Göteborgsvarvet för 4:e året i rad

Äntligen dags för årets första tävling! Visserligen inget prio A race (snarare ett C race) och inte det minsta utvilad – men ändå en chans att få testa formen efter många lååånga månaders hård träning. Skulle ljuga om jag inte sa att det varit tidvis motigt under vintern i år. Har periodvis känt mig så sjukt otillräcklig. Vill så mycket men känner inte alltid att jag når ända fram. Och så har det varit mycket funderingar omkring vad jag egentligen vill när jag inser att jag inte hinner med allt det jag skulle vilja göra. Inser att jag kommer att få prioritera om när denna säsongen är slut.. Men fram tills dess skall jag verkligen bara försöka njuta av att få testa mina gränser och se vad jag lyckats åstadkomma med de hundratals träningstimmar som jag pressat ur mig de senaste månaderna. Blir ju lite som att släppa ut en kalv på grönbete – gräset under fötterna, solen i anistet, lyckorus ända ut i tånaglarna och allt det där ni vet..

Åkte med mina föräldrar ner till Göteborg. Pappa springer alltid varvet (han har genomfört loppet de senaste 20 åren i rad och inte missat ett enda – sjukt imponerande!). Fick hämtat nummerlappen och tagit oss till startområdet. Hade i år äntligen lyckats avancera upp till de snabbare startgrupperna (grupp 5) vilket jag sett fram emot. Hoppades få lite draghjälp och framförallt slippa springa serpentiner som en hund på agilitytävling mellan andra löpare. Missförstå mig inte nu – jag tycker att ALLA som genomför är grymma och alla kör efter egna förutsättningar, men har man sprungit varvet så vet man att det lätt blir GANSKA trångt när typ 50 000 personer skall försöka samsas på gatorna.

På väg in mot start blev jag gripen av stämningen. Det är ju det HÄR som gör att man älskar att tävla! Atmosfären när tusentals förväntansfulla människor möts och står på startlinjen. Så himla grym känsla! Vad jag saknat det under alla vintermånader!

IMG_0004En halvtimme innan starten hade jag fått i mig lite lätt lunch, bytt skor och annat praktiskt. Sen upptäckte jag att min Spotify inte fungerade och blev lite smått stressad eftersom jag ville springa med musik. Försökte få ordning på det i en kvart utan att lyckas och fick sedan stressa iväg till start. Ställde mig på startlinjen stressad och ouppvärmd vilket inte kändes helt optimalt.

Lite trångt när startskottet gick och första 1-2 km. Insåg ganska snabbt att det var riktigt varmt och att det inte skulle gå att lägga ut i ett högre tempo än förra året då jag sprang omkring 4:35 fart första 10 km och sedan sänkte farten till 4:50 fart. Tänkte att jag istället fick försöka hålla mer jämn fart och försöka hålla det hela loppet och ev försöka öka på slutet. Första 5 km var RIKTIGT sega, men efter Älvsborgsbron där jag fått rulla ur benen lite och det blev flackare så kändes det faktiskt bättre. La mig i ett tempo omkring 4:35 -4:40 och det kändes behagligt – eller ja, så behagligt det nu kan kännas att ligga i ett tempo som är 40 sek snabbare/km än man normalt håller på långdistans samtidigt som det är typ 30 grader varmt och man bankar benen till köttfärs på stekhet asfalt – men iaf ”behagligt”. Kändes helt klart att man hade hjälp av att många låg i samma tempo som man själv gjorde. Både mentalt, men minst lika mycket för att det hela flöt på mycket bättre så man slapp sick-sacka så mycket som man fått göra tidigare år. Drog en gel mellan km 8-9 och lite vatten – som jag dock mest satte i halsen så det var ju ingen större succé.. Alltså, det är ju en fin balansgång det där med vätskeintag under loppet. Vill helst inte sänka farten, men att dricka ur en mugg samtidigt som man väjer för folk i ett tempo på 4:40/km är lite som att be om problem. Slutar alltid med att jag minimerar vätskeintaget på distanser upp till halvmaran, vilket egentligen inte känns som ett jätteproblem under själva loppet, men får mig att må ganska pyton efter målgång – men det kan jag leva med! Hellre det än att dränka sig själv och få håll under loppet bara för att jag inte förfinat tekniken med att dricka i samtidigt som jag kutar.

IMG_0003

Efter 15km kände jag ändå att det här nog skulle gå ok iaf. Upp på avenyn som var ett nöje att springa jämfört med tidigare år! Nu fanns det ju PLATS att röra sig på! Slapp känna mig som en liten fisk i en sardinburk där man är klämd från alla håll och kanter och inte kan bestämma tempot alls. Lite tungt i det svaga uppförslutet dock. På väg ner för Avenyn tänkte jag att jag skulle försöka öka tempot de sista 3-4 km. Upplevde att jag sprang snabbare men den förbaskade pulsklockan visade ju samma tid ändå! Måste dragit på mig någon förbannelse som gjorde att den vägrade visa annat än 4:43 fart… Lyckades iaf öka på upploppet och gick i mål på 1:38:24. Inte så snabbt som jag velat, men 2 min 17 sek snabbare än förra året trots 10 h träning måndag-torsdag och trots att vädergudarna bestämde sig för att kompensera för en svinkall vår genom att höja temperaturen med typ 15 grader från ingenstans. Ingen acklimatisering här inte!

IMG_0005Slutresultat blev således 1:38:24 vilket gav en 353:e plats bland 14 540 damer och en 195:e plats i min åldersgrupp (D17) av 6209 målgångar. Dessutom en total placering på 4205, vilket sett i ljuset av över 60 000 anmälda (vet i nuläget inte hur många som genomförde) inte är fy skam. Känns som en bra start på säsongen! Bör även ha kvalat upp ännu en startgrupp till nästa år, så skulle aldrig drömma om att inte anmäla mig…

Fil 2017-05-21 09 36 59

Annonser

Mallis, svensk vårsol och ljus vid horisonten..

