Kategoriarkiv: Training

Träningshelg med klubben

Denna helgen blev var det dags för höstens träningshelg med 3CT. Som alltid lika roligt att få hänga och träna med ett glatt gäng sköna människor i några dagar. Hela tre simpass med folus på teknik, två löppass, ett yoga pass och en superskön (om än något kuperad och tuff) cykelrunda på dryga 80 km i fantastisk höstsol med fikastopp på LO Multisport i Ljungskile. Och så en trevlig utekväll med bowling och mat. Något matt och trött idag, men fantastiskt skönt att känna att man gör framsteg med både simteknik och cykelformen nu när man inte längre är övertränad! Tack alla för en underbar helg! Som alltid grymt arrangemang!

 

299D0BF5-608B-4E1A-9378-8AB691DB5790E9D40EDE-00E3-45AD-8275-0BB26420A317

Mallis, svensk vårsol och ljus vid horisonten..

Som de flesta nog noterat så har det varit ganska sparsmakat (=total stiltje) när det kommer till inlägg på bloggen de senaste veckorna. Finns flera orsaker till det, men den största är väl egentligen att jag upplevde februari och mars som ganska tunga månader. Jobbet var slitigt – eller ja, i ärlighetens namn hade jobbet varit riktigt slitigt sedan oktober, men det kulminerade liksom efter att man jobbat skiten ur sig på akuten non-stop i 6 månader utan semester. Lär väl inte ha undgått någon som inte legat i koma hur arbetssituationen och belastningen sett ut på alla landets sjukhus det senaste året. Katastrofläge är ju snart bara förnamnet.. Hade en mindre krisreaktion nån gång i februari. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag inte kunde tvinga fram en vårdplats på avdelningen till en dödssjuk 95-årig man som istället fick ligga mitt på akuten i flera timmar. Kände mig så maktlös och totalt utmattad – så illa att jag faktiskt fick stanna hemma en dag från jobbet för jag orkade knappt gå ur sängen. Det hämtade sig väl något sånär efter det – speciellt framåt slutet av mars när jag började jobba på de vanliga vårdavdelningar och kunde se fram emot 3 månader med lugnare arbetssituation. Men det var en varningsklocka som fick mig att inse att så länge situationen ser ut som den gör på våra sjukhus lär jag inte orka arbeta 100% på akuten fram till pension. Det är antingen reducerad arbetstid eller kombinationstjänst som kommer vara alternativen så snart jag är färdig specialist. Oftast brukar träningen vara det som håller humöret uppe och får mig att orka med jobbet, men när det var som värst på jobbet och jag kände att jag helt förlorat kontrollen över min arbetssituation så började det kännas tungt även med att ha träningen styrd av någon annan. Var väl kanske vad man kan förvänta när man tränat för en coach i 1,5 år och inte styrt vare sig arbetstider eller fritid själv på mycket länge. Blir ju på sätt och vis som att man har 2 jobb och oavsett hur roliga man tycker att de jobben är så antar jag att det är naturligt att man blir ”mätt” i perioder. Blev ju inte bättre av att träningsschemat var helt osynkat med vädret så de mycket få dagar som kom med sol och vettigt väder så hade jag allt annat än distanscykling på programmet – den låg som oftast de dagar det hällregnande eller snöade. Summa summarum så kändes allt ganska tradigt ett tag och jag behövde lite ett break från allt ”extra” inklusive bloggande. Men som tur är varar ju inget för evigt..

För sedan kom de första riktiga vårdagarna, det blev lugnare på jobbet, jag tog mig friheter att ändra lite i träningsprogrammet så jag fick köra lite mer efter lust och önskemål, jag fick lite mer kvalitetstid med sambon och sedan var jag på banan igen. Under påskveckan var det dessutom dags för den efterlängtade träningsresan till Mallis. Vi var 12 stycken från klubben som var iväg. Flera var där förra året (eller hade varit där tidigare), men för mig var det första gången.

CIMG1937

Vi hade GRYM tur med vädret och hade strålande sol och värme varenda dag. Såg ett par moln sista dagen, men annars var vädret helt perfekt. Fokus var på cyklingen – fick ihop hela 700 km och nästan 30 h cykling. Dessutom blev det 5 h simning och ett kort löppass.

CIMG1944

CIMG1941

Två av veckans stora höjdpunkter var såklart att få cykla Sa Calobra och Puig Major. Fantastisk upplevelse att kunna köra nästan en halvtimme bara utför. Tuffa stigningar uppför såklart – men vilka fantastiska vyer! Tiden går ju ganska mycket snabbare när man har sådan utsikt än när man sitter på trainern och glor in i väggen under sina intervallpass! 😉

9W2A6781CIMG2024

En av dagarna tog vi också med cyklarna på en buss som körde oss till Andratx norr om Palma. Sedan följde en fantastiskt fin cykeltur längs med norra delen av ön – inkl Puig Major på vägen hem.

CIMG2050

Simningen blev mycket fokus på teknik. Var länge sedan någon kollade på mig när jag simmade (tyvärr) och alla ”välmenande” kommentarer som jag fått av en massa okända människor har dessvärre gjort att jag fokuserat på helt fel saker i bassängen de senaste månaderna och istället tappat en del vad avser vattenläge. Att se sig själv efter filmningen den första dagen på Mallis var väl ingen jätterolig upplevelse om man säger så… Men, med rätt teknikövningar blev utvecklingen under veckan desto bättre och tre dagar senare hade jag bättre vattenläge utan dolme än jag hade med dolme den första dagen – och det var ju till gengäld ganska mycket roligare att se! Nu gäller det bara att fortsätta nöta teknik och tänka teknik på varenda längd man simmar. Inget mer slappande i bassängen – och inget mer lyssnande på råd från folk som inte känner mig och som jag vet vet vad de pratar om!

Kom hem igen med en frisk och hel kropp – och framförallt välmående i själen och i ett fantastiskt humör efter en vecka med sol, underbart sällskap och total kontroll över min egen tid. Var precis vad jag behövde! Och någon vecka efter hemkomst började ju vårvärmen komma även här hemma. Långsamt, men ändå… Denna veckan har bjudit på både premiär på tempohojen och premiär med kortbyxor på cykeln i Sverige. Har fått chansen att verkligen testa min nya sittposition på tempon och min nya tempohjälm. Sitter SÅ mycket bättre på cykeln nu, och även om positionen är mycket mer aggressiv (har sänkt styret med typ 10 cm minst – fick ta till en ställbar styrstam som jag satt på -60 grader då det inte fanns utrymme att sänka mer framtill) så får jag mindre ont i nacken nu än tidigare. Orkar också ligga i tempoposition i +4 h utan att vara ur mer än enstaka gånger, så borde inte bli ett problem på tävlingen. Hjälmen känns också fantastiskt bra. Välventilerad för att vara en tempohjälm, perfekt passform, lätt att få på sig, väldigt bra akustik tack vare det stora visiret, bra synskärpa i visiret och visiret sitter där det skall även om man drar i det (starka magneter med andra ord). Skall bara vänja mig vid att jag INTE kan klia mig i panna osv med hjämen på.. Vet inte hur många gånger jag försökte på den första rundan och upptäckte att jag ju hade ett stort visir som satt i vägen..

