Kategoriarkiv: Uncategorized

Life besides Triathlon

Får ju inte glömma att det har hänt mycket annat skoj i sommar också – trots olyckan och min trasiga axel. Vi har köpt världens finaste segelbåt! En Nord 80 som vi kommer döpa till Shambhala (Sanskrit för Shangri-La som står för ett mytologiskt och inre paradis). Har väl inte blivit så mycket segling som vi hoppades på i sommar pga min skadade axel, men ett par fina turer har vi alla fall fått!

Dessutom har vi köpt hus och flyttat. Vi hittade slutligen vårt drömhus, borta från tätbebyggelse och med världens vackraste utsikt! Helt underbart att bo utanför stan med sjön ett par meter från ytterdörren, stjärnklara natthimlar och bara skogens ljud när man kommer utan. Vilken ro man får i själen, och vad underbart det är när man verkligen känner att man hittat ”hem” på riktigt.

En annan positiv sak som kom efter min olycka var att jag insåg att livet verkligen är för kort för att spara alla drömmar till senare. Eller att inte införliva dem alls för att man är rädd att något är ”farligt” eller ”onödigt”. Jag har alltid drömt om att köra motorcykel men aldrig kommit till skott med att ta MC kort. Samtidigt har mitt yrke som läkare visat mig att det är en rätt farlig ”hobby”. Men efter cykelolyckan insåg jag att jag ju är bra mycket mindre skyddad på min vanliga hoj (där jag ibland kör i 60 km/h med bara en liten hjälm på skallen) än jag är på en MC med all världens utrustning på. Det kunde gått mycket värre än det gjorde när jag kraschade, och man vet aldrig vad som händer i livet. Man skall inte vara korkad eller vettlös, men man måste för sjutton våga leva och förverkliga sina drömmar! Så nu gjorde jag slag i saken och skaffade mig en motorcykel. Underlättar ju att jag har en grym MC förare hemma som nu får agera körlärare.  Längtar till nästa sommar när jag fått kortet och får köra bana också! Det gör nog Kristoffer också – han tycker väl att det är sådär lagom skoj att ligga och köra i mitt tempo bakom mig på landsvägarna…

IMG_0239

Race Report Butlers Triathlon 2017

I lördags var det favorit i repris med Butlers triathlon – och därmed premiär för tävlingssäsongen på riktigt. Butlers Triathlon är ett lokalt triathlonlopp i Trollhättan som i år gick av stapeln för 17:e året i rad. En lagtävling där 5 man (herrlag, damlag eller mix) skall ta sig runt en krävande bana i omgivningarna kring Trollhättan. Man startar med 300 meter simning i bassäng, följt av 45 km cykel (inkl 10 km på grusvägar) och avslutningsvis 13 km löpning längs Kraftprovsbanan.

Förra året gjorde jag min premiär på denna tävling i ett mixlag som jag blev rekryterad till 5 dagar innan start pga sjukdom i ett av lagen. Hade en rolig premiär, men minimalt med förberedelse och inställelsetid som dock ändå slutade med en fin 3:e plats bland mixlagen. I år blev jag rekryterad långt tidigare till ett av klubbens damlag som kört tillsammans i flera år, då klubbkompisen Ulrika Wernståhl rehabbar efter en ryggoperation. Jag fick därför frågan – och inte minst äran – att få vara del av detta grymma tjejlag tillsammans med Magdalena Göransson, Eva-Lott Elefant, Veronica Andersson och Anneli Hilmersson.

Lördagen visade sig från sin bästa sida med strålande sol och högsommarvärme. Möjligen i varmaste laget – och inte mycket tid till acklimatisering med tanke på hur vädret annars varit det senaste..

Simningen kändes i alla fall bra. I år hade vi turen att få simma i en egen bana (och dessutom vid stegen närmast utgången), vilket självklart gav en fin fördel. Att simma 5 i samma bana räcker – att simma två lag med totalt 10 personer varav typ hälften simmar bröstsim borgar ju inte direkt för några världsrekord på 50m fritt direkt.. Med en simsträcka på ynka 300m var simmat snabbt avklarat. T1 gick också fort (efteråt visade det sig faktiskt att vårt lag hade den snabbaste tiden för sim + T1 av samtliga lag (dam, herr och mix), vilket ju var en trevlig bonus!

Ut på cyklingen som var det moment som oroat mig mest då de andra tjejerna är sådana sjukt gryms cyklister! Var rädd att sabba för laget. Men två vilodagar innan tävlingen gjorde gott och förutom en liten putt i den längsta backen så hängde jag på utan problem. Fort gick det också med en snittfart på omkring 32 km/h. Inte illa med tanke på att banan är rätt kuperad (ca 500 höjdmeter på 45 km) och 10 km på grus. Vi körde om hela 13 mixlag som startat en kvart före oss under cyklingen vilket var helt sjukt skoj! Och bara ett av dessa lag kom sedan förbi oss på löpningen. Själv drog jag inte särskilt mycket då tanken var att jag skulle vara fräsch till löpningen så jag orkade dra Anneli så mycket som möjligt. Eva-Lott lyckades också få lagets enda punktering stort sett helt perfekt med 800m till mål så hon kunde rulla in utan att vi behövde stanna för att fixa punkan – om fälgen klarade sig förtäljer inte historien, men vi kan ju vara glada för att hon inte körde med HED hjul eller andra svindyra fälgar. Då hade man nog varit liiite mindre benägen att rulla nästan en kilometer på fälgen.

thumb_IMG_0607_1024Efter en snabb T2 var det dags för den avslutande löpningen. Här kände jag mig iaf trygg och stabil. Anneli kopplade på sig på mig direkt och även om jag kände att jag fick dra ganska bra så kändes kroppen pigg och bra. För att kunna hålla ett lite högre tempo kopplade vi även på Magdalena som draghäst efter ca 6 km.

18700490_10155301261223077_1908235704141097959_o

18699551_10155301262238077_1522374769840200994_oGick väl inte på någon rekordtid på löpningen, men vi rullade ändå över mållinjen på tiden 2:50:26, vilket betydde en vinst i damklassen och ett nytt banrekord på damsidan med hela 35 sekunder! Sjukt roligt att få starta triathlonsäsongen på det sättet och en helt fantastisk dag i grymt sällskap! Sambons lag vann inte överraskande herrklassen, så vi var båda två nöjda och glada när vi avslutade dagen! Kvällens bankett var också lika trevlig som förra året så det är bara att återigen buga och tacka arrangörerna för ett riktigt fint arrangemang av en årlig tävling där ALLA har riktigt roligt och alla får vara med på sina premisser och får möjlighet att genomföra tävlingen på bästa sätt!

thumb_18699904_10154892656319440_7329958971351150494_n_1024thumb_IMG_0627_1024

 

 

 

Göteborgsvarvet för 4:e året i rad

Äntligen dags för årets första tävling! Visserligen inget prio A race (snarare ett C race) och inte det minsta utvilad – men ändå en chans att få testa formen efter många lååånga månaders hård träning. Skulle ljuga om jag inte sa att det varit tidvis motigt under vintern i år. Har periodvis känt mig så sjukt otillräcklig. Vill så mycket men känner inte alltid att jag når ända fram. Och så har det varit mycket funderingar omkring vad jag egentligen vill när jag inser att jag inte hinner med allt det jag skulle vilja göra. Inser att jag kommer att få prioritera om när denna säsongen är slut.. Men fram tills dess skall jag verkligen bara försöka njuta av att få testa mina gränser och se vad jag lyckats åstadkomma med de hundratals träningstimmar som jag pressat ur mig de senaste månaderna. Blir ju lite som att släppa ut en kalv på grönbete – gräset under fötterna, solen i anistet, lyckorus ända ut i tånaglarna och allt det där ni vet..

Åkte med mina föräldrar ner till Göteborg. Pappa springer alltid varvet (han har genomfört loppet de senaste 20 åren i rad och inte missat ett enda – sjukt imponerande!). Fick hämtat nummerlappen och tagit oss till startområdet. Hade i år äntligen lyckats avancera upp till de snabbare startgrupperna (grupp 5) vilket jag sett fram emot. Hoppades få lite draghjälp och framförallt slippa springa serpentiner som en hund på agilitytävling mellan andra löpare. Missförstå mig inte nu – jag tycker att ALLA som genomför är grymma och alla kör efter egna förutsättningar, men har man sprungit varvet så vet man att det lätt blir GANSKA trångt när typ 50 000 personer skall försöka samsas på gatorna.

