Etikettarkiv: 3CityTriathlon

Simtest och start på ny träningssäsong.

Träningssäsongen är igång igen sedan drygt 2 veckor tillbaka. Känns ruskigt bra. Inte haft några problem med vare sig kroppen eller motivationen att dra igång igen. Båda medspelare har glatt kastat sig in i leken som 5-åringar på legoland typ. Med andra ord helt uppslukade av det de gör utan nämnvärd uppmärksamhet för vad som sker runt omkring.. Undantaget är väl då på jobbet, där jag iaf kan fokusera på annat när det händer något. Älskar trots allt mitt jobb, även om jag kanske just nu gärna hade jobbat deltid och satsat ännu mer på sporten. Det känns fantastiskt givande när man verkligen får göra en skillnad och rädda livet på någon som annars inte skulle fått ännu en dag där de fick uppleva soluppgången eller tala om för sina nära och kära hur mycket de betyder. Det ger verkligen perspektiv på livet och ens prioriteringar! Dessutom har jag helt underbara kollegor som förgyller varje arbetsdag! Så så länge jag ”måste” jobba heltid så kan jag inte tänka mig ett bättre jobb än det jag har.

pool

I tisdags var det iaf dags för ett nytt simtest. Gjorde ett likadant i september förra året när jag precis drog igång träningen med Magnus för att veta ungefär vilket tempo jag orkar hålla i olika intensitetszoner. Underlättar ju enormt för Magnus när han skall skriva simpass och bestämma starttider för träningspassen. Lite prestationsångest får man ju alltid när det kommer till test. Man vill ju gärna se att det går framåt. Så det var med lite spända förväntningar jag hoppade i bassängen och värmde upp. Sedan var det dags för test. Startade med 5x100m i intensitetszon A1, A2, A3:1, A3:2 och A4(fullfart). Sedan 200m löst innan 5×50 m i samma zoner. Resultatet då? Riktigt stora framsteg som ni kan se i tabellen nedan! Framförallt på 100m intervallerna och framförallt i zon A1-A3. Med tanke på att jag satsar på långdistans så är det ju bästa stället att lägga sina förbättringar! Att kapa 10-16 sekunder/100m med 12 månaders träning är inte fy skam. Lyckades till och med göra min överambitiösa ådra nöjd, vilket inte är det lättaste! Så nu är jag taggad för att se vad ännu ett år kan göra för simtiderna!

 

img_1208

 

KM i tempo – vinst och en bra säsongsavslutning!

I tisdags var det dags för det årliga KM:et i tempocykling. 20,8 km längs med gamla 44:an mot Uddevalla. Vi var ett gäng glada och rätt taggade och tävlingssugna cyklister som mötte upp vid startområdet. Vädret var mulet, ca 19 grader och med måttlig vind. Rätt perfekta omständigheter för tävling med andra ord..

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta av min egen prestation. Kände mig lite taggad när vi rullade hemifrån och var osäker på om jag återhämtat mig helt efter IM för 2 veckor sedan. Men väl på startlinjen vaknade förstås den lille tävlingsdjävulen i mig… Motståndet var dock hårt så hoppades egentligen bara på en pallplats och en bättre tid än förra året.

Vi släpptes iväg med 1 minuts mellanrum.  När startskottet gick drog jag iväg. Höll nog närmare 300w första halvminuten (nästan 150% av FTP). Fick såklart snart tagga ner lite, men försökte hålla mig över tröskel så mycket som möjligt. Benen kändes bra. Första 10,4 km i lätt motvind fram till vändpunkten. Lite tungt strax omkring vändningen men sedan gick det lite mer utför vilket var skönt. Några av grabbarna vände tillbaka efter målgång och hejade på vilket gav mig lite extra energi till att trycka på de sista 500 metrarna.

Kom i mål glad och nöjd, men utan någon som helst uppfattning om hur jag placerat mig. När resultaten rullades upp visade det sig att jag rent faktiskt knipit första platsen! 🙂 Och till och med slagit förra årets banrekord för damerna med hela 1 sekund (jaja, ett banrekord är ju ändå ett banrekord – stort eller litet..) Det var dock riktigt, riktigt jämnt bland oss tjejer så det var inga stora marginaler jag vann med – men bra utveckling från förra året och riktigt trevligt avslut på säsongen! Pallen delades med grymma Eva-Lott på andra plats och Anneli på tredjeplatsen.

Grabbarna var riktigt grymma! Markus Nymark seglade in på förstaplatsen på tiden 29:27 – följt av Patric Johansson och Torbjörn Claesson.

img_3070

Semester eller tortyr? Allt är relativt…

(English version at the bottom)

Nu har det snart gått 2 veckor sedan IM i Köpenhamn.. Känns på nåt konstigt sätt som att det var evigheter sedan. Var ute och sprang igår och funderade på varför det fortfarande kändes lite trögt i benen innan mina stackar utmattade neuroner hade gjort den ytterst komplicerade mattematiken och kommit fram till att det faktiskt bara gått drygt åtta dygn sedan jag tog mig över mållinjen.. Känns väl som en evighet eftersom jag redan saknar det så mycket… Har ju hört någon liten fågel kvittra om att det skall finnas något som heter ”Ironman Blues” – ett ytterst smittsamt virus som sägs drabba alla som genomfört en Ironman och som ger symtom i form av nedstämdhet, tomhet och apati nästan omedelbart efter att man genomfört en Ironman och som gör att man liksom mister lusten att träna och ta sig an en ny säsong. Detta ytterst vetenskapligt väldokumenterade medicinska tillstånd har tills vidare inte drabbat mig. Funderar allvarligt på om jag kan ha någon genmutation som gör mig resistent? Kanske skall donera lite blod till vetenskapen? Mådde visserligen illa direkt efter målgång i Köpenhamn, men redan efter ca 45 minuter började jag bli ytterst revanschsugen och började redan fundera på hur snabbt jag kunde dra igång träningen igen. ”Ja, ja, det går snabbt över” är det nog många som tänker nu. Men se där är det många som har fel. Men jag förstår dem, jag är trots allt en lite udda fågel i kolonin – lite av en statistisk avvikelse kanske man kan säga – som inte alltid fungerar som alla andra. Man får ta mig som jag är helt enkelt – på gott eller (kanske ibland mer) på ont.