Som de flesta nog noterat så har det varit ganska sparsmakat (=total stiltje) när det kommer till inlägg på bloggen de senaste veckorna. Finns flera orsaker till det, men den största är väl egentligen att jag upplevde februari och mars som ganska tunga månader. Jobbet var slitigt – eller ja, i ärlighetens namn hade jobbet varit riktigt slitigt sedan oktober, men det kulminerade liksom efter att man jobbat skiten ur sig på akuten non-stop i 6 månader utan semester. Lär väl inte ha undgått någon som inte legat i koma hur arbetssituationen och belastningen sett ut på alla landets sjukhus det senaste året. Katastrofläge är ju snart bara förnamnet.. Hade en mindre krisreaktion nån gång i februari. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag inte kunde tvinga fram en vårdplats på avdelningen till en dödssjuk 95-årig man som istället fick ligga mitt på akuten i flera timmar. Kände mig så maktlös och totalt utmattad – så illa att jag faktiskt fick stanna hemma en dag från jobbet för jag orkade knappt gå ur sängen. Det hämtade sig väl något sånär efter det – speciellt framåt slutet av mars när jag började jobba på de vanliga vårdavdelningar och kunde se fram emot 3 månader med lugnare arbetssituation. Men det var en varningsklocka som fick mig att inse att så länge situationen ser ut som den gör på våra sjukhus lär jag inte orka arbeta 100% på akuten fram till pension. Det är antingen reducerad arbetstid eller kombinationstjänst som kommer vara alternativen så snart jag är färdig specialist. Oftast brukar träningen vara det som håller humöret uppe och får mig att orka med jobbet, men när det var som värst på jobbet och jag kände att jag helt förlorat kontrollen över min arbetssituation så började det kännas tungt även med att ha träningen styrd av någon annan. Var väl kanske vad man kan förvänta när man tränat för en coach i 1,5 år och inte styrt vare sig arbetstider eller fritid själv på mycket länge. Blir ju på sätt och vis som att man har 2 jobb och oavsett hur roliga man tycker att de jobben är så antar jag att det är naturligt att man blir ”mätt” i perioder. Blev ju inte bättre av att träningsschemat var helt osynkat med vädret så de mycket få dagar som kom med sol och vettigt väder så hade jag allt annat än distanscykling på programmet – den låg som oftast de dagar det hällregnande eller snöade. Summa summarum så kändes allt ganska tradigt ett tag och jag behövde lite ett break från allt ”extra” inklusive bloggande. Men som tur är varar ju inget för evigt..

För sedan kom de första riktiga vårdagarna, det blev lugnare på jobbet, jag tog mig friheter att ändra lite i träningsprogrammet så jag fick köra lite mer efter lust och önskemål, jag fick lite mer kvalitetstid med sambon och sedan var jag på banan igen. Under påskveckan var det dessutom dags för den efterlängtade träningsresan till Mallis. Vi var 12 stycken från klubben som var iväg. Flera var där förra året (eller hade varit där tidigare), men för mig var det första gången.

CIMG1937

Vi hade GRYM tur med vädret och hade strålande sol och värme varenda dag. Såg ett par moln sista dagen, men annars var vädret helt perfekt. Fokus var på cyklingen – fick ihop hela 700 km och nästan 30 h cykling. Dessutom blev det 5 h simning och ett kort löppass.

CIMG1944

CIMG1941

Två av veckans stora höjdpunkter var såklart att få cykla Sa Calobra och Puig Major. Fantastisk upplevelse att kunna köra nästan en halvtimme bara utför. Tuffa stigningar uppför såklart – men vilka fantastiska vyer! Tiden går ju ganska mycket snabbare när man har sådan utsikt än när man sitter på trainern och glor in i väggen under sina intervallpass! 😉

9W2A6781CIMG2024

En av dagarna tog vi också med cyklarna på en buss som körde oss till Andratx norr om Palma. Sedan följde en fantastiskt fin cykeltur längs med norra delen av ön – inkl Puig Major på vägen hem.

CIMG2050

Simningen blev mycket fokus på teknik. Var länge sedan någon kollade på mig när jag simmade (tyvärr) och alla ”välmenande” kommentarer som jag fått av en massa okända människor har dessvärre gjort att jag fokuserat på helt fel saker i bassängen de senaste månaderna och istället tappat en del vad avser vattenläge. Att se sig själv efter filmningen den första dagen på Mallis var väl ingen jätterolig upplevelse om man säger så… Men, med rätt teknikövningar blev utvecklingen under veckan desto bättre och tre dagar senare hade jag bättre vattenläge utan dolme än jag hade med dolme den första dagen – och det var ju till gengäld ganska mycket roligare att se! Nu gäller det bara att fortsätta nöta teknik och tänka teknik på varenda längd man simmar. Inget mer slappande i bassängen – och inget mer lyssnande på råd från folk som inte känner mig och som jag vet vet vad de pratar om!

Kom hem igen med en frisk och hel kropp – och framförallt välmående i själen och i ett fantastiskt humör efter en vecka med sol, underbart sällskap och total kontroll över min egen tid. Var precis vad jag behövde! Och någon vecka efter hemkomst började ju vårvärmen komma även här hemma. Långsamt, men ändå… Denna veckan har bjudit på både premiär på tempohojen och premiär med kortbyxor på cykeln i Sverige. Har fått chansen att verkligen testa min nya sittposition på tempon och min nya tempohjälm. Sitter SÅ mycket bättre på cykeln nu, och även om positionen är mycket mer aggressiv (har sänkt styret med typ 10 cm minst – fick ta till en ställbar styrstam som jag satt på -60 grader då det inte fanns utrymme att sänka mer framtill) så får jag mindre ont i nacken nu än tidigare. Orkar också ligga i tempoposition i +4 h utan att vara ur mer än enstaka gånger, så borde inte bli ett problem på tävlingen. Hjälmen känns också fantastiskt bra. Välventilerad för att vara en tempohjälm, perfekt passform, lätt att få på sig, väldigt bra akustik tack vare det stora visiret, bra synskärpa i visiret och visiret sitter där det skall även om man drar i det (starka magneter med andra ord). Skall bara vänja mig vid att jag INTE kan klia mig i panna osv med hjämen på.. Vet inte hur många gånger jag försökte på den första rundan och upptäckte att jag ju hade ett stort visir som satt i vägen..

CIMG2127**CIMG2112*

De bilderna får avsluta dagens inlägg. Cykling på tempocykel i hög fart i vårsol och på fina landsvägar tillsammans med den man älskar mest. Livet när det är som bäst helt enkelt!

Mycket upp och lite ner…

Ja, som titeln avslöjar har det väl varit lite upp och ner sedan årsskiftet. Mest upp trots allt, men allt kan ju inte gå som på räls för jämnan. Då mister man ju helt känslan för när något går bra. Resultatmässigt har det egentligen mest gått fint och enligt plan för träningspassen har faktiskt gått riktigt, riktigt bra och det har funnits många höjdpunkter. Rent motivationsmässigt har det däremot varit lite berg och dalbana.

