Tid för reflektion..

Tävlingssäsongen är slut, dagarna blir allt kortare, temperaturen kryper ner mot nollan och trädens löv börjar falla. På något sätt känns hösten alltid som ett sorts ”bokslut”. En tid att fundera och reflektera över året som gått och vad jag vill ta med mig in i nästa år innan man börjar blicka framåt vid jul (ja, jag vet jag kanske börjar lite tidigt.. men min stackars hjärna tänker så himla mycket så det kan ta några veckor att sortera allt..). Att man numera cykelpendlar 15 km enkel väg till jobbet varje dag ger ju dessutom lite extra tid för reflektion. Jag kan ju börja med att konstatera att 2017 har varit ett enormt händelserikt år fram till nu. För många sett utifrån kanske som en salig blandning av gott och ont, skratt och tårar, glädje och besvikelser. Men sanningen (och glädjen) i det hela är att jag inte sitter kvar med något annat än positiva känslor inombords. För konklusionen efter årets första tre kvartal är att jag känner att jag faktiskt växt som människa i år. Det känns som att jag fått många nya insikter, blivit påmind om viktiga saker som jag redan visste, och att jag ”landat” i mig själv. Idag upplever jag ett inre lugn på ett sätt som jag nog aldrig upplevt tidigare. Jag kanske börjar bli vuxen med andra ord – för vissa av oss är nog lite tjockskalliga och tar lite längre tid på oss för det än andra..

Rent sportsligt gick jag in i 2017 med höga ambitioner och klara ambitioner. Drömmar och förhoppningar om att få kvala till VM på Hawaii. Väl medveten om att det var ett långskott och inget givet slutmål satsade jag allt jag hade. Men trots stenhårt fokus och total hängivelse så uteblev resultaten och det började efter några månader kännas surt. Jag insåg att sanningen nog var den att jag inte riktigt hade själen med mig, även om jag trodde att jag hade det. I verkligheten hade jag nog inte tagit mig den tid jag behövde för att verkligen fundera över VARFÖR det kändes så viktigt för mig – och om jag var villig att betala vad det kostade av utebliven tid med familj och vänner, sömnbrist, stress osv. Jag älskar att utmana mig själv och pressa mig förbi det jag själv trodde var omöjligt att uppnå, väl medveten om att det kommer med ett pris man måste betala. Men ibland är det lite svårt att på förhand ha en helt klar bild av vad man måste ge avkall på för att nå det mål man satt sig. Jag har alltid varit envis som synden. Om jag bestämt mig för något så finns det absolut INGEN som kan övertyga mig om motsatsen – förutom jag själv. Att försöka övertala mig till något jag inte vill eller är redo att inse är som att stånga huvudet i väggen. Jag måste själv få komma till insikten om något är bra eller dåligt. Man kan väl lugnt säga att självdisciplin och envishet är några av mina mest utmärkande egenskaper – på gott och ont. När träningen började kännas sur insåg jag till sist (efter att ha bitit ihop liiite för länge) att det inte var värt att fortsätta som jag gjorde. Jag bytte spår, sa hejdå till min tidigare coach och fick Kristoffers coachning istället – och hittade tillbaka till glädjen. Sedan kom Frankfurt och kraschen som gjorde att jag ofrivilligt återigen var tvungen att reflektera över vad som var viktigt för mig. Det jag insåg då var att det inte är tävlingsresultaten som jag bryr mig om egentligen – utan möjligheten att ha en aktiv livsstil där jag får dela sporten jag älskar med den jag älskar, att få vara del av den fantastiska gemenskap och vänskap som jag finner i sporten, att få pressa mig själv och flytta mina gränser, och inte minst att få möjligheten att sprida rörelseglädjen vidare genom att inspirera andra. Den insikten var det som fick mig att komma tillbaka i rekordfart. Jag vägrade helt enkelt acceptera att det fanns en risk att jag inte skulle bli bra eller inte kunna fortsätta med triathlon, simning, och cykling som tidigare. Tron kan ju försätta berg heter det.. Jag vet inte om det är sant, men min rehab gick iaf i rekordfart. Och det var med glädje – framför ambitioner – som jag stod på startlinjen i Köpenhamn 6 veckor efter olyckan, precis så som det skall vara. Att få avsluta säsongen på mina premisser var en av årets stora höjdpunkter.