Pratade med coachen dagen efter loppet. Hans plan för de kommande veckorna löd ungefär ordagrant: ”Nu vill jag att du inte tränar något organiserat de kommande veckorna, och att du försöker att inte läsa eller tänka på triathlon. Försök göra något annat.” Ungefär där satte jag mig på hasorna som en enveten häst som tvärvägrar precis framför en stor vattengrav så gruset flyger och ryttaren får sig ett rejält dopp. Vadå inte tänka på triathlon? Det lär ju knappast fungera. Jag tänker ju på triathlon typ hälften av den tid jag är vaken – och drömmer om det hälften av nätterna. Vad sjutton skall jag då fylla skallen med undrade jag? Mina hjärnceller kommer ju degenerera när de känner att de inte behövs mer eftersom jag bara kommer behöva använda hälften av den hjärnkapacitet jag annars använder.. Lovade iaf att göra mitt bästa då jag teoretiskt mycket väl kan se att det är bra att ta en paus så man inte tröttnar på det man gör – även om det knappast är sannolikt.… Hrrrm… Sagt och gjort – jag viftade på svansen som den snällaste hund och försökte hitta på något annat att göra. Försökte träffa lite folk (det blev en väldans massa triathlon snack), försökte läsa böcker (det blev triathlonböcker/bloggar), försökte till och med se på dumburken för första gången på ett år (den byttes inom 5 minuter till youtube videos från IM tävlingar). Det hela gick iaf bra i ungefär 4-5 dagar. Eller ja – bra var ju en mycket förskönande omskrivning av verkligheten.. Ungefär som att kalla en orkan för en mild bris kanske..? En mer sanningsenlig version är att det tog ungefär 4-5 dagar innan mina benmuskler var fullständigt i kramp och min frustrationsnivå så hög att den sprutade ur öronen på mig. Fick ont överallt och blev så deppig att jag allvarligt undrar om jag inte skulle ha uppfyllt ICD 10 kriterierna för en mild depression – minst! Så efter att inte gjort annat än cyklat två ytterst korta rundor första veckan började jag träna lite mer denna veckan. Fortfarande lätta pass, men iaf någonting varje dag. Mitt första simpass i tisdags var helt underbart! De första minuterna var jag helt euforisk. Simmade som i trans och kände mig som ett tvättäkta våtdjur helt i mitt rätta element – som att komma hem när man varit borta alldeles för länge. Tror jag hade kunnat göra en saltomotal a la Flipper över vattnet av ren glädje om jag försökt! Eller ja, kanske inte något heeelt så graciöst, men jag tror ni fattar. Ungefär samma känsla infann sig under cyklingen på onsdagen – där funderade jag dock inte över att göra några delfinhopp – det kändes trots allt som en något för svår övning på min ädla kolfiberspringare. Men flög fram över slätten med maniskt leende klistrat på läpparna, det gjorde jag!

Jag behöver väl inte säga att förfrågan från coachen om jag ville dra igång organiserad träning igen från nästa vecka var efterlängtat?? I motsats till jobbsemester har denna så kallade semester mest känts som ett straff – lite som att placera en 5-åring på golvet i en godisaffär i 2 veckor och säga till hen: ”du får inte smaka på godiset, men du måste sitta här och titta på det i två veckor och titta på när alla andra barn äter allt godis de vill”. Tortyr med andra ord! Blir helt underbart att dra igång igen på måndag! Har såklart inte lyckats avhålla mig från att varken prata om triathlon, läsa om triathlon, tänka på triathlon eller drömma om triathlon under de här veckorna heller… Har redan måltiderna för IM Frankfurt, IM Köpenhamn och IM 70.3 för nästa år redo – de hänger på väggen här hemma. Sjukt ambitiösa förstås – men skall jag ta mig till Hawaii är det dit jag måste komma. Och jag är enveten som en åsna och taggad till tusen. Texten i bilden nedan är väl mig upp i dagen… Men får nog titta på mina mål någon vecka till innan jag lägger ut dem till allmänhetens beskådan här på bloggen..

images

<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

Almost 2 weeks has passed since Copenhagen IM .. I feel in some strange way it was ages ago. Went out for a run yesterday and wondered why I still felt a little stiff in the legs before my poor fatigued neurons had made the extremely complex mathematical equation and concluded that it had actually only been just over eight days since I crossed the finish line .. Feels like an eternity – probably since I already miss it so much … have heard some little birds chirp about the existence of something called ”Ironman Blues” – a highly contagious virus that is said to affect basically everyone who complete an Ironman, giving symptoms of depression, feelings of emptiness and apathy almost immediately after they finishing an Ironman, making you lose all desire to train and take on a new season. This extremely scientifically well-documented medical condition has so far not hit me. Seriously wonder if maybe I have some genetic mutation making me resistant? Perhaps I should donate some blood to science? Ok, I did feel pretty bad immediately after crossing the finish line in Copenhagen, but after about 45 minutes I started to get very hungry for revenge and already began to think about how quickly I would be able to start training again. ”Well, that will pass quickly” many of you would probably think. But see, there are many of you who are wrong. But I understand why. After all I am a bit like an odd bird in the colony – a bit of a statistical discrepancy, you might say – not like everyone else. You simply have to take me as I am- for better or (perhaps sometimes more) for worse.

Talked to my coach the day after the race. His plan for the coming weeks read something word for word: ”Now I want you to not do any organized training in the coming weeks. And try try not to read or think about triathlon. Try to do something different. ” Somewhere about there I sat on the heels like a stubborn horse that refuses to jump just in front of a large water hole, making gravel fly and the rider making a flying dive into the water. What do you mean not to think of triathlon? That’s hardly going to work. I think of triathlon half the time I’m awake – and dream about it half the time I sleep. What the heck am I going to fill my head with instead, I wondered? My brain cells will most likely degenerate when they feel they’re not needed anymore since I will only need to use half of my normal brain capacity.. Either way I promised to do my best since I theoretically can very well see that it is good to take a break so that you do not get tired of what you’re doing – even if it is hardly likely. Hrrrm … … Said and done – I wagged my tail as the cutest little dog and tried to find something else to do. Tried to meet friends (it was an awfully lot of triathlons talk), tried to read books (it was triathlon books / blogs), even tried to watch tv for the first time in a year (it was replaced within 5 minutes with youtube videos from IM races). But it all went well for about 4-5 days. Or, well – good was an euphemism of reality .. Kind of like calling a hurricane of a gentle breeze maybe ..? A more truthful version is that it took about 4-5 days before my leg muscles were full of cramp and my frustration level was so high that it was pouring out of my ears. Hurt all over and was so depressed that I seriously wonder if I would not have met the ICD 10 criteria for mild depression – at least! So after not having done anything but cycled two very short rounds the first week I started training a little more this week. Still light workouts, but something every day. First swim session on Tuesday was absolutely wonderful! The first few minutes I was completely euphoric. Swam in a trance and felt like a genuine see creature completely in my right element – like coming home when you have been away far too long. I think I could have done a somersault worthy of a dolphin out of the water of pure joy if I tried! Or, well, maybe not quite so gracefully, but I think you get the picture. About the same feeling appeared during my bike ride on Wednesday – where I didn’t think thought about somersaults – I have to admit – that felt slightly too difficult an exercise on my noble carbon stallion. However; I did fly over the plain with a manic smile all over my face!