På väg in mot start blev jag gripen av stämningen. Det är ju det HÄR som gör att man älskar att tävla! Atmosfären när tusentals förväntansfulla människor möts och står på startlinjen. Så himla grym känsla! Vad jag saknat det under alla vintermånader!

IMG_0004En halvtimme innan starten hade jag fått i mig lite lätt lunch, bytt skor och annat praktiskt. Sen upptäckte jag att min Spotify inte fungerade och blev lite smått stressad eftersom jag ville springa med musik. Försökte få ordning på det i en kvart utan att lyckas och fick sedan stressa iväg till start. Ställde mig på startlinjen stressad och ouppvärmd vilket inte kändes helt optimalt.

Lite trångt när startskottet gick och första 1-2 km. Insåg ganska snabbt att det var riktigt varmt och att det inte skulle gå att lägga ut i ett högre tempo än förra året då jag sprang omkring 4:35 fart första 10 km och sedan sänkte farten till 4:50 fart. Tänkte att jag istället fick försöka hålla mer jämn fart och försöka hålla det hela loppet och ev försöka öka på slutet. Första 5 km var RIKTIGT sega, men efter Älvsborgsbron där jag fått rulla ur benen lite och det blev flackare så kändes det faktiskt bättre. La mig i ett tempo omkring 4:35 -4:40 och det kändes behagligt – eller ja, så behagligt det nu kan kännas att ligga i ett tempo som är 40 sek snabbare/km än man normalt håller på långdistans samtidigt som det är typ 30 grader varmt och man bankar benen till köttfärs på stekhet asfalt – men iaf ”behagligt”. Kändes helt klart att man hade hjälp av att många låg i samma tempo som man själv gjorde. Både mentalt, men minst lika mycket för att det hela flöt på mycket bättre så man slapp sick-sacka så mycket som man fått göra tidigare år. Drog en gel mellan km 8-9 och lite vatten – som jag dock mest satte i halsen så det var ju ingen större succé.. Alltså, det är ju en fin balansgång det där med vätskeintag under loppet. Vill helst inte sänka farten, men att dricka ur en mugg samtidigt som man väjer för folk i ett tempo på 4:40/km är lite som att be om problem. Slutar alltid med att jag minimerar vätskeintaget på distanser upp till halvmaran, vilket egentligen inte känns som ett jätteproblem under själva loppet, men får mig att må ganska pyton efter målgång – men det kan jag leva med! Hellre det än att dränka sig själv och få håll under loppet bara för att jag inte förfinat tekniken med att dricka i samtidigt som jag kutar.

IMG_0003

Efter 15km kände jag ändå att det här nog skulle gå ok iaf. Upp på avenyn som var ett nöje att springa jämfört med tidigare år! Nu fanns det ju PLATS att röra sig på! Slapp känna mig som en liten fisk i en sardinburk där man är klämd från alla håll och kanter och inte kan bestämma tempot alls. Lite tungt i det svaga uppförslutet dock. På väg ner för Avenyn tänkte jag att jag skulle försöka öka tempot de sista 3-4 km. Upplevde att jag sprang snabbare men den förbaskade pulsklockan visade ju samma tid ändå! Måste dragit på mig någon förbannelse som gjorde att den vägrade visa annat än 4:43 fart… Lyckades iaf öka på upploppet och gick i mål på 1:38:24. Inte så snabbt som jag velat, men 2 min 17 sek snabbare än förra året trots 10 h träning måndag-torsdag och trots att vädergudarna bestämde sig för att kompensera för en svinkall vår genom att höja temperaturen med typ 15 grader från ingenstans. Ingen acklimatisering här inte!

IMG_0005Slutresultat blev således 1:38:24 vilket gav en 353:e plats bland 14 540 damer och en 195:e plats i min åldersgrupp (D17) av 6209 målgångar. Dessutom en total placering på 4205, vilket sett i ljuset av över 60 000 anmälda (vet i nuläget inte hur många som genomförde) inte är fy skam. Känns som en bra start på säsongen! Bör även ha kvalat upp ännu en startgrupp till nästa år, så skulle aldrig drömma om att inte anmäla mig…

Fil 2017-05-21 09 36 59

Mallis, svensk vårsol och ljus vid horisonten..

Som de flesta nog noterat så har det varit ganska sparsmakat (=total stiltje) när det kommer till inlägg på bloggen de senaste veckorna. Finns flera orsaker till det, men den största är väl egentligen att jag upplevde februari och mars som ganska tunga månader. Jobbet var slitigt – eller ja, i ärlighetens namn hade jobbet varit riktigt slitigt sedan oktober, men det kulminerade liksom efter att man jobbat skiten ur sig på akuten non-stop i 6 månader utan semester. Lär väl inte ha undgått någon som inte legat i koma hur arbetssituationen och belastningen sett ut på alla landets sjukhus det senaste året. Katastrofläge är ju snart bara förnamnet.. Hade en mindre krisreaktion nån gång i februari. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag inte kunde tvinga fram en vårdplats på avdelningen till en dödssjuk 95-årig man som istället fick ligga mitt på akuten i flera timmar. Kände mig så maktlös och totalt utmattad – så illa att jag faktiskt fick stanna hemma en dag från jobbet för jag orkade knappt gå ur sängen. Det hämtade sig väl något sånär efter det – speciellt framåt slutet av mars när jag började jobba på de vanliga vårdavdelningar och kunde se fram emot 3 månader med lugnare arbetssituation. Men det var en varningsklocka som fick mig att inse att så länge situationen ser ut som den gör på våra sjukhus lär jag inte orka arbeta 100% på akuten fram till pension. Det är antingen reducerad arbetstid eller kombinationstjänst som kommer vara alternativen så snart jag är färdig specialist. Oftast brukar träningen vara det som håller humöret uppe och får mig att orka med jobbet, men när det var som värst på jobbet och jag kände att jag helt förlorat kontrollen över min arbetssituation så började det kännas tungt även med att ha träningen styrd av någon annan. Var väl kanske vad man kan förvänta när man tränat för en coach i 1,5 år och inte styrt vare sig arbetstider eller fritid själv på mycket länge. Blir ju på sätt och vis som att man har 2 jobb och oavsett hur roliga man tycker att de jobben är så antar jag att det är naturligt att man blir ”mätt” i perioder. Blev ju inte bättre av att träningsschemat var helt osynkat med vädret så de mycket få dagar som kom med sol och vettigt väder så hade jag allt annat än distanscykling på programmet – den låg som oftast de dagar det hällregnande eller snöade. Summa summarum så kändes allt ganska tradigt ett tag och jag behövde lite ett break från allt ”extra” inklusive bloggande. Men som tur är varar ju inget för evigt..

För sedan kom de första riktiga vårdagarna, det blev lugnare på jobbet, jag tog mig friheter att ändra lite i träningsprogrammet så jag fick köra lite mer efter lust och önskemål, jag fick lite mer kvalitetstid med sambon och sedan var jag på banan igen. Under påskveckan var det dessutom dags för den efterlängtade träningsresan till Mallis. Vi var 12 stycken från klubben som var iväg. Flera var där förra året (eller hade varit där tidigare), men för mig var det första gången.

CIMG1937

Vi hade GRYM tur med vädret och hade strålande sol och värme varenda dag. Såg ett par moln sista dagen, men annars var vädret helt perfekt. Fokus var på cyklingen – fick ihop hela 700 km och nästan 30 h cykling. Dessutom blev det 5 h simning och ett kort löppass.

CIMG1944

CIMG1941

Två av veckans stora höjdpunkter var såklart att få cykla Sa Calobra och Puig Major. Fantastisk upplevelse att kunna köra nästan en halvtimme bara utför. Tuffa stigningar uppför såklart – men vilka fantastiska vyer! Tiden går ju ganska mycket snabbare när man har sådan utsikt än när man sitter på trainern och glor in i väggen under sina intervallpass! 😉

9W2A6781CIMG2024

En av dagarna tog vi också med cyklarna på en buss som körde oss till Andratx norr om Palma. Sedan följde en fantastiskt fin cykeltur längs med norra delen av ön – inkl Puig Major på vägen hem.