CIMG2127**CIMG2112*

De bilderna får avsluta dagens inlägg. Cykling på tempocykel i hög fart i vårsol och på fina landsvägar tillsammans med den man älskar mest. Livet när det är som bäst helt enkelt!

Mycket upp och lite ner…

Ja, som titeln avslöjar har det väl varit lite upp och ner sedan årsskiftet. Mest upp trots allt, men allt kan ju inte gå som på räls för jämnan. Då mister man ju helt känslan för när något går bra. Resultatmässigt har det egentligen mest gått fint och enligt plan för träningspassen har faktiskt gått riktigt, riktigt bra och det har funnits många höjdpunkter. Rent motivationsmässigt har det däremot varit lite berg och dalbana.

Januari kändes stark och stabil. Cashade in 59 timmars effektiv träning och kroppen kändes toppen. Körde på rejält de första 3 veckorna i det nya året med omkring 15-16 timmars träning/vecka. Snittade omkring 4-5 h på mina lediga onsdagar och sedan 3-4 h per dag under helgen, plus lite på jobbdagarna, samt en vilodag per vecka. Körde 3-4 tuffa intervallpass per vecka (1 i simning, 1 i löpning och 1-2 cykelintervallpass). Samtliga pass kändes stabila. Höll förväntade tider och snitteffekter och kroppen jobbade på bra. Kände mig självfallet lite nedtränad, men under inga omständigheter sjuk, skadad eller sliten. Även distanspassen gick bra. Magnus har lagt in enormt mycket löptid nu under vintern och det har verkligen gett resultat. Sedan årsskiftet har löpvolymen legat omkring 50-60 km/vecka och min bekväma distansfart och gått från omkring 5:35 fart till stabil 5:15 fart. Även löpintervallerna går snabbare. På tusingarna springer jag nu omkring 4:05-4:10/km istället för 4:15-4:20. Likaså på 2000m intervallerna har jag kapat. Simningen har känts stabil även om jag inte känner samma förbättring som på löpningen. Har inte heller lagt lika mycket tid där utan det har blivit omkring 2×90 min/vecka fördelat på ett tröskelpass och ett pass med fokus på distans. På cykeln känns det också som om jag blivit starkare. Känner dock att det är svårare att utvärdera än löpningen då jag under januari endast cyklat distanspass ute på crossen med feta dubbdäck och utan effektmätare. Trots kyla och vintermörker bjöd januari på många fina utedass både i löpspåren och på cykeln. Söndagarnas distanscykelpass med sambon blev rätt snabbt veckans andra höjdpunkt tillsammans med mina lediga träningsonsdagar.

img_1352

Lite lugnare v4 med omkring 8 h och sedan startade jag ännu en tuff fyraveckors period v5. Passerade månadsskiftet och gick in i februari med humöret på topp. Liten utrustning i form av en efterlängtat tempohjälm – den nya Giro Aerohead – gjorde ju inte saken sämre direkt.. Fick mig ju att längta ännu mer efter sopade, grusfria vägar och tempocykling ute!

img_1376

Vecka 5 avlöpte utan problem, men sedan hände något. Plötsligt kändes det som att all löpning stod mig upp i halsen. På 12 dagar hade jag 7 löppass och sprang omkring 90 km totalt. Samtidigt kortades cyklingen ner från 2 distanspass + 1 intervallpass till 1 distanspass + 1 intervallpass just som vädret blev bättre och cyklingen var som roligast. För cyklingen har verkligen känts så grymt rolig det senaste! Ju bättre cyklist man blir desto roligare blir det… Sedan råkade Magnus omedvetet flytta mitt enda cyeldistanspass från söndag till lördag, vilket skulle tagit ifrån mig det enda pass i veckan som jag kör tillsammans med Kristoffer. Det fick mig faktiskt att sitta och grina i soffan hemma. Snacka om i-landsproblem och att tvingas inse att vissa saker känns viktiga för en även om det är barnsligt… Som tur var tog det Magnus ungefär 5 minter att inse att det var smartast att flytta passen tillbaka till söndagarna… Träningen rullade på en vecka till och jag fick bland annat till ett riktigt bra distanspass i löpningen med 21 km i 5:15 fart. Sedan kom vårsolen och värmen! Enligt prognosen väntade 10 dagar med sol och plusgrader – och bara ett enda cykelpass ute under den tiden. Och vad hände? Jo, jag satt i princip och grinade som en liten barnunge igen för att jag var så besviken.. SUCK! Var plötsligt så frustrerad över att inte kunna spontanändra träningen efter tycke och känsla. Inte blev det bättre av att Kristoffer drog ut på tre 3-4 h distanspass under de första 4 dagarna med fint väder. Ok, att jag var med ute på det ena, men ändå.. Dessutom kände jag mig lite stressad av att Frankfurt IM ligger 6 veckor tidigare än Köpenhamns IM, vilket ger kortare cykelsäsong innan tävling. Ser mig (numera oberättigat) ibland fortsatt som en något svag cyklist, fast jag ju inte längre alls är det. Däremot har jag alltid känt mig trygg i löpningen, även om jag skulle kunna bli mycket bättre där. Kände mig iaf rätt omotiverad under några dagar. Till sist fick jag tagit mig i kragen och pratat med Magnus om hur jag kände mig. Känns alltid som att jag klagar så det är en liten tröskel jag skall över varje gång jag vill ändra på något i träningen. Speciellt då jag märker att hans plan ju fungerar och jag vet att han verkligen ser till att jag utvecklas maximalt. Men om träningsglädjen försvinner så spelar det ingen roll hur bra jag blir! I sista ändan är det trots allt resan mot målet som är allra viktigast. Och når man inte sina högt satta mål är det i alla fall något lättare att acceptera om man haft skoj på vägen dit. Har resan inte varit rolig skulle det kännas fruktansvärt att sedan missa målet också. Som tur är håller Magnus ju med så framöver blir det lite mera distanscykling – inkl cykling med sambon på söndagarna – och veckomängden ser ut att öka upp mot 17 h/vecka. Gissa vem som nu är glad som ett barn på julafton?? Herregud, folk som inte tränar och älskar triathlon lär väl tro att man är schizofren när de läser detta… Men det hjälps liksom inte – triathlon är helt enkelt något av det roligaste som finns och det betyder så ofattbart mycket för mig.

Inte blev humöret sämre av dagens träning heller! En perfekt onsdag med strålande sol på klarblå himmel och närmare +6 grader.. Hur ofta får man det i februari? Och på sin lediga dag? Fick till ett riktigt bra simpass på morgonen. Sedan ett 75 min intervallpass på trainern som var riktigt tufft (5 x (4 min strax under tröskel – 1 min på 110% av tröskel – 2 min på 95% av tröskel – 2 min trampvila)), 75 min cykling ute i solen, yoga i solen på altanen i 15 graders värme och till sist ett riktigt bra löpdistanspass på 16 km. Känns som att man hittat sig själv igen! Hoppas bara att det fortsätter på samma spår ett tag nu.  Sitter annars i dagarna mellan jobb och träning och följer grymma klubbkamraterna Eric Olsson och David Thylén som kör 5 ironman på 5 dagar här i ormrådet för att samla in pengar till välgörenhetsorganisationen Hand-i-Hand. Grymt imponerande!!

img_1399

Träningsåret 2017 har rullat igång bra.