Needless to say that the inquiry from the coach asking if I wanted to launch organized training again from next week was awaited?? In contrast to job holidays this so-called holiday mostly felt like a punishment – a bit like placing a 5 year old on the floor in a candy store for 2 weeks and telling him: ”you can not taste the candy, but you have to sit here and look at it for two weeks and watch as all the other children eat all the candy they want. ” Torture in other words! Will be absolutely wonderful to start up again on Monday! And off course I have not been able to deter myself from not talking about triathlon, read about triathlons, think about triathlon or dream of triathlon in this week either … Have already pinned down the goal times for IM Frankfurt, IM Copenhagen and IM 70.3 for next year – they are now hanging on the wall at home. Crazy ambitious of course – but if I am going to Hawaii next year, that’s what I need to achieve. Will probably look at them for a few more weeks on my own before I display them to the public on this blog .. But stay tuned and they will appear…

Race Report IM Copenhagen (english)

What an amazing weekend!! Not only did I finally get to start in my second IM, but I also got to follow 11 club mates from 3CT and 3 other friends at IM Kalmar the day before my own race and see just what an amazing group of friends and athletes I’m surrounded by every day! But lets start at the beginning…

Going into the race I had a very ambitious dream of finishing my second IM sub 11 hours (10:59:59 would have been great), which would mean an improvement of 2 h and 16 minutes from last year. I knew very well that the chances of actually reaching that goal was small – but possible if absolutely if everything worked out and fell into place (which of course in itself is quite rare). In the last three weeks I had really begun to doubt my abilities on the bike though, and I felt far from confident for the race.

I went down to Copenhagen on Friday. My parents were great and drove down this year as well. So very nice of them! Came to Copenhagen after lunch and then we went to registration site. I also had time to burn some money in the expo on more Ironman stuff (can you really get too much of that stuff anyway?? If so, I still have not reached that point). Then headed back to the place where we were staying. Checked the last things on my bike and went for a small training session on bike followed with a short run. The bike felt ok. On the run I felt my left foot, which has been bugging me a little in the last couple of weeks. Felt a little stressed but hoped that the foot would just hold up through the race.

Saturday I started with a short swim. Then I was basically glued to the computer all day to follow all my friends in Kalmar. It was really, really exciting – sat frantically and tried to do a live report on Facebook, trying to keep up with how everyone was doing. Got even more nervous and stressed out about my own race when I saw how great everyone was doing in Kalmar… I just have to highlight some of the achievements of the day.

Markus Nymark (recently qualified for the WC IM 70.3 in Tennessee next year) did an amazing race and finished in 9:03:29. Ended up in 7:th place in M35-39 and 17 in total! Insanely good! Turned out that it was enough for a ticket to Hawaii. The first club member that manages to do a double WC qualification in the same year – moreover, in just six weeks! So impressed by Markus and his ability! Talk about having high reference frames in the club ….

Kristoffer Jidetoft who has started training more now just last year after having dealt with injuries and not having done an IM since 2012 basically crushed his class M30-34 with over 260 starting athletes and finishes 9 at the time 9:22:48 . Was out of the water as No. 10, took four placements in T1 and came out on the bike as number 6! No doubt which one of us has the greater chance of getting a ticket to Hawaii next year ….

Erik Olsson also made a fantastic race in M35-39, finishing 15 with time 9:21:12. Got his long-awaited sub 9:30, which he certainly deserved! Awesome determination!

Eva-Lott Elefant did an incredibly good race and finished 10th in her class! Torbjörn Claesson debuting at the IM distance made an unbelievable race and finished as No. 14 in M45-49. What a debut! Nils Stenvold, Olov Olsson, Mikael Andersson and Sophia Kay also did incredibly well. My team mates are just outstanding athletes!

It was so much fun to follow the race in Kalmar that I almost could not tear myself away from the computer to pack my race bags and head to bike check-in. Unfortunately I had to check in very late on Saturday (at 17-18: 30), and when we reach the center of Copenhagen there was a Pride demonstration in the city and complete traffic chaos! Took almost 2 hours to get to the check-in. By then I was stressed out to say the least. Got checked in anyway, but it felt fast and sloppy. Had I not done the race last year I would definitely not have been satisfied with the preparation. I did at least felt pretty confident that I knew what I did. I knew the swim course and how the transition area looked and worked. Preferred to get home and get a good dinner and would rather get up early in the morning to check through everything one last time. Lucky for me who has done the race before since race briefing misinformed about the availability of race bags in the morning. Since T1 and T2 are located at different sites the red race bags for the run are transported from T1 to T2 after check-in. At the race briefing they said that you would have access to both bags the morning before the race, but because we didn’t have that last year, I did not rely on it but chose to ensure that all energy etc were in the bag already on Saturday. Lucky for me – otherwise I would have been standing there with a run bag without energy on the competition! The only advantage to be have been so stressed out the day before the race was that I was so tired that I fell sound asleep 21:30, which I do not usually do the night before the race. So despite an early morning I got some decent sleep.

The alarm clock rang at 3:55 am Sunday morning. Got my racing clothes on and put on the bib tattoos (Have been waiting for a race where I get to wear Bib tattoos since I started with the sport!) And 3CT tattoos on my arms. Prepared breakfast that I ate in the car on the way to the starting area (the advantage of having a driver ..). Arrived at the competition site at 5 am. Fog and drizzling rain in the air, but about 17 degrees so still pretty warm. Just as awful as it felt the day before, just as wonderful it was in the morning. The atmosphere in T1 a few hours before the start when it is still dark, the music is playing and a lot of excited athletes fixing the bikes and wishing each other good luck is unbeatable! I love to compete, love the sport and love everything that has to do with this life!! Had plenty of time to get ready, fix bottles and energy on the bike and check out the swim course, etc. Felt good. Decided not to have bike shoes on the bike after all. It is about 350-400 m long run from swim exit to bike mount and because of the rain during the night the ground was significantly wet. Had no desire to ride the entire route with the wet and muddy socks.

When the clock was approaching 6:30, I jumped in the wetsuit. A short swim warmup and then down to the start. The water temperature was officially 17 degrees in the morning, which is almost perfect swim temperature! New this year was that they had self-seeding in addition to rolling start at the swim. 4 athletes were released into the water every 6 seconds and you seeded yourself into starting groups with a 10-minute span. Last year I swam at 1:22. I knew that I should be faster this year, but the question was how much. Had a dream goal of 1:12:50 before the start. Seeded myself to start group 1: 10-1: 20. Got in the water at 07:21. Immediately felt that I seeded myself into the right group. Fortunately, the swim course in Copenhagen is really easy to navigate. You basically swim in a large rectangle-shaped path. It was lucky this time since there was pretty thick fog that made it impossible to see the next buoy until it was about 20 meters away. The swimming rolled on well. Felt strong. Stayed at a comfortable intensity and was allowed to keep my pace most of the time. Sometimes I was disturbed by swimmers who absolutely could not navigate for five cents. Not that I always navigate perfectly either, but I rarely swim across the supposed lap! Also got a really good kick in the stomach by a guy who had the worst leg kick after about 650 meters. Made me loose my breath briefly, but on the whole the swim felt ok. However; it’s so difficult to get a sense of time in the water when you do not have a clock. I completely lose track of time! Came out of the water and pulled the wetsuit down and paused the clock, had a time of about 1:13. Really satisfied. Official time after the race showed 1:12:46 – that is, four seconds faster than the dream goal and an improvement of 10 minutes from last year! Not bad! Was out of the water as number 22 in my class.

