Kategoriarkiv: Reflections

“To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all”

I believe in change – and that nothing in the universe is permanent or exist separate from anything else. I believe that no man is an island, but that we are all intrinsically connected with everything and everyone else in this universe. I believe in reincarnation in the sense that our intrinsic energy (or soul if you prefer) have lived passed lives, and that we will live future ones as well until we have learned the lessons we were put in this universe to learn.

“Life is a succession of lessons which must be lived to be understood.”  
-R W Emerson

I believe that the life we live is full of irony and paradox – and that it has to be lived and viewed with humor, so don’t take yourself too seriously. I don’t believe that life is black or white – but a palette of million shades of gray and abundant color. I believe that to understand a persons actions and behavior, you first have to understand their history and where they have travelled from. Therefore you should never judge someones character based purely on their actions – however; you do not have to accept – or agree with – everything they say and do.

“I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived.”

I believe in forgiveness – in forgiving yourself as well as others – and that hate and regret hurts no one but yourself. I believe that forgiving someone does not mean that you make excuses for others behavior or choices, but that you realize that everyone makes misstakes, and as long as they are prepared to show remorse and willingness to learn the world will become a better place. I believe that the greatest and wisest people that ever lived are the ones that suffered the most, because I believe that life is worth little without self-examination, and that you learn most about life, and yourself, when faced with setbacks.

“Do not go where the path may lead, go instead where there is no path and leave a trail.”                                
-R W Emerson

I believe that human beings have unlimited potential. That the limits we have are ones we have created on our own. I believe that we can achieve whatever we want – if we are  prepared to work for it with complete passion and dedication. I also believe that we never get anything for free. I believe in free will and that you always have a choice, but that every choice comes with consequences. Hence, I also believe that we have a great responsibility, against ourselves, against others and towards the universe.

“If one advances confidently in the direction of his dreams, and endeavors to live the life which he has imagined, he will meet with a success unexpected in common hours. He will put some things behind, will pass an invisible boundary; new, universal, and more liberal laws will begin to establish themselves around and within him; or the old laws be expanded, and interpreted in his favor in a more liberal sense, and he will live with the license of a higher order of beings.”                                              

I believe that no one is a complete victim of fate and circumstance. Even if you can not choose the cards that you are dealt, you can still choose what to make of what you have and how you react to what comes your way. I believe that you have an obligation in this life to be of use and value to others. That it is everyones responsibility to try to leave this world a better place than it was when you entered it.

“However mean your life is, meet it and live it; do not shun it and call it hard names. It is not so bad as you are. It looks poorest when you are richest. The fault-finder will find faults even in paradise. Love your life, poor as it is. You may perhaps have some pleasant, thrilling, glorious hours, even in a poorhouse. The setting sun is reflected from the windows of the almshouse as brightly as from the rich man’s abode; the snow melts before its door as early in the spring. I do not see but a quiet mind may live as contentedly there, and have as cheering thoughts, as in a palace.”                                                            
“The purpose of life is not to be happy. It is to be useful, to be honorable, to be compassionate, to have it make some difference that you have lived and lived well.”                                                                                        
-R W Emerson

I believe that the most important things we should teach our children is empathy, compassion and a rock-solid sense of self-worth, because I know first hand what low self-esteem and self-hatred can do to your soul, and I don’t believe that you can love anyone unless you love and respect yourself. I believe that we should treat everyone (including ourselves) with respect and kindness, but never let anyone step on – or take advantage – of you. Compassion does not mean accepting everything – as Dalai Lama once said: ”sometimes the most compassionate thing you can do is hitting someone in the head with a stick to show them the right path towards enlightenment”.

“Be not the slave of your own past – plunge into the sublime seas, dive deep, and swim far,  so you shall come back with new self-respect, with new power, and with an advanced experience that shall explain and overlook the old.”                                                      
-R W Emerson

I believe that we grow when we are challenged. When we are pushed to achieve things that we once thought impossible. I believe that human beings are build to be active, and that being active will give you better health, self-worth, fantastic friends and quality of life. And I believe that humans are meant to spend the majority of their time out doors, close to nature, fresh air and animals, because that will bring mindfulness and peace to your soul. I believe that no matter how big your problems are – they will seem just a tiny bit smaller and a little easier to handle if you go for a walk, a run or a bike ride before trying to solve them.

“Life can only be understood backwards; but it must be lived forwards.”
“You can’t connect the dots looking forward; you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future.”
-Steve Jobs

I believe that we should value the enormous variation we have in peoples personalities – instead of trying to make everyone conform to some rigid notion of ”normality”. I believe in debates. Venting thoughts, ideas and problems is not the same as being judge-mental or close-minded, rather it is a sign of openness and willingness to learn new things. I believe that if people were more eager and curious to learn what they do not yet know, the world would be a much better place to live.

“The best people possess a feeling for beauty, the courage to take risks, the discipline to tell the truth, the capacity for sacrifice. Ironically, their virtues make them vulnerable;  they are often wounded, sometimes destroyed.”                                                                                                              

I believe that beauty can be found in everything, if your eyes and heart are open. But I think most of the time people run through life scared with their eyes closed and hearts sheltered. I believe happiness is found in the little things and that true wealth has nothing to do with money or material possession, but rather is a state of mind that is found with complete contentment in knowing that you need absolutely nothing – because you already have everything. I believe in buddhism and the Tao. I believe in karma. And I believe that the ”I” is not what we think it is and that once we let go of our conception of reality and our place in it, we will not only reach a state of true happiness and contentment, but will also loose our fear.

“When you know that this moment is the Tao, and this moment is considered by itself without past and without future   —eternal, neither coming into being nor going out of being—there is nirvana.”        
“Your skin does not separate you from the world. It’s a bridge through which the external world flows into you. And you flow into it.”
– Alan Watts

I believe that love is our true destiny. We do not find the meaning of life by ourselves, but together with other people. I wish that people would remember how short and precious life is – and how quickly it can end – instead of trying to convince themselves that ”there is always tomorrow”. Someday that is no longer true, and I believe that you can never tell the people you love too often how much they mean to you. ”I love you” does not wear out, and the only ”I love you” that you will regret at the end of your life are the ones that were never spoken. I do believe that your life is yours alone. No one can walk it for you – but make sure to let people walk it with you!

“You must live in the present, launch yourself on every wave, find your eternity in each moment. Fools stand on their island of opportunities and look toward another land. There is no other land; there is no other life but this.”                                                                                                                                                  

I believe in true soul mates. Souls that you have known before and are destined to meet again. And I believe that you will know in an instant once you meat that person, and there will be no hesitation or second thoughts. Finally, I believe that life is exceptionally rare and beautiful. A gift that we should make the absolute most of by learning who we are and what life is all about…..

“What lies behind us and what lies before us are tiny matters compared to what lies within us.”              
-R W Emerson
“The fear of death follows from the fear of life. A man who lives fully is prepared to die at any time.”      
-Mark Twain
”What can we gain by sailing to the moon if we are not able to cross the abyss that separates us from ourselves? This is the most important of all voyages of discovery, and without it, all the rest are not only useless, but disastrous”.                                                                                                                                                  
-Thomas Merton

Tid för reflektion..

Tävlingssäsongen är slut, dagarna blir allt kortare, temperaturen kryper ner mot nollan och trädens löv börjar falla. På något sätt känns hösten alltid som ett sorts ”bokslut”. En tid att fundera och reflektera över året som gått och vad jag vill ta med mig in i nästa år innan man börjar blicka framåt vid jul (ja, jag vet jag kanske börjar lite tidigt.. men min stackars hjärna tänker så himla mycket så det kan ta några veckor att sortera allt..). Att man numera cykelpendlar 15 km enkel väg till jobbet varje dag ger ju dessutom lite extra tid för reflektion. Jag kan ju börja med att konstatera att 2017 har varit ett enormt händelserikt år fram till nu. För många sett utifrån kanske som en salig blandning av gott och ont, skratt och tårar, glädje och besvikelser. Men sanningen (och glädjen) i det hela är att jag inte sitter kvar med något annat än positiva känslor inombords. För konklusionen efter årets första tre kvartal är att jag känner att jag faktiskt växt som människa i år. Det känns som att jag fått många nya insikter, blivit påmind om viktiga saker som jag redan visste, och att jag ”landat” i mig själv. Idag upplever jag ett inre lugn på ett sätt som jag nog aldrig upplevt tidigare. Jag kanske börjar bli vuxen med andra ord – för vissa av oss är nog lite tjockskalliga och tar lite längre tid på oss för det än andra..

