gick drog jag iväg. Höll nog närmare 300w första halvminuten (nästan 150% av FTP). Fick såklart snart tagga ner lite, men försökte hålla mig över tröskel så mycket som möjligt. Benen kändes bra. Första 10,4 km i lätt motvind fram till vändpunkten. Lite tungt strax omkring vändningen men sedan gick det lite mer utför vilket var skönt. Några av grabbarna vände tillbaka efter målgång och hejade på vilket gav mig lite extra energi till att trycka på de sista 500 metrarna.

Kom i mål glad och nöjd, men utan någon som helst uppfattning om hur jag placerat mig. När resultaten rullades upp visade det sig att jag rent faktiskt knipit första platsen! 🙂 Och till och med slagit förra årets banrekord för damerna med hela 1 sekund (jaja, ett banrekord är ju ändå ett banrekord – stort eller litet..) Det var dock riktigt, riktigt jämnt bland oss tjejer så det var inga stora marginaler jag vann med – men bra utveckling från förra året och riktigt trevligt avslut på säsongen! Pallen delades med grymma Eva-Lott på andra plats och Anneli på tredjeplatsen.

Grabbarna var riktigt grymma! Markus Nymark seglade in på förstaplatsen på tiden 29:27 – följt av Patric Johansson och Torbjörn Claesson.

img_3070

Semester eller tortyr? Allt är relativt…

(English version at the bottom)

Nu har det snart gått 2 veckor sedan IM i Köpenhamn.. Känns på nåt konstigt sätt som att det var evigheter sedan. Var ute och sprang igår och funderade på varför det fortfarande kändes lite trögt i benen innan mina stackar utmattade neuroner hade gjort den ytterst komplicerade mattematiken och kommit fram till att det faktiskt bara gått drygt åtta dygn sedan jag tog mig över mållinjen.. Känns väl som en evighet eftersom jag redan saknar det så mycket… Har ju hört någon liten fågel kvittra om att det skall finnas något som heter ”Ironman Blues” – ett ytterst smittsamt virus som sägs drabba alla som genomfört en Ironman och som ger symtom i form av nedstämdhet, tomhet och apati nästan omedelbart efter att man genomfört en Ironman och som gör att man liksom mister lusten att träna och ta sig an en ny säsong. Detta ytterst vetenskapligt väldokumenterade medicinska tillstånd har tills vidare inte drabbat mig. Funderar allvarligt på om jag kan ha någon genmutation som gör mig resistent? Kanske skall donera lite blod till vetenskapen? Mådde visserligen illa direkt efter målgång i Köpenhamn, men redan efter ca 45 minuter började jag bli ytterst revanschsugen och började redan fundera på hur snabbt jag kunde dra igång träningen igen. ”Ja, ja, det går snabbt över” är det nog många som tänker nu. Men se där är det många som har fel. Men jag förstår dem, jag är trots allt en lite udda fågel i kolonin – lite av en statistisk avvikelse kanske man kan säga – som inte alltid fungerar som alla andra. Man får ta mig som jag är helt enkelt – på gott eller (kanske ibland mer) på ont.

Pratade med coachen dagen efter loppet. Hans plan för de kommande veckorna löd ungefär ordagrant: ”Nu vill jag att du inte tränar något organiserat de kommande veckorna, och att du försöker att inte läsa eller tänka på triathlon. Försök göra något annat.” Ungefär där satte jag mig på hasorna som en enveten häst som tvärvägrar precis framför en stor vattengrav så gruset flyger och ryttaren får sig ett rejält dopp. Vadå inte tänka på triathlon? Det lär ju knappast fungera. Jag tänker ju på triathlon typ hälften av den tid jag är vaken – och drömmer om det hälften av nätterna. Vad sjutton skall jag då fylla skallen med undrade jag? Mina hjärnceller kommer ju degenerera när de känner att de inte behövs mer eftersom jag bara kommer behöva använda hälften av den hjärnkapacitet jag annars använder.. Lovade iaf att göra mitt bästa då jag teoretiskt mycket väl kan se att det är bra att ta en paus så man inte tröttnar på det man gör – även om det knappast är sannolikt.… Hrrrm… Sagt och gjort – jag viftade på svansen som den snällaste hund och försökte hitta på något annat att göra. Försökte träffa lite folk (det blev en väldans massa triathlon snack), försökte läsa böcker (det blev triathlonböcker/bloggar), försökte till och med se på dumburken för första gången på ett år (den byttes inom 5 minuter till youtube videos från IM tävlingar). Det hela gick iaf bra i ungefär 4-5 dagar. Eller ja – bra var ju en mycket förskönande omskrivning av verkligheten.. Ungefär som att kalla en orkan för en mild bris kanske..? En mer sanningsenlig version är att det tog ungefär 4-5 dagar innan mina benmuskler var fullständigt i kramp och min frustrationsnivå så hög att den sprutade ur öronen på mig. Fick ont överallt och blev så deppig att jag allvarligt undrar om jag inte skulle ha uppfyllt ICD 10 kriterierna för en mild depression – minst! Så efter att inte gjort annat än cyklat två ytterst korta rundor första veckan började jag träna lite mer denna veckan. Fortfarande lätta pass, men iaf någonting varje dag. Mitt första simpass i tisdags var helt underbart! De första minuterna var jag helt euforisk. Simmade som i trans och kände mig som ett tvättäkta våtdjur helt i mitt rätta element – som att komma hem när man varit borta alldeles för länge. Tror jag hade kunnat göra en saltomotal a la Flipper över vattnet av ren glädje om jag försökt! Eller ja, kanske inte något heeelt så graciöst, men jag tror ni fattar. Ungefär samma känsla infann sig under cyklingen på onsdagen – där funderade jag dock inte över att göra några delfinhopp – det kändes trots allt som en något för svår övning på min ädla kolfiberspringare. Men flög fram över slätten med maniskt leende klistrat på läpparna, det gjorde jag!