”Passion is a choice. You need to choose to be great. It’s not a chance, it’s a choice”

– Eliud Kipchoge

Att dessutom få flytta till sitt drömhus, skaffa segelbåt och motorcykel, och därmed förverkliga flera drömmar i tät följd har varit underbara upplevelser under året, men det är det andra som i slutändan har lärt mig mest – och det som jag tror kommer göra att mitt liv blir mycket bättre framöver. Så är jag glad att jag blev övertränad och skadad? JA! Visserligen hade jag några veckor där jag inte såg allt så superpositiv (man måste få ha lov att vara ledsen och förbannad ibland också – det ingår ju i att bearbeta det man upplevt), men tack vare de erfarenheterna vet jag att kommer kunna njuta mer fullt ut av allt det andra som jag har under många år framöver. För motgångarna har gett mig perspektiv, jag har blivit påmind om saker som jag redan visste men kanske ”lagt på hyllan” och jag har fått nya insikter med mig. För det jag insett/blivit påmind om i år är för det första hur mycket jag älskar känslan av att befinna mig i ”flow”. Det där underbara meditativa tillståndet som uppstår när man blir fullständigt uppslukad av något man älskar att göra. När inget annat spelar någon roll och man känner att man är i perfekt harmoni med sin kropp och sinne. Träning är en av de saker som gör att jag hamnar i ett sånt flow. Det är min ventil för stresshantering och en av mina mest effektiva former av meditation.

steve_jobs

För det andra har jag (återigen) fått erfara att det är motgångar som gör att vi lär oss och växer som människor. Tack vare allt som inte gick som det skulle i år så har jag insett att det jag värdesätter är glädjen i sporten och att få uppleva livet tillsammans med dem jag bryr mig om. Hade jag inte kraschat hade jag sannolikt kört på i samma tempo i minst ett par år till – och gått miste om så mycket annat. Nu ser jag istället fram emot nästa säsong som kommer vara fylld av gemensamma träningar, träningsglädje och att få tävla med Kristoffer där fokus blir på att ha roligt, njuta och se om jag kan förbättra mig utifrån mig själv – och utan större ambitioner än så. Och jag är säker på att det blir den roligaste säsongen någonsin! Samtidigt som jag kommer att ha tid för allt annat som jag tycker är roligt utan att känna stress och press från mig själv.

För det tredje har jag kommit fram till att det som driver mig och som alltid funnits inom mig som en evig låga som bara blir större för varje år, är önskan och drömmen om att få inspirera andra. När jag rannsakar mig själv inser jag att mycket av mina ambitioner och prestationsönskningar bottnar i det – och inte om att utmärka mig för utmärkelsens skull. Både i mitt yrke och i mina fritidssysselsättningar har jag ett driv för att bli bättre på det jag gör. Självklart även för att jag är en enormt analytisk person som älskar att lära mig nya saker och bli bättre på det jag känner en passion för – men minst lika mycket för att gagna andra och inspirera. Det går inte en dag utan att jag reflekterar över hur oändligt tacksam jag är för alla runt omkring mig som inspirerar mig. Både familj och vänner i min omedelbara närhet (levande som döda), den styrka patienter som jag möter i min vardag visar, och mina stora idoler. Jag vill inte nämna en massa namn (då blir inlägget tre gånger så långt), men jag hoppas att iaf de som finns i min närhet vet hur tacksam jag är och hur oerhört priviligerad jag känner mig som får äran att inspireras av dem varje dag! Jag hoppas att jag på något sätt kan ge lite tillbaka. Att bidra positivt till andra människors liv. För jag tror att livet går ut på att göra positiva avtryck.

Einstein

Hur ambitiös jag än är och hur gärna jag än vill så kommer jag aldrig bli som min stora, kända idoler. Jag blir aldrig någon ny Astrid Lindgren, Paolo Coelho eller Fredrik Backman – någon som kan skänka barn och vuxna några av deras vackraste litterära stunder och få dem att älska det skrivna språket, samtidigt som de får svar på livets stora frågor och inspireras till att drömma. Jag blir sannolikt heller aldrig någon ny Chrissie Wellington eller Eliud Kipchoge – eller som någon av de andra stora idrottsstjärnorna – som genom sina stora sportsliga prestationer visar att den mänskliga kroppen kan pressas långt förbi vad som borde vara möjligt, om man bara har den mentala styrkan att ta sig förbi de fysiska gränser och barriärer som någon försökt intala oss att vi har.