CIMG2050

Simningen blev mycket fokus på teknik. Var länge sedan någon kollade på mig när jag simmade (tyvärr) och alla ”välmenande” kommentarer som jag fått av en massa okända människor har dessvärre gjort att jag fokuserat på helt fel saker i bassängen de senaste månaderna och istället tappat en del vad avser vattenläge. Att se sig själv efter filmningen den första dagen på Mallis var väl ingen jätterolig upplevelse om man säger så… Men, med rätt teknikövningar blev utvecklingen under veckan desto bättre och tre dagar senare hade jag bättre vattenläge utan dolme än jag hade med dolme den första dagen – och det var ju till gengäld ganska mycket roligare att se! Nu gäller det bara att fortsätta nöta teknik och tänka teknik på varenda längd man simmar. Inget mer slappande i bassängen – och inget mer lyssnande på råd från folk som inte känner mig och som jag vet vet vad de pratar om!

Kom hem igen med en frisk och hel kropp – och framförallt välmående i själen och i ett fantastiskt humör efter en vecka med sol, underbart sällskap och total kontroll över min egen tid. Var precis vad jag behövde! Och någon vecka efter hemkomst började ju vårvärmen komma även här hemma. Långsamt, men ändå… Denna veckan har bjudit på både premiär på tempohojen och premiär med kortbyxor på cykeln i Sverige. Har fått chansen att verkligen testa min nya sittposition på tempon och min nya tempohjälm. Sitter SÅ mycket bättre på cykeln nu, och även om positionen är mycket mer aggressiv (har sänkt styret med typ 10 cm minst – fick ta till en ställbar styrstam som jag satt på -60 grader då det inte fanns utrymme att sänka mer framtill) så får jag mindre ont i nacken nu än tidigare. Orkar också ligga i tempoposition i +4 h utan att vara ur mer än enstaka gånger, så borde inte bli ett problem på tävlingen. Hjälmen känns också fantastiskt bra. Välventilerad för att vara en tempohjälm, perfekt passform, lätt att få på sig, väldigt bra akustik tack vare det stora visiret, bra synskärpa i visiret och visiret sitter där det skall även om man drar i det (starka magneter med andra ord). Skall bara vänja mig vid att jag INTE kan klia mig i panna osv med hjämen på.. Vet inte hur många gånger jag försökte på den första rundan och upptäckte att jag ju hade ett stort visir som satt i vägen..

CIMG2127**CIMG2112*

De bilderna får avsluta dagens inlägg. Cykling på tempocykel i hög fart i vårsol och på fina landsvägar tillsammans med den man älskar mest. Livet när det är som bäst helt enkelt!

Mycket upp och lite ner…

Ja, som titeln avslöjar har det väl varit lite upp och ner sedan årsskiftet. Mest upp trots allt, men allt kan ju inte gå som på räls för jämnan. Då mister man ju helt känslan för när något går bra. Resultatmässigt har det egentligen mest gått fint och enligt plan för träningspassen har faktiskt gått riktigt, riktigt bra och det har funnits många höjdpunkter. Rent motivationsmässigt har det däremot varit lite berg och dalbana.

Januari kändes stark och stabil. Cashade in 59 timmars effektiv träning och kroppen kändes toppen. Körde på rejält de första 3 veckorna i det nya året med omkring 15-16 timmars träning/vecka. Snittade omkring 4-5 h på mina lediga onsdagar och sedan 3-4 h per dag under helgen, plus lite på jobbdagarna, samt en vilodag per vecka. Körde 3-4 tuffa intervallpass per vecka (1 i simning, 1 i löpning och 1-2 cykelintervallpass). Samtliga pass kändes stabila. Höll förväntade tider och snitteffekter och kroppen jobbade på bra. Kände mig självfallet lite nedtränad, men under inga omständigheter sjuk, skadad eller sliten. Även distanspassen gick bra. Magnus har lagt in enormt mycket löptid nu under vintern och det har verkligen gett resultat. Sedan årsskiftet har löpvolymen legat omkring 50-60 km/vecka och min bekväma distansfart och gått från omkring 5:35 fart till stabil 5:15 fart. Även löpintervallerna går snabbare. På tusingarna springer jag nu omkring 4:05-4:10/km istället för 4:15-4:20. Likaså på 2000m intervallerna har jag kapat. Simningen har känts stabil även om jag inte känner samma förbättring som på löpningen. Har inte heller lagt lika mycket tid där utan det har blivit omkring 2×90 min/vecka fördelat på ett tröskelpass och ett pass med fokus på distans. På cykeln känns det också som om jag blivit starkare. Känner dock att det är svårare att utvärdera än löpningen då jag under januari endast cyklat distanspass ute på crossen med feta dubbdäck och utan effektmätare. Trots kyla och vintermörker bjöd januari på många fina utedass både i löpspåren och på cykeln. Söndagarnas distanscykelpass med sambon blev rätt snabbt veckans andra höjdpunkt tillsammans med mina lediga träningsonsdagar.

img_1352

Lite lugnare v4 med omkring 8 h och sedan startade jag ännu en tuff fyraveckors period v5. Passerade månadsskiftet och gick in i februari med humöret på topp. Liten utrustning i form av en efterlängtat tempohjälm – den nya Giro Aerohead – gjorde ju inte saken sämre direkt.. Fick mig ju att längta ännu mer efter sopade, grusfria vägar och tempocykling ute!

img_1376

Vecka 5 avlöpte utan problem, men sedan hände något. Plötsligt kändes det som att all löpning stod mig upp i halsen. På 12 dagar hade jag 7 löppass och sprang omkring 90 km totalt. Samtidigt kortades cyklingen ner från 2 distanspass + 1 intervallpass till 1 distanspass + 1 intervallpass just som vädret blev bättre och cyklingen var som roligast. För cyklingen har verkligen känts så grymt rolig det senaste! Ju bättre cyklist man blir desto roligare blir det… Sedan råkade Magnus omedvetet flytta mitt enda cyeldistanspass från söndag till lördag, vilket skulle tagit ifrån mig det enda pass i veckan som jag kör tillsammans med Kristoffer. Det fick mig faktiskt att sitta och grina i soffan hemma. Snacka om i-landsproblem och att tvingas inse att vissa saker känns viktiga för en även om det är barnsligt… Som tur var tog det Magnus ungefär 5 minter att inse att det var smartast att flytta passen tillbaka till söndagarna… Träningen rullade på en vecka till och jag fick bland annat till ett riktigt bra distanspass i löpningen med 21 km i 5:15 fart. Sedan kom vårsolen och värmen! Enligt prognosen väntade 10 dagar med sol och plusgrader – och bara ett enda cykelpass ute under den tiden. Och vad hände? Jo, jag satt i princip och grinade som en liten barnunge igen för att jag var så besviken.. SUCK! Var plötsligt så frustrerad över att inte kunna spontanändra träningen efter tycke och känsla. Inte blev det bättre av att Kristoffer drog ut på tre 3-4 h distanspass under de första 4 dagarna med fint väder. Ok, att jag var med ute på det ena, men ändå.. Dessutom kände jag mig lite stressad av att Frankfurt IM ligger 6 veckor tidigare än Köpenhamns IM, vilket ger kortare cykelsäsong innan tävling. Ser mig (numera oberättigat) ibland fortsatt som en något svag cyklist, fast jag ju inte längre alls är det. Däremot har jag alltid känt mig trygg i löpningen, även om jag skulle kunna bli mycket bättre där. Kände mig iaf rätt omotiverad under några dagar. Till sist fick jag tagit mig i kragen och pratat med Magnus om hur jag kände mig. Känns alltid som att jag klagar så det är en liten tröskel jag skall över varje gång jag vill ändra på något i träningen. Speciellt då jag märker att hans plan ju fungerar och jag vet att han verkligen ser till att jag utvecklas maximalt. Men om träningsglädjen försvinner så spelar det ingen roll hur bra jag blir! I sista ändan är det trots allt resan mot målet som är allra viktigast. Och når man inte sina högt satta mål är det i alla fall något lättare att acceptera om man haft skoj på vägen dit. Har resan inte varit rolig skulle det kännas fruktansvärt att sedan missa målet också. Som tur är håller Magnus ju med så framöver blir det lite mera distanscykling – inkl cykling med sambon på söndagarna – och veckomängden ser ut att öka upp mot 17 h/vecka. Gissa vem som nu är glad som ett barn på julafton?? Herregud, folk som inte tränar och älskar triathlon lär väl tro att man är schizofren när de läser detta… Men det hjälps liksom inte – triathlon är helt enkelt något av det roligaste som finns och det betyder så ofattbart mycket för mig.