Januari kändes stark och stabil. Cashade in 59 timmars effektiv träning och kroppen kändes toppen. Körde på rejält de första 3 veckorna i det nya året med omkring 15-16 timmars träning/vecka. Snittade omkring 4-5 h på mina lediga onsdagar och sedan 3-4 h per dag under helgen, plus lite på jobbdagarna, samt en vilodag per vecka. Körde 3-4 tuffa intervallpass per vecka (1 i simning, 1 i löpning och 1-2 cykelintervallpass). Samtliga pass kändes stabila. Höll förväntade tider och snitteffekter och kroppen jobbade på bra. Kände mig självfallet lite nedtränad, men under inga omständigheter sjuk, skadad eller sliten. Även distanspassen gick bra. Magnus har lagt in enormt mycket löptid nu under vintern och det har verkligen gett resultat. Sedan årsskiftet har löpvolymen legat omkring 50-60 km/vecka och min bekväma distansfart och gått från omkring 5:35 fart till stabil 5:15 fart. Även löpintervallerna går snabbare. På tusingarna springer jag nu omkring 4:05-4:10/km istället för 4:15-4:20. Likaså på 2000m intervallerna har jag kapat. Simningen har känts stabil även om jag inte känner samma förbättring som på löpningen. Har inte heller lagt lika mycket tid där utan det har blivit omkring 2×90 min/vecka fördelat på ett tröskelpass och ett pass med fokus på distans. På cykeln känns det också som om jag blivit starkare. Känner dock att det är svårare att utvärdera än löpningen då jag under januari endast cyklat distanspass ute på crossen med feta dubbdäck och utan effektmätare. Trots kyla och vintermörker bjöd januari på många fina utedass både i löpspåren och på cykeln. Söndagarnas distanscykelpass med sambon blev rätt snabbt veckans andra höjdpunkt tillsammans med mina lediga träningsonsdagar.

img_1352

Lite lugnare v4 med omkring 8 h och sedan startade jag ännu en tuff fyraveckors period v5. Passerade månadsskiftet och gick in i februari med humöret på topp. Liten utrustning i form av en efterlängtat tempohjälm – den nya Giro Aerohead – gjorde ju inte saken sämre direkt.. Fick mig ju att längta ännu mer efter sopade, grusfria vägar och tempocykling ute!

img_1376

Vecka 5 avlöpte utan problem, men sedan hände något. Plötsligt kändes det som att all löpning stod mig upp i halsen. På 12 dagar hade jag 7 löppass och sprang omkring 90 km totalt. Samtidigt kortades cyklingen ner från 2 distanspass + 1 intervallpass till 1 distanspass + 1 intervallpass just som vädret blev bättre och cyklingen var som roligast. För cyklingen har verkligen känts så grymt rolig det senaste! Ju bättre cyklist man blir desto roligare blir det… Sedan råkade Magnus omedvetet flytta mitt enda cyeldistanspass från söndag till lördag, vilket skulle tagit ifrån mig det enda pass i veckan som jag kör tillsammans med Kristoffer. Det fick mig faktiskt att sitta och grina i soffan hemma. Snacka om i-landsproblem och att tvingas inse att vissa saker känns viktiga för en även om det är barnsligt… Som tur var tog det Magnus ungefär 5 minter att inse att det var smartast att flytta passen tillbaka till söndagarna… Träningen rullade på en vecka till och jag fick bland annat till ett riktigt bra distanspass i löpningen med 21 km i 5:15 fart. Sedan kom vårsolen och värmen! Enligt prognosen väntade 10 dagar med sol och plusgrader – och bara ett enda cykelpass ute under den tiden. Och vad hände? Jo, jag satt i princip och grinade som en liten barnunge igen för att jag var så besviken.. SUCK! Var plötsligt så frustrerad över att inte kunna spontanändra träningen efter tycke och känsla. Inte blev det bättre av att Kristoffer drog ut på tre 3-4 h distanspass under de första 4 dagarna med fint väder. Ok, att jag var med ute på det ena, men ändå.. Dessutom kände jag mig lite stressad av att Frankfurt IM ligger 6 veckor tidigare än Köpenhamns IM, vilket ger kortare cykelsäsong innan tävling. Ser mig (numera oberättigat) ibland fortsatt som en något svag cyklist, fast jag ju inte längre alls är det. Däremot har jag alltid känt mig trygg i löpningen, även om jag skulle kunna bli mycket bättre där. Kände mig iaf rätt omotiverad under några dagar. Till sist fick jag tagit mig i kragen och pratat med Magnus om hur jag kände mig. Känns alltid som att jag klagar så det är en liten tröskel jag skall över varje gång jag vill ändra på något i träningen. Speciellt då jag märker att hans plan ju fungerar och jag vet att han verkligen ser till att jag utvecklas maximalt. Men om träningsglädjen försvinner så spelar det ingen roll hur bra jag blir! I sista ändan är det trots allt resan mot målet som är allra viktigast. Och når man inte sina högt satta mål är det i alla fall något lättare att acceptera om man haft skoj på vägen dit. Har resan inte varit rolig skulle det kännas fruktansvärt att sedan missa målet också. Som tur är håller Magnus ju med så framöver blir det lite mera distanscykling – inkl cykling med sambon på söndagarna – och veckomängden ser ut att öka upp mot 17 h/vecka. Gissa vem som nu är glad som ett barn på julafton?? Herregud, folk som inte tränar och älskar triathlon lär väl tro att man är schizofren när de läser detta… Men det hjälps liksom inte – triathlon är helt enkelt något av det roligaste som finns och det betyder så ofattbart mycket för mig.

Inte blev humöret sämre av dagens träning heller! En perfekt onsdag med strålande sol på klarblå himmel och närmare +6 grader.. Hur ofta får man det i februari? Och på sin lediga dag? Fick till ett riktigt bra simpass på morgonen. Sedan ett 75 min intervallpass på trainern som var riktigt tufft (5 x (4 min strax under tröskel – 1 min på 110% av tröskel – 2 min på 95% av tröskel – 2 min trampvila)), 75 min cykling ute i solen, yoga i solen på altanen i 15 graders värme och till sist ett riktigt bra löpdistanspass på 16 km. Känns som att man hittat sig själv igen! Hoppas bara att det fortsätter på samma spår ett tag nu.  Sitter annars i dagarna mellan jobb och träning och följer grymma klubbkamraterna Eric Olsson och David Thylén som kör 5 ironman på 5 dagar här i ormrådet för att samla in pengar till välgörenhetsorganisationen Hand-i-Hand. Grymt imponerande!!

img_1399

Träningsåret 2017 har rullat igång bra.