Rent sportsligt gick jag in i 2017 med höga ambitioner och klara ambitioner. Drömmar och förhoppningar om att få kvala till VM på Hawaii. Väl medveten om att det var ett långskott och inget givet slutmål satsade jag allt jag hade. Men trots stenhårt fokus och total hängivelse så uteblev resultaten och det började efter några månader kännas surt. Jag insåg att sanningen nog var den att jag inte riktigt hade själen med mig, även om jag trodde att jag hade det. I verkligheten hade jag nog inte tagit mig den tid jag behövde för att verkligen fundera över VARFÖR det kändes så viktigt för mig – och om jag var villig att betala vad det kostade av utebliven tid med familj och vänner, sömnbrist, stress osv. Jag älskar att utmana mig själv och pressa mig förbi det jag själv trodde var omöjligt att uppnå, väl medveten om att det kommer med ett pris man måste betala. Men ibland är det lite svårt att på förhand ha en helt klar bild av vad man måste ge avkall på för att nå det mål man satt sig. Jag har alltid varit envis som synden. Om jag bestämt mig för något så finns det absolut INGEN som kan övertyga mig om motsatsen – förutom jag själv. Att försöka övertala mig till något jag inte vill eller är redo att inse är som att stånga huvudet i väggen. Jag måste själv få komma till insikten om något är bra eller dåligt. Man kan väl lugnt säga att självdisciplin och envishet är några av mina mest utmärkande egenskaper – på gott och ont. När träningen började kännas sur insåg jag till sist (efter att ha bitit ihop liiite för länge) att det inte var värt att fortsätta som jag gjorde. Jag bytte spår, sa hejdå till min tidigare coach och fick Kristoffers coachning istället – och hittade tillbaka till glädjen. Sedan kom Frankfurt och kraschen som gjorde att jag ofrivilligt återigen var tvungen att reflektera över vad som var viktigt för mig. Det jag insåg då var att det inte är tävlingsresultaten som jag bryr mig om egentligen – utan möjligheten att ha en aktiv livsstil där jag får dela sporten jag älskar med den jag älskar, att få vara del av den fantastiska gemenskap och vänskap som jag finner i sporten, att få pressa mig själv och flytta mina gränser, och inte minst att få möjligheten att sprida rörelseglädjen vidare genom att inspirera andra. Den insikten var det som fick mig att komma tillbaka i rekordfart. Jag vägrade helt enkelt acceptera att det fanns en risk att jag inte skulle bli bra eller inte kunna fortsätta med triathlon, simning, och cykling som tidigare. Tron kan ju försätta berg heter det.. Jag vet inte om det är sant, men min rehab gick iaf i rekordfart. Och det var med glädje – framför ambitioner – som jag stod på startlinjen i Köpenhamn 6 veckor efter olyckan, precis så som det skall vara. Att få avsluta säsongen på mina premisser var en av årets stora höjdpunkter.

”Passion is a choice. You need to choose to be great. It’s not a chance, it’s a choice”

– Eliud Kipchoge

Att dessutom få flytta till sitt drömhus, skaffa segelbåt och motorcykel, och därmed förverkliga flera drömmar i tät följd har varit underbara upplevelser under året, men det är det andra som i slutändan har lärt mig mest – och det som jag tror kommer göra att mitt liv blir mycket bättre framöver. Så är jag glad att jag blev övertränad och skadad? JA! Visserligen hade jag några veckor där jag inte såg allt så superpositiv (man måste få ha lov att vara ledsen och förbannad ibland också – det ingår ju i att bearbeta det man upplevt), men tack vare de erfarenheterna vet jag att kommer kunna njuta mer fullt ut av allt det andra som jag har under många år framöver. För motgångarna har gett mig perspektiv, jag har blivit påmind om saker som jag redan visste men kanske ”lagt på hyllan” och jag har fått nya insikter med mig. För det jag insett/blivit påmind om i år är för det första hur mycket jag älskar känslan av att befinna mig i ”flow”. Det där underbara meditativa tillståndet som uppstår när man blir fullständigt uppslukad av något man älskar att göra. När inget annat spelar någon roll och man känner att man är i perfekt harmoni med sin kropp och sinne. Träning är en av de saker som gör att jag hamnar i ett sånt flow. Det är min ventil för stresshantering och en av mina mest effektiva former av meditation.


För det andra har jag (återigen) fått erfara att det är motgångar som gör att vi lär oss och växer som människor. Tack vare allt som inte gick som det skulle i år så har jag insett att det jag värdesätter är glädjen i sporten och att få uppleva livet tillsammans med dem jag bryr mig om. Hade jag inte kraschat hade jag sannolikt kört på i samma tempo i minst ett par år till – och gått miste om så mycket annat. Nu ser jag istället fram emot nästa säsong som kommer vara fylld av gemensamma träningar, träningsglädje och att få tävla med Kristoffer där fokus blir på att ha roligt, njuta och se om jag kan förbättra mig utifrån mig själv – och utan större ambitioner än så. Och jag är säker på att det blir den roligaste säsongen någonsin! Samtidigt som jag kommer att ha tid för allt annat som jag tycker är roligt utan att känna stress och press från mig själv.

För det tredje har jag kommit fram till att det som driver mig och som alltid funnits inom mig som en evig låga som bara blir större för varje år, är önskan och drömmen om att få inspirera andra. När jag rannsakar mig själv inser jag att mycket av mina ambitioner och prestationsönskningar bottnar i det – och inte om att utmärka mig för utmärkelsens skull. Både i mitt yrke och i mina fritidssysselsättningar har jag ett driv för att bli bättre på det jag gör. Självklart även för att jag är en enormt analytisk person som älskar att lära mig nya saker och bli bättre på det jag känner en passion för – men minst lika mycket för att gagna andra och inspirera. Det går inte en dag utan att jag reflekterar över hur oändligt tacksam jag är för alla runt omkring mig som inspirerar mig. Både familj och vänner i min omedelbara närhet (levande som döda), den styrka patienter som jag möter i min vardag visar, och mina stora idoler. Jag vill inte nämna en massa namn (då blir inlägget tre gånger så långt), men jag hoppas att iaf de som finns i min närhet vet hur tacksam jag är och hur oerhört priviligerad jag känner mig som får äran att inspireras av dem varje dag! Jag hoppas att jag på något sätt kan ge lite tillbaka. Att bidra positivt till andra människors liv. För jag tror att livet går ut på att göra positiva avtryck.


Hur ambitiös jag än är och hur gärna jag än vill så kommer jag aldrig bli som min stora, kända idoler. Jag blir aldrig någon ny Astrid Lindgren, Paolo Coelho eller Fredrik Backman – någon som kan skänka barn och vuxna några av deras vackraste litterära stunder och få dem att älska det skrivna språket, samtidigt som de får svar på livets stora frågor och inspireras till att drömma. Jag blir sannolikt heller aldrig någon ny Chrissie Wellington eller Eliud Kipchoge – eller som någon av de andra stora idrottsstjärnorna – som genom sina stora sportsliga prestationer visar att den mänskliga kroppen kan pressas långt förbi vad som borde vara möjligt, om man bara har den mentala styrkan att ta sig förbi de fysiska gränser och barriärer som någon försökt intala oss att vi har.

Och jag blir självklart aldrig någon riktigt stor människa som Socrates, Einstein, Steve Jobs eller Buddha (iaf högst troligt inte i detta livet) – som genom sin visdom och liv revolutionerar människors sätt att tänka. Men kanske jag ändå få kan lov att inspirera och hjälpa någon – bara i det lilla. Att få bidra till att någon får ett bättre liv. Som Moder Teresa en gång sa: ”I det här livet kan vi inte göra stora saker. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek”. Och det är värt att sträva efter. Att leva ett passionerat liv, att för varje dag bli en lite bättre människa, att så länge man lever vara nyfiken och sökande efter en högre mening, att bli lite mer närvarande och lite mer ödmjuk inför ett universum som vi bara förstår en liten bråkdel av. Och med målet och drömmen att en dag få lämna detta livet med vetskapen om att världen har blivit bara lite, lite bättre tack vare att jag fanns till. För någonstans tror jag att det är det de flesta drömmer om. Det som får oss att sträva efter att bli bättre som människor – vår tro på kärleken och önskan om att få lämna ett avtryck – om än aldrig så litet.