Inte blev humöret sämre av dagens träning heller! En perfekt onsdag med strålande sol på klarblå himmel och närmare +6 grader.. Hur ofta får man det i februari? Och på sin lediga dag? Fick till ett riktigt bra simpass på morgonen. Sedan ett 75 min intervallpass på trainern som var riktigt tufft (5 x (4 min strax under tröskel – 1 min på 110% av tröskel – 2 min på 95% av tröskel – 2 min trampvila)), 75 min cykling ute i solen, yoga i solen på altanen i 15 graders värme och till sist ett riktigt bra löpdistanspass på 16 km. Känns som att man hittat sig själv igen! Hoppas bara att det fortsätter på samma spår ett tag nu.  Sitter annars i dagarna mellan jobb och träning och följer grymma klubbkamraterna Eric Olsson och David Thylén som kör 5 ironman på 5 dagar här i ormrådet för att samla in pengar till välgörenhetsorganisationen Hand-i-Hand. Grymt imponerande!!

img_1399

Träningsåret 2017 har rullat igång bra.

Ja, som titeln antyder så rullar allt på enligt plan. Befinner mig just nu inne i en lugnare vecka med drygt 8 h planerad träning efter att ha kört på rätt bra de sista fyra veckorna och snittat omkring 15-16 h/vecka. Intensiteten har också ökats på med 3-4 intervall-/tröskelpass per vecka (ett pass per gren och ibland ett andra tröskelpass på trainern). Distanscyklingen har jag gått över till att enbart köra ute efter att jag fått investerat i riktigt bra dubbdäck och vintercykelkläder – och framförallt efter att jag insett hur mycket jag älskar min cross! Även om distans på trainern aldrig blir lika illa som löpning på löpband (kör hellre 3 h distans på trainern än 30 min på löpbandet – vilket blä säger lite om hur roligt jag tycker det är att springa på ett rullande band..) så kommer det nog nästan enbart bli distans ute resten av vintersäsongen.

img_1352

Kroppen känns i alla fall toppen! Cyklingen är roligare än någonsin – sannolikt för att jag verkligen börjar märka att jag blir en bättre och mer uthållig cyklist. Visst kunde jag köra distanspass på >3 h i våras utan att det var några konstigheter med det, men då kände man sig ofta lite sliten och låg på slutet. Nu kommer man ju hem pigg och glad efter en 3,5 h runda i minusgrader och utan energiintag! Inte heller intervallpassen på trainern ger samma motiga upplevelse som innan. Grymt härlig känsla!

Även löpningen känns bättre och bättre. Distanspassen rullar på i ungefär 15-20 sek snabbare tempo per kilometer än vad de gjorde i våras, trots dåligt väglag och massa kläder. Samma sak på löpintervallerna där tempot gått ner med ca 10 sek i kilometerfart på samma upplevda intensitet. Blir ju också ännu trevligare de dagar som vädret är riktigt härligt trots att det är mörkaste januari.

img_1357

Har dessutom äntligen (efter att ha köpt och provat gud vet hur många par skor det senaste året) hittat två par löparskor som jag tror kommer fungera riktigt bra för sommarens tävlingar: Asics Hyperspeed (135 g och 6 mm drop) för distanser upp till halvmaran och Adidas Takumi Sen (170 g och 6 mm drop) för IM. Märks att jag blivit en mycket starkare löpare – för ett år sedan hade jag inte orkat springa i så lätta skor med såpass lite dämpning och stöd. Men nu har jag under tolv månader jobbat mig neråt i både drop och dämpning/vikt och tror att de kommer fungera klockrent!

Det enda som känns som att det står och ”stampar” lite är väl simningen. Inte för att det känns dåligt direkt, men förra säsongen startade jag på så låg nivå att jag gjorde massiva förbättringar rätt snabbt. Har förstås hela tiden vetat att det inte kunde fortsätta för evigt, men allt är ju såklart roligare när man märker snabba och tydliga förbättringar. Känner dock helt klart att uthålligheten och tekniken (ffa draget och vattenkänslan) blivit mycket bättre, så framåt går det ju ändå.

Sammantaget känns det bra och positivt så här i slutet av årets första månad. Bara att tugga på ett par månader till nu då innan man kan börja inkassera allt det jobb man lagt ner under vintern… Nöjd också med förra årets resultat – men hoppas såklart på ännu mer för 2017..

img_1359

Årssummering och siktet inställt mot 2017

Målen för triathlonsäsongen 2016 var glasklara vid förra årsskiftet. Detta var mitt första år med coach och min andra säsong inom triathlon. De ”luddiga” och överordnade målen var att lära känna och utvecklas tillsammans med coachen, jobba mer på den mentala biten, öka träningsmängden, bli bättre på samtliga grenar, utmana mig själv och se hur mycket jag kunde förbättras på bara ett år. De mer specifika målen var att komma ner på sub 5:30 på HIM och sub 11 på IM. Hur lyckades jag då? Över lag gick det faktiskt precis så bra som jag hoppats på – även om inte allt såklart inte klaffade helt problemfritt. Vad som iaf kändes klockrent var val av coach. Magnus Johansson och MJ coaching har fungerat klockrent och jag har varit supernöjd från dag ett. Är man en överambitiös, perfektionistisk triathlonfanatiker ut i fingerspetsarna är det inte alltid helt lätt att överlåta allt bestämmande på någon annan, jobba på utan att helt ha stenkoll på planen och fullkomligt lita på att någon annan gör allt rätt. Men jag tycker ändå att jag lyckats rätt bra. Jag litar 100% på Magnus och trivs grymt bra med både honom, hans filosofi och träningsupplägg. Och jag tror (hoppas iaf) att samarbetsglädjen varit ömsesidig.

En sak som jag också jobbat mycket på under året är den mentala biten. Jag har alltid varit grymt dålig på att ge mig själv beröm – och att ta beröm från andra. Jag tycker alltid att det finns något man kan göra bättre, även om man presterat bra, och jag sätter oftast en mycket högre standard för mig själv än för människor runt omkring mig. Det är svårt att nöja sig. På sätt och vis tycker jag det är bra att jag inte nöjer mig, att jag alltid strävar högre och efter mer. Det betyder för mig att jag har drivet och ambitionen att utvecklas, men självklart får det inte bli så att man blir sin egen hackkyckling. Jag vill så otroligt mycket och mitt tålamod är inte alltid det bästa. Därför har jag jobbat på att för varje negativ sak jag hittat i min prestation, hitta minst två positiva saker att ta med mig från samma erfarenhet. Det har gjort stor skillnad! Att sätta upp flera delmål inför tävlingar och säsong har också gjort att jag kommit igenom med en mer positiv känsla. Även om jag kanske inte nådde det största målet så har jag ibland ändå uppnått 10 av 12 delmål vilket känts riktigt bra!

Träningsmängden lyckades jag öka ganska rejält under 2016. År 2015 fick jag ihop omkring 540 timmars träning – 2016 landar på omkring 610 timmar. Då skall man också ta i beaktande att jag fram till oktober/november 2015 inte körde ett endaste intervallpass utan enbart distans. Så även om det ökade antalet timmar inte är massivt, så har intensitetsökningen varit enorm. Och kroppen har hållit ihop fint. Inga skador och inga sjukdomar förutom en mindre svacka under två veckor i sommar med förkylning och bihåleinflammation.

strength1

Jag kan också verkligen säga att jag blivit mycket starkare i samtliga grenar. Simtestet som jag gjorde i oktober förra året och upprepade i oktober i år visade förbättring med 10-15 sek/100m i fart 1-3 (med en lite mindre förbättring i fart 4) och på cykeln har jag höjt min FTP med omkring 20-25 watt på 12 månader. Kanske inte en massiv ökning av FTP, men generellt tror jag att jag underpresterar på FTP testen eftersom jag är så attans nervös och så förbaskat gärna vill prestera att jag liksom går lite i baklås. Men jag kan iaf bara återigen nöjt konstatera att coachen har varit värd varenda krona!!

Tävlingsresultaten då? Det är ju trots allt tävlingarna som man tränar inför och där man skall prestera och visa hur man utvecklats.. Mina två prio ett race var Jönköping HIM och Köpenhamn IM. Vid Jönköping fick jag tävla med bihåleinflammation och förkylning, ingen träning de sista två veckorna innan loppet och ett rejält dåligt självförtroende. Trots det lyckades jag kapa nästan 50 min på min debut tid på Helsingör HIM från 2015 och komma in sub 5:30 med en tid på 5:24 och en 9:e plats i min AG. Kunde jag presterat bättre? Absolut! Tror jag hade kapacitet för åtminstone en sub 5:15 tid. Men allt taget i beaktande och det faktum att jag så sent som en timme före start var osäker på om jag ens skulle orka starta så är jag riktigt nöjd!  Jag bevisade för mig själv att jag är riktigt stark mentalt när det gäller. Innan Jönköping lyckades jag också knipa en 3:e plats i seniorklassen på Borås medeldistans, vilket var riktigt skoj då det var första gången jag fick stå på pallen. Det gav mersmak!