Ja, som titeln antyder så rullar allt på enligt plan. Befinner mig just nu inne i en lugnare vecka med drygt 8 h planerad träning efter att ha kört på rätt bra de sista fyra veckorna och snittat omkring 15-16 h/vecka. Intensiteten har också ökats på med 3-4 intervall-/tröskelpass per vecka (ett pass per gren och ibland ett andra tröskelpass på trainern). Distanscyklingen har jag gått över till att enbart köra ute efter att jag fått investerat i riktigt bra dubbdäck och vintercykelkläder – och framförallt efter att jag insett hur mycket jag älskar min cross! Även om distans på trainern aldrig blir lika illa som löpning på löpband (kör hellre 3 h distans på trainern än 30 min på löpbandet – vilket blä säger lite om hur roligt jag tycker det är att springa på ett rullande band..) så kommer det nog nästan enbart bli distans ute resten av vintersäsongen.

img_1352

Kroppen känns i alla fall toppen! Cyklingen är roligare än någonsin – sannolikt för att jag verkligen börjar märka att jag blir en bättre och mer uthållig cyklist. Visst kunde jag köra distanspass på >3 h i våras utan att det var några konstigheter med det, men då kände man sig ofta lite sliten och låg på slutet. Nu kommer man ju hem pigg och glad efter en 3,5 h runda i minusgrader och utan energiintag! Inte heller intervallpassen på trainern ger samma motiga upplevelse som innan. Grymt härlig känsla!

Även löpningen känns bättre och bättre. Distanspassen rullar på i ungefär 15-20 sek snabbare tempo per kilometer än vad de gjorde i våras, trots dåligt väglag och massa kläder. Samma sak på löpintervallerna där tempot gått ner med ca 10 sek i kilometerfart på samma upplevda intensitet. Blir ju också ännu trevligare de dagar som vädret är riktigt härligt trots att det är mörkaste januari.

img_1357

Har dessutom äntligen (efter att ha köpt och provat gud vet hur många par skor det senaste året) hittat två par löparskor som jag tror kommer fungera riktigt bra för sommarens tävlingar: Asics Hyperspeed (135 g och 6 mm drop) för distanser upp till halvmaran och Adidas Takumi Sen (170 g och 6 mm drop) för IM. Märks att jag blivit en mycket starkare löpare – för ett år sedan hade jag inte orkat springa i så lätta skor med såpass lite dämpning och stöd. Men nu har jag under tolv månader jobbat mig neråt i både drop och dämpning/vikt och tror att de kommer fungera klockrent!

Det enda som känns som att det står och ”stampar” lite är väl simningen. Inte för att det känns dåligt direkt, men förra säsongen startade jag på så låg nivå att jag gjorde massiva förbättringar rätt snabbt. Har förstås hela tiden vetat att det inte kunde fortsätta för evigt, men allt är ju såklart roligare när man märker snabba och tydliga förbättringar. Känner dock helt klart att uthålligheten och tekniken (ffa draget och vattenkänslan) blivit mycket bättre, så framåt går det ju ändå.

Sammantaget känns det bra och positivt så här i slutet av årets första månad. Bara att tugga på ett par månader till nu då innan man kan börja inkassera allt det jobb man lagt ner under vintern… Nöjd också med förra årets resultat – men hoppas såklart på ännu mer för 2017..

img_1359

Årssummering och siktet inställt mot 2017

Målen för triathlonsäsongen 2016 var glasklara vid förra årsskiftet. Detta var mitt första år med coach och min andra säsong inom triathlon. De ”luddiga” och överordnade målen var att lära känna och utvecklas tillsammans med coachen, jobba mer på den mentala biten, öka träningsmängden, bli bättre på samtliga grenar, utmana mig själv och se hur mycket jag kunde förbättras på bara ett år. De mer specifika målen var att komma ner på sub 5:30 på HIM och sub 11 på IM. Hur lyckades jag då? Över lag gick det faktiskt precis så bra som jag hoppats på – även om inte allt såklart inte klaffade helt problemfritt. Vad som iaf kändes klockrent var val av coach. Magnus Johansson och MJ coaching har fungerat klockrent och jag har varit supernöjd från dag ett. Är man en överambitiös, perfektionistisk triathlonfanatiker ut i fingerspetsarna är det inte alltid helt lätt att överlåta allt bestämmande på någon annan, jobba på utan att helt ha stenkoll på planen och fullkomligt lita på att någon annan gör allt rätt. Men jag tycker ändå att jag lyckats rätt bra. Jag litar 100% på Magnus och trivs grymt bra med både honom, hans filosofi och träningsupplägg. Och jag tror (hoppas iaf) att samarbetsglädjen varit ömsesidig.

En sak som jag också jobbat mycket på under året är den mentala biten. Jag har alltid varit grymt dålig på att ge mig själv beröm – och att ta beröm från andra. Jag tycker alltid att det finns något man kan göra bättre, även om man presterat bra, och jag sätter oftast en mycket högre standard för mig själv än för människor runt omkring mig. Det är svårt att nöja sig. På sätt och vis tycker jag det är bra att jag inte nöjer mig, att jag alltid strävar högre och efter mer. Det betyder för mig att jag har drivet och ambitionen att utvecklas, men självklart får det inte bli så att man blir sin egen hackkyckling. Jag vill så otroligt mycket och mitt tålamod är inte alltid det bästa. Därför har jag jobbat på att för varje negativ sak jag hittat i min prestation, hitta minst två positiva saker att ta med mig från samma erfarenhet. Det har gjort stor skillnad! Att sätta upp flera delmål inför tävlingar och säsong har också gjort att jag kommit igenom med en mer positiv känsla. Även om jag kanske inte nådde det största målet så har jag ibland ändå uppnått 10 av 12 delmål vilket känts riktigt bra!

Träningsmängden lyckades jag öka ganska rejält under 2016. År 2015 fick jag ihop omkring 540 timmars träning – 2016 landar på omkring 610 timmar. Då skall man också ta i beaktande att jag fram till oktober/november 2015 inte körde ett endaste intervallpass utan enbart distans. Så även om det ökade antalet timmar inte är massivt, så har intensitetsökningen varit enorm. Och kroppen har hållit ihop fint. Inga skador och inga sjukdomar förutom en mindre svacka under två veckor i sommar med förkylning och bihåleinflammation.

strength1

Jag kan också verkligen säga att jag blivit mycket starkare i samtliga grenar. Simtestet som jag gjorde i oktober förra året och upprepade i oktober i år visade förbättring med 10-15 sek/100m i fart 1-3 (med en lite mindre förbättring i fart 4) och på cykeln har jag höjt min FTP med omkring 20-25 watt på 12 månader. Kanske inte en massiv ökning av FTP, men generellt tror jag att jag underpresterar på FTP testen eftersom jag är så attans nervös och så förbaskat gärna vill prestera att jag liksom går lite i baklås. Men jag kan iaf bara återigen nöjt konstatera att coachen har varit värd varenda krona!!