Made a quick change in T1. Due to the relatively long distance to the bike mount it is difficult to get the time down to 2 minutes, or near it, but came through T1 at 4:03, which still was 2 minutes faster than last year. Perfectly acceptable development even there! Got on my bike and set off. So very nice to ride with power meter so you know how much effort you put in! Overall, I must say that it is amazing with all the decisions you do not have to make when it comes to competition. A fixed energy plan, power meter and a solid plan from the start means that you can put all the focus on the actual racing instead. Began to get energy in directly on the bike. I know that energy intake is my big problem and was afraid to be behind from the start. After 5 km of cycling you get into central Copenhagen which means a 5 km stretch with a lot of 90-degree turns, a lot hanging on the brakes, no-passing zones and at times really poor road quality that pulls down the speed significantly. After 10 km you will head up on the road along the coast line and get approximately 30 km along the coast. Almost no wind and perfect temperature! Had to put in some extra watts at times to overtake competitors, but I made sure not to average above anticipated effort in total. Passed the first timing mat after 30 kilometers with an average speed of over 34 km / h. Great start! Managed to continue to keep a nice and steady pace. The legs felt fit and fresh – that’s how it should feel when you are rested, which I have not been since October last year!! Completely forgot the feeling.. 😉 After 40 km the route turned inland. After that waited 50 km of more rolling hills and a few steeper parts. The bike course is quite a technical. During the first 70 kilometers I was only overtaken by three girls – and only one in my class – but I overtook eight girls in return. Because of the rolling start it’s just impossible to know how you are doing and the likelihood that those who are better than you lies ahead already when you start cycling are significant as they are likely also to be faster swimmers. But at least I didn’t feel like a lost a lot during the bike. Road the first 100 kilometers in 3 hours flat and turned up the coast for the second lap. The energy intake worked all the way! None of the old familiar nausea which was really nice! After 150 kilometers I started to get a little tired – but I mean a little tired and not at all like last year! Felt a little as I did by 70 km last year … chose to hold back a bit the last not to be too tired for the run. Rolled into T2 after 5:38:39! A cut by 66 minutes (average speed, and that was over 5 km / h higher) than last year – and a full 7 minutes faster than my dream goal for the day! I had also climbed seven placements on the bike and got in to T2 as number 15 – which obviously I also didn’t see until after the race.

Jumped off the bike and ran into T2. The legs felt good. Got my running shoes on and made a quick pit stop to pee. Passed the timing mat that indicated the start of the run at 6:59 h flat. Had my dream goal for sub 11 within reach. Knew I could run marathon in 4 hours if I had a good day. Felt absolutely fantastic! Had an ambition to try to start out at 5:20 pace the first 2 laps (21 km). If I managed to do that and then ran third lap on an hour flat, I would have 10 minutes to spare for the last lap. The plan was fine up to 6 km. My legs felt good. No problems with my legs foot. Pushed a gel at 5km. At 6 km I got a stomachache. ”It’ll probably pass” I thought. It did not! Had to slow down to 5:45 pace. Then my stomach stayed pretty calm. Thought it would still provide an acceptable finish time so was not terribly upset right then and there. The stomach was out ok up to 15 km when I pressed my 3rd gel. Then I got a stomachache that hurt like crazy. Was forced to walk for a while. Growing nausea that only got worse. Between km 23-28, it felt like I had a knife in the stomach while I was so sick so it felt like the worst stomach flu. Was absolutely sure that I would throw up any second. Could not keep myself upright because of the stomach pain. At the same time, I got cramp in my right leg due to the lack of salt because I did not get anything down. I started feeling terribly bad and limped forward. Could barely put down the right foot in the ground. At 30 km I was veeery close to DNF. Still had 12 km left and barely knew how I would take me 100 meters ahead. Was also terribly disappointed to not get the strong finish I had waited so long for. But then I scolded myself a bit. Told myself that I could not give up now after having done an outstanding good swimming and bike! Coming home without a medal with a DNF after that start was just not acceptable. Had to dig really, really deep inside me to find the strength that was needed to proceed. This quote from my last blog post ”When my body’s tired my mind says, this is where winners are made. When my mind is tired my heart says, this is where champions are made” made me continue. Started running carefully and felt that the cramps in my leg actually seemed to have calmed down and the stomach remained reasonably acceptable as long as I didn’t try to eat or drink anything. The last 12 kilometers I ran all the way. It wasn’t fast because I was low on energy, but I don’t think I walked once. On the last stretch to the finish line I did a pathetic attempt for a sprint and passed the finish line at 11:34:33. I did not cry after my first IM, but this time I could not hold the tears back. Most of all, I felt pride and joy! I had cut exactly 1 hour and 42 minutes on my previous results! I had done an outstanding swimming and especially bike which was even better than I thought possible in the best of worlds. The run was not as planned, but I proved to myself that I have a mental strength that can take me far, and it’s a really good experience to take with me for my next season! You can always only hypothesize, but if my stomach had not bothered me, I think realistically that I would have finished in 11: 15-11: 20. Yes, I was a little disappointed with the run, but it was undoubtedly overshadowed by everything that went well during the day! Got my long-awaited proof of how much I developed in swimming and cycling in just one year, managed to keep a good energy intake on cycling and refused to give up at the end! I did feel horrible for the first hour after crossing the finish line, but after that I was already talking about next season and longing for a chance to give it another go! There is absolutely nothing in this world than can keep me from continuing with this sport!

Foto 2016-08-21 21 10 35

A big, big thank you to Magnus Johansson for amazing great coaching! Without his help I would never have managed to get so far in such a short time. Not only has he provided excellent coaching during the year – he has also been a great support along the way. The genuine concern he has for my development makes it even more fun to train! It has been such a rewarding year and I can’t wait to see what we can accomplish in the year that lies ahead.

Also, thanks to all the amazing friends in 3CT for your support and friendship – you are absolutely wonderful and I feel so privileged to have such awesome friends and sources of inspiration! Thank you for believing in me – it means so very much! Thanks to all my other friends and colleagues for their support! The interest you show for my training / competing and for my blog means the world to me and make it even more fun to do what I do. If I can be an inspiration for others it is half the fun of the sport!

And thanks Christopher! You know what you mean to me and to share my life and the sport with you makes my life absolutely perfect!

What then, is my plan going forward? Lets start by noting that the famous ”post-ironman blues” never hit me. Already one hour after the finish, I was ready for next season. I can hardly wait for next season and already have a preliminary long-term three-year plan in my head. Took the opportunity to stop by Lund on the way home to buy a used BMC cyclocross to be used for the winter season to increase cycling volume. From October, I am going to decrease my working hours to 80% to be able to increase training volume. Hopefully I can get over 600 hours of training in the coming year. Magnus and I will work hard to raise my shape considerably for next season. The biggest goal next year will be the European Championship in Frankfurt in July. The dream and the hope is to get as far in my training that I manage to get a ticket to Hawaii. In addition, there will be at least 4-5 other competitions including Göteborgsvarvet and Boras middle distance (would of course be stupid not to take advantage of the free starting place, I won there in years;)). Most likely it will also be an entry to either IM Copenhagen or Kalmar on the schedule – if things don’t work out in Frankfurt I’m going to make sure that I have a second chance to get it right! My additional plans – including plans for 2018 I keep to myself for now. But keep your eyes on the blog and it will most likely pop up sooner rather than later …;)

Race Report Ironman Köpenhamn

(English version will follow shortly)

Vilken helg det varit!! Inte nog med att jag äntligen fått köra min andra IM, men dessutom körde hela 11 klubbkamrater från 3CT och 3 andra vänner IM i Kalmar dagen innan och presterade så sjukt bra! Men vi tar det från början…

Hade ju satt mig ett rejält ambitiöst drömmål om sub 11 (typ 10:59:59) inför årets IM, vilket skulle betyda en tid på 2:16 bättre än i fjol. Visste att det fanns en mycket liten chans att det kunde gå om allt klaffade (vilket ju i sig är rätt sällsynt), men hade börjat tvivla rätt rejält på min cykelförmåga de sista 3 veckorna så kände mig långt ifrån självsäker inför tävlingen.