När det kom till start i Köpenhamn IM var jag både taggad och nervös. Ett riktigt stort gäng av klubbkamrater hade kört Kalmar dagen innan och presterat så vansinnig bra att jag kände mig nervös som attan fram till startskottet gick. Efter det glömde jag alla andra och fokuserade 100% på uppgiften framför mig. Jag trodde att jag skulle kunna klara sub 11 om jag lyckades simma på ca 1:12, cykla på 5:45 och springa på maran på ca 4 h (ok, det hade gett mig en tid på ca 11:05 med alla byten, men det hade jag varit sjukt nöjd med!). Visste att det var jätte ambitiöst, men att det skulle kunna gå om precis ALLT gick min väg. Upp ur vattnet konstaterade jag att jag simmat på nästan exakt 1:12 h (precis 10 min bättre än förra året). Cyklingen startade helt grymt bra med ett snitt på 34 km/h första 30 km. Höll ihop riktigt bra under hela cyklingen, även om jag tappade lite på slutet. Överkörde inte utan höll mig till planerad effekt. Kom in på 5:38 vilket var hela 66 min snabbare än förra året och en höjning med snitteffekten med hela 5 km/h. Helt sjukt! Var så himla glad när jag startade löpningen på exakt 6:59. Om allt gick vägen hade jag kunnat nå mitt mål. Tyvärr fick jag fruktansvärt ont i magen efter ca 8 km, vilket inte släppte gen förrän efter ca 35 km. Tappade en hel del tid där tyvärr. Sluttiden på 11:34 var något långsammare än jag hoppats, men ändå 1:42 h snabbare än förra årets debut, så jag kan knappast klaga. Insåg efteråt att jag under året jobbat väldigt mycket mentalt med motgångar på simningen och cyklingen eftersom de varit mina svagare grenar, men att jag inte jobbat tillräckligt på det mentala i löpningen. Det har jag tagit till mig och jobbar nu även på den biten så jag förhoppningsvis kan pressa undan smärtan och tröttheten bättre även på löpningen nästa år. På en IM handlar det ju inte om IFALL man får ont, det är ju bara en fråga om NÄR. Ju mer man kan ignorera smärtan och köra igenom den, desto längre kan man förhoppningsvis hålla sin planerade fart.

Sammantaget kan jag bara säga att jag är nöjd med året som gått. Det har varit upp och ner och många känslor under året. Allt har inte gått som planerat, men jag har blivit många erfarenheter rikare. Framförallt måste jag säga att jag lärt känna mig själv och min kropp väsentligt mycket bättre under året. Jag har ett helt annat fokus under träningspassen nu. Jag vet hur min kropp”borde” kännas i olika intensiteten och känner direkt om jag är mer trött och sliten än jag borde känna mig sett till hur mycket jag tränat veckan innan. Jag har också blivit mycket bättre på att ”känna av” min teknik i de olika grenarna och analysera min träning – både under och efter passen. Antar att det är sånt som utvecklas i takt med ökad erfarenhet, men det känns helt klart som en av de viktigaste saker jag lärt mig under året. Nu har jag också till fullo insett hur viktigt det är att det finns en tanke och ett mål bakom varje pass. När man tränar 14-16 h per vecka finns det inte plats för ”slaskpass” som bara sliter utan att ge något. Jag har också blivit bättre på att utnyttja soffan mellan jobb och träning, även om jag nog får jobba lite mer på det under 2017. Att gå ner i arbetstid nu de sista månaderna har helt klart gett både min träning och mitt privatliv ett enormt lyft – och jag ser fram emot ett helt år med lediga onsdagar i 2017.

Den totala fördelningen av årets träning när jag gör upp den ser ut som nedan:

Simning ca 140 h (295 km

Cykel ca 270 h (Ute: 185 h och 5170 km     – Trainer: 85 h)

Löpning ca 150 h (1622 km)

Styrka ca 50 h

TOTALT: 610 h

Nästa års mål är redan nedskrivna – både på papper och mentalt. Målet med stort M är att kvala till VM på Hawaii. Om jag lyckas får tiden visa, men jag kommer göra precis allt jag kan för att förutsättningarna skall bli så bra som möjligt. Men det kommer inte att bli lätt! Jag måste kapa ytterligare minst 90 minuter på min totala tid om tävlingsförhållandena är som de varit i år. Första försöket på kval blir vid EM i Frankfurt 9 juli. Där behöver jag nog komma ner på en tid omkring 10:05 för att ha en rimlig chans. Har kollat in mitt motstånd i klassen. Finns 57 anmälda i AG F30-34. Av dem är åtminstone 8-9 stycken riktigt tuffa konkurrenter där 4 var på Hawaii i år och 4-5 stycken kommit 1-3 i någon IM tävling under 2016. Det betyder också att jag behöver kapa ungefär 7 min till på min simtid, närmare 25-30 min på min cykeltid (och höja snittfarten till omkring 34 km/h), samt springa maran på en bit under 4 h. Lyckas jag inte i Frankfurt satsar jag på ett nytt försök i Köpenhamn i augusti. Kommer jag klara det? Ingen aning. Men jag vet att jag har rätt coach för att ta mig dit jag vill komma, jag är övertygad om att det inte är omöjligt, och jag vet att man inte kommer längre än de mål man sätter sig, så man kan lika gärna sikta högt! Så här ser mina måltider ut för Frankfurt och Köpenhamn – givet att förhållandena är bra.

Precis som i år kommer jag även sätta upp en hel massa delmål och fortsätta jobba ännu mer på den mentala styrkan. Att även klara en halv ironmandistans (HIM) sub 5 h i 2017 hade varit skoj, men som det ser ut just nu blir det nog inte så att jag kör någon HIM som jag kommer vara formtoppad inför utan den enda planerade medeldistansen i dagsläget är i Borås 10 juni. Det är en tuff cykling (1000 höjdmeter) och ligger bara en månad innan EM i Frankfurt, vilket betyder att den kommer ligga som ett ”träningspass” i den absolut tuffaste träningsperioden. Går allt bra kan jag säkert ändå göra en bra tid där (och förhoppningsvis ta ännu en pallplats), men det blir i så fall en glad bonuspresent. Jag hoppas ni har lust att fortsätta följa mig på resan även under nästa år. Gott Nytt År allihop!!

strength

Höstmörker, vardagslunk och allmän tidsbrist..

(English translation at the bottom)

Varit lite tyst på bloggen några veckor nu. Ber om ursäkt för det. Beror mest på att det för det första inte varit så mycket spännande som hänt, och för det andra att det varit fruktansvärt hektiskt på jobbet och jag lidit av allmän tidsbrist och otillräcklighetskänsla. Den där gnagande lilla känslan av att man springer runt lite som en skållad råtta och försöker vara lite överallt hela tiden, med resultatet att man istället känner att man inte riktigt är någonstans någon gång typ.. En känsla jag säkert delar med många andra i dagens samhälle och som ju tyvärr är skapad av oss själva.. Så ingen syndabock att skylla på, och ingen mening att tycka synd om sig själv.

Att man jobbar mer än vad som kan anses för en ”normal” heltidstjänst (snittar omkring 43-46 h/vecka) på ett enormt hektiskt jobb, tränar på halvtid vid sidan av och samtidigt försöker plugga till en massa seglarintyg (för att möjliggöra vår nya dröm om att segla jorden runt om ett par år), gör att det ibland känns svårt att få allt att gå ihop. Oktober månad har dessutom varit extra tung på jobbet då de flesta kollegor antingen är på kurs eller randar sig på andra kliniker, vilket gjort att jag fått hektiska pass på akuten med larmtelefonen i handen varje dag samtidigt som patientflödet varit stort. Lägg sedan till jag nu på allvar trappat upp intensiteten på träningen så har ni anledningen till varför det inte funnits så mycket tid för bloggande. MEN, nu ser det ljusare ut i horisonten.. Har dessutom kommit igång med att meditera regelbundet igen, vilket alltid ger mig en enorm ro i själen och hjälper på det mesta!