Tävlingsresultaten då? Det är ju trots allt tävlingarna som man tränar inför och där man skall prestera och visa hur man utvecklats.. Mina två prio ett race var Jönköping HIM och Köpenhamn IM. Vid Jönköping fick jag tävla med bihåleinflammation och förkylning, ingen träning de sista två veckorna innan loppet och ett rejält dåligt självförtroende. Trots det lyckades jag kapa nästan 50 min på min debut tid på Helsingör HIM från 2015 och komma in sub 5:30 med en tid på 5:24 och en 9:e plats i min AG. Kunde jag presterat bättre? Absolut! Tror jag hade kapacitet för åtminstone en sub 5:15 tid. Men allt taget i beaktande och det faktum att jag så sent som en timme före start var osäker på om jag ens skulle orka starta så är jag riktigt nöjd!  Jag bevisade för mig själv att jag är riktigt stark mentalt när det gäller. Innan Jönköping lyckades jag också knipa en 3:e plats i seniorklassen på Borås medeldistans, vilket var riktigt skoj då det var första gången jag fick stå på pallen. Det gav mersmak!

När det kom till start i Köpenhamn IM var jag både taggad och nervös. Ett riktigt stort gäng av klubbkamrater hade kört Kalmar dagen innan och presterat så vansinnig bra att jag kände mig nervös som attan fram till startskottet gick. Efter det glömde jag alla andra och fokuserade 100% på uppgiften framför mig. Jag trodde att jag skulle kunna klara sub 11 om jag lyckades simma på ca 1:12, cykla på 5:45 och springa på maran på ca 4 h (ok, det hade gett mig en tid på ca 11:05 med alla byten, men det hade jag varit sjukt nöjd med!). Visste att det var jätte ambitiöst, men att det skulle kunna gå om precis ALLT gick min väg. Upp ur vattnet konstaterade jag att jag simmat på nästan exakt 1:12 h (precis 10 min bättre än förra året). Cyklingen startade helt grymt bra med ett snitt på 34 km/h första 30 km. Höll ihop riktigt bra under hela cyklingen, även om jag tappade lite på slutet. Överkörde inte utan höll mig till planerad effekt. Kom in på 5:38 vilket var hela 66 min snabbare än förra året och en höjning med snitteffekten med hela 5 km/h. Helt sjukt! Var så himla glad när jag startade löpningen på exakt 6:59. Om allt gick vägen hade jag kunnat nå mitt mål. Tyvärr fick jag fruktansvärt ont i magen efter ca 8 km, vilket inte släppte gen förrän efter ca 35 km. Tappade en hel del tid där tyvärr. Sluttiden på 11:34 var något långsammare än jag hoppats, men ändå 1:42 h snabbare än förra årets debut, så jag kan knappast klaga. Insåg efteråt att jag under året jobbat väldigt mycket mentalt med motgångar på simningen och cyklingen eftersom de varit mina svagare grenar, men att jag inte jobbat tillräckligt på det mentala i löpningen. Det har jag tagit till mig och jobbar nu även på den biten så jag förhoppningsvis kan pressa undan smärtan och tröttheten bättre även på löpningen nästa år. På en IM handlar det ju inte om IFALL man får ont, det är ju bara en fråga om NÄR. Ju mer man kan ignorera smärtan och köra igenom den, desto längre kan man förhoppningsvis hålla sin planerade fart.

Sammantaget kan jag bara säga att jag är nöjd med året som gått. Det har varit upp och ner och många känslor under året. Allt har inte gått som planerat, men jag har blivit många erfarenheter rikare. Framförallt måste jag säga att jag lärt känna mig själv och min kropp väsentligt mycket bättre under året. Jag har ett helt annat fokus under träningspassen nu. Jag vet hur min kropp”borde” kännas i olika intensiteten och känner direkt om jag är mer trött och sliten än jag borde känna mig sett till hur mycket jag tränat veckan innan. Jag har också blivit mycket bättre på att ”känna av” min teknik i de olika grenarna och analysera min träning – både under och efter passen. Antar att det är sånt som utvecklas i takt med ökad erfarenhet, men det känns helt klart som en av de viktigaste saker jag lärt mig under året. Nu har jag också till fullo insett hur viktigt det är att det finns en tanke och ett mål bakom varje pass. När man tränar 14-16 h per vecka finns det inte plats för ”slaskpass” som bara sliter utan att ge något. Jag har också blivit bättre på att utnyttja soffan mellan jobb och träning, även om jag nog får jobba lite mer på det under 2017. Att gå ner i arbetstid nu de sista månaderna har helt klart gett både min träning och mitt privatliv ett enormt lyft – och jag ser fram emot ett helt år med lediga onsdagar i 2017.

Den totala fördelningen av årets träning när jag gör upp den ser ut som nedan:

Simning ca 140 h (295 km

Cykel ca 270 h (Ute: 185 h och 5170 km     – Trainer: 85 h)

Löpning ca 150 h (1622 km)

Styrka ca 50 h

TOTALT: 610 h

Nästa års mål är redan nedskrivna – både på papper och mentalt. Målet med stort M är att kvala till VM på Hawaii. Om jag lyckas får tiden visa, men jag kommer göra precis allt jag kan för att förutsättningarna skall bli så bra som möjligt. Men det kommer inte att bli lätt! Jag måste kapa ytterligare minst 90 minuter på min totala tid om tävlingsförhållandena är som de varit i år. Första försöket på kval blir vid EM i Frankfurt 9 juli. Där behöver jag nog komma ner på en tid omkring 10:05 för att ha en rimlig chans. Har kollat in mitt motstånd i klassen. Finns 57 anmälda i AG F30-34. Av dem är åtminstone 8-9 stycken riktigt tuffa konkurrenter där 4 var på Hawaii i år och 4-5 stycken kommit 1-3 i någon IM tävling under 2016. Det betyder också att jag behöver kapa ungefär 7 min till på min simtid, närmare 25-30 min på min cykeltid (och höja snittfarten till omkring 34 km/h), samt springa maran på en bit under 4 h. Lyckas jag inte i Frankfurt satsar jag på ett nytt försök i Köpenhamn i augusti. Kommer jag klara det? Ingen aning. Men jag vet att jag har rätt coach för att ta mig dit jag vill komma, jag är övertygad om att det inte är omöjligt, och jag vet att man inte kommer längre än de mål man sätter sig, så man kan lika gärna sikta högt! Så här ser mina måltider ut för Frankfurt och Köpenhamn – givet att förhållandena är bra.