Åkte ner till Köpenhamn på fredagen. Mina föräldrar ställde upp och skjutsade ner och körde runt mig även i år. Så himla snällt av dem! Kom till Köpenhamn efter lunch och därefter åkte vi in till registreringen. Hann även med en sväng i expon för att bränna lite pengar på fler Ironman prylar (kan man få för mycket av sånt?? Jag har iaf inte nått det än i så fall). Sedan tillbaka till stället där vi övernattade där jag fick fixat det sista på cykeln och kört ett kort pass med 30 min cykling och 10 min löpning. Cyklingen kändes helt ok. På löpningen kände jag av min vänstra fot som åter krånglat lite det sista efter för mycket kuperad löpning. Lite småstressad men hoppades att foten skulle hålla genom tävlingen åtminstone.

 

Lördag startade jag med ett kort simpass. Sedan satt jag i princip klistrad framför datorn hela dagen för att följa alla som körde i Kalmar. Det var riktigt, riktigt spännande – satt frenetiskt och liverapporterade på klubbsidan på Facebook och försökte hänga med i hur alla låg till. Blev smått nervös och stressad över att se hur bra det gick för alla… Blir tvungen att lyfta fram några av prestationerna för dagen.

Markus Nymark (som nyligen kvalat till VM i IM 70.3 i Tennessee nästa år) kör på enastående 9:03:29. Slutar som nr 7 i M35-39 och nr 17 totalt! Helt vansinnigt bra! Visade sig också att det räckte till en biljett till Hawaii. Första i klubben som lyckas med DUBBELT VM kval i samma år – dessutom inom loppet av 6 veckor. Så grymt imponerad av Markus och hans förmåga! Snacka om att ha höga referensramar i klubben….

Kristoffer Jidetoft som dragit igång ordentlig träning igen nu senaste året efter att ha dragits med skador och inte kört en IM sedan 2012 går och i princip krossar sin klass M30-34 med över 260 startande och slutar som nr 9 på tiden 9:22:48. Var uppe ur vattnet som nr 10, plockade hela 4 placeringar i T1 och kom ut på cykeln som nr 6! Galet imponerande! Vet ju vem av oss två som garanterat får en biljett till Hawaii nästa år….

Erik Olsson gör ett fantastiskt lopp i M35-39 och slutar som nr 15 med tiden 9:21:12. Fick sin efterlängtade sub 9:30 som han verkligen förtjänat! Grymt målmedveten den grabben! Kan inte annat än se honom som ännu en förebild!

Eva-Lott Elefant som gör ett otroligt fint race och slutar 10:a i sin klass! Torbjörn Claesson debuterar på IM distansen. Han gör en helt ofattbart bra cykling på 4:53:29 och plockar därmed hela 262 placeringar på cyklingen, vilket är en prestation utan dess like! Inne från cyklingen som nr 22 och håller sig sedan stabilt under hela löpningen och går i mål som nr 14 i M45-49. Ingen dålig debut!! Även Nils Stenvold, Olov Olsson, Mikael Andersson och Sofia Kay gör otroligt bra ifrån sig. Snacka om grym klubb man tillhör!

Var så himla roligt att sitta och följa dem alla i Kalmar och kunde nästan inte slita mig från datorn för att packa mina race bags och lasta cykeln för incheckning. Tyvärr hade jag incheckning väldigt sent på lördagen (kl 17-18:30) och när vi når centrala Köpenhamn visar det sig att det är en Pride demonstration inne i stan och fullständigt trafikkaos! Tog nästan 2 timmar att ta sig till incheckningen. Var SMÅTT stressad för att säga det milt. Fick iaf checkat in, men det kändes snabbt och hafsigt. Hade jag inte kört loppet året innan hade jag definitivt inte varit nöjd med den förberedelsen. Det var jag visserligen inte nu heller, men kände mig åtminstone hyfsat trygg i att jag visste vad jag gjorde, att jag visste hur simbanan såg ut och hur växlingsområdet såg ut och fungerade. Satsade hellre på att komma hem och få en ordentlig kvällsmat och hellre komma riktigt tidigt på morgonen för att kolla igenom allt en sista gång. Tur för mig som varit med förut också eftersom race briefingen felinformerade om tillgången till race bags på morgonen. Eftersom T1 och T2 ligger på olika ställen körs alla röda race bags för löpningen från T1 till T2 efter inchekningen. Vid race briefingen sa de att man skulle ha tillgång till båda påsar på morgonen innan loppet, men eftersom vi inte hade det förra året vågade jag inte lita på det utan valde att se till så att all energi etc fanns i påsen redan på lördagen vid inchekning. Tur för mig det – annars hade jag stått där med en löppåse utan energi på tävlingen! Fick iaf varvet ner till slut. Enda fördelen med att vara överstressad var att jag var så himla trött att jag somnade som en sten kl 21:30 vilket jag inte brukar göra kvällen innan tävling. Fick således trots en tidig morgon rätt vettig sömn.

Väckarklockan ringde 03:55 på söndagmorgonen. Fick på mig tävlingskläder och fick satt på bib tatueringar (så grymt! har längtat efter att få ha det sedan jag startade med sporten!) och 3CT tatuering på armarna. Fixade iordning frukost som jag åt i bilen på väg till startområdet (fördelen med att ha en chaufför..). Anlände till tävlingsområdet vid 5. Dimma och småregn i luften, men omkring 17 grader så ändå hyfsat varmt. Lika gräsligt som det kändes dagen innan, lika underbart var det på morgonen. Stämningen på området ett par timmar innan start när det fortfarande är mörkt, musiken spelar och en massa förväntansfulla atleter fixar med cyklar och önskar varandra lycka till är helt oslagbar!

Älskar att tävla, älskar sporten och älskar allt som har med detta livet att göra!! Hade god tid att göra mig redo, fixa flaskor och energi på cykeln och kolla in simbana etc. Kändes bra. Bestämde mig för att inte ha cykelskorna på cykeln trots allt. Det är en ca 350-400 m lång löpsträck från simupgången till cykelstart och pga regnet under natten var det rejält blött. Hade inte lust att cykla hela sträckan med genomblöta och leriga strumpor.