Träningen har iaf gått bra. Första riktigt intensiva veckan med drygt 13 h träning, inkl först intervallpasset på trainern och ett riktigt tufft simpass kändes väl visserligen sådär. Men sedan har jag haft ännu ett par veckor med omkring 13-14 h träning där det verkligen flutit på. Har fått några riktigt fina löppass i härligt höstväder.

foto-2016-10-15-10-58-34

Har till och med tyckt att distanspassen på trainern varit helt ok upp till 3 h! Får se hur mycket trossen blir luftat i vinter. I den mån min mentala kapacitet tillåter planerar jag att försöka köra även distanspassen inne på trainern. Dels kan jag då köra på tempon, dels har jag min effektmätare där, och passen blir tveklöst tuffare om jag sitter på en cykel med effektmätare än ”fincyklar” ute på racer/cyclocross. Den enda begränsande faktorn är som de flesta säkert håller med om den mentala spärren –  den lilla elaka varelsen inne i huvudet som gallskriker om hur förordat tråkigt, korkat och helt enkelt vansinnigt det är att trampa på en cykel i flera timmar utan att komma någonstans medan man glor in i en vägg. Blir till sist lite som att man har en hel kör med små rumpsnissar i skallen som skriker ”Voffer gör hon på detta viset…?” Blir ibland lite svårt att få sig själv till att fortsätta då – men, det är attans karaktärsdanande, för att inte tala om hur bra det är för den mentala styrkan – vilket inte är att förakta.

foto-2016-10-26-18-25-45

Från och med nästa vecka kommer jag vara kompledigt varje onsdag. Mer tid till träning, bloggande och läsande, men kanske framförallt mer tid till återhämtning på soffan. Blir riktigt skönt och kul att se vilken inverkan det får på träningskvaliteten.

foto-2016-10-26-19-11-05

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>

Been a bit quiet on the blog a few weeks now. Apologies for that. The reason being mostly because not much exciting happened, and secondly I’ve just been terribly busy at work. So I’ve basically suffered from a general lack of time and the constant feeling of inadequacy, wanting to do so much more than I could find the time for. That little nagging feeling that you run around a little bit like a scalded rat and try to be a little bit of everything all the time, with the result that instead feel that you really are not anywhere any time type .. A feeling I’m sure most of you can relate to in todays society. unfortunately I guess that it’s something we have created for ourselves – hence no one else to blame..

Working more than what can be considered a ”normal” full time (avaraging 43-46 hrs / week at the moment) in a hugely hectic job, training part time on the side and at the same time trying to study to get a bunch of sailing certificates (to make our new dream of sailing around the world together in a few years possible), does sometimes make you feel that it’s hard to get everything done. October has also been particularly heavy the hospital, since most colleagues are either on course or allocated on other clinics, which meant that I got lots of shifts at the ER with the emergency phone in my hand almost every day, while trying to manage a huge flow of patients, as well as trying to educate new colleagues and students at the same time. Alongside of that I have now seriously stepped up the intensity of my training. So I’ve been a busy bee indeed. BUT, now it looks brighter on the horizon ..

The training has gone well anyway. The first really intense week of over 13 hours training, including first interval workout on the trainer and a really tough swim perhaps didn’t feel all too great.. But then I have had another couple of weeks with about 13-14 hours training where it really flowed, including a few runs in stunning autumn weather.

I even thought that my LSD workouts on the trainer was quite ok up to 3 hours! We’ll see how much my cyclocross will be used this winter. To the extent that my mental capacity allows, I plan to try to do most of my LSD workouts on the bike on the trainer. There I have my Tri bike set up with power pedals, which means that the workouts will definitely be harder than if I ride outside on my cyclocross, and I still need to get even more comfortable in my new and more aggressive aero position. The only limiting factor is definitely the mental barrier – the little nasty creature inside the head that starts yelling how incredibly stupid, boring and just plain insane it is to sit on a bike for hours without getting anywhere while staring into a wall. But, it definitely builds character and stamina, not to mention how good it is for the mental strength – so I will give it my best go this winter.

From next week I will get compensatory leave every Wednesday from work. More time for training, blogging and reading, but perhaps most importantly, more time for recovery on the couch. Will be really nice and fun to see what impact it has on the quality of training.

 

Semester eller tortyr? Allt är relativt…

(English version at the bottom)

Nu har det snart gått 2 veckor sedan IM i Köpenhamn.. Känns på nåt konstigt sätt som att det var evigheter sedan. Var ute och sprang igår och funderade på varför det fortfarande kändes lite trögt i benen innan mina stackar utmattade neuroner hade gjort den ytterst komplicerade mattematiken och kommit fram till att det faktiskt bara gått drygt åtta dygn sedan jag tog mig över mållinjen.. Känns väl som en evighet eftersom jag redan saknar det så mycket… Har ju hört någon liten fågel kvittra om att det skall finnas något som heter ”Ironman Blues” – ett ytterst smittsamt virus som sägs drabba alla som genomfört en Ironman och som ger symtom i form av nedstämdhet, tomhet och apati nästan omedelbart efter att man genomfört en Ironman och som gör att man liksom mister lusten att träna och ta sig an en ny säsong. Detta ytterst vetenskapligt väldokumenterade medicinska tillstånd har tills vidare inte drabbat mig. Funderar allvarligt på om jag kan ha någon genmutation som gör mig resistent? Kanske skall donera lite blod till vetenskapen? Mådde visserligen illa direkt efter målgång i Köpenhamn, men redan efter ca 45 minuter började jag bli ytterst revanschsugen och började redan fundera på hur snabbt jag kunde dra igång träningen igen. ”Ja, ja, det går snabbt över” är det nog många som tänker nu. Men se där är det många som har fel. Men jag förstår dem, jag är trots allt en lite udda fågel i kolonin – lite av en statistisk avvikelse kanske man kan säga – som inte alltid fungerar som alla andra. Man får ta mig som jag är helt enkelt – på gott eller (kanske ibland mer) på ont.

Pratade med coachen dagen efter loppet. Hans plan för de kommande veckorna löd ungefär ordagrant: ”Nu vill jag att du inte tränar något organiserat de kommande veckorna, och att du försöker att inte läsa eller tänka på triathlon. Försök göra något annat.” Ungefär där satte jag mig på hasorna som en enveten häst som tvärvägrar precis framför en stor vattengrav så gruset flyger och ryttaren får sig ett rejält dopp. Vadå inte tänka på triathlon? Det lär ju knappast fungera. Jag tänker ju på triathlon typ hälften av den tid jag är vaken – och drömmer om det hälften av nätterna. Vad sjutton skall jag då fylla skallen med undrade jag? Mina hjärnceller kommer ju degenerera när de känner att de inte behövs mer eftersom jag bara kommer behöva använda hälften av den hjärnkapacitet jag annars använder.. Lovade iaf att göra mitt bästa då jag teoretiskt mycket väl kan se att det är bra att ta en paus så man inte tröttnar på det man gör – även om det knappast är sannolikt.… Hrrrm… Sagt och gjort – jag viftade på svansen som den snällaste hund och försökte hitta på något annat att göra. Försökte träffa lite folk (det blev en väldans massa triathlon snack), försökte läsa böcker (det blev triathlonböcker/bloggar), försökte till och med se på dumburken för första gången på ett år (den byttes inom 5 minuter till youtube videos från IM tävlingar). Det hela gick iaf bra i ungefär 4-5 dagar. Eller ja – bra var ju en mycket förskönande omskrivning av verkligheten.. Ungefär som att kalla en orkan för en mild bris kanske..? En mer sanningsenlig version är att det tog ungefär 4-5 dagar innan mina benmuskler var fullständigt i kramp och min frustrationsnivå så hög att den sprutade ur öronen på mig. Fick ont överallt och blev så deppig att jag allvarligt undrar om jag inte skulle ha uppfyllt ICD 10 kriterierna för en mild depression – minst! Så efter att inte gjort annat än cyklat två ytterst korta rundor första veckan började jag träna lite mer denna veckan. Fortfarande lätta pass, men iaf någonting varje dag. Mitt första simpass i tisdags var helt underbart! De första minuterna var jag helt euforisk. Simmade som i trans och kände mig som ett tvättäkta våtdjur helt i mitt rätta element – som att komma hem när man varit borta alldeles för länge. Tror jag hade kunnat göra en saltomotal a la Flipper över vattnet av ren glädje om jag försökt! Eller ja, kanske inte något heeelt så graciöst, men jag tror ni fattar. Ungefär samma känsla infann sig under cyklingen på onsdagen – där funderade jag dock inte över att göra några delfinhopp – det kändes trots allt som en något för svår övning på min ädla kolfiberspringare. Men flög fram över slätten med maniskt leende klistrat på läpparna, det gjorde jag!