Ja, som titeln antyder så rullar allt på enligt plan. Befinner mig just nu inne i en lugnare vecka med drygt 8 h planerad träning efter att ha kört på rätt bra de sista fyra veckorna och snittat omkring 15-16 h/vecka. Intensiteten har också ökats på med 3-4 intervall-/tröskelpass per vecka (ett pass per gren och ibland ett andra tröskelpass på trainern). Distanscyklingen har jag gått över till att enbart köra ute efter att jag fått investerat i riktigt bra dubbdäck och vintercykelkläder – och framförallt efter att jag insett hur mycket jag älskar min cross! Även om distans på trainern aldrig blir lika illa som löpning på löpband (kör hellre 3 h distans på trainern än 30 min på löpbandet – vilket blä säger lite om hur roligt jag tycker det är att springa på ett rullande band..) så kommer det nog nästan enbart bli distans ute resten av vintersäsongen.

img_1352

Kroppen känns i alla fall toppen! Cyklingen är roligare än någonsin – sannolikt för att jag verkligen börjar märka att jag blir en bättre och mer uthållig cyklist. Visst kunde jag köra distanspass på >3 h i våras utan att det var några konstigheter med det, men då kände man sig ofta lite sliten och låg på slutet. Nu kommer man ju hem pigg och glad efter en 3,5 h runda i minusgrader och utan energiintag! Inte heller intervallpassen på trainern ger samma motiga upplevelse som innan. Grymt härlig känsla!

Även löpningen känns bättre och bättre. Distanspassen rullar på i ungefär 15-20 sek snabbare tempo per kilometer än vad de gjorde i våras, trots dåligt väglag och massa kläder. Samma sak på löpintervallerna där tempot gått ner med ca 10 sek i kilometerfart på samma upplevda intensitet. Blir ju också ännu trevligare de dagar som vädret är riktigt härligt trots att det är mörkaste januari.

img_1357

Har dessutom äntligen (efter att ha köpt och provat gud vet hur många par skor det senaste året) hittat två par löparskor som jag tror kommer fungera riktigt bra för sommarens tävlingar: Asics Hyperspeed (135 g och 6 mm drop) för distanser upp till halvmaran och Adidas Takumi Sen (170 g och 6 mm drop) för IM. Märks att jag blivit en mycket starkare löpare – för ett år sedan hade jag inte orkat springa i så lätta skor med såpass lite dämpning och stöd. Men nu har jag under tolv månader jobbat mig neråt i både drop och dämpning/vikt och tror att de kommer fungera klockrent!

Det enda som känns som att det står och ”stampar” lite är väl simningen. Inte för att det känns dåligt direkt, men förra säsongen startade jag på så låg nivå att jag gjorde massiva förbättringar rätt snabbt. Har förstås hela tiden vetat att det inte kunde fortsätta för evigt, men allt är ju såklart roligare när man märker snabba och tydliga förbättringar. Känner dock helt klart att uthålligheten och tekniken (ffa draget och vattenkänslan) blivit mycket bättre, så framåt går det ju ändå.

Sammantaget känns det bra och positivt så här i slutet av årets första månad. Bara att tugga på ett par månader till nu då innan man kan börja inkassera allt det jobb man lagt ner under vintern… Nöjd också med förra årets resultat – men hoppas såklart på ännu mer för 2017..

img_1359

Snöstorm, lediga onsdagar och ambitiösa målsättningar med sikte mot Kona 2017…

Vintern kom plötsligt i år. Inom 48 timmar fick vi närmare 40 cm snö, totalt trafikkaos, kaos på akutmottagningen med massvis av halkolyckor och minst sagt besvärligt löpunderlag. Men det mesta går ju om man vill.. Så förra tisdagen blev det 10 km distanslöpning i snöstorm. Inte gick det särskilt fort, men på något märkligt vis känns det faktiskt extra skoj att träna i riktigt vedervärdigt väder. Man är på något sätt mer närvarande i nuet. Släpper ALLA ambitioner om att sätta nya personbästa eller prestera och istället har man faktiskt ganska skoj. Fast man får ju en del märkliga blickar från folk som ser ut att tycka att det är snudd på för mycket att behöva sticka näsan utanför dörren för att ta sig till jobbet. De klassar en nog som total idiot – men det ger jag dem gärna! Denna veckan ösregnar et istället så snön försvinner snabbt. Lite mörkare, lite gråare, men åtminstone bättre underlag för löpning vilket tacksamt tas emot eftersom löpning på löpband är helt uteslutet för min del – slät distanspass på trainern i i klassen mentalt självmord….

Annars är väl det nyaste på min front att jag nu är ledig onsdagar från jobbet för att kunna träna mer. Även om det bara är 2 veckor sedan jag slutade jobba på onsdagar kan jag redan konstatera att det är det bästa beslut jag fattat på mycket, mycket länge. Inte bara för att det känns så skönt att få ett ”break” mitt i arbetsveckan där man får en chans att koppla bort jobbet och därmed få arbetsveckan att kännas så mycket kortare, men framförallt för den kvalitet det ger för träning och återhämtning. Nu kan jag sova ut varje onsdagsmorgon (vilket ändå betyder att jag är uppe innan kl. 7, men jag har ju alltid varit en morgonmänniska), äta frukost i lugn och ro, träna i 4-5 timmar utan att känna mig stressad och ändå vara klar i tid för vad som skulle anses en ”normal” arbetsdag. Att dessutom kunna skynda på återhämtningen genom att ha ordentligt med tid för att ligga på soffan mellan träningspassen och få i sig rejält med mat under dagen gör att jag känner mig mindre sliten hela veckan och orkar stoppa in 7-9 timmars träning även på helgen. Kan inte beskriva hur mycket stress det tagit från mitt liv! Men en sak är i alla fall säker – det skall VÄLDIGT mycket till för att jag skall gå tillbaka till att jobba minst 5 dagar varje vecka igen!! I ärlighetens namn jobbar jag ju nu vad som anses vara en ”normal” heltid – istället för att jobba 110-120% när man ser till extrajourer på helger/nätter etc – eftersom det är komp- och flextid som jag tar ut. Men det fungerar i dagsläget. Om allt går som det skall kommer det införas arbetstidsförkortning för oss akutläkare inom en snar framtid, vilket skulle betyda en heltidstjänst på lite drygt 36 timmar i veckan. Blir det hårdare triathlonsatsning efter nästa säsong och man går ner i arbetstid till 80% och kanske vara kompledig en halvdag i veckan så borde arbetsbelastningen bli riktigt rimlig för att kombinera med att köra triathlon på (nästan) heltid. Ja, ja vi får se hur det blir. Just nu är jag bara så himla glad och tacksam för mina lediga onsdagar som låter mig få en heldag med stressfri träning mitt i veckan där jag bara får syssla med det jag älskar och rå om mig själv!!