När klockan närmade sig 6:30 hoppade jag i våtdräkten. En kort simuppvärmning och sedan ner mot start. Vattentemperaturen var officiellt 17 grader vid start, dvs närmast perfekt simtemperatur! Nytt för i år var att de körde självseedning med rullande start vid simningen. 4 atleter släpptes iväg med 6 sekunders mellanrum och man seedade sig i startgrupper med 10 minuters spann. Förra året simmade jag på 1:22. Visste att jag borde vara snabbare i år, men frågan var hur mycket. Hade satt mig ett drömmål på 1:12:50 innan start. Seedade mig därför till startgrupp 1:10-1:20. Kom i vattnet kl 07:21. Rullade på bra. Kände att jag seedat mig rätt. Som tur är är simbanan i Köpenhamn enormt lättnavigerad. Man simmar hamnbassäng i en stor rektangelformad bana. Det var ämna tur denna gången för lagom till start var det tjock dimma som gjorde att man inte såg nästa boj förrän den var ca 20 m bort. Simningen rullade på bra. Kände mig stark. Låg i en behaglig intensitet och fick rulla på i mitt tempo det mesta av tiden. Ibland blev man störd av någon simmare som absolut inte kunde navigera för fem öre. Inte för att jag alltid navigerar perfekt jag heller, men jag simmar iaf sällan tvärs över tänkt simbana! Fick dessutom en riktigt go spark i magen av en kille som hade världens benspark efter ca 650 m så jag tappade luften kortvarigt, men på det stora hela kändes simningen ok. Dock enormt svårt att få en tidsuppfattning i vattnet när man inte har någon klocka. Jag tappar helt tidsperspektivet! Kom upp ur vattnet och rev av våtdräkten och stannade klockan, hade då en registrering på ca 1:13 blankt. Kände mig sjukt nöjd. Officiell tid visade sedan 1:12:46 på plats 22 i min klass – dvs 4 sekunder snabbare än drömmålet och en förbättring med 10 minuter från förra året! Inte illa!

Gjorde ett snabbt byte i T1. Pga den relativt långa löpsträckan till cykelstart är det svårt att få ner tiden till 2 minuter eller i närheten av det, men kom igenom T1 på 4:03, vilket ändå var 2 minuter snabbare än förra året. Helt acceptabel utveckling även där! Upp på cykeln och iväg. Så himla skönt att cykla med effektmätare så man vet hur hårt man kör! Över lag måste jag säg att det är himla skönt med alla beslut man slipper fatta när det kommer till tävling. En fast energiplan, effektmätare och en fast plan från start gör att man kan lägga allt fokus på själva tävlandet istället. Började stoppa i mig energi direkt på cykeln. Vet att energiintaget är mitt stora problem och var rädd att ligga back från start. Efter 5 km cykling kommer man in i centrala Köpenhamn vilket betyder 5 km körning med en massa 90-graders svängar, mycket hängande på bromsarna, no-passing zoner och bitvis riktigt kass asfalt som hämmar farten. Efter 10 km kommer man upp på strandvägen och får köra ca 30 km längs kusten. Nästan ingen vind och perfekt cykeltemperatur. Rullade på bra. Fick höja effekten bitvis för omkörningar men snittade inte över planerad intensitet totalt sett. Passerade första tidmattan stare efter 30 km och hade då snittat över 34 km/h. Grym start! Lyckades fortsätta hålla ett riktgt fint och stabilt tempo. Benen kändes pigga och fräscha – det är ju så här benen skall kännas när man är utvilad vilket jag inte varit sedan oktober förra året typ.. Hade helt glömt hur det känns! Efter 40 km vänder man inåt land. Sedan väntar 50 km i mer kuperad terräng och många skarpa svängar. Ganska teknisk bana i Köpenhamn.

589522_605_0_0_0_0_0_4

Under de första 70 kilometrarna blir jag bara omkörd av 3 tjejer – varav endast en i min klass – men plockar till gengäld 8 tjejer. Pga rullande start vet man ju inte hur man ligger till och sannolikheten för att de som är bättre än en själv ligger framför redan när man börjar cyklingen är stor då de sannolikt även simmat snabbare. Kände iaf inte att jag tappade en massa på cyklingen. Körde de första 100 kilometrarna på 3 h blankt och vände upp längs kusten för sista varvet. Energiintaget fungerade hela vägen. Inget av det gamla bekanta illamåendet vilket var riktigt skönt! Efter 150 kilometer började jag bli lite trött – men då menar jag lite trött och inte alls som förra året! Kände mig väl lite som jag gjorde efter typ 70 km förra året… Valde att hålla igen lite det sista för att inte vara för trött inför löpningen. Rullade in till T2 efter 5:38:39! En kapning med 66 minuter (och snittfart som var över 5 km/h högre) än förra året – och hela 7 minuter snabbare än mitt drömmål för dagen! Hade dessutom klättrat 7 placeringar till 15:e plats – vilket jag såklart först såg efter målgång.

ironman

Hoppade av cykeln och sprang in i T2. Benen kändes bra. På med löpskorna och sedan ett snabbt toabesök och ut på löpningen efter 6:59 blankt. Hade drömmålet om sub 11 inom räckhåll. Visste att jag kunde springa maran på 4 timmar om ja hade en bra dag. Kändes helt fantastiskt! Hade en ambition om att försöka lägga ut i 5:20 fart de första 2 varven (21 km). Gjorde jag det och sedan sprang 3:e varvet på timmen blankt skulle jag ha 10 minuter till godo för sista varvet. Planen höll fint fram till 6 km. Benen kändes bra. Foten höll. Tryckte en gel vid 5 km. Vid 6 km fick jag magknip. ”ja, ja, det går nog över tänkte jag”. Det gjorde det inte! Fick sänka farten till 5:45 tempo. Då höll magen sig lugn. Tänkte att det ändå skulle ge en acceptabel sluttid så var inte jättebesviken. Magen höll sig ok fram till 15 km när jag tryckte min 3:e gel. Då fick jag magknip som gjorde ont som attan. Tvingades gå en stund och sedan småspringa igen. Växande illamående som bara blev värre. Mellan km 23-28 kändes det som att jag hade en kniv i magen och samtidigt var jag så illamående så det kändes som den värsta magsjuka. Var helt säker på att jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Kunde inte hålla mig upprätt pga magsmärtorna. Samtidigt fick jag kramp i höger ben pga saltbristen eftersom jag inte fick i mig något. Mådde fruktansvärt dåligt och haltade fram dubbelvikt ett tag. Kunde knappt sätta ner höger fot i marken. Övervägde starkt om jag skulle be en funktionär leta reda på en läkare. Tror jag såg rätt risig ut också för det var minst 3 löpare som stannade till för att höra om jag var ok. Vid 30 km var jag vääääldigt nära att bryta. Hade fortfarande 12 kilometer kvar och visste knappt hur jag skulle ta mig 100 meter fram. Var också rätt besviken över att inte få avsluta starkt. Men sedan skällde jag lite på mig själv. Sa till mig själv att jag för sjutton inte kunde ge upp nu efter att ha gjort en så enastående bra simning och cykling! Att komma hem utan medalj med en DNF efter den starten var bara inte acceptabel. Fick gräva riktigt, riktigt djupt inom mig för att hitta styrkan som skulle till för att komma vidare. Citatet från mitt senaste blogginlägg ”When my body gets tired my mind says, this is where winner are made. When my mind is tired my heart says, this is where champions are made” fick mig att fortsätta. Började springa försiktigt och kände att krampen i benet faktiskt verkade ha lugnat sig och att magen höll sig någorlunda acceptabel så länge som jag inte försökte få i mig något. De sista 12 kilometrarna sprang jag hela vägen. Det gick inte fort för jag var låg på energi, men jag gick banne mig inte en enda gång. In på upploppet och en patetisk spurt till mållinjen som passerades på 11:34:33. Jag grät inte efter min första IM, men denna gången kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Mest av allt av stolthet och glädje! Jag hade kapat exakt 1 timme och 42 minuter på mitt tidigare resultat! Jag hade gjort en enastående simning och framförallt cykling som till och med var bättre än vad jag trodde var möjligt i de bästa av världar. Löpningen blev inte som planerat, men jag bevisade för mig själv att jag har en mental styrka som kan ta mig långt, och det är en riktigt bra erfarenhet att ta med sig framöver! Tappade tyvärr en del placeringar på löpningen och slutade som nr 24. Hjälper ju egentligen inte att hypotisera i efterhand, men om magen inte krånglat tror jag realistiskt att jag kommit in på 11:15-11:20, vilket skulle gett mig en 13-14:e plats. Lite besviken över löpningen, men det överskuggas utan tvekan av allt som gick bra under dagen! Fick mitt efterlängtade kvitto på hur mycket jag utvecklats i simning och cykling på bara ett år, lyckades hålla ett bra energiintag på cyklingen och vägrade ge mig på slutet!