Precis som i år kommer jag även sätta upp en hel massa delmål och fortsätta jobba ännu mer på den mentala styrkan. Att även klara en halv ironmandistans (HIM) sub 5 h i 2017 hade varit skoj, men som det ser ut just nu blir det nog inte så att jag kör någon HIM som jag kommer vara formtoppad inför utan den enda planerade medeldistansen i dagsläget är i Borås 10 juni. Det är en tuff cykling (1000 höjdmeter) och ligger bara en månad innan EM i Frankfurt, vilket betyder att den kommer ligga som ett ”träningspass” i den absolut tuffaste träningsperioden. Går allt bra kan jag säkert ändå göra en bra tid där (och förhoppningsvis ta ännu en pallplats), men det blir i så fall en glad bonuspresent. Jag hoppas ni har lust att fortsätta följa mig på resan även under nästa år. Gott Nytt År allihop!!

strength

GOD JUL – och ett personligt inlägg om annat än triathlon

Vad fort tiden går fort! Kan nästan inte förstå att det snart gått ännu ett år. I nästa inlägg tänkte jag komma med en liten summering av årets träning och nästa års mål, men det här inlägget tänkte jag – tro det eller ej – skriva ett personligt inlägg (nästan) helt frånkopplat triathlon. Känns som att det passar bra nu i jultider när man skall försöka koppla bort träningen och fokusera på annat (iaf enligt coachen). Träningskalendern ekar riktigt tom under julveckan med totalt 4-5 h träning tisdag och onsdag och hela 5 vilodagar (så många vilodagar har jag nog inte haft på en vecka på nästan 2 år). Lär väl på sätt och vis bli en utmaning det med antar jag… Men jag skall verkligen försöka tänka på annat och tiden åt reflektion, familj och vänner, samt allt annat som man normalt inte hinner med i en hektisk vardag. Ok, nu lät det som att jag skulle vara ledig i en månad istället för fyra ynka dagar, men jag får väl ta det som hinns med… Det lär bli en hektisk helg även om den inte är fylld med träning. Även om jag älskar att umgås med familj och vänner blir jag mentalt utmattad av allt socialiserande. Det har tagit mig många år att inse varför – och att acceptera det är helt ok att det är så.

different_birds

Vilket för mig till dagens ämne… För mig har denna bloggen flera syften. Framförallt tycker jag att det är riktigt roligt att skriva och jag hoppas också att jag genom att skriva om min träning och triathlonsatsning skall kunna motivera och inspirera andra att utmana sig själva. Men en minst lika stor anledning för mig att blogga är att jag på sikt hoppas kunna hjälpa människor som liksom jag ofta känt att de inte passar in i samhället att känna sig mindre ensamma. Detta blir ett sånt inlägg.. Och på sätt och vis blir det också en inblick i varför triathlon kommit att betyda så mycket för mig. Det är ett ställe där jag blir accepterad för den jag är bland människor som har högt i tak och är mer fördomsfria än genomsnittet och där mina karaktärsdrag ofta gagnar mig.

being-different

När jag växte upp kände jag mig alltid ”fel” och ”konstig” utan att kunna sätta fingret på varför eller vad som gjorde mig annorlunda. Jag låtsades vara som alla andra och gilla det man ”borde” gilla för att passa in. Resultatet var katastrofalt då det endast resulterade i att jag kände mig ännu mera fel och fick allt sämre självkänsla. När jag gick ur gymnasiet insåg jag att jag inte hade den blekaste aning om vem jag var. Mitt inre var som ett svart hål och jag kände mig helt vilsen i mig själv. Inte bästa starten på vuxenlivet när man samtidigt skall ge sig ut i en okänd värld, flytta hemifrån (i mitt fall utomlands) och dessutom lämna allt och alla som man känner. Det tog mig många år, och en del tuffa och perioder då jag mådde riktigt dåligt och var tvungen att på allvar ifrågasätta vem jag var, innan jag kom fram till varför jag fungerar som jag gör och varför jag alltid känt mig som ett ufo i relation till alla andra.

different_too1

Den första stora pusselbiten fick jag när jag tog Mensas inträdesprov och gick med i Mensa. Helt plötsligt träffade jag ett hav av människor som verkade tänka och fungera precis som jag, vilket var en helt ny upplevelse för mig. Även om de hade helt andra intressen så var jag momentant på samma våglängd med i princip alla jag träffade i föreningen. Det gav mig en känsla av tillhörighet och en upplevelse av att ha ”hittat hem” efter att ha varit vilse hela mitt liv – en helt fantastisk känsla för mig! Att nämna att man är medlem i Mensa (för att inte tala om att använda ordet särbegåvad) är lite tabu i dagens samhälle, och jag pratar därför sällan om det med folk jag inte känner. De flesta verkar tro att man vill skryta och att man ser sig som bättre än gemene man. För mig handlar det dock i första hand om att förstå att min hjärna fungerar annorlunda än de flesta andras. Något som kanske oftast i mitt tidiga liv varit mer ett ”straff” än en ”gåva”.

quote_intelligence

Framförallt ger det mig en bättre förståelse för vem jag är då särbegåvningen förklarar många av mina karaktärsdrag som tex. att jag snabbt lär mig nya saker – och därmed ofta känner mig uttråkad på föreläsningar etc då jag tycker att tempot är så enormt långsamt. Att jag kan ha svårt att sätta mig in i att andra behöver mer tid på sig än jag gör. Det är också en bidragande orsak till att jag avskyr grupparbeten och helst löser saker på egen hand i mitt eget tempo. Inte minst förklarar det varför jag har så lätt för att utveckla särintressen (som tex triathlon) – som jag gräver ner mig i med närmast besatthet – och varför jag behöver konstanta utmaningar i livet för att bibehålla intresse för det jag gör (en verklig utmaning både i skolan och i arbetslivet för att inte hamna i monoton tristess vilket gör mig till en usel elev/medarbetare). Det förklarar också några av mina största styrkor och svagheter – min envishet och ovilja att ge upp, min perfektionistiska ådra och att jag kan vara förbannat känslig och ha svårt att ta kritik. Slutligen förklarar det varför jag dagdrömmer så mycket som jag gör – eftersom den egna tankevärlden och existentiella problemställningar ofta ger mig betydligt större utmaningar än livet.