Jag behöver väl inte säga att förfrågan från coachen om jag ville dra igång organiserad träning igen från nästa vecka var efterlängtat?? I motsats till jobbsemester har denna så kallade semester mest känts som ett straff – lite som att placera en 5-åring på golvet i en godisaffär i 2 veckor och säga till hen: ”du får inte smaka på godiset, men du måste sitta här och titta på det i två veckor och titta på när alla andra barn äter allt godis de vill”. Tortyr med andra ord! Blir helt underbart att dra igång igen på måndag! Har såklart inte lyckats avhålla mig från att varken prata om triathlon, läsa om triathlon, tänka på triathlon eller drömma om triathlon under de här veckorna heller… Har redan måltiderna för IM Frankfurt, IM Köpenhamn och IM 70.3 för nästa år redo – de hänger på väggen här hemma. Sjukt ambitiösa förstås – men skall jag ta mig till Hawaii är det dit jag måste komma. Och jag är enveten som en åsna och taggad till tusen. Texten i bilden nedan är väl mig upp i dagen… Men får nog titta på mina mål någon vecka till innan jag lägger ut dem till allmänhetens beskådan här på bloggen..

images

<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

Almost 2 weeks has passed since Copenhagen IM .. I feel in some strange way it was ages ago. Went out for a run yesterday and wondered why I still felt a little stiff in the legs before my poor fatigued neurons had made the extremely complex mathematical equation and concluded that it had actually only been just over eight days since I crossed the finish line .. Feels like an eternity – probably since I already miss it so much … have heard some little birds chirp about the existence of something called ”Ironman Blues” – a highly contagious virus that is said to affect basically everyone who complete an Ironman, giving symptoms of depression, feelings of emptiness and apathy almost immediately after they finishing an Ironman, making you lose all desire to train and take on a new season. This extremely scientifically well-documented medical condition has so far not hit me. Seriously wonder if maybe I have some genetic mutation making me resistant? Perhaps I should donate some blood to science? Ok, I did feel pretty bad immediately after crossing the finish line in Copenhagen, but after about 45 minutes I started to get very hungry for revenge and already began to think about how quickly I would be able to start training again. ”Well, that will pass quickly” many of you would probably think. But see, there are many of you who are wrong. But I understand why. After all I am a bit like an odd bird in the colony – a bit of a statistical discrepancy, you might say – not like everyone else. You simply have to take me as I am- for better or (perhaps sometimes more) for worse.

Talked to my coach the day after the race. His plan for the coming weeks read something word for word: ”Now I want you to not do any organized training in the coming weeks. And try try not to read or think about triathlon. Try to do something different. ” Somewhere about there I sat on the heels like a stubborn horse that refuses to jump just in front of a large water hole, making gravel fly and the rider making a flying dive into the water. What do you mean not to think of triathlon? That’s hardly going to work. I think of triathlon half the time I’m awake – and dream about it half the time I sleep. What the heck am I going to fill my head with instead, I wondered? My brain cells will most likely degenerate when they feel they’re not needed anymore since I will only need to use half of my normal brain capacity.. Either way I promised to do my best since I theoretically can very well see that it is good to take a break so that you do not get tired of what you’re doing – even if it is hardly likely. Hrrrm … … Said and done – I wagged my tail as the cutest little dog and tried to find something else to do. Tried to meet friends (it was an awfully lot of triathlons talk), tried to read books (it was triathlon books / blogs), even tried to watch tv for the first time in a year (it was replaced within 5 minutes with youtube videos from IM races). But it all went well for about 4-5 days. Or, well – good was an euphemism of reality .. Kind of like calling a hurricane of a gentle breeze maybe ..? A more truthful version is that it took about 4-5 days before my leg muscles were full of cramp and my frustration level was so high that it was pouring out of my ears. Hurt all over and was so depressed that I seriously wonder if I would not have met the ICD 10 criteria for mild depression – at least! So after not having done anything but cycled two very short rounds the first week I started training a little more this week. Still light workouts, but something every day. First swim session on Tuesday was absolutely wonderful! The first few minutes I was completely euphoric. Swam in a trance and felt like a genuine see creature completely in my right element – like coming home when you have been away far too long. I think I could have done a somersault worthy of a dolphin out of the water of pure joy if I tried! Or, well, maybe not quite so gracefully, but I think you get the picture. About the same feeling appeared during my bike ride on Wednesday – where I didn’t think thought about somersaults – I have to admit – that felt slightly too difficult an exercise on my noble carbon stallion. However; I did fly over the plain with a manic smile all over my face!

Needless to say that the inquiry from the coach asking if I wanted to launch organized training again from next week was awaited?? In contrast to job holidays this so-called holiday mostly felt like a punishment – a bit like placing a 5 year old on the floor in a candy store for 2 weeks and telling him: ”you can not taste the candy, but you have to sit here and look at it for two weeks and watch as all the other children eat all the candy they want. ” Torture in other words! Will be absolutely wonderful to start up again on Monday! And off course I have not been able to deter myself from not talking about triathlon, read about triathlons, think about triathlon or dream of triathlon in this week either … Have already pinned down the goal times for IM Frankfurt, IM Copenhagen and IM 70.3 for next year – they are now hanging on the wall at home. Crazy ambitious of course – but if I am going to Hawaii next year, that’s what I need to achieve. Will probably look at them for a few more weeks on my own before I display them to the public on this blog .. But stay tuned and they will appear…

Hårdträningen rullar på.

(english version at the bottom)

Har nu tagit mig igenom ca hälften av de 3 veckornas hårdträning innan formtoppningen för Ironman Köpenhamn börjar. Första veckan avlöpte utan större incidenter. Loggade ca 16,5 h träning (4 h simning (9,5 km), 9 h cykling (240 km), 3,5 h löpning (40 km)). Kroppen känns bra. Har helt återhämtat mig från förkylningen och bihåleinflammationen som nästan satte stopp för Jönköping i början av juli.

Foto 2016-07-22 21 08 36

Denna veckan har träningen trappats upp. Startade måndagen relativt lätt med 75 min OW simning och 75 min distanslöpning. Tisdag eftermiddag bestod av 3 h distanscykling i fint cykelväder. Denna veckan ligger temperaturen på omkring 20 grader och halvmules istället för >35 grader i solen, milfritt och vindstilla. Känns att man orkar mer när det inte är så varmt… Efter en natts vila var det dags för veckans stora utmaning med en träningsdag på över 6 h. Startade lite lätt med 45 min löpning i lugn distansfart innan frukost. Ett par timmar senare (efter en dubbel frukost) drog jag ut på ett 5,25 h crosspass bestående av 4 h cykling och 75 min löpning. De första 2 h cykling skulle gå i lugn distansfart med effekt på 65-70% av FTP (dvs tänkt IM tävlingsintensitet ungefär). Kändes toppen. Benen var pigga, humöret på topp och vädret alldeles lagom. Befinner mig för närvarande ute på västkusten och det är rejält mycket mer kuperat än jag är van vid hemifrån, så det har varit lite motigt att cykla. Brukar landa på ca 650 höjdmeter stigning per 8 mil ungefär. Som jämförelse kommer banan i Köpenhamn att ha 550 höjdmeter på 18 mil – ca 1/3 så mycket – så det är bra träning.. Kommer kännas helt platt när det är tävlingsdags! Cyklade 6 mil upp mot norska gränsen och hann nästan med en kort visit till grannlandet innan jag fick vända.