Jag behöver väl inte säga att förfrågan från coachen om jag ville dra igång organiserad träning igen från nästa vecka var efterlängtat?? I motsats till jobbsemester har denna så kallade semester mest känts som ett straff – lite som att placera en 5-åring på golvet i en godisaffär i 2 veckor och säga till hen: ”du får inte smaka på godiset, men du måste sitta här och titta på det i två veckor och titta på när alla andra barn äter allt godis de vill”. Tortyr med andra ord! Blir helt underbart att dra igång igen på måndag! Har såklart inte lyckats avhålla mig från att varken prata om triathlon, läsa om triathlon, tänka på triathlon eller drömma om triathlon under de här veckorna heller… Har redan måltiderna för IM Frankfurt, IM Köpenhamn och IM 70.3 för nästa år redo – de hänger på väggen här hemma. Sjukt ambitiösa förstås – men skall jag ta mig till Hawaii är det dit jag måste komma. Och jag är enveten som en åsna och taggad till tusen. Texten i bilden nedan är väl mig upp i dagen… Men får nog titta på mina mål någon vecka till innan jag lägger ut dem till allmänhetens beskådan här på bloggen..

images

<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

Almost 2 weeks has passed since Copenhagen IM .. I feel in some strange way it was ages ago. Went out for a run yesterday and wondered why I still felt a little stiff in the legs before my poor fatigued neurons had made the extremely complex mathematical equation and concluded that it had actually only been just over eight days since I crossed the finish line .. Feels like an eternity – probably since I already miss it so much … have heard some little birds chirp about the existence of something called ”Ironman Blues” – a highly contagious virus that is said to affect basically everyone who complete an Ironman, giving symptoms of depression, feelings of emptiness and apathy almost immediately after they finishing an Ironman, making you lose all desire to train and take on a new season. This extremely scientifically well-documented medical condition has so far not hit me. Seriously wonder if maybe I have some genetic mutation making me resistant? Perhaps I should donate some blood to science? Ok, I did feel pretty bad immediately after crossing the finish line in Copenhagen, but after about 45 minutes I started to get very hungry for revenge and already began to think about how quickly I would be able to start training again. ”Well, that will pass quickly” many of you would probably think. But see, there are many of you who are wrong. But I understand why. After all I am a bit like an odd bird in the colony – a bit of a statistical discrepancy, you might say – not like everyone else. You simply have to take me as I am- for better or (perhaps sometimes more) for worse.

Talked to my coach the day after the race. His plan for the coming weeks read something word for word: ”Now I want you to not do any organized training in the coming weeks. And try try not to read or think about triathlon. Try to do something different. ” Somewhere about there I sat on the heels like a stubborn horse that refuses to jump just in front of a large water hole, making gravel fly and the rider making a flying dive into the water. What do you mean not to think of triathlon? That’s hardly going to work. I think of triathlon half the time I’m awake – and dream about it half the time I sleep. What the heck am I going to fill my head with instead, I wondered? My brain cells will most likely degenerate when they feel they’re not needed anymore since I will only need to use half of my normal brain capacity.. Either way I promised to do my best since I theoretically can very well see that it is good to take a break so that you do not get tired of what you’re doing – even if it is hardly likely. Hrrrm … … Said and done – I wagged my tail as the cutest little dog and tried to find something else to do. Tried to meet friends (it was an awfully lot of triathlons talk), tried to read books (it was triathlon books / blogs), even tried to watch tv for the first time in a year (it was replaced within 5 minutes with youtube videos from IM races). But it all went well for about 4-5 days. Or, well – good was an euphemism of reality .. Kind of like calling a hurricane of a gentle breeze maybe ..? A more truthful version is that it took about 4-5 days before my leg muscles were full of cramp and my frustration level was so high that it was pouring out of my ears. Hurt all over and was so depressed that I seriously wonder if I would not have met the ICD 10 criteria for mild depression – at least! So after not having done anything but cycled two very short rounds the first week I started training a little more this week. Still light workouts, but something every day. First swim session on Tuesday was absolutely wonderful! The first few minutes I was completely euphoric. Swam in a trance and felt like a genuine see creature completely in my right element – like coming home when you have been away far too long. I think I could have done a somersault worthy of a dolphin out of the water of pure joy if I tried! Or, well, maybe not quite so gracefully, but I think you get the picture. About the same feeling appeared during my bike ride on Wednesday – where I didn’t think thought about somersaults – I have to admit – that felt slightly too difficult an exercise on my noble carbon stallion. However; I did fly over the plain with a manic smile all over my face!

Needless to say that the inquiry from the coach asking if I wanted to launch organized training again from next week was awaited?? In contrast to job holidays this so-called holiday mostly felt like a punishment – a bit like placing a 5 year old on the floor in a candy store for 2 weeks and telling him: ”you can not taste the candy, but you have to sit here and look at it for two weeks and watch as all the other children eat all the candy they want. ” Torture in other words! Will be absolutely wonderful to start up again on Monday! And off course I have not been able to deter myself from not talking about triathlon, read about triathlons, think about triathlon or dream of triathlon in this week either … Have already pinned down the goal times for IM Frankfurt, IM Copenhagen and IM 70.3 for next year – they are now hanging on the wall at home. Crazy ambitious of course – but if I am going to Hawaii next year, that’s what I need to achieve. Will probably look at them for a few more weeks on my own before I display them to the public on this blog .. But stay tuned and they will appear…