being-different

Att få en bättre förståelse för varför jag fungerar annorlunda har gett mig mycket bättre självkänsla och inre styrka. Det har också gjort mig enormt engagerad i skolans arbete för att fånga upp särbegåvade barn. Dessa barn har alltid glömts bort och översetts i skolan och många har liksom jag suttit uttråkad, frustrerad och understimulerad genom hela skoltiden, vilket är en tragedi. Precis som vi måste jobba ännu mer med att stötta svaga elever i skolan måste vi också bli mycket bättre på att se och utmana dessa elever för att ta till vara på deras styrkor! Skolan borde handla om att väcka elevers nyfikenhet, inspirera dem till att vilja lära, se deras styrkor och möta alla barn som individer. Inte att stoppa in alla i en fyrkantig standardiserad mall där alla ser likadan ut. Min förhoppning är att skolan framöver kommer fortsätta sitt arbete med att börja fånga upp dessa elever – och att de kommer få de resurser de behöver för att göra det. Mensa driver ett oerhört viktigt projekt i form av GCP (Gifted Children Project) som jobbar just med att hjälpa lärare och skolor att identifiera dessa barn och hur de skall kunna utmana dem på rätt sätt.

blog_gifted2

För ett par år sedan utkom en ny bok som också kom att ge mig en stor inblick i vem jag är. Den boken heter ”Introvert – den tysta revolutionen” av Jonas Jonkman (en bok som varmt kan rekommenderas). Efter att ha läst denna bok insåg jag att jag är extremt introvert då jag uppfyller i princip varenda typiska karaktärsdrag för introverta. Vi lever idag i västvärlden i ett samhälle som ser extroverta karaktärsdrag som det ”normala” och önskvärda, medan introversion ofta ses som något avvikande. WHO betraktar faktiskt till och med introversion som ett mentalt hälsoproblem (jag skämtar inte!) och USAs psykiatriska förening vill ta upp det som en psykiatrisk diagnos. Det säger väl en del om hur acceptabelt det är att vara annorlunda i dagens samhälle…

goldfish jumping out of the water

Vet man vad det innebär att vara introvert så förstår man mitt stora behov av egentid. Hur jag finner min största inspiration i mina egna tankar och trivs i mitt eget sällskap. Det betyder inte att jag är osocial eller att jag ogillar människor. Jag gillar verkligen människor, men jag dras inte till deras närhet och jag tenderar att föredra att umgås med människor på ett annat sätt. För mig kan optimalt umgänge bestå i att jag och sambon sitter i varsin soffa och läser en bok – och ibland bara växla en mening på flera timmar. Att försöka tråka ut mig med egentid är som att försöka dränka en fisk – det är näst intill omöjligt. Däremot blir jag mentalt utmattad, obekväm och överstimulerade i sociala sammanhang (och jag känner mig oftare mera ensam i stora folksamlingar än när jag är helt själv). Om ni någonsin ser mig stå i ett hörn och stirra ner på min telefon mitt under en fest (eller fly bort på övervåningen/toaletten) så är det inte för att vara otrevlig. Det blir helt enkelt min ventil för att ladda mina batterier när jag börjar känna mig totalt utmattad och överstimulerad. Detta kan vara enormt svårt för extroverta att förstå då de får energi just genom umgänge. Många tar det personligt eller tycker att man saknar social kompetens och att man är ”tråkig”. De har svårt att förstå at man faktiskt hellre väljer att sitta helt ensam hemma en fredagkväll, uppkrupen i soffan med en bok om triathlon eller kvantfysik (om det råkar vara det särintresse man för närvarande begravt sig i), än att hänga på afterwork med kollegorna i en skränig bar – vilket för mig närmast kan likställas med tortyr efter en lång arbetsvecka. Eftersom mitt jobb innebär att jag har folk omkring mig hela dagarna på jobbet klarar jag inte av att också ha planerade sociala tillställningar flera kvällar veckan. De veckor jag haft det har jag varit helt slutkörd i närmare en vecka efteråt. Därför behöver jag framförhållning när det kommer till aktiviteter. Jag fungerar dåligt med spontant planerade fester tex. Får jag däremot en dag i veckan där jag mest får sitta för mig själv med mina egna tankar, så är jag pigg och redo för nästa arbetsvecka igen.

Man walking at sunset

Att vara introvert betyder också att jag jobbar bäst på egen hand och i sekvens. Grupparbeten och öppna kontorslandskap är rena mordet för min produktivitet. Likaså ogillar jag ytliga konversationer med ytliga bekanta. Jag är totalt usel på småprat och har en hög tröskel för att öppna munnen. Då är jag hellre tyst. Om du däremot startar en djupare konversation med mig (speciellt om något jag brinner för) så kan jag prata i evigheter. När jag pratar med någon vill jag ha ett meningsfullt och gärna djupt samtal. Det gör att jag ofta djupdyker ner i konversationer och skippar allt ”mellanprat”. Därför har jag få och djupa vänskaper och trivs bäst i små sällskap med 1-2 personer i lugn miljö med djupa och intressanta diskussioner.

Tyvärr betyder min introverta sida också att jag bär många av mina känslor inom mig och jag kan analysera och sönderrationalisera precis allt. Jag funderar mycket över existentiella frågor och grubblar mycket i ensamhet. Jag vill helt enkelt fundera färdigt innan jag säger något. När jag gör det blir mitt ansikte ofta ganska uttryckslöst vilket gör att andra kan tro att jag är nedstämd eller totalt ointresserad även om jag ofta är allt annat än det. Det kan vara svårt att förklara för människor man har omkring sig – men jag är bara den jag är – på gott och ont.