Chrissie

Träningen rullar på. Alla pass går självklart inte lika bra och ibland känns benen tunga. Man kan inte vara på topp jämnt och när man lägger riktigt mycket energi på att genomföra tuffa intervallpass och långa distanspass på trainern så blir man lite tung i benen ffa på löpdistanspassen. Men jag känner mig inte sliten och har inte ont någonstans. Hårda veckor kör jag nu ca 15-17 h träning. Tack vare att jag de flesta veckor nu har tre ”lediga” träningsdagar där jag kan lägga 3-5 h träning per dag, så läggs det bara 1-2 h träning på arbetsdagar och dessutom får jag alltid en heldag vila i veckan. I förra veckan blev det hela två distanspass och ett intervallpass på trainern. Och i söndags lyckades jag till och med slå mitt gamla tidsrekord på distans på trainern! Satt 3 h och trampade – varav 2:45 på ca 76% av FTP. Grymt nöjd!! Tre rejäla cykelpass i veckan kommer göra underverk för cykelbenen. Att jag sedan även har tid för tre 60-100 min simpass i veckan och kan öka på löpningen rejält jämfört med förra hösten gör inte saken sämre. Samtidigt vet jag ju att jag har riktigt lång väg att gå för att nå dit jag vill nästa år… Mina måltider sitter på sovrumsväggen hemma så att jag inte skall glömma bort vad jag jobbar mot.

Mina måltider är såklart satta utifrån optimala tävlingsförhållande (perfekt väder, rätt formtoppning osv). Mycket kan hända på tävlingsdagen som sätter käppar i hjulet. Samtidigt vet jag att om jag inte kommer i närheten av dessa tider så är chansen minimal att kvala till Kona. Baserat på resultaten i min AG de senaste 3 åren skulle jag egentligen behöva vara 5-10 min snabbare, men det känns totalt orimligt. Är väl medveten om att även dessa mål är ohyggligt högt satta. Jag är inte dummare och mer naiv än att jag fattar att det är snudd på omöjligt, men jag har gett mig sjutton på att det går och tänker banne mig inte ge upp utan att vara säker på att jag gett det mitt absolut yttersta! Envishet, mental styrka och självdisciplin är några av mina största styrkor (och ibland svagheter – det skall jag villigt erkänna) och finns kapaciteten i mig så SKALL jag till Hawaii nästa år. Och går inte det så går det året efter… Man når inte längre än de mål man sätter sig så det gäller att sikta högt!

triathlon_passion

På torsdag är det årsstämma med klubben 3CT och då kommer vi få höra om klubbkompisarna Patric Johanssons och Markus Nymarks upplevelser på Hawaii, och även Ulrika Wernståhls upplevelser från VM i 70.3. Blir spännande! Lär inte vara mindre taggad att nå mina mål efter det! Och på lördag håller klubben årsfest. Skall bli superskoj att hänga med alla goa klubbkamrater en kväll och snacka – mestadels om triathlon gissar jag!

Simtest och start på ny träningssäsong.

Träningssäsongen är igång igen sedan drygt 2 veckor tillbaka. Känns ruskigt bra. Inte haft några problem med vare sig kroppen eller motivationen att dra igång igen. Båda medspelare har glatt kastat sig in i leken som 5-åringar på legoland typ. Med andra ord helt uppslukade av det de gör utan nämnvärd uppmärksamhet för vad som sker runt omkring.. Undantaget är väl då på jobbet, där jag iaf kan fokusera på annat när det händer något. Älskar trots allt mitt jobb, även om jag kanske just nu gärna hade jobbat deltid och satsat ännu mer på sporten. Det känns fantastiskt givande när man verkligen får göra en skillnad och rädda livet på någon som annars inte skulle fått ännu en dag där de fick uppleva soluppgången eller tala om för sina nära och kära hur mycket de betyder. Det ger verkligen perspektiv på livet och ens prioriteringar! Dessutom har jag helt underbara kollegor som förgyller varje arbetsdag! Så så länge jag ”måste” jobba heltid så kan jag inte tänka mig ett bättre jobb än det jag har.

pool

I tisdags var det iaf dags för ett nytt simtest. Gjorde ett likadant i september förra året när jag precis drog igång träningen med Magnus för att veta ungefär vilket tempo jag orkar hålla i olika intensitetszoner. Underlättar ju enormt för Magnus när han skall skriva simpass och bestämma starttider för träningspassen. Lite prestationsångest får man ju alltid när det kommer till test. Man vill ju gärna se att det går framåt. Så det var med lite spända förväntningar jag hoppade i bassängen och värmde upp. Sedan var det dags för test. Startade med 5x100m i intensitetszon A1, A2, A3:1, A3:2 och A4(fullfart). Sedan 200m löst innan 5×50 m i samma zoner. Resultatet då? Riktigt stora framsteg som ni kan se i tabellen nedan! Framförallt på 100m intervallerna och framförallt i zon A1-A3. Med tanke på att jag satsar på långdistans så är det ju bästa stället att lägga sina förbättringar! Att kapa 10-16 sekunder/100m med 12 månaders träning är inte fy skam. Lyckades till och med göra min överambitiösa ådra nöjd, vilket inte är det lättaste! Så nu är jag taggad för att se vad ännu ett år kan göra för simtiderna!

 

img_1208

 

Semester eller tortyr? Allt är relativt…

(English version at the bottom)

Nu har det snart gått 2 veckor sedan IM i Köpenhamn.. Känns på nåt konstigt sätt som att det var evigheter sedan. Var ute och sprang igår och funderade på varför det fortfarande kändes lite trögt i benen innan mina stackar utmattade neuroner hade gjort den ytterst komplicerade mattematiken och kommit fram till att det faktiskt bara gått drygt åtta dygn sedan jag tog mig över mållinjen.. Känns väl som en evighet eftersom jag redan saknar det så mycket… Har ju hört någon liten fågel kvittra om att det skall finnas något som heter ”Ironman Blues” – ett ytterst smittsamt virus som sägs drabba alla som genomfört en Ironman och som ger symtom i form av nedstämdhet, tomhet och apati nästan omedelbart efter att man genomfört en Ironman och som gör att man liksom mister lusten att träna och ta sig an en ny säsong. Detta ytterst vetenskapligt väldokumenterade medicinska tillstånd har tills vidare inte drabbat mig. Funderar allvarligt på om jag kan ha någon genmutation som gör mig resistent? Kanske skall donera lite blod till vetenskapen? Mådde visserligen illa direkt efter målgång i Köpenhamn, men redan efter ca 45 minuter började jag bli ytterst revanschsugen och började redan fundera på hur snabbt jag kunde dra igång träningen igen. ”Ja, ja, det går snabbt över” är det nog många som tänker nu. Men se där är det många som har fel. Men jag förstår dem, jag är trots allt en lite udda fågel i kolonin – lite av en statistisk avvikelse kanske man kan säga – som inte alltid fungerar som alla andra. Man får ta mig som jag är helt enkelt – på gott eller (kanske ibland mer) på ont.