Foto 2016-07-27 12 31 57

De sista 2 h hem skulle cyklas på högre intensitet omkring 80-85% av FTP. Det blev rätt kämpiga timmar. För det första 2 h i konstant motvind omkring 6 m/s – efter ett tag blir det mentalt lite motigt att känna att man trycker en massa effekt utan att få särskilt mycket retur. Den kuperade terrängen gjorde dessutom att jag tappade en hel del effekt utför och därför fick jobba dubbelt så hårt på platten och uppför för att upprätthålla en vettig snitteffekt. Just det där pendlandet med höga effekttoppar tar knäcken på mig! Jag börjar bli betydligt starkare på cykeln, framförallt när jag får lov att ligga och köra jämnt, men med min korta cykelkarriär där jag bara cyklat pass på högre intensitet de sista 10 månaderna (tränade inför förra årets IM endast genom att köra distansfart), så har jag ännu inte helt byggt upp de cykelmuskler som behövs för att klara av en massa toppar över tröskeleffekt. Första timmen hem gick ändå rätt ok. Började dock känna av det allt för bekanta illamåendet som inträder när jag tvingas äta för mycket socker. Blir en ond cirkel där jag först bli illamående pga sockret, vilket gör att jag inte kan tvinga i mig mer socker/sportdryck, som sedan medför ännu mer illamående pga energi- och vätskebrist. Försöker fortfarande hitta en riktigt bra och hållbar lösning på problemet.. Efter 3,5 h kom jag ut på en tungt trafikerad väg med minimal (=icke-existerande) vägren. Hård motvind, stumma ben, illamående, enormt energilåg och på väg att bli tryckt av vägen av lastbilar, husbilar och husvagnar. Typ där dog jag. Sista 35 min var en kamp om att tvina benen att fortsätta trampa och inte bara ställa sig vid vägkanten och kasta cykeln i diket. Kändes skit för att säga det rent ut sagt. Började undra hur sjutton jag ens skulle ta mig igenom de 18 milen i Köpenhamn. Började få visioner om att det skulle gå sämre i år än förra året.. inte särskilt produktivt, men vet att det är precis så jag blir när jag är för energilåg – jag tappar totalt tron på min egen förmåga. Min egen värsta fiende som sagt.

Rullade i all fall till sist in till stugan efter lite drygt 4 h och knappt 120 km. Stapplade in och fick hällt i mig vätska och lite energi. På med löpskorna för de avslutande 12×1000 m löpning med starttid 5:30. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Kunde inte se hur sjutton jag skulle ta mig igenom 12 kilometers löpning i det tempot. Hemmet hade jag förmodligen siktat på en löptid på omkring 4:35/km, men eftersom det inte är platt ens när det är platt här på kusten, och mina ben var så stumma som de var efter cyklingen, valde jag istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vile, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Kände hur humöret återkom i samma takt som löpningen kändes bättre och bättre. Började visserligen bli lite trött de sista 2 kilometrarna, men himmel vilken skillnad på känsla när jag avslutade löpningen jämfört med när jag steg av cykeln! Känns grymt skönt att veta att man i alla fall är en någorlunda stark löpare inför Köpenhamn. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt..

Chrissie

Efter ett avslutat långpass var det helt obeskrivligt skönt att ställa sig i uteduschen med kläderna på (kan ju lika gärna tvätta samtidigt..), göra en stor bunke med mat (tallrikar är på tok för små efter sådana träningspass), och sedan spendera kvällen med att bara vara riktigt lat. Idag står det vila på programmet (välförtjänt skulle jag säga… Har bara 3 vilodagar på tre veckor och alla tre ligger dagen efter monsterpass som detta). Sedan rullar det på under helgen med en hel del löpning och simning. Planen är att logga 18-19 h träning denna veckan. Nästa vecka väntar ännu en tuff vecka med motsvarande träningsmängd, inklusive ett rejält pass på onsdagen med 75 min OW simning, följt av crosspass med 5 timmars cykling och 15 minuters löpning, samt ett 4 h distanspass på cykeln på lördagen och närmare 25 km löpning på söndagen. Får hoppas att det fortsätter med samma flyt som hittills!

Foto 2016-07-27 17 14 30

>>>>>

I have now gotten through about half of the 3 weeks of hard training before starting to peak for the Ironman Copenhagen. The first week passed without any major incidents. Logged approximately 16.5 hours training (4 hours swimming (9.5 km), 9 hour cycling (240 km), 3.5 hours running (40 km)). The body feels good. I have fully recovered from the cold and sinus infection that nearly forced me to not race in Jönköping in early July.

This week workout intencity escalated. Started Monday relatively easy 75 min OW swimming and 75 minutes distance running. Tuesday afternoon consisted of 3 hours distance bike ride in great cycling weather. This week, the temperature is about 20 degrees Celsius and partially cloudy instead of> 35 degrees Celsius in the sun, cloud free skies and zero wind like last week. Definitely feel that you can push your body harder when it’s less hot… After a night’s rest, it was time for this week’s big challenge with a training day of over 6 hours. Started out easy with 45 minutes running in calm distance speed before breakfast. A few hours later (after a double breakfast), I had a 5.25 h brick-session consisting of 4 hours bike ride and 75 minutes run. The first 2 hours cycling was supposed to be conducted at a speed with power of 65-70% of the FTP (approximately IM race intensity). Felt awesome! Legs felt great, my mood was on top and the weather just right. I am currently located out on the West Coast and it is considerably more hilly than I’m used to at home, so training has been a little more challenging, and the speed somewhat slower. Out here I usually land at about 650 meters of altitude climb every 80 km approximately. By comparison, the track in Copenhagen will only have 550 meters of altitude climb over 180 km – about 1/3 as much – so this is good practice .. It will feel completely flat when it’s race time! Rode 60 km up to the Norwegian border and did almost have time for a short visit to the neighboring country before I had to turn around and head back home.

The last 2 hours home would be cycled at higher intensity around 80-85% of FTP. It was tough hours. First of all it was 2 hours of constant head wind around 6 m / s – after a while it becomes mentally challenging to feel that you press a lot of power without getting much return. The hilly terrain also resulted in me loosing a lot of power down hill. I therefore had to work twice as hard on the flat and uphill to maintain a reasonable average power. Those repeating high power peaks is what kills me on the bike! Don’t get me wrong, I’m getting much stronger on the bike, especially when I’m allowed to lie at a steady pace around 65-70% of FTP, but with my short cycling career where I have just trained at higher intensities during the last 10 months (before last year’s IM I only trained at slow distance speed), I have not yet fully built the muscles needed to cope with a lot of peaks above threshold effect. The first hour home still felt quite ok. I did however, begin to feel the all too familiar nausea that occurs when I have to eat too much sugar. It becomes a vicious circle where I first feel sick because of the sugar, which means that I can not force myself to eat/drink more sugar / sports drink, which then causes even more nausea due to energy deficit and dehydration. Still trying to find a really good and sustainable solution to the problem.. After 3.5 hours, I came out on a heavily trafficked road with minimal (= non-existent) roadside. Stiff headwind, heavy legs, nausea, huge energy deficit and almost being pushed of the road by trucks and caravans. Somewhere there I died mentally and physically. The last 35 minutes was a struggle to push my legs to continue pedaling and not just stop by the roadside and throw the bike into the ditch. Felt crap to put it bluntly. Began to wonder how the heck I would even get myself through the 180 km in Copenhagen. Started to have visions of it going even worse this year than last year .. not very productive, but I know that it is just how I get when I’m at a energy low – I lose total faith in my own abilities. My own worst enemy, as I have said before….

Finally rolled in to the summer house after a little more than 4 hours and just below 120 km. Staggered in and had some fluid and a little energy. On with the running shoes for the final 12×1000 m run with start time 5:30. First kilometer felt downright miserable. The legs felt as heavy logs. Could not see how the heck I’d get through the 12 km run at the anticipated speed. At home I would probably have aiming for a speed of around 4: 35 / km, but because it is not flat even when it’s considered flat here on the coast, and my legs were as heavy as they were after the cycling, I chose instead to aim at 4 : 50 speed. A little less rest between intervals, but also a little less tired after each run. After 2 km, my body felt better and better, to my great joy. And my mood rose at the same rate as the run felt better and better. Admittedly I started to get a little tired the last two kilometers, but what a difference in feeling when I finished the run compared to when I got off the bike! Feels awesome to know that in any case I’m a reasonably strong runner. Gave myself a pat on the shoulder and decided that there is still hope to make a good race in Copenhagen after all ..

After completing such a long workout it felt indescribably good to go straight into the shower with clothes on (might as well wash the same time ..), to make a big bowl of food (dishes are way too small after such workouts), and then spend the evening with just being really lazy. Today, there is rest day on the program (deservedly I would say … Have only three days of rest for three weeks and all three is the day after monstrous workouts like this one). Then the weekend will roll on with a lot of running and swimming. The plan is to log 18-19 hours training this week. Next week will be another tough week with the same amount of training, including a tough session on Wednesday with 75 minutes OW swimming, followed by a brick session with 5 hours of cycling and 15 minutes of running, as well as 4 hours distance workout on the bike on Saturday and almost 25 km running on Sunday. Lets hope it continues to go well without any mishaps.