“Love is our true destiny. We do not find the meaning of life by ourselves alone         – we find it with another.”

– Tomas Merton

Det är inte lätt att försöka sammanfatta vad man tror på (iaf inte om man tror så mycket som jag gör.. ). Men jag gör ett försök:


Jag tror att allt i universum hänger samman. Att inget existerar separat från allt annat, och att allt vi gör, säger och tänker påverkar allt annat på ett sätt som är långt bortom vår förståelse. Jag tror att livet och universum är gränslöst – att de ända begränsningar vi stöter på är de vi skapat för oss själva. Och att begränsningar bara är begränsningar tills de bryts. Jag tror att kroppen och sinnet är så långt mycket starkare än vad vi tror och att man kan uppnå allt man vill om man satsar fullt ut – och är villig att betala priset för att nå målet.


Jag anser att man bär ett ansvar för sitt eget liv. Ett ansvar att göra det bästa man kan med de resurser som man getts. Jag tror att man alltid har ett val – men att man också måste leva med konsekvenserna av de val man gör. Därmed har man som människa oanade möjligheter, men också ett stort ansvar att förvalta. Bara du kan leva och förändra ditt liv. Ingen annan kan göra det åt dig. Och din tid är begränsad så kasta inte bort det genom att leva ett liv som någon annan förväntar dig att du skall leva. Våga lyssna till din inre röst och din intuition och lev det liv som DU drömmer om.


Och jag tror på ”Law of attraction”. Att du attraherar det du tänker på och önskar dig. Och om du verkligen vill något och tror på det med hela ditt hjärta så kommer universum göra allt för att du skall få det. För du är en del av universum och allt du gör och tänker påverkar allt och alla i universum.  Som Jesus skall ha sagt: ”Ask and it will be given to you; search, and you will find; knock and the door will be opened for you”.


Jag tror på karma – och att vi är här på jorden för att lära oss något. Att vi möter de utmaningar som vi behöver för att lära oss meningen med livet. Om du kastar in handduken när du möts av de utmaningar som du ställs inför så har du förlorat möjligheten att lära och bara skapat nya begränsningar för dig själv. Men om du istället väljer att se det positiva som kommer med utmaningen, och vågar möta den med öppna ögon och ett öppet sinne, så kommer du att komma ut på andra sidan som en visare och starkare människa. Och livet kommer att öppna sig som ett gränslöst hav av möjligheter.

”The unexamined life is not worth living”

– Socrates

Och så tror jag att kärleken är det största som finns – att det är kraften som binder samman allt. Jag vet att det finns själsfränder. Själar som är evigt sammanlänkade genom flera liv. Och när du möter en av dem så räcker det med att se personen i ögonen en enda gång för att själen skall minnas allt som varit – och hjärtat skall veta att det är menat. Och jag har funnit min…


Life besides Triathlon

Får ju inte glömma att det har hänt mycket annat skoj i sommar också – trots olyckan och min trasiga axel. Vi har köpt världens finaste segelbåt! En Nord 80 som vi kommer döpa till Shambhala (Sanskrit för Shangri-La som står för ett mytologiskt och inre paradis). Har väl inte blivit så mycket segling som vi hoppades på i sommar pga min skadade axel, men ett par fina turer har vi alla fall fått!

Dessutom har vi köpt hus och flyttat. Vi hittade slutligen vårt drömhus, borta från tätbebyggelse och med världens vackraste utsikt! Helt underbart att bo utanför stan med sjön ett par meter från ytterdörren, stjärnklara natthimlar och bara skogens ljud när man kommer utan. Vilken ro man får i själen, och vad underbart det är när man verkligen känner att man hittat ”hem” på riktigt.

En annan positiv sak som kom efter min olycka var att jag insåg att livet verkligen är för kort för att spara alla drömmar till senare. Eller att inte införliva dem alls för att man är rädd att något är ”farligt” eller ”onödigt”. Jag har alltid drömt om att köra motorcykel men aldrig kommit till skott med att ta MC kort. Samtidigt har mitt yrke som läkare visat mig att det är en rätt farlig ”hobby”. Men efter cykelolyckan insåg jag att jag ju är bra mycket mindre skyddad på min vanliga hoj (där jag ibland kör i 60 km/h med bara en liten hjälm på skallen) än jag är på en MC med all världens utrustning på. Det kunde gått mycket värre än det gjorde när jag kraschade, och man vet aldrig vad som händer i livet. Man skall inte vara korkad eller vettlös, men man måste för sjutton våga leva och förverkliga sina drömmar! Så nu gjorde jag slag i saken och skaffade mig en motorcykel. Underlättar ju att jag har en grym MC förare hemma som nu får agera körlärare.  Längtar till nästa sommar när jag fått kortet och får köra bana också! Det gör nog Kristoffer också – han tycker väl att det är sådär lagom skoj att ligga och köra i mitt tempo bakom mig på landsvägarna…


Mycket upp och lite ner…

Ja, som titeln avslöjar har det väl varit lite upp och ner sedan årsskiftet. Mest upp trots allt, men allt kan ju inte gå som på räls för jämnan. Då mister man ju helt känslan för när något går bra. Resultatmässigt har det egentligen mest gått fint och enligt plan för träningspassen har faktiskt gått riktigt, riktigt bra och det har funnits många höjdpunkter. Rent motivationsmässigt har det däremot varit lite berg och dalbana.

Januari kändes stark och stabil. Cashade in 59 timmars effektiv träning och kroppen kändes toppen. Körde på rejält de första 3 veckorna i det nya året med omkring 15-16 timmars träning/vecka. Snittade omkring 4-5 h på mina lediga onsdagar och sedan 3-4 h per dag under helgen, plus lite på jobbdagarna, samt en vilodag per vecka. Körde 3-4 tuffa intervallpass per vecka (1 i simning, 1 i löpning och 1-2 cykelintervallpass). Samtliga pass kändes stabila. Höll förväntade tider och snitteffekter och kroppen jobbade på bra. Kände mig självfallet lite nedtränad, men under inga omständigheter sjuk, skadad eller sliten. Även distanspassen gick bra. Magnus har lagt in enormt mycket löptid nu under vintern och det har verkligen gett resultat. Sedan årsskiftet har löpvolymen legat omkring 50-60 km/vecka och min bekväma distansfart och gått från omkring 5:35 fart till stabil 5:15 fart. Även löpintervallerna går snabbare. På tusingarna springer jag nu omkring 4:05-4:10/km istället för 4:15-4:20. Likaså på 2000m intervallerna har jag kapat. Simningen har känts stabil även om jag inte känner samma förbättring som på löpningen. Har inte heller lagt lika mycket tid där utan det har blivit omkring 2×90 min/vecka fördelat på ett tröskelpass och ett pass med fokus på distans. På cykeln känns det också som om jag blivit starkare. Känner dock att det är svårare att utvärdera än löpningen då jag under januari endast cyklat distanspass ute på crossen med feta dubbdäck och utan effektmätare. Trots kyla och vintermörker bjöd januari på många fina utedass både i löpspåren och på cykeln. Söndagarnas distanscykelpass med sambon blev rätt snabbt veckans andra höjdpunkt tillsammans med mina lediga träningsonsdagar.


Lite lugnare v4 med omkring 8 h och sedan startade jag ännu en tuff fyraveckors period v5. Passerade månadsskiftet och gick in i februari med humöret på topp. Liten utrustning i form av en efterlängtat tempohjälm – den nya Giro Aerohead – gjorde ju inte saken sämre direkt.. Fick mig ju att längta ännu mer efter sopade, grusfria vägar och tempocykling ute!