Och jag blir självklart aldrig någon riktigt stor människa som Socrates, Einstein, Steve Jobs eller Buddha (iaf högst troligt inte i detta livet) – som genom sin visdom och liv revolutionerar människors sätt att tänka. Men kanske jag ändå få kan lov att inspirera och hjälpa någon – bara i det lilla. Att få bidra till att någon får ett bättre liv. Som Moder Teresa en gång sa: ”I det här livet kan vi inte göra stora saker. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek”. Och det är värt att sträva efter. Att leva ett passionerat liv, att för varje dag bli en lite bättre människa, att så länge man lever vara nyfiken och sökande efter en högre mening, att bli lite mer närvarande och lite mer ödmjuk inför ett universum som vi bara förstår en liten bråkdel av. Och med målet och drömmen att en dag få lämna detta livet med vetskapen om att världen har blivit bara lite, lite bättre tack vare att jag fanns till. För någonstans tror jag att det är det de flesta drömmer om. Det som får oss att sträva efter att bli bättre som människor – vår tro på kärleken och önskan om att få lämna ett avtryck – om än aldrig så litet.

“Love is our true destiny. We do not find the meaning of life by ourselves alone         – we find it with another.”

– Tomas Merton

Det är inte lätt att försöka sammanfatta vad man tror på (iaf inte om man tror så mycket som jag gör.. ). Men jag gör ett försök:

When-I-stand-before-God-at-the-end-of-my-life-001

Jag tror att allt i universum hänger samman. Att inget existerar separat från allt annat, och att allt vi gör, säger och tänker påverkar allt annat på ett sätt som är långt bortom vår förståelse. Jag tror att livet och universum är gränslöst – att de ända begränsningar vi stöter på är de vi skapat för oss själva. Och att begränsningar bara är begränsningar tills de bryts. Jag tror att kroppen och sinnet är så långt mycket starkare än vad vi tror och att man kan uppnå allt man vill om man satsar fullt ut – och är villig att betala priset för att nå målet.

masterpiece

Jag anser att man bär ett ansvar för sitt eget liv. Ett ansvar att göra det bästa man kan med de resurser som man getts. Jag tror att man alltid har ett val – men att man också måste leva med konsekvenserna av de val man gör. Därmed har man som människa oanade möjligheter, men också ett stort ansvar att förvalta. Bara du kan leva och förändra ditt liv. Ingen annan kan göra det åt dig. Och din tid är begränsad så kasta inte bort det genom att leva ett liv som någon annan förväntar dig att du skall leva. Våga lyssna till din inre röst och din intuition och lev det liv som DU drömmer om.

Lao_Tzu

Och jag tror på ”Law of attraction”. Att du attraherar det du tänker på och önskar dig. Och om du verkligen vill något och tror på det med hela ditt hjärta så kommer universum göra allt för att du skall få det. För du är en del av universum och allt du gör och tänker påverkar allt och alla i universum.  Som Jesus skall ha sagt: ”Ask and it will be given to you; search, and you will find; knock and the door will be opened for you”.

Buddha

Jag tror på karma – och att vi är här på jorden för att lära oss något. Att vi möter de utmaningar som vi behöver för att lära oss meningen med livet. Om du kastar in handduken när du möts av de utmaningar som du ställs inför så har du förlorat möjligheten att lära och bara skapat nya begränsningar för dig själv. Men om du istället väljer att se det positiva som kommer med utmaningen, och vågar möta den med öppna ögon och ett öppet sinne, så kommer du att komma ut på andra sidan som en visare och starkare människa. Och livet kommer att öppna sig som ett gränslöst hav av möjligheter.

”The unexamined life is not worth living”

– Socrates

Och så tror jag att kärleken är det största som finns – att det är kraften som binder samman allt. Jag vet att det finns själsfränder. Själar som är evigt sammanlänkade genom flera liv. Och när du möter en av dem så räcker det med att se personen i ögonen en enda gång för att själen skall minnas allt som varit – och hjärtat skall veta att det är menat. Och jag har funnit min…

quote_patchadams

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s