Pratade med coachen dagen efter loppet. Hans plan för de kommande veckorna löd ungefär ordagrant: ”Nu vill jag att du inte tränar något organiserat de kommande veckorna, och att du försöker att inte läsa eller tänka på triathlon. Försök göra något annat.” Ungefär där satte jag mig på hasorna som en enveten häst som tvärvägrar precis framför en stor vattengrav så gruset flyger och ryttaren får sig ett rejält dopp. Vadå inte tänka på triathlon? Det lär ju knappast fungera. Jag tänker ju på triathlon typ hälften av den tid jag är vaken – och drömmer om det hälften av nätterna. Vad sjutton skall jag då fylla skallen med undrade jag? Mina hjärnceller kommer ju degenerera när de känner att de inte behövs mer eftersom jag bara kommer behöva använda hälften av den hjärnkapacitet jag annars använder.. Lovade iaf att göra mitt bästa då jag teoretiskt mycket väl kan se att det är bra att ta en paus så man inte tröttnar på det man gör – även om det knappast är sannolikt.… Hrrrm… Sagt och gjort – jag viftade på svansen som den snällaste hund och försökte hitta på något annat att göra. Försökte träffa lite folk (det blev en väldans massa triathlon snack), försökte läsa böcker (det blev triathlonböcker/bloggar), försökte till och med se på dumburken för första gången på ett år (den byttes inom 5 minuter till youtube videos från IM tävlingar). Det hela gick iaf bra i ungefär 4-5 dagar. Eller ja – bra var ju en mycket förskönande omskrivning av verkligheten.. Ungefär som att kalla en orkan för en mild bris kanske..? En mer sanningsenlig version är att det tog ungefär 4-5 dagar innan mina benmuskler var fullständigt i kramp och min frustrationsnivå så hög att den sprutade ur öronen på mig. Fick ont överallt och blev så deppig att jag allvarligt undrar om jag inte skulle ha uppfyllt ICD 10 kriterierna för en mild depression – minst! Så efter att inte gjort annat än cyklat två ytterst korta rundor första veckan började jag träna lite mer denna veckan. Fortfarande lätta pass, men iaf någonting varje dag. Mitt första simpass i tisdags var helt underbart! De första minuterna var jag helt euforisk. Simmade som i trans och kände mig som ett tvättäkta våtdjur helt i mitt rätta element – som att komma hem när man varit borta alldeles för länge. Tror jag hade kunnat göra en saltomotal a la Flipper över vattnet av ren glädje om jag försökt! Eller ja, kanske inte något heeelt så graciöst, men jag tror ni fattar. Ungefär samma känsla infann sig under cyklingen på onsdagen – där funderade jag dock inte över att göra några delfinhopp – det kändes trots allt som en något för svår övning på min ädla kolfiberspringare. Men flög fram över slätten med maniskt leende klistrat på läpparna, det gjorde jag!

Jag behöver väl inte säga att förfrågan från coachen om jag ville dra igång organiserad träning igen från nästa vecka var efterlängtat?? I motsats till jobbsemester har denna så kallade semester mest känts som ett straff – lite som att placera en 5-åring på golvet i en godisaffär i 2 veckor och säga till hen: ”du får inte smaka på godiset, men du måste sitta här och titta på det i två veckor och titta på när alla andra barn äter allt godis de vill”. Tortyr med andra ord! Blir helt underbart att dra igång igen på måndag! Har såklart inte lyckats avhålla mig från att varken prata om triathlon, läsa om triathlon, tänka på triathlon eller drömma om triathlon under de här veckorna heller… Har redan måltiderna för IM Frankfurt, IM Köpenhamn och IM 70.3 för nästa år redo – de hänger på väggen här hemma. Sjukt ambitiösa förstås – men skall jag ta mig till Hawaii är det dit jag måste komma. Och jag är enveten som en åsna och taggad till tusen. Texten i bilden nedan är väl mig upp i dagen… Men får nog titta på mina mål någon vecka till innan jag lägger ut dem till allmänhetens beskådan här på bloggen..

images

<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

Almost 2 weeks has passed since Copenhagen IM .. I feel in some strange way it was ages ago. Went out for a run yesterday and wondered why I still felt a little stiff in the legs before my poor fatigued neurons had made the extremely complex mathematical equation and concluded that it had actually only been just over eight days since I crossed the finish line .. Feels like an eternity – probably since I already miss it so much … have heard some little birds chirp about the existence of something called ”Ironman Blues” – a highly contagious virus that is said to affect basically everyone who complete an Ironman, giving symptoms of depression, feelings of emptiness and apathy almost immediately after they finishing an Ironman, making you lose all desire to train and take on a new season. This extremely scientifically well-documented medical condition has so far not hit me. Seriously wonder if maybe I have some genetic mutation making me resistant? Perhaps I should donate some blood to science? Ok, I did feel pretty bad immediately after crossing the finish line in Copenhagen, but after about 45 minutes I started to get very hungry for revenge and already began to think about how quickly I would be able to start training again. ”Well, that will pass quickly” many of you would probably think. But see, there are many of you who are wrong. But I understand why. After all I am a bit like an odd bird in the colony – a bit of a statistical discrepancy, you might say – not like everyone else. You simply have to take me as I am- for better or (perhaps sometimes more) for worse.

Talked to my coach the day after the race. His plan for the coming weeks read something word for word: ”Now I want you to not do any organized training in the coming weeks. And try try not to read or think about triathlon. Try to do something different. ” Somewhere about there I sat on the heels like a stubborn horse that refuses to jump just in front of a large water hole, making gravel fly and the rider making a flying dive into the water. What do you mean not to think of triathlon? That’s hardly going to work. I think of triathlon half the time I’m awake – and dream about it half the time I sleep. What the heck am I going to fill my head with instead, I wondered? My brain cells will most likely degenerate when they feel they’re not needed anymore since I will only need to use half of my normal brain capacity.. Either way I promised to do my best since I theoretically can very well see that it is good to take a break so that you do not get tired of what you’re doing – even if it is hardly likely. Hrrrm … … Said and done – I wagged my tail as the cutest little dog and tried to find something else to do. Tried to meet friends (it was an awfully lot of triathlons talk), tried to read books (it was triathlon books / blogs), even tried to watch tv for the first time in a year (it was replaced within 5 minutes with youtube videos from IM races). But it all went well for about 4-5 days. Or, well – good was an euphemism of reality .. Kind of like calling a hurricane of a gentle breeze maybe ..? A more truthful version is that it took about 4-5 days before my leg muscles were full of cramp and my frustration level was so high that it was pouring out of my ears. Hurt all over and was so depressed that I seriously wonder if I would not have met the ICD 10 criteria for mild depression – at least! So after not having done anything but cycled two very short rounds the first week I started training a little more this week. Still light workouts, but something every day. First swim session on Tuesday was absolutely wonderful! The first few minutes I was completely euphoric. Swam in a trance and felt like a genuine see creature completely in my right element – like coming home when you have been away far too long. I think I could have done a somersault worthy of a dolphin out of the water of pure joy if I tried! Or, well, maybe not quite so gracefully, but I think you get the picture. About the same feeling appeared during my bike ride on Wednesday – where I didn’t think thought about somersaults – I have to admit – that felt slightly too difficult an exercise on my noble carbon stallion. However; I did fly over the plain with a manic smile all over my face!

Needless to say that the inquiry from the coach asking if I wanted to launch organized training again from next week was awaited?? In contrast to job holidays this so-called holiday mostly felt like a punishment – a bit like placing a 5 year old on the floor in a candy store for 2 weeks and telling him: ”you can not taste the candy, but you have to sit here and look at it for two weeks and watch as all the other children eat all the candy they want. ” Torture in other words! Will be absolutely wonderful to start up again on Monday! And off course I have not been able to deter myself from not talking about triathlon, read about triathlons, think about triathlon or dream of triathlon in this week either … Have already pinned down the goal times for IM Frankfurt, IM Copenhagen and IM 70.3 for next year – they are now hanging on the wall at home. Crazy ambitious of course – but if I am going to Hawaii next year, that’s what I need to achieve. Will probably look at them for a few more weeks on my own before I display them to the public on this blog .. But stay tuned and they will appear…

Dags för formtoppning!