Foto 2016-08-21 21 10 35

En stort, stort tack till Magnus Johansson för fantastisk coaching! Utan hans hjälp hade jag aldrig lyckats ta mig så långt på så kort tid. Han har inte bara gett grym coaching under året – han har också varit ett fantastiskt stöd på vägen. Det genuina intresse han har för ens utveckling gör det ännu roligare att träna! Det har varit ett enormt lärorikt och givande år och jag ser grymt mycket fram emot att se vad vi gemensamt kan åstadkomma under nästa år.

Tack till alla fantastiska vänner 3CT för ert stöd och vänskap  – ni är helt underbara och jag känner mig så priviligerad att ha sådana grymma vänner och förebilder! Tack för att ni tror på mig – det betyder så oändligt mycket! Tack till alla vänner och kollegor för allt stöd och uppbackning! Det intresse ni visar för min träning/tävlande och för min blogg förgyller min värld och gör det ännu roligare att göra det jag gör. Om jag kan vara en inspirationskälla för andra är det halva glädjen med sporten!

Och tack Kristoffer! Du vet vad du betyder för mig och att få dela mitt liv och sporten med dig gör mitt liv helt perfekt!

Vad är då planerna framöver? Kan börja med att konstatera att den berömda ”post-ironman blues” aldrig drabbat mig. Redan en timme efter målgång var jag taggad och redo för nästa säsong. Kan knappt vänta på att få gå igång igen och har redan en preliminär långsiktig treårsplan i huvudet. Passade på att svänga förbi Lund på vägen hem för att köpa en begagnad BMC cyclocross som skall användas för vintersäsongen för att öka cykelvolymen. Från och med oktober går jag ner i arbetstid (genom att ta kompledigt en dag i vecka till att börja med) för att kunna öka träningsvolymen. Hoppas på att komma över 600 träningstimmar det kommande året. Jag och Magnus kommer jobba stenhårt för att höja min form rejält inför nästa säsong. Det största målet nästa år blir EM i Frankfurt i juli. Drömmen och förhoppningen är att komma så långt i min träning att jag lyckas ta en biljett till Hawaii. Därutöver blir det åtminstone 4-5 andra tävlingar inkl Göteborgsvarvet och Borås medeldistans (vore ju korkat att inte utnyttja den fria startplats jag vann där i år ;)). Sannolikt blir det väl även en anmälan till antingen IM i Köpenhamn eller Kalmar – ifall det nu skiter sig i Frankfurt. Utöver det – inkl planerna för 2018 håller jag för mig själv så länge. Men håll ögonen på bloggen så dyker det nog upp så småningom…

Final countdown…

Nästan ett års väntan lider äntligen mot sitt slut och på söndag får jag för andra gången ställa mig på startlinjen för en Ironmantävling. Känns så grymt bra att vara tillbaka och återigen få insupa den fantastiska atmosfär som råder vid en Ironman tävling. Blir också lite extra varm i hjärtat när jag får lov att tävla i Danmark….

Foto 2016-08-19 14 45 18

Samtidigt som tävlingsnerverna börjar göra sig påminda, infinner sig samtidigt också ett inre lugn. Vetskapen om att jag gjort precis ALLT jag kunnat för att utvecklas på bästa sätt sedan min Ironman debut här i Köpenhamn för precis ett år sedan. Tron på min kapacitet har gått upp och ner under året. Däremot har jag inte för en enda sekund tvekat över om  om det varit värt allt slit och disciplin. Alla kalla och blöta cykelpass, alla tunga intervallpass och tidiga mörka vinterdagar då man begett sig till simhallen i ottan. Detta är utan minsta tvekan det absolut roligaste jag sysslat med i hela mitt liv – och all tid, slit, svett och ibland tårar har  bara förstärkt min kärlek till sporten och spätt på min dröm om att få möjlighet att ta det till en helt annan ambitionsnivå framöver!

 

När jag summerar träningen för året  som gått ser jag att jag fått ihop ca 550 timmars träning (140 h simning, 250 h cykling, 120 h löpning och 40 h styrketräning). Inte dåligt med tanke på att man även har ett fulltidsjobb att sköta.. Det är tur att man har förstående familj, vänner och kollegor. Inte sällan har jag fått lov att flexa ut tidigare från jobbet eller fått byta jourpass för att få till träning och tävling och familj och vänner har fått stå ut med att träning prioriterats enormt högt. Tack till alla ni som gör det möjligt för mig att följa min dröm och passion! Och tack för det intresse ni visar! Att få vara en inspiration för andra är en stor del av min dröm.

Nu är cykeln är preppad, race bags packade, dubbel- och trippelkollade, tävlingskläderna framlagda. Ett kort cykel-löppass är avklarat. Kroppen känns pigg och utvilad. I morgon blir det ett mycket kort simpass och sedan bär det av till incheckning. Söndag morgon möter jag soluppgången på Amager tillsammans med över 3000 triathleter för att se vad årets träning gett för resultat. Vet att jag har gjort enorma framsteg tack vare Magnus och MJ coaching. Det har varit enormt roligt, givande och lärorikt att ha en coach som Magnus, för att inte tala om hur skönt det är att ha någon som är så kunnig som fattar alla beslut så man slipper göra det själv, att ha någon att stå till svars för för varje träningspass så man slipper ”dåliga ursäkter” och att ha någon som peppar när det inte går som man vill. Jag ser fram emot att fortsätta min utveckling och vårt samarbete under det kommande året – oavsett hur det går på söndag.