Vecka 5 avlöpte utan problem, men sedan hände något. Plötsligt kändes det som att all löpning stod mig upp i halsen. På 12 dagar hade jag 7 löppass och sprang omkring 90 km totalt. Samtidigt kortades cyklingen ner från 2 distanspass + 1 intervallpass till 1 distanspass + 1 intervallpass just som vädret blev bättre och cyklingen var som roligast. För cyklingen har verkligen känts så grymt rolig det senaste! Ju bättre cyklist man blir desto roligare blir det… Sedan råkade Magnus omedvetet flytta mitt enda cyeldistanspass från söndag till lördag, vilket skulle tagit ifrån mig det enda pass i veckan som jag kör tillsammans med Kristoffer. Det fick mig faktiskt att sitta och grina i soffan hemma. Snacka om i-landsproblem och att tvingas inse att vissa saker känns viktiga för en även om det är barnsligt… Som tur var tog det Magnus ungefär 5 minter att inse att det var smartast att flytta passen tillbaka till söndagarna… Träningen rullade på en vecka till och jag fick bland annat till ett riktigt bra distanspass i löpningen med 21 km i 5:15 fart. Sedan kom vårsolen och värmen! Enligt prognosen väntade 10 dagar med sol och plusgrader – och bara ett enda cykelpass ute under den tiden. Och vad hände? Jo, jag satt i princip och grinade som en liten barnunge igen för att jag var så besviken.. SUCK! Var plötsligt så frustrerad över att inte kunna spontanändra träningen efter tycke och känsla. Inte blev det bättre av att Kristoffer drog ut på tre 3-4 h distanspass under de första 4 dagarna med fint väder. Ok, att jag var med ute på det ena, men ändå.. Dessutom kände jag mig lite stressad av att Frankfurt IM ligger 6 veckor tidigare än Köpenhamns IM, vilket ger kortare cykelsäsong innan tävling. Ser mig (numera oberättigat) ibland fortsatt som en något svag cyklist, fast jag ju inte längre alls är det. Däremot har jag alltid känt mig trygg i löpningen, även om jag skulle kunna bli mycket bättre där. Kände mig iaf rätt omotiverad under några dagar. Till sist fick jag tagit mig i kragen och pratat med Magnus om hur jag kände mig. Känns alltid som att jag klagar så det är en liten tröskel jag skall över varje gång jag vill ändra på något i träningen. Speciellt då jag märker att hans plan ju fungerar och jag vet att han verkligen ser till att jag utvecklas maximalt. Men om träningsglädjen försvinner så spelar det ingen roll hur bra jag blir! I sista ändan är det trots allt resan mot målet som är allra viktigast. Och når man inte sina högt satta mål är det i alla fall något lättare att acceptera om man haft skoj på vägen dit. Har resan inte varit rolig skulle det kännas fruktansvärt att sedan missa målet också. Som tur är håller Magnus ju med så framöver blir det lite mera distanscykling – inkl cykling med sambon på söndagarna – och veckomängden ser ut att öka upp mot 17 h/vecka. Gissa vem som nu är glad som ett barn på julafton?? Herregud, folk som inte tränar och älskar triathlon lär väl tro att man är schizofren när de läser detta… Men det hjälps liksom inte – triathlon är helt enkelt något av det roligaste som finns och det betyder så ofattbart mycket för mig.

Inte blev humöret sämre av dagens träning heller! En perfekt onsdag med strålande sol på klarblå himmel och närmare +6 grader.. Hur ofta får man det i februari? Och på sin lediga dag? Fick till ett riktigt bra simpass på morgonen. Sedan ett 75 min intervallpass på trainern som var riktigt tufft (5 x (4 min strax under tröskel – 1 min på 110% av tröskel – 2 min på 95% av tröskel – 2 min trampvila)), 75 min cykling ute i solen, yoga i solen på altanen i 15 graders värme och till sist ett riktigt bra löpdistanspass på 16 km. Känns som att man hittat sig själv igen! Hoppas bara att det fortsätter på samma spår ett tag nu.  Sitter annars i dagarna mellan jobb och träning och följer grymma klubbkamraterna Eric Olsson och David Thylén som kör 5 ironman på 5 dagar här i ormrådet för att samla in pengar till välgörenhetsorganisationen Hand-i-Hand. Grymt imponerande!!


GOD JUL – och ett personligt inlägg om annat än triathlon

Vad fort tiden går fort! Kan nästan inte förstå att det snart gått ännu ett år. I nästa inlägg tänkte jag komma med en liten summering av årets träning och nästa års mål, men det här inlägget tänkte jag – tro det eller ej – skriva ett personligt inlägg (nästan) helt frånkopplat triathlon. Känns som att det passar bra nu i jultider när man skall försöka koppla bort träningen och fokusera på annat (iaf enligt coachen). Träningskalendern ekar riktigt tom under julveckan med totalt 4-5 h träning tisdag och onsdag och hela 5 vilodagar (så många vilodagar har jag nog inte haft på en vecka på nästan 2 år). Lär väl på sätt och vis bli en utmaning det med antar jag… Men jag skall verkligen försöka tänka på annat och tiden åt reflektion, familj och vänner, samt allt annat som man normalt inte hinner med i en hektisk vardag. Ok, nu lät det som att jag skulle vara ledig i en månad istället för fyra ynka dagar, men jag får väl ta det som hinns med… Det lär bli en hektisk helg även om den inte är fylld med träning. Även om jag älskar att umgås med familj och vänner blir jag mentalt utmattad av allt socialiserande. Det har tagit mig många år att inse varför – och att acceptera det är helt ok att det är så.


Vilket för mig till dagens ämne… För mig har denna bloggen flera syften. Framförallt tycker jag att det är riktigt roligt att skriva och jag hoppas också att jag genom att skriva om min träning och triathlonsatsning skall kunna motivera och inspirera andra att utmana sig själva. Men en minst lika stor anledning för mig att blogga är att jag på sikt hoppas kunna hjälpa människor som liksom jag ofta känt att de inte passar in i samhället att känna sig mindre ensamma. Detta blir ett sånt inlägg.. Och på sätt och vis blir det också en inblick i varför triathlon kommit att betyda så mycket för mig. Det är ett ställe där jag blir accepterad för den jag är bland människor som har högt i tak och är mer fördomsfria än genomsnittet och där mina karaktärsdrag ofta gagnar mig.


När jag växte upp kände jag mig alltid ”fel” och ”konstig” utan att kunna sätta fingret på varför eller vad som gjorde mig annorlunda. Jag låtsades vara som alla andra och gilla det man ”borde” gilla för att passa in. Resultatet var katastrofalt då det endast resulterade i att jag kände mig ännu mera fel och fick allt sämre självkänsla. När jag gick ur gymnasiet insåg jag att jag inte hade den blekaste aning om vem jag var. Mitt inre var som ett svart hål och jag kände mig helt vilsen i mig själv. Inte bästa starten på vuxenlivet när man samtidigt skall ge sig ut i en okänd värld, flytta hemifrån (i mitt fall utomlands) och dessutom lämna allt och alla som man känner. Det tog mig många år, och en del tuffa och perioder då jag mådde riktigt dåligt och var tvungen att på allvar ifrågasätta vem jag var, innan jag kom fram till varför jag fungerar som jag gör och varför jag alltid känt mig som ett ufo i relation till alla andra.


Den första stora pusselbiten fick jag när jag tog Mensas inträdesprov och gick med i Mensa. Helt plötsligt träffade jag ett hav av människor som verkade tänka och fungera precis som jag, vilket var en helt ny upplevelse för mig. Även om de hade helt andra intressen så var jag momentant på samma våglängd med i princip alla jag träffade i föreningen. Det gav mig en känsla av tillhörighet och en upplevelse av att ha ”hittat hem” efter att ha varit vilse hela mitt liv – en helt fantastisk känsla för mig! Att nämna att man är medlem i Mensa (för att inte tala om att använda ordet särbegåvad) är lite tabu i dagens samhälle, och jag pratar därför sällan om det med folk jag inte känner. De flesta verkar tro att man vill skryta och att man ser sig som bättre än gemene man. För mig handlar det dock i första hand om att förstå att min hjärna fungerar annorlunda än de flesta andras. Något som kanske oftast i mitt tidiga liv varit mer ett ”straff” än en ”gåva”.


Framförallt ger det mig en bättre förståelse för vem jag är då särbegåvningen förklarar många av mina karaktärsdrag som tex. att jag snabbt lär mig nya saker – och därmed ofta känner mig uttråkad på föreläsningar etc då jag tycker att tempot är så enormt långsamt. Att jag kan ha svårt att sätta mig in i att andra behöver mer tid på sig än jag gör. Det är också en bidragande orsak till att jag avskyr grupparbeten och helst löser saker på egen hand i mitt eget tempo. Inte minst förklarar det varför jag har så lätt för att utveckla särintressen (som tex triathlon) – som jag gräver ner mig i med närmast besatthet – och varför jag behöver konstanta utmaningar i livet för att bibehålla intresse för det jag gör (en verklig utmaning både i skolan och i arbetslivet för att inte hamna i monoton tristess vilket gör mig till en usel elev/medarbetare). Det förklarar också några av mina största styrkor och svagheter – min envishet och ovilja att ge upp, min perfektionistiska ådra och att jag kan vara förbannat känslig och ha svårt att ta kritik. Slutligen förklarar det varför jag dagdrömmer så mycket som jag gör – eftersom den egna tankevärlden och existentiella problemställningar ofta ger mig betydligt större utmaningar än livet.