Mina sista tre veckors hårdkörning inför IM Köpenhamn är nu avslutade. Lyckades pressa in 51 timmars träning på 21 dagar fördelat på ca 10 simning , 27 h cykel och 14 h löpning. Vet inte om jag lyckats optimera formen för att kunna nå det ambitiösa mål jag siktar mot, men har iaf gjort vad jag kunnat. Även om jag i princip varit konstant nedtränad sedan oktober nu, så är jag just nu utan tvekan mer nedtränad än jag någonsin varit tidigare. Det fysiska och mental överskottet är icke-existerande, är konstant hungrig (även om jag äter stort sett hela tiden), fryser så snart jag sitter stilla och är trött i princip från att jag vaknar på morgonen. Det har väl gått lite upp och ner med träningen under dessa tre veckor, men kroppen har iaf hållit ihop vilket jag är ytterst tacksam för.

Foto 2016-07-22 21 08 36

Startade vecka 1 med 16 timmars träning. Strålande sol och minst 25 grader varenda dag gjorde att det visserligen var varmt som sjutton att träna, men annars rent njutbart. Framförallt OW simning är ju underbart när havet är stilla, sikten bra och vattnet behagligt varmt. Träningen rullade egentligen på rätt bra första veckan. Mitt stora problem var det återkommande illamåendet jag drabbas av när jag tvingas sätta i mig en massa socker på cykeldistanspassen, vilket bidrar till att jag inte fick i nog mer än kanske 50% av det jag borde få. Kvaliteten på passen faller rätt markant då – inte minst när man pressar 1000 höjdmeter på varenda pass >80 km – samtidigt som frustrationen ökar och humöret och självförtroendet dalar i ungefär samma takt som energinivåerna.

Vecka 2 ökades träningen till 18 timmar (3,5 h simning, 9 h cykel och 5,5 h löpning). Vädret blev samtidigt sämre – regn, blåst och ca 15-19 grader. Borta var sommarvärmen. OW passen blev plötsligt långt mindre inspirerande. Höga vågor, dålig sikt och starka strömmar. Lyckades dessutom få ett gäng trådar från en brännmanet i ansiktet på ett simpass vilket väl inte direkt förhöjd träningsglädjen under det passet….

Viktigaste nyckelpasset blev onsdagens långa brickpass med 45 min löpning innan frukost och sedan efter frukost 4 timmars cykling (första 2 h på tänkt IM intensitet och sista 2 h på 87% av FTP), direkt följt av 12 x 1000m löpning med starttid 5:30. Hade väl en ambition om att springa i 4:35 fart, men eftersom det är attans kuperad terräng här ute på västkusten där jag befunnit mig dessa tre veckor och jag fortsatt hade problem med energiintaget, blev de sista 2 timmarnas cykling rätt kämpiga och benen var därefter när det var dags för löpningen. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Valde istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vila, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt.

På lördagen var det långdistans på programmet. 2,5 h löpning på eftermiddagen efter att ha cyklat 2 h distans på förmiddagen. Här fick jag glädjen av att känna att löpningen är min styrka. Trots kuperad terräng sprang jag 27 km och benen ondes pigga och fräscha hela vägen igenom. Kände mig egentligen inte tröttare när jag kom hem än när jag startade – grym känsla!

Problemet med illamåendet på cykeln kvarstod dock. Experimenterade med det mesta under de första två veckorna för att försöka hitta en hållbar lösning. Testade energidryck i två olika smaker (citrus och tropisk), fyra olika energibars, tre olika gels, prövade att tillsätta BCAA till energidrycken (funkade INTE ALLS – sänkte mitt blodsocker och gjorde mig ännu mer illamående), testade bikarbonat för att syraneutralisera (smakar vidrigt vilket INTE gjorde mig mindre illamående). Kom åtminstone fram till att BCAA och bikarbonat var fruktansvärt dåliga idéer, och att allt som smakar mint och citrus hjälpte på illamåendet, men var långt ifrån en hållbar lösning. I slutet av veckan var jag så frustrerad att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Att få hela IM sabbat pga bristande energiintag är liksom inte acceptabelt när man lagt in närmare 600 träningstimmar för att komma i form… Grrrr….

High5

Dagarna rullade trots allt på och vecka 3 avslutade hårdträningen med 19 timmars planerad träning – varav 10 h cykling. Onsdagens 5 h cykelpass kantades återigen av illamående och gick långt ifrån så bra som hoppats. Ägnade större delen av vilodagen på torsdagen åt att analysera och revidera min energiplan. Försökte plocka ut det som fungerat och det som inte fungerat och sätta ihop en ny plan som jag sedan testkörde på mitt sista långpass på fredagen – ett 4 h distanspass. Och ÄNTLIGEN fungerade ALLT som det skulle. Min medicinska hypotes som jag kommit fram till är att jag för det första är enormt känslig för lågt blodsocker och för det andra att jag, pga att jag normalt inte äter något raffinerat socker och stort sett inga snabba kolhydrater, sannolikt får ett enormt stort insulinpåslag och att mina celler dessutom är enormt insulinkänsliga. När man normalt äter väldigt lite socker så bildar cellerna mer insulinreceptorer för att lättare kunna ta upp de mindre mängder glukos man har i blodet. Det är till dels positivt eftersom det gör att jag får en enorm effekt av socker när jag äter det – dvs om jag lyckas få i mig det. Det negativa är att jag enormt snabbt får ett blodsockerfall efter att jag intagit socker eftersom cellerna tar upp det ultrasnabbt och tömmer blodbanan på socker. Fallande blodsocker –> Illamående –> mindre intag –> energiunderskott –> mer illamående. Dvs en ond cirkel som jag haft svårt att ta mig ur. Nyckeln för mig har jag nu insett är att när jag väl börjat äta socker måste jag se till att äta mindre mängder kontinuerligt. Dvs att käka en bar var 30:e minut fungerar INTE. Min reviderade energiplan innebär istället att jag måste inta en stor klunk sportdryck var 5:e minut, 1/6 bar var 10:e minut, stötta med en extra gel ca var 90:e minut (lite lurigt med gel. Får lätt magknip i ca 10 min och efter att jag tagit gel måste jag vara ännu mer observant på att få i mig energi kontinuerligt då det är så mycket socker i en enda gel att mitt insulin går genom taket), samt fri tillgång till smågodis att tugga på in i mellan och så vatten efter törst. Den här planen betyder att jag kommer ha ett enormt behov av att hålla koll på tiden under tävling, men att vara organiserad brukar vara min stora styrka så är det det som skall till så kommer jag lösa det. Enligt denna plan lyckades jag under fredagens pass få i mig >90% av tänkt tävlingsenergi (istället för de dryga 50% som jag snittat de senaste 3 veckorna). Kände mig urstark både fysiskt och mentalt hela vägen trots gräsligt väder med hällande regn och hård vind. Men trots ösregn och 10 m/s motvind hem så kändes det toppen! Så fantastiskt skönt att få kvitto på att det är energiintaget som skapat alla problem och inte att jag börjat bli helt övertränad eller något annat. Kände mig piggare när jag kom hem än när jag gick ut. GRYMT skönt att få avsluta med ett sista distanspass på cykeln som känns så bra!