Man walking at sunset

Vi lever tyvärr i ett fördomsfullt samhälle. Att vara ”avvikande” från majoriteten av befolkningen gör att man sticker ut. Man tycker inte att man passar in – vilket kan kännas tungt att bära om man inte har en grundmurad självkänsla. Jag känner mig fortfarande enormt malplacerad i världen en stor del av tiden, men jag har insett att det är den jag är. Skillnaden nu mot när jag var yngre är att jag för det första har fått en förståelse för varför det är så, men kanske framförallt att jag nu ser mina karaktärsdrag som styrkor istället för svagheter. Jag har slutat låtsas vara någon som jag inte är, och jag har slutat att ge avkall på mig själv för att vara andra till lags. Även om jag såklart kompromissar ibland för andras skull försöker jag idag att välja att göra saker utifrån vad jag själv vill och mår bra av. Dessutom tycker jag numera att det är rätt coolt att vara annorlunda. Men det har som sagt varit en lång process där jag i princip har varit så långt nere på botten att jag fått radera hela min självbild för att bygga upp den på nytt. Det är aldrig lätt eller särskilt roligt att granska sitt inre med mikroskop och vända och vrida på alla sina bra och dåliga sidor, men personligen kan jag säga att det i slutändan har det varit värt det till 100%. Visserligen har jag mått dåligt i perioder och inte orkat leva livet fullt ut. Men jag har kommit ut på andra sidan med en inre styrka och självkännedom som jag vet kommer göra det möjligt för mig att leva resten av mitt liv till fullo och mycket mer meningsfullt än vad jag skulle gjort om jag inte gått igenom den processen. Jag hoppas att alla andra som känner sig annorlunda – oavsett orsak – inser att de inte är ensamma och att de finner styrkan att vara stolta över sig själva och se sin särpräglade karaktär som en styrka och inte som en svaghet.

different_too

Det måste finnas mer plats för variation och mångfald i vårt samhälle. Detta är en av orsakerna till att jag älskar triathlon – det är en sport fylld av människor som har kärleken till sporten gemensamt, men utöver det är enormt fördomsfria och ger plats för alla typer av människor inom sporten. Människor som liksom jag är målmedvetna och som vet hur det är att älska sitt intresse så högt att man kan ägna största delen av sitt liv åt det – utan att man klassas som idiot för det. Tack alla ni som orkat läsa detta långa inlägg – och tack till alla er som är öppna och förstående för människors skillnader. God Jul! Jag hoppas att ni får en fantastisk helg med nära och kära!

uniqe

Inre styrka och ord som betyder så mycket för mig..

Det är ibland lätt att glömma – och svårt att överblicka – hur stort inflytande våra ord och handlingar har på vår omvärld. Ofta känner man sig som en liten fisk i en väldigt stor sjö. Jag känner iaf ganska ofta att jag gör alldeles för lite för världen och människorna i den. Att jag kanske borde ägna mer tid åt att vara samhällsnyttig än att träna hela dagarna eftersom det känns som att det är något jag gör bara för mitt eget höga nöjes skull – en egoistisk handling rakt av för att säga det rent ut… Därför blev jag väldigt glad över en kommentar jag fick i förra veckan. Jag har en kollega och vän som hela livet kämpat mot folks fördommar. Det senaste året har hon verkligen utmanat sig själv och flyttat sina gränser genom att ställa upp i flera löptävlingar och hinderbanelopp. Hon har utvecklats enormt och verkligen visat för sig själv (och alla andra) hur mycket hon klarar. Jag är grymt imponerad av henne! Därför blev jag riktigt rörd och varm i hjärtat när jag läste följande kommentar av henne på FB: ”…Ett speciellt tack till Mie Pedersen Du har inspirerat mig med din resa du gör just nu och din blogg. Ditt stöd får mig att tro att man kan klara av vad som helst bara man tror och kämpar”.

strength

Hon lyckas sätta ord på precis det jag så väldigt gärna vill bidra till genom min blogg och min träning – min stora önskan om att kunna motivera andra. Att visa att man ofta är så fantastiskt mycket starkare och mer kapabel än man själv tror sig vara. Man skall aldrig jämföra sig med andra. Vi står alla med olika styrkor, svagheter och erfarenheter i bagaget, och vi har därmed alla olika utgångsläge – för att inte tala om olika mål och ambitioner. Det som kan se ut som en liten grästuva för vissa kan kännas som Mt Everest för en annan. Men det spelar ingen roll! Det viktiga är att inse att om man verkligen vill något och är beredd att kämpa för det så har ALLA en inre styrka och kapacitet som vida överstiger det vi själva (och ofta omvärlden) tror att vi har. Det gäller självklart fysiska målsättningar – men sannerligen också alla andra motgångar vi möter i livet.

strength3

Jag tror egentligen inte att något är omöjligt förrän man ger upp och intalar sig att något är hopplöst och att man på inget sätt kan påverka utfallet av en given situation. Därmed inte sagt att man kan klara allt på egen hand och att man kan/skall avsäga sig all hjälp från omvärlden, men jag tror det är enormt viktigt att man själv försöker bidra till sin egen utveckling, sin hälsa och strävan efter att nå sina mål. Gör man inte det sätter man sig själv i en passiv roll där man förväntar sig att någon annan skall ta en dit man vill komma, vilket för det första sällan händer, och för det andra (och kanske viktigare) så blir glädjen av att nå sitt mål så mycket mindre än om man själv tog sig dit. Även om resan ibland är rent ut sagt förbannat jobbig så ligger det mycket i ordspråket att det ”är resan som är själva målet”. Vi borde aldrig ge avkall på den resan!

strength1

Jag har själv i perioder befunnit mig i  situationer i livet där jag känt mig fullkomligt maktlös och beredd att ge upp. Då jag verkligen trott att jag inte kunnat påverka min situation. Då jag tyckt förbannat synd om mig själv. Jag har åtminstone nån gång i livet också nått den djupaste botten där jag helt ärligt känt det som att jag stått på ravinens kant och stirrat ner i en avgrund. Där jag var tvungen att fatta ett beslut. Men det har också varit då jag VERKLIGEN insett att ingen annan kommer kunna hjälpa ur situationen. Att jag själv måste VILJA ta mig någonstans och börja simma mot ytan. Och känslan man får har när man når ytan och inser hur förbannat stark man egentligen är – den är oslagbar! Och den bär man med sig resten av livet i allt man gör. Därför hoppas jag  innerligt att jag kan hjälpa och inspirera andra till att hitta sin inre styrka att uppnå sina mål – oavsett vad de målen är! I mitt arbete jobbar jag självklart för att direkt kunna rädda livet på människor, men jag försöker även att inge patienter motivation om att ”hjälp till självhjälp” faktiskt fungerar. Att man aktivt kan bidra till sin hälsa och välmående. Utanför arbetsplatsen hoppas jag framförallt att jag genom min blogg, min träning och mitt liv kan inspirera andra till att hitta sin inre styrka och följa sina drömmar. Tack till alla er som ger mig möjligheten att nå den drömmen och målet! Ni betyder oerhört mycket för mig! Avslutar detta inlägget med ett av mina favoritcitat av Marianne Williamson… Se ert inre ljus och styrka – och låt det inspirera andra på er väg!

our_deepest_fear

My life as an aspiring triathlete