Att få en bättre förståelse för varför jag fungerar annorlunda har gett mig mycket bättre självkänsla och inre styrka. Det har också gjort mig enormt engagerad i skolans arbete för att fånga upp särbegåvade barn. Dessa barn har alltid glömts bort och översetts i skolan och många har liksom jag suttit uttråkad, frustrerad och understimulerad genom hela skoltiden, vilket är en tragedi. Precis som vi måste jobba ännu mer med att stötta svaga elever i skolan måste vi också bli mycket bättre på att se och utmana dessa elever för att ta till vara på deras styrkor! Skolan borde handla om att väcka elevers nyfikenhet, inspirera dem till att vilja lära, se deras styrkor och möta alla barn som individer. Inte att stoppa in alla i en fyrkantig standardiserad mall där alla ser likadan ut. Min förhoppning är att skolan framöver kommer fortsätta sitt arbete med att börja fånga upp dessa elever – och att de kommer få de resurser de behöver för att göra det. Mensa driver ett oerhört viktigt projekt i form av GCP (Gifted Children Project) som jobbar just med att hjälpa lärare och skolor att identifiera dessa barn och hur de skall kunna utmana dem på rätt sätt.


För ett par år sedan utkom en ny bok som också kom att ge mig en stor inblick i vem jag är. Den boken heter ”Introvert – den tysta revolutionen” av Jonas Jonkman (en bok som varmt kan rekommenderas). Efter att ha läst denna bok insåg jag att jag är extremt introvert då jag uppfyller i princip varenda typiska karaktärsdrag för introverta. Vi lever idag i västvärlden i ett samhälle som ser extroverta karaktärsdrag som det ”normala” och önskvärda, medan introversion ofta ses som något avvikande. WHO betraktar faktiskt till och med introversion som ett mentalt hälsoproblem (jag skämtar inte!) och USAs psykiatriska förening vill ta upp det som en psykiatrisk diagnos. Det säger väl en del om hur acceptabelt det är att vara annorlunda i dagens samhälle…

goldfish jumping out of the water

Vet man vad det innebär att vara introvert så förstår man mitt stora behov av egentid. Hur jag finner min största inspiration i mina egna tankar och trivs i mitt eget sällskap. Det betyder inte att jag är osocial eller att jag ogillar människor. Jag gillar verkligen människor, men jag dras inte till deras närhet och jag tenderar att föredra att umgås med människor på ett annat sätt. För mig kan optimalt umgänge bestå i att jag och sambon sitter i varsin soffa och läser en bok – och ibland bara växla en mening på flera timmar. Att försöka tråka ut mig med egentid är som att försöka dränka en fisk – det är näst intill omöjligt. Däremot blir jag mentalt utmattad, obekväm och överstimulerade i sociala sammanhang (och jag känner mig oftare mera ensam i stora folksamlingar än när jag är helt själv). Om ni någonsin ser mig stå i ett hörn och stirra ner på min telefon mitt under en fest (eller fly bort på övervåningen/toaletten) så är det inte för att vara otrevlig. Det blir helt enkelt min ventil för att ladda mina batterier när jag börjar känna mig totalt utmattad och överstimulerad. Detta kan vara enormt svårt för extroverta att förstå då de får energi just genom umgänge. Många tar det personligt eller tycker att man saknar social kompetens och att man är ”tråkig”. De har svårt att förstå at man faktiskt hellre väljer att sitta helt ensam hemma en fredagkväll, uppkrupen i soffan med en bok om triathlon eller kvantfysik (om det råkar vara det särintresse man för närvarande begravt sig i), än att hänga på afterwork med kollegorna i en skränig bar – vilket för mig närmast kan likställas med tortyr efter en lång arbetsvecka. Eftersom mitt jobb innebär att jag har folk omkring mig hela dagarna på jobbet klarar jag inte av att också ha planerade sociala tillställningar flera kvällar veckan. De veckor jag haft det har jag varit helt slutkörd i närmare en vecka efteråt. Därför behöver jag framförhållning när det kommer till aktiviteter. Jag fungerar dåligt med spontant planerade fester tex. Får jag däremot en dag i veckan där jag mest får sitta för mig själv med mina egna tankar, så är jag pigg och redo för nästa arbetsvecka igen.

Man walking at sunset

Att vara introvert betyder också att jag jobbar bäst på egen hand och i sekvens. Grupparbeten och öppna kontorslandskap är rena mordet för min produktivitet. Likaså ogillar jag ytliga konversationer med ytliga bekanta. Jag är totalt usel på småprat och har en hög tröskel för att öppna munnen. Då är jag hellre tyst. Om du däremot startar en djupare konversation med mig (speciellt om något jag brinner för) så kan jag prata i evigheter. När jag pratar med någon vill jag ha ett meningsfullt och gärna djupt samtal. Det gör att jag ofta djupdyker ner i konversationer och skippar allt ”mellanprat”. Därför har jag få och djupa vänskaper och trivs bäst i små sällskap med 1-2 personer i lugn miljö med djupa och intressanta diskussioner.

Tyvärr betyder min introverta sida också att jag bär många av mina känslor inom mig och jag kan analysera och sönderrationalisera precis allt. Jag funderar mycket över existentiella frågor och grubblar mycket i ensamhet. Jag vill helt enkelt fundera färdigt innan jag säger något. När jag gör det blir mitt ansikte ofta ganska uttryckslöst vilket gör att andra kan tro att jag är nedstämd eller totalt ointresserad även om jag ofta är allt annat än det. Det kan vara svårt att förklara för människor man har omkring sig – men jag är bara den jag är – på gott och ont.

Man walking at sunset

Vi lever tyvärr i ett fördomsfullt samhälle. Att vara ”avvikande” från majoriteten av befolkningen gör att man sticker ut. Man tycker inte att man passar in – vilket kan kännas tungt att bära om man inte har en grundmurad självkänsla. Jag känner mig fortfarande enormt malplacerad i världen en stor del av tiden, men jag har insett att det är den jag är. Skillnaden nu mot när jag var yngre är att jag för det första har fått en förståelse för varför det är så, men kanske framförallt att jag nu ser mina karaktärsdrag som styrkor istället för svagheter. Jag har slutat låtsas vara någon som jag inte är, och jag har slutat att ge avkall på mig själv för att vara andra till lags. Även om jag såklart kompromissar ibland för andras skull försöker jag idag att välja att göra saker utifrån vad jag själv vill och mår bra av. Dessutom tycker jag numera att det är rätt coolt att vara annorlunda. Men det har som sagt varit en lång process där jag i princip har varit så långt nere på botten att jag fått radera hela min självbild för att bygga upp den på nytt. Det är aldrig lätt eller särskilt roligt att granska sitt inre med mikroskop och vända och vrida på alla sina bra och dåliga sidor, men personligen kan jag säga att det i slutändan har det varit värt det till 100%. Visserligen har jag mått dåligt i perioder och inte orkat leva livet fullt ut. Men jag har kommit ut på andra sidan med en inre styrka och självkännedom som jag vet kommer göra det möjligt för mig att leva resten av mitt liv till fullo och mycket mer meningsfullt än vad jag skulle gjort om jag inte gått igenom den processen. Jag hoppas att alla andra som känner sig annorlunda – oavsett orsak – inser att de inte är ensamma och att de finner styrkan att vara stolta över sig själva och se sin särpräglade karaktär som en styrka och inte som en svaghet.


Det måste finnas mer plats för variation och mångfald i vårt samhälle. Detta är en av orsakerna till att jag älskar triathlon – det är en sport fylld av människor som har kärleken till sporten gemensamt, men utöver det är enormt fördomsfria och ger plats för alla typer av människor inom sporten. Människor som liksom jag är målmedvetna och som vet hur det är att älska sitt intresse så högt att man kan ägna största delen av sitt liv åt det – utan att man klassas som idiot för det. Tack alla ni som orkat läsa detta långa inlägg – och tack till alla er som är öppna och förstående för människors skillnader. God Jul! Jag hoppas att ni får en fantastisk helg med nära och kära!