Fick tyvärr skippa veckans sista löppass pga lätta känningar i senskidan runt senan till stortån i hålfoten. Hade problem där i höstas i samband med att jag också drog på mig en bristning i plantarsenan. Avskyr att inte genomföra planerade pass men samtidigt enormt korkat att riskera att dra upp en gammal skada som skulle kunna riskera IM när man lagt ner så enormt mycket träning för att nå hit där jag är idag. Får försöka lägga munkavel på den lilla djävulen på axeln som anklagar mig för att vara lat och komma med undanflykter… Oavsett vad så är det nu dags för formtoppning. Två veckor återstår tills jag står på startlinjen i Köpenhamn och får visa vad jag går för. Kan knappt vänta!!

far-from-what-i-once-was

 

 

 

Hårdträningen rullar på.

(english version at the bottom)

Har nu tagit mig igenom ca hälften av de 3 veckornas hårdträning innan formtoppningen för Ironman Köpenhamn börjar. Första veckan avlöpte utan större incidenter. Loggade ca 16,5 h träning (4 h simning (9,5 km), 9 h cykling (240 km), 3,5 h löpning (40 km)). Kroppen känns bra. Har helt återhämtat mig från förkylningen och bihåleinflammationen som nästan satte stopp för Jönköping i början av juli.

Foto 2016-07-22 21 08 36

Denna veckan har träningen trappats upp. Startade måndagen relativt lätt med 75 min OW simning och 75 min distanslöpning. Tisdag eftermiddag bestod av 3 h distanscykling i fint cykelväder. Denna veckan ligger temperaturen på omkring 20 grader och halvmules istället för >35 grader i solen, milfritt och vindstilla. Känns att man orkar mer när det inte är så varmt… Efter en natts vila var det dags för veckans stora utmaning med en träningsdag på över 6 h. Startade lite lätt med 45 min löpning i lugn distansfart innan frukost. Ett par timmar senare (efter en dubbel frukost) drog jag ut på ett 5,25 h crosspass bestående av 4 h cykling och 75 min löpning. De första 2 h cykling skulle gå i lugn distansfart med effekt på 65-70% av FTP (dvs tänkt IM tävlingsintensitet ungefär). Kändes toppen. Benen var pigga, humöret på topp och vädret alldeles lagom. Befinner mig för närvarande ute på västkusten och det är rejält mycket mer kuperat än jag är van vid hemifrån, så det har varit lite motigt att cykla. Brukar landa på ca 650 höjdmeter stigning per 8 mil ungefär. Som jämförelse kommer banan i Köpenhamn att ha 550 höjdmeter på 18 mil – ca 1/3 så mycket – så det är bra träning.. Kommer kännas helt platt när det är tävlingsdags! Cyklade 6 mil upp mot norska gränsen och hann nästan med en kort visit till grannlandet innan jag fick vända.

Foto 2016-07-27 12 31 57

De sista 2 h hem skulle cyklas på högre intensitet omkring 80-85% av FTP. Det blev rätt kämpiga timmar. För det första 2 h i konstant motvind omkring 6 m/s – efter ett tag blir det mentalt lite motigt att känna att man trycker en massa effekt utan att få särskilt mycket retur. Den kuperade terrängen gjorde dessutom att jag tappade en hel del effekt utför och därför fick jobba dubbelt så hårt på platten och uppför för att upprätthålla en vettig snitteffekt. Just det där pendlandet med höga effekttoppar tar knäcken på mig! Jag börjar bli betydligt starkare på cykeln, framförallt när jag får lov att ligga och köra jämnt, men med min korta cykelkarriär där jag bara cyklat pass på högre intensitet de sista 10 månaderna (tränade inför förra årets IM endast genom att köra distansfart), så har jag ännu inte helt byggt upp de cykelmuskler som behövs för att klara av en massa toppar över tröskeleffekt. Första timmen hem gick ändå rätt ok. Började dock känna av det allt för bekanta illamåendet som inträder när jag tvingas äta för mycket socker. Blir en ond cirkel där jag först bli illamående pga sockret, vilket gör att jag inte kan tvinga i mig mer socker/sportdryck, som sedan medför ännu mer illamående pga energi- och vätskebrist. Försöker fortfarande hitta en riktigt bra och hållbar lösning på problemet.. Efter 3,5 h kom jag ut på en tungt trafikerad väg med minimal (=icke-existerande) vägren. Hård motvind, stumma ben, illamående, enormt energilåg och på väg att bli tryckt av vägen av lastbilar, husbilar och husvagnar. Typ där dog jag. Sista 35 min var en kamp om att tvina benen att fortsätta trampa och inte bara ställa sig vid vägkanten och kasta cykeln i diket. Kändes skit för att säga det rent ut sagt. Började undra hur sjutton jag ens skulle ta mig igenom de 18 milen i Köpenhamn. Började få visioner om att det skulle gå sämre i år än förra året.. inte särskilt produktivt, men vet att det är precis så jag blir när jag är för energilåg – jag tappar totalt tron på min egen förmåga. Min egen värsta fiende som sagt.

Rullade i all fall till sist in till stugan efter lite drygt 4 h och knappt 120 km. Stapplade in och fick hällt i mig vätska och lite energi. På med löpskorna för de avslutande 12×1000 m löpning med starttid 5:30. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Kunde inte se hur sjutton jag skulle ta mig igenom 12 kilometers löpning i det tempot. Hemmet hade jag förmodligen siktat på en löptid på omkring 4:35/km, men eftersom det inte är platt ens när det är platt här på kusten, och mina ben var så stumma som de var efter cyklingen, valde jag istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vile, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Kände hur humöret återkom i samma takt som löpningen kändes bättre och bättre. Började visserligen bli lite trött de sista 2 kilometrarna, men himmel vilken skillnad på känsla när jag avslutade löpningen jämfört med när jag steg av cykeln! Känns grymt skönt att veta att man i alla fall är en någorlunda stark löpare inför Köpenhamn. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt..

Chrissie

Efter ett avslutat långpass var det helt obeskrivligt skönt att ställa sig i uteduschen med kläderna på (kan ju lika gärna tvätta samtidigt..), göra en stor bunke med mat (tallrikar är på tok för små efter sådana träningspass), och sedan spendera kvällen med att bara vara riktigt lat. Idag står det vila på programmet (välförtjänt skulle jag säga… Har bara 3 vilodagar på tre veckor och alla tre ligger dagen efter monsterpass som detta). Sedan rullar det på under helgen med en hel del löpning och simning. Planen är att logga 18-19 h träning denna veckan. Nästa vecka väntar ännu en tuff vecka med motsvarande träningsmängd, inklusive ett rejält pass på onsdagen med 75 min OW simning, följt av crosspass med 5 timmars cykling och 15 minuters löpning, samt ett 4 h distanspass på cykeln på lördagen och närmare 25 km löpning på söndagen. Får hoppas att det fortsätter med samma flyt som hittills!