I morgon kommer jag sitta klistrad framför datorn det mesta av dagen för att följa alla vänner som kör Kalmar IM. Det enda som återstår för egen del är att bevara mentalt fokus och styrka, följa min plan, ha roligt, och njuta av resan från start till mål! Endast tiden får utvisa om det jag investerat räcker för att jag skall nå de enormt ambitiösa målsättningar jag satt mig…. Oavsett vad så hörs vi igen på andra sidan mållinjen!

 

Dags för formtoppning!

Mina sista tre veckors hårdkörning inför IM Köpenhamn är nu avslutade. Lyckades pressa in 51 timmars träning på 21 dagar fördelat på ca 10 simning , 27 h cykel och 14 h löpning. Vet inte om jag lyckats optimera formen för att kunna nå det ambitiösa mål jag siktar mot, men har iaf gjort vad jag kunnat. Även om jag i princip varit konstant nedtränad sedan oktober nu, så är jag just nu utan tvekan mer nedtränad än jag någonsin varit tidigare. Det fysiska och mental överskottet är icke-existerande, är konstant hungrig (även om jag äter stort sett hela tiden), fryser så snart jag sitter stilla och är trött i princip från att jag vaknar på morgonen. Det har väl gått lite upp och ner med träningen under dessa tre veckor, men kroppen har iaf hållit ihop vilket jag är ytterst tacksam för.

Foto 2016-07-22 21 08 36

Startade vecka 1 med 16 timmars träning. Strålande sol och minst 25 grader varenda dag gjorde att det visserligen var varmt som sjutton att träna, men annars rent njutbart. Framförallt OW simning är ju underbart när havet är stilla, sikten bra och vattnet behagligt varmt. Träningen rullade egentligen på rätt bra första veckan. Mitt stora problem var det återkommande illamåendet jag drabbas av när jag tvingas sätta i mig en massa socker på cykeldistanspassen, vilket bidrar till att jag inte fick i nog mer än kanske 50% av det jag borde få. Kvaliteten på passen faller rätt markant då – inte minst när man pressar 1000 höjdmeter på varenda pass >80 km – samtidigt som frustrationen ökar och humöret och självförtroendet dalar i ungefär samma takt som energinivåerna.

Vecka 2 ökades träningen till 18 timmar (3,5 h simning, 9 h cykel och 5,5 h löpning). Vädret blev samtidigt sämre – regn, blåst och ca 15-19 grader. Borta var sommarvärmen. OW passen blev plötsligt långt mindre inspirerande. Höga vågor, dålig sikt och starka strömmar. Lyckades dessutom få ett gäng trådar från en brännmanet i ansiktet på ett simpass vilket väl inte direkt förhöjd träningsglädjen under det passet….

Viktigaste nyckelpasset blev onsdagens långa brickpass med 45 min löpning innan frukost och sedan efter frukost 4 timmars cykling (första 2 h på tänkt IM intensitet och sista 2 h på 87% av FTP), direkt följt av 12 x 1000m löpning med starttid 5:30. Hade väl en ambition om att springa i 4:35 fart, men eftersom det är attans kuperad terräng här ute på västkusten där jag befunnit mig dessa tre veckor och jag fortsatt hade problem med energiintaget, blev de sista 2 timmarnas cykling rätt kämpiga och benen var därefter när det var dags för löpningen. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Valde istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vila, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt.

På lördagen var det långdistans på programmet. 2,5 h löpning på eftermiddagen efter att ha cyklat 2 h distans på förmiddagen. Här fick jag glädjen av att känna att löpningen är min styrka. Trots kuperad terräng sprang jag 27 km och benen ondes pigga och fräscha hela vägen igenom. Kände mig egentligen inte tröttare när jag kom hem än när jag startade – grym känsla!

Problemet med illamåendet på cykeln kvarstod dock. Experimenterade med det mesta under de första två veckorna för att försöka hitta en hållbar lösning. Testade energidryck i två olika smaker (citrus och tropisk), fyra olika energibars, tre olika gels, prövade att tillsätta BCAA till energidrycken (funkade INTE ALLS – sänkte mitt blodsocker och gjorde mig ännu mer illamående), testade bikarbonat för att syraneutralisera (smakar vidrigt vilket INTE gjorde mig mindre illamående). Kom åtminstone fram till att BCAA och bikarbonat var fruktansvärt dåliga idéer, och att allt som smakar mint och citrus hjälpte på illamåendet, men var långt ifrån en hållbar lösning. I slutet av veckan var jag så frustrerad att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Att få hela IM sabbat pga bristande energiintag är liksom inte acceptabelt när man lagt in närmare 600 träningstimmar för att komma i form… Grrrr….

High5

Dagarna rullade trots allt på och vecka 3 avslutade hårdträningen med 19 timmars planerad träning – varav 10 h cykling. Onsdagens 5 h cykelpass kantades återigen av illamående och gick långt ifrån så bra som hoppats. Ägnade större delen av vilodagen på torsdagen åt att analysera och revidera min energiplan. Försökte plocka ut det som fungerat och det som inte fungerat och sätta ihop en ny plan som jag sedan testkörde på mitt sista långpass på fredagen – ett 4 h distanspass. Och ÄNTLIGEN fungerade ALLT som det skulle. Min medicinska hypotes som jag kommit fram till är att jag för det första är enormt känslig för lågt blodsocker och för det andra att jag, pga att jag normalt inte äter något raffinerat socker och stort sett inga snabba kolhydrater, sannolikt får ett enormt stort insulinpåslag och att mina celler dessutom är enormt insulinkänsliga. När man normalt äter väldigt lite socker så bildar cellerna mer insulinreceptorer för att lättare kunna ta upp de mindre mängder glukos man har i blodet. Det är till dels positivt eftersom det gör att jag får en enorm effekt av socker när jag äter det – dvs om jag lyckas få i mig det. Det negativa är att jag enormt snabbt får ett blodsockerfall efter att jag intagit socker eftersom cellerna tar upp det ultrasnabbt och tömmer blodbanan på socker. Fallande blodsocker –> Illamående –> mindre intag –> energiunderskott –> mer illamående. Dvs en ond cirkel som jag haft svårt att ta mig ur. Nyckeln för mig har jag nu insett är att när jag väl börjat äta socker måste jag se till att äta mindre mängder kontinuerligt. Dvs att käka en bar var 30:e minut fungerar INTE. Min reviderade energiplan innebär istället att jag måste inta en stor klunk sportdryck var 5:e minut, 1/6 bar var 10:e minut, stötta med en extra gel ca var 90:e minut (lite lurigt med gel. Får lätt magknip i ca 10 min och efter att jag tagit gel måste jag vara ännu mer observant på att få i mig energi kontinuerligt då det är så mycket socker i en enda gel att mitt insulin går genom taket), samt fri tillgång till smågodis att tugga på in i mellan och så vatten efter törst. Den här planen betyder att jag kommer ha ett enormt behov av att hålla koll på tiden under tävling, men att vara organiserad brukar vara min stora styrka så är det det som skall till så kommer jag lösa det. Enligt denna plan lyckades jag under fredagens pass få i mig >90% av tänkt tävlingsenergi