Inre styrka och ord som betyder så mycket för mig..

Det är ibland lätt att glömma – och svårt att överblicka – hur stort inflytande våra ord och handlingar har på vår omvärld. Ofta känner man sig som en liten fisk i en väldigt stor sjö. Jag känner iaf ganska ofta att jag gör alldeles för lite för världen och människorna i den. Att jag kanske borde ägna mer tid åt att vara samhällsnyttig än att träna hela dagarna eftersom det känns som att det är något jag gör bara för mitt eget höga nöjes skull – en egoistisk handling rakt av för att säga det rent ut… Därför blev jag väldigt glad över en kommentar jag fick i förra veckan. Jag har en kollega och vän som hela livet kämpat mot folks fördommar. Det senaste året har hon verkligen utmanat sig själv och flyttat sina gränser genom att ställa upp i flera löptävlingar och hinderbanelopp. Hon har utvecklats enormt och verkligen visat för sig själv (och alla andra) hur mycket hon klarar. Jag är grymt imponerad av henne! Därför blev jag riktigt rörd och varm i hjärtat när jag läste följande kommentar av henne på FB: ”…Ett speciellt tack till Mie Pedersen Du har inspirerat mig med din resa du gör just nu och din blogg. Ditt stöd får mig att tro att man kan klara av vad som helst bara man tror och kämpar”.


Hon lyckas sätta ord på precis det jag så väldigt gärna vill bidra till genom min blogg och min träning – min stora önskan om att kunna motivera andra. Att visa att man ofta är så fantastiskt mycket starkare och mer kapabel än man själv tror sig vara. Man skall aldrig jämföra sig med andra. Vi står alla med olika styrkor, svagheter och erfarenheter i bagaget, och vi har därmed alla olika utgångsläge – för att inte tala om olika mål och ambitioner. Det som kan se ut som en liten grästuva för vissa kan kännas som Mt Everest för en annan. Men det spelar ingen roll! Det viktiga är att inse att om man verkligen vill något och är beredd att kämpa för det så har ALLA en inre styrka och kapacitet som vida överstiger det vi själva (och ofta omvärlden) tror att vi har. Det gäller självklart fysiska målsättningar – men sannerligen också alla andra motgångar vi möter i livet.


Jag tror egentligen inte att något är omöjligt förrän man ger upp och intalar sig att något är hopplöst och att man på inget sätt kan påverka utfallet av en given situation. Därmed inte sagt att man kan klara allt på egen hand och att man kan/skall avsäga sig all hjälp från omvärlden, men jag tror det är enormt viktigt att man själv försöker bidra till sin egen utveckling, sin hälsa och strävan efter att nå sina mål. Gör man inte det sätter man sig själv i en passiv roll där man förväntar sig att någon annan skall ta en dit man vill komma, vilket för det första sällan händer, och för det andra (och kanske viktigare) så blir glädjen av att nå sitt mål så mycket mindre än om man själv tog sig dit. Även om resan ibland är rent ut sagt förbannat jobbig så ligger det mycket i ordspråket att det ”är resan som är själva målet”. Vi borde aldrig ge avkall på den resan!


Jag har själv i perioder befunnit mig i  situationer i livet där jag känt mig fullkomligt maktlös och beredd att ge upp. Då jag verkligen trott att jag inte kunnat påverka min situation. Då jag tyckt förbannat synd om mig själv. Jag har åtminstone nån gång i livet också nått den djupaste botten där jag helt ärligt känt det som att jag stått på ravinens kant och stirrat ner i en avgrund. Där jag var tvungen att fatta ett beslut. Men det har också varit då jag VERKLIGEN insett att ingen annan kommer kunna hjälpa ur situationen. Att jag själv måste VILJA ta mig någonstans och börja simma mot ytan. Och känslan man får har när man når ytan och inser hur förbannat stark man egentligen är – den är oslagbar! Och den bär man med sig resten av livet i allt man gör. Därför hoppas jag  innerligt att jag kan hjälpa och inspirera andra till att hitta sin inre styrka att uppnå sina mål – oavsett vad de målen är! I mitt arbete jobbar jag självklart för att direkt kunna rädda livet på människor, men jag försöker även att inge patienter motivation om att ”hjälp till självhjälp” faktiskt fungerar. Att man aktivt kan bidra till sin hälsa och välmående. Utanför arbetsplatsen hoppas jag framförallt att jag genom min blogg, min träning och mitt liv kan inspirera andra till att hitta sin inre styrka och följa sina drömmar. Tack till alla er som ger mig möjligheten att nå den drömmen och målet! Ni betyder oerhört mycket för mig! Avslutar detta inlägget med ett av mina favoritcitat av Marianne Williamson… Se ert inre ljus och styrka – och låt det inspirera andra på er väg!


Snöstorm, lediga onsdagar och ambitiösa målsättningar med sikte mot Kona 2017…

Vintern kom plötsligt i år. Inom 48 timmar fick vi närmare 40 cm snö, totalt trafikkaos, kaos på akutmottagningen med massvis av halkolyckor och minst sagt besvärligt löpunderlag. Men det mesta går ju om man vill.. Så förra tisdagen blev det 10 km distanslöpning i snöstorm. Inte gick det särskilt fort, men på något märkligt vis känns det faktiskt extra skoj att träna i riktigt vedervärdigt väder. Man är på något sätt mer närvarande i nuet. Släpper ALLA ambitioner om att sätta nya personbästa eller prestera och istället har man faktiskt ganska skoj. Fast man får ju en del märkliga blickar från folk som ser ut att tycka att det är snudd på för mycket att behöva sticka näsan utanför dörren för att ta sig till jobbet. De klassar en nog som total idiot – men det ger jag dem gärna! Denna veckan ösregnar et istället så snön försvinner snabbt. Lite mörkare, lite gråare, men åtminstone bättre underlag för löpning vilket tacksamt tas emot eftersom löpning på löpband är helt uteslutet för min del – slät distanspass på trainern i i klassen mentalt självmord….

Annars är väl det nyaste på min front att jag nu är ledig onsdagar från jobbet för att kunna träna mer. Även om det bara är 2 veckor sedan jag slutade jobba på onsdagar kan jag redan konstatera att det är det bästa beslut jag fattat på mycket, mycket länge. Inte bara för att det känns så skönt att få ett ”break” mitt i arbetsveckan där man får en chans att koppla bort jobbet och därmed få arbetsveckan att kännas så mycket kortare, men framförallt för den kvalitet det ger för träning och återhämtning. Nu kan jag sova ut varje onsdagsmorgon (vilket ändå betyder att jag är uppe innan kl. 7, men jag har ju alltid varit en morgonmänniska), äta frukost i lugn och ro, träna i 4-5 timmar utan att känna mig stressad och ändå vara klar i tid för vad som skulle anses en ”normal” arbetsdag. Att dessutom kunna skynda på återhämtningen genom att ha ordentligt med tid för att ligga på soffan mellan träningspassen och få i sig rejält med mat under dagen gör att jag känner mig mindre sliten hela veckan och orkar stoppa in 7-9 timmars träning även på helgen. Kan inte beskriva hur mycket stress det tagit från mitt liv! Men en sak är i alla fall säker – det skall VÄLDIGT mycket till för att jag skall gå tillbaka till att jobba minst 5 dagar varje vecka igen!! I ärlighetens namn jobbar jag ju nu vad som anses vara en ”normal” heltid – istället för att jobba 110-120% när man ser till extrajourer på helger/nätter etc – eftersom det är komp- och flextid som jag tar ut. Men det fungerar i dagsläget. Om allt går som det skall kommer det införas arbetstidsförkortning för oss akutläkare inom en snar framtid, vilket skulle betyda en heltidstjänst på lite drygt 36 timmar i veckan. Blir det hårdare triathlonsatsning efter nästa säsong och man går ner i arbetstid till 80% och kanske vara kompledig en halvdag i veckan så borde arbetsbelastningen bli riktigt rimlig för att kombinera med att köra triathlon på (nästan) heltid. Ja, ja vi får se hur det blir. Just nu är jag bara så himla glad och tacksam för mina lediga onsdagar som låter mig få en heldag med stressfri träning mitt i veckan där jag bara får syssla med det jag älskar och rå om mig själv!!


Träningen rullar på. Alla pass går självklart inte lika bra och ibland känns benen tunga. Man kan inte vara på topp jämnt och när man lägger riktigt mycket energi på att genomföra tuffa intervallpass och långa distanspass på trainern så blir man lite tung i benen ffa på löpdistanspassen. Men jag känner mig inte sliten och har inte ont någonstans. Hårda veckor kör jag nu ca 15-17 h träning. Tack vare att jag de flesta veckor nu har tre ”lediga” träningsdagar där jag kan lägga 3-5 h träning per dag, så läggs det bara 1-2 h träning på arbetsdagar och dessutom får jag alltid en heldag vila i veckan. I förra veckan blev det hela två distanspass och ett intervallpass på trainern. Och i söndags lyckades jag till och med slå mitt gamla tidsrekord på distans på trainern! Satt 3 h och trampade – varav 2:45 på ca 76% av FTP. Grymt nöjd!! Tre rejäla cykelpass i veckan kommer göra underverk för cykelbenen. Att jag sedan även har tid för tre 60-100 min simpass i veckan och kan öka på löpningen rejält jämfört med förra hösten gör inte saken sämre. Samtidigt vet jag ju att jag har riktigt lång väg att gå för att nå dit jag vill nästa år… Mina måltider sitter på sovrumsväggen hemma så att jag inte skall glömma bort vad jag jobbar mot.

Mina måltider är såklart satta utifrån optimala tävlingsförhållande (perfekt väder, rätt formtoppning osv). Mycket kan hända på tävlingsdagen som sätter käppar i hjulet. Samtidigt vet jag att om jag inte kommer i närheten av dessa tider så är chansen minimal att kvala till Kona. Baserat på resultaten i min AG de senaste 3 åren skulle jag egentligen behöva vara 5-10 min snabbare, men det känns totalt orimligt. Är väl medveten om att även dessa mål är ohyggligt högt satta. Jag är inte dummare och mer naiv än att jag fattar att det är snudd på omöjligt, men jag har gett mig sjutton på att det går och tänker banne mig inte ge upp utan att vara säker på att jag gett det mitt absolut yttersta! Envishet, mental styrka och självdisciplin är några av mina största styrkor (och ibland svagheter – det skall jag villigt erkänna) och finns kapaciteten i mig så SKALL jag till Hawaii nästa år. Och går inte det så går det året efter… Man når inte längre än de mål man sätter sig så det gäller att sikta högt!


På torsdag är det årsstämma med klubben 3CT och då kommer vi få höra om klubbkompisarna Patric Johanssons och Markus Nymarks upplevelser på Hawaii, och även Ulrika Wernståhls upplevelser från VM i 70.3. Blir spännande! Lär inte vara mindre taggad att nå mina mål efter det! Och på lördag håller klubben årsfest. Skall bli superskoj att hänga med alla goa klubbkamrater en kväll och snacka – mestadels om triathlon gissar jag!


Äntligen semester! Har inte gjort annat än längtat de sista tre veckorna på jobbet. Att man varit sjuk har väl kanske inte heller höjt motivationen och arbetsmoralen om man säger så… Men nu får jag äntligen ägna mig åt det jag verkligen älskar och vill göra i tre hela veckor. Det betyder att livet kommer bestå av att simma, cykla och springa – och däremellan äta, sova, bada och sola. Och såklart att läsa triathlonböcker, läsa triathlonbloggar, researcha utrustning, blogga om triathlon, se en massa youtube filmer från tidigare Ironmantävlingar och följa alla grymma triathleter rund om i världen. Livet blir helt enkelt inte bättre för en inbiten triathlet…

Fil 2016-07-18 18 12 35

Nu återstår 5 veckor till IM i Köpenhamn. De kommande tre veckorna blir den sista perioden med riktigt hård träning. Nu skall det slipas på formen innan den avslutande formtoppningen. Min stackars coach har inte haft det lätt med att upprätthålla formen – och kanske framförallt mitt humör – när jag varit sjuk. När man jobbat så hårt de senaste 9 månaderna och lagt in över 400 träningstimmar är det minst sagt surt att bli sjuk just när man äntligen skall få visa vad man går för.. MEN, nu är jag tillbaka på topp igen. Startar den första veckan med ca 17 timmars träning. De sista två veckorna har jag inte sett schemat för än – men sannolikt blir det minst lika mycket de veckorna. Känns riktigt, riktigt bra. Kroppen har äntligen återhämtat sig helt och det känns som att man fått tillbaka sin ”gamla” kropp igen. Helt sjukt hur man blir blind för hur bra man mår tills man bli sjuk… Men nu vet jag att jag kan genomföra de kommande veckornas träning på ett bra sätt när jag kan ägna resten av tiden till återhämtning. Det kommer inte att bli något slarvande med vare sig sömn, vila, energi eller vätskeintag de kommande veckorna. Nu ser jag bara så GRYMT mycket fram emot att stå på startlinjen i Köpenhamn den 21 augusti!

Sjukdom, panik och förtvivlan… Framtidsplaner och lite solsken..

Upp som en sol och ner som en pannkaka – det är väl typ så man kan beskriva slutet av förra månaden. Körde ett av mitt livs bästa träningspass dagen innan midsommarafton – och vaknar på min födelsedag med ont i halsen. INTE SKOJ!! Höll sig ändå rätt stabilt fram till måndag när världens dunderförkylning satte in. Nog för att jag brukar bli rejält dålig när jag blir förkyld (lite av min achilleshäl) men detta var värre än någonsin. Och inte blev det bättre heller utan istället har det blivit till bihåleinflammation. Nu är jag inne på dag 10 med huvudvärk, nästäppa, hörselnedsättning och ett huvud som väger ca tio kilo mer än vanligt. Blir låååångsamt bättre, men attans vad segt det är! Hoppas fortfarande på att kunna göra ett hyfsat race i Jönköping på söndag. På startlinjen kommer jag att stå – och mållinjen kommer att passeras om jag så skall krypa över den – men lite bittert är det när jag gått nedtränad i 9 månader och bara väntat på att äntligen få chansen att visa vad jag går för och få ett kvitto på 400 timmars slit sedan i oktober.  Nu blir det inte som planerat och jag försöker mentalt att göra det bästa av situationen men det är svårt. Har inte varit det roligaste sällskapet den senaste veckan kan jag säga.. Pendlat lite mellan hopp och förtvivlan med stark övervikt mot det senare. Är enormt tacksam för att alla runtomkring är så förstående och står ut med mitt evinnerliga gnäll..

Om inte annat fick jag idag chansen att glädja mig åt nästa sommar – anmälan till IM Frankfurt är nu på plats! Skall bli så grymt roligt att få köra ett europamästerskap!

Foto 2016-07-04 16 05 33

Blir också mycket skärmtid när man skall vila sig ifrån sjukdom.. På nätet florerar en massa listor med saker som uppenbarligen kännetecknar en triathlet… Hittade denna. Någon mer än jag som känner igen sig? Nr 10 och 17 är ju givna – liksom nr 61… Men tror egentligen att stort sett allt passar in på mig. Vet inte om det gör mig till en tvättäkta triathlet eller en tvättäkta nörd? Kanske bägge delar??

Saker som kännetecknar en triathlet:

  1. Du missade kemilektionen i gymnasiet, men ändå enkelt kan lära ut allt om hur mjölksyra fungerar.
  2. När du är på gymmet byter du om så snabbt som du bara kan eftersom du ser det som en växling.
  3. Du tar med dig egen vattenflaska när du ska på fest för att vara så väl förberedd som möjligt inför morgondagens långpass. Alla andra på festen har också tagit med egen vattenflaska eftersom du inte har ett socialt liv utanför triathlonvärlden.
  4. Du har badkläder under dina arbetskläder för att göra ett snabbt ombyte när du ska simma på lunchen.
  5. Ett par av kraven när du åker på din semester är att hotellet har spinningcykel, pool och närliggande sköna löprundor.
  6. 30 grader är för varmt för att klippa gräset. Men inte för att dra ett cykelpass.
  7. Ditt arbete ser du som återhämtningstid mellan dina träningspass.
  8. Du tillbringar stora delar av din semester på träningsläger.
  9. Du kommer på dig själv i sista sekunden innan du är på väg att fräsa iväg en snorloska på kontoret. Men du räddar lyckligtvis situationen.
  10. Din cykel kostar mer än din bil.
  11. I mataffären ropar du ”kommer vänster” när du passerar och ska gå om folk.
  12. Du vet att du är en triathlet när du använder orden ”lätt” och ”långpass” i samma mening.
  13. Du äter inte bara gels, men du kan ändå varenda smak från vartenda märke.
  14. Din badhandduk är aldrig torr.
  15. Din partner tycker att det inte längre är konstigt att du har ditt pulsbälte bredvid sängen.
  16. När du träffar en annan triathlet som gjort samma tävling som du, går du hem och kollar upp online vad denne var med i för åldersgrupp, vad för splittider han eller hon hade, samt slutresultat.
  17. Din semester planerar du efter ditt tävlingsschema.
  18. Du ser det som en vilodag från träning när du endast simmade 3000 meter på morgonen.
  19. Du vet att du är en triathlet när du dyker upp på kontoret på måndagen med utsuddade nummer över hela kroppen.
  20. Det finns personer i ditt liv som du vet mer om vad de simmar 100 meter på än vad de jobbar med.
  21. När din cykel står i vardagsrummet, förmodligen monterad på en trainer.
  22. En bil följer efter dig alltför nära och du anklagar dem för drafting.
  23. Din partner ser fram emot när du i framtiden taggar ner och bara ägnar dig åt att springa maraton.
  24. Du vet att du är en triathlet när ingen längre tror på dig när du säger: ”Jag kommer aldrig göra en ironman”.
  25. När 8 km löpning är ett väldigt lätt pass.
  26. Du spenderar mer pengar på träningskläder än på jobbkläder.
  27. När du rengör din cykel oftare än din bil.
  28. Du har många fler par skor i garderoben än din icke-triathlon-intresserade partner.
  29. Dina vänner gråter när de ser filmen Titanic. Du gråter när du ser på Ironman World Championship.
  30. Du måste förklara för dina medarbetare vad ”splits” ”brickor” och ”LSD” betyder.
  31. När någon frågar om din ålder svarar du: 30-34 år.
  32. När folk tycker att du är duktig när du sprungit 25 km och du känner dig förolämpad.
  33. Du köper en ny bil som matchar färgen på din cykel.
  34. Du tycker att en sprint är en träningssession.
  35. Du planerar ditt bröllop så att det inte sker under tävlingssäsongen eller på annat sätt stör din träning.
  36. Dina vänner är extremt avundsjuka på dina brunbrända ben. Tills de upptäcker att brännan slutar vid dina cykelbyxor.
  37. Du tycker att varje dag som lagts på något annat än träning är en bortslösad dag.
  38. Det samma gäller pengar som använts till något annat än tri-grejer.
  39. Du har helt tappat känslan av att känna dig generad av att visa dig mer eller mindre naken inför andra. Utan att fundera klär du glatt av dig till bara underkläderna (oavsett var du råkar befinna dig) om du behöver byta om eller prova kläder. Lika gärna öppnar du dörren och kramar om dina gäster endast iförd kallingar. (Är gästerna oxå triathleter kramar de tillbaka lika obekymrat och glatt)
  40. Man kan alltid bjuda hem triathleter utan att oroa sig för att det eventuellt är stökigt hemma. De vet att man inte hinner städa om man tränar triathlon och har själv alltid våtdräkter på tork i badrummet, cyklarna som behöver byta lindor i vardagsrummet, diskade/odiskade vattenflaskor på diskbänken och hela hallen fylld med cykelskor och joggingskor.
  41. Du har helt slutat köpa vanliga kläder, inredning och annat onödigt till hemmet. Det finns alltid löpartights, simglasögon, anmälningsavgifter till tävlingar eller nya hjul till cykeln som man verkligen behöver lägga pengar på.
  42. En triathlet intalar sig själv (och resten av familjen) att helgen med triathlon-tävlingen helt klart var en familjesemester. Vi käkade ju hotellfrukost ihop.
  43. Du visar gärna och ogenerat sitt senaste skav som nya tri-brallorna orsakat i underlivstrakten för alla som vill (och eventuellt inte vill) se, diskuterar var och hur det är bäst att kissa under loppet (i dräkten, i växlingen eller i vägkanten) och hur man orkade springa vidare efter att ha kräkts på senaste tävlingen.
  44. När du reser bort packar du alltid löpkläder och simglasögon först.
  45. Du har en vattenflaska med dig när du kör din bil.
  46. Du vet exakt hur mycket protein varje energi bar har.
  47. Dina ben är mer välrakade än din flickväns.
  48. Du har allt som behövs i bilen för att simma, cykla eller springa med fem minuters varsel.
  49. Du vet att du är en triathlet när du tar isbad!
  50. Du kan plöja igenom en jättestor tallrik med pannkakor och korv och gå tillbaka för påfyllning med gott samvete.
  51. Du har inget emot att inta spenat i flytande form.
  52. IM inte längre avser ”instant message”.
  53. Du duschar minst två gånger per dag.
  54. Du vet att du är en triathlet när du tror den ultimata formen av tapeter är alla racing nummerlappar.
  55. Du planerar semester runt där din nästa tävling kommer att bli.
  56. Ungefär hälften av tröjor du äger har åtminstone ett dussin logotyper på baksidan.
  57. Du kör minst en tvättmaskin varje vecka med endast träningskläder.
  58. Du vet att du är en triathlet när folk ser din ”140,6” klistermärke på din bil och frågar vad radiostation det är.
  59. Du har glömt hur man dricker ur koppar och glas.
  60. Du vet att du är en triathlet när bilköpet beror på om din cykel får plats i den eller inte.
  61. Och viktigast av allt… En triathlet känns också lätt igen på sin kärlek till sporten, sin fighting spirit och på att han eller hon älskar att diskutera vindar, vågor, snitthastigheter och uppförbackar. Det är ju alltid roligt att bli lite trött.


Älskar triathlon – Älskar mitt liv!

Älskar de härliga simpassen tidig morgon under stjärnhimmel och soluppgång i olympiska poolen på Playitas.

Älskar att dra på våtdräkten och kasta sig ut i havet – att höra vattenbruset i öronen och glömma allt runtomkring.

Älskar de tuffa simintervallerna där man får bita i och segerkänslan när man sätter ALLA starttider.

Älskar att efter en stressig dag få ligga och mata längder, titta ner i kaklet och låta alla bekymmer försvinna.

Älskar att ta ut tempohojen och ge sig ut på öde landsvägar tidiga sommarmorgnar – där det enda som hörs är fågelsång och ljudet från profilhjulen.

Älskar frihetskänslan av att blåsa fram i en synkad cykelklunga med duktiga cyklister och att ensam forsa fram i utförslöporna i över 50 km/h och känna fartvindens sus.

Älskar (till och med) intervallpassen på trainern eftersom jag vet vilken nytta de gör för cykelformen.

Älskar känslan av att spyfärdig avsluta ett FTP test och kunna konstatera att tröskeln höjts ännu ett snäpp.

Älskar distanslöpning på skogsstigar i soluppgång – sommar som vinter.

Älskar att springa i regnet – och känslan när man kommer hem till värmen.

Älskar att tugga mig igenom tuffa intervallpass som man innan trodde var omöjliga – bara för att upptäcka att det går över förväntan.

Äskar att känna hur kroppen svarar på träningen och blir allt starkare.

Älskar den mentala träningen – att få hjärnan att inse att man kan oändligt mycket mer än man tror – och att sedan bevisa för sig själv att man hade rätt.

Älskar förväntningen inför tävling – att reka banan, packa tävlingspåsarna, checka in cykeln och känna spänningen byggas upp.

Älskar att stå på startlinjen i soluppgången tillsammans med flera hundra atleter. Att höra startskottet och kasta sig ut i vattnet.

Älskar att se mållinjen närma sig, veta att man uppnått sitt mål och kunna passera mållinjen till åskådarjubel.

Älskar att njuta av ett väl uppfyllt mål – samtidigt som hjärnan redan börjat visualisera nästa mål och planera hur jag skall ta mig dit.

Älskar hur jag utan problem kan fylla hela dagen med tankar på sporten – och hur bara tanken på triathlon får mig att le och bli glad, oavsett hur dålig min dag har varit i övrigt.

Men mest av allt älskar jag de underbara människor som jag mött genom sporten – den fantastiska gemenskapen, inspirationen och livslånga vänskaper den gett mig. Det allena gör triathlon till det bästa jag vet – och just därför kommer jag vara triathlet så länge jag lever.