Foto 2016-07-27 17 14 30

>>>>>

I have now gotten through about half of the 3 weeks of hard training before starting to peak for the Ironman Copenhagen. The first week passed without any major incidents. Logged approximately 16.5 hours training (4 hours swimming (9.5 km), 9 hour cycling (240 km), 3.5 hours running (40 km)). The body feels good. I have fully recovered from the cold and sinus infection that nearly forced me to not race in Jönköping in early July.

This week workout intencity escalated. Started Monday relatively easy 75 min OW swimming and 75 minutes distance running. Tuesday afternoon consisted of 3 hours distance bike ride in great cycling weather. This week, the temperature is about 20 degrees Celsius and partially cloudy instead of> 35 degrees Celsius in the sun, cloud free skies and zero wind like last week. Definitely feel that you can push your body harder when it’s less hot… After a night’s rest, it was time for this week’s big challenge with a training day of over 6 hours. Started out easy with 45 minutes running in calm distance speed before breakfast. A few hours later (after a double breakfast), I had a 5.25 h brick-session consisting of 4 hours bike ride and 75 minutes run. The first 2 hours cycling was supposed to be conducted at a speed with power of 65-70% of the FTP (approximately IM race intensity). Felt awesome! Legs felt great, my mood was on top and the weather just right. I am currently located out on the West Coast and it is considerably more hilly than I’m used to at home, so training has been a little more challenging, and the speed somewhat slower. Out here I usually land at about 650 meters of altitude climb every 80 km approximately. By comparison, the track in Copenhagen will only have 550 meters of altitude climb over 180 km – about 1/3 as much – so this is good practice .. It will feel completely flat when it’s race time! Rode 60 km up to the Norwegian border and did almost have time for a short visit to the neighboring country before I had to turn around and head back home.

The last 2 hours home would be cycled at higher intensity around 80-85% of FTP. It was tough hours. First of all it was 2 hours of constant head wind around 6 m / s – after a while it becomes mentally challenging to feel that you press a lot of power without getting much return. The hilly terrain also resulted in me loosing a lot of power down hill. I therefore had to work twice as hard on the flat and uphill to maintain a reasonable average power. Those repeating high power peaks is what kills me on the bike! Don’t get me wrong, I’m getting much stronger on the bike, especially when I’m allowed to lie at a steady pace around 65-70% of FTP, but with my short cycling career where I have just trained at higher intensities during the last 10 months (before last year’s IM I only trained at slow distance speed), I have not yet fully built the muscles needed to cope with a lot of peaks above threshold effect. The first hour home still felt quite ok. I did however, begin to feel the all too familiar nausea that occurs when I have to eat too much sugar. It becomes a vicious circle where I first feel sick because of the sugar, which means that I can not force myself to eat/drink more sugar / sports drink, which then causes even more nausea due to energy deficit and dehydration. Still trying to find a really good and sustainable solution to the problem.. After 3.5 hours, I came out on a heavily trafficked road with minimal (= non-existent) roadside. Stiff headwind, heavy legs, nausea, huge energy deficit and almost being pushed of the road by trucks and caravans. Somewhere there I died mentally and physically. The last 35 minutes was a struggle to push my legs to continue pedaling and not just stop by the roadside and throw the bike into the ditch. Felt crap to put it bluntly. Began to wonder how the heck I would even get myself through the 180 km in Copenhagen. Started to have visions of it going even worse this year than last year .. not very productive, but I know that it is just how I get when I’m at a energy low – I lose total faith in my own abilities. My own worst enemy, as I have said before….

Finally rolled in to the summer house after a little more than 4 hours and just below 120 km. Staggered in and had some fluid and a little energy. On with the running shoes for the final 12×1000 m run with start time 5:30. First kilometer felt downright miserable. The legs felt as heavy logs. Could not see how the heck I’d get through the 12 km run at the anticipated speed. At home I would probably have aiming for a speed of around 4: 35 / km, but because it is not flat even when it’s considered flat here on the coast, and my legs were as heavy as they were after the cycling, I chose instead to aim at 4 : 50 speed. A little less rest between intervals, but also a little less tired after each run. After 2 km, my body felt better and better, to my great joy. And my mood rose at the same rate as the run felt better and better. Admittedly I started to get a little tired the last two kilometers, but what a difference in feeling when I finished the run compared to when I got off the bike! Feels awesome to know that in any case I’m a reasonably strong runner. Gave myself a pat on the shoulder and decided that there is still hope to make a good race in Copenhagen after all ..

After completing such a long workout it felt indescribably good to go straight into the shower with clothes on (might as well wash the same time ..), to make a big bowl of food (dishes are way too small after such workouts), and then spend the evening with just being really lazy. Today, there is rest day on the program (deservedly I would say … Have only three days of rest for three weeks and all three is the day after monstrous workouts like this one). Then the weekend will roll on with a lot of running and swimming. The plan is to log 18-19 hours training this week. Next week will be another tough week with the same amount of training, including a tough session on Wednesday with 75 minutes OW swimming, followed by a brick session with 5 hours of cycling and 15 minutes of running, as well as 4 hours distance workout on the bike on Saturday and almost 25 km running on Sunday. Lets hope it continues to go well without any mishaps.

Semester!

Äntligen semester! Har inte gjort annat än längtat de sista tre veckorna på jobbet. Att man varit sjuk har väl kanske inte heller höjt motivationen och arbetsmoralen om man säger så… Men nu får jag äntligen ägna mig åt det jag verkligen älskar och vill göra i tre hela veckor. Det betyder att livet kommer bestå av att simma, cykla och springa – och däremellan äta, sova, bada och sola. Och såklart att läsa triathlonböcker, läsa triathlonbloggar, researcha utrustning, blogga om triathlon, se en massa youtube filmer från tidigare Ironmantävlingar och följa alla grymma triathleter rund om i världen. Livet blir helt enkelt inte bättre för en inbiten triathlet…

Fil 2016-07-18 18 12 35

Nu återstår 5 veckor till IM i Köpenhamn. De kommande tre veckorna blir den sista perioden med riktigt hård träning. Nu skall det slipas på formen innan den avslutande formtoppningen. Min stackars coach har inte haft det lätt med att upprätthålla formen – och kanske framförallt mitt humör – när jag varit sjuk. När man jobbat så hårt de senaste 9 månaderna och lagt in över 400 träningstimmar är det minst sagt surt att bli sjuk just när man äntligen skall få visa vad man går för.. MEN, nu är jag tillbaka på topp igen. Startar den första veckan med ca 17 timmars träning. De sista två veckorna har jag inte sett schemat för än – men sannolikt blir det minst lika mycket de veckorna. Känns riktigt, riktigt bra. Kroppen har äntligen återhämtat sig helt och det känns som att man fått tillbaka sin ”gamla” kropp igen. Helt sjukt hur man blir blind för hur bra man mår tills man bli sjuk… Men nu vet jag att jag kan genomföra de kommande veckornas träning på ett bra sätt när jag kan ägna resten av tiden till återhämtning. Det kommer inte att bli något slarvande med vare sig sömn, vila, energi eller vätskeintag de kommande veckorna. Nu ser jag bara så GRYMT mycket fram emot att stå på startlinjen i Köpenhamn den 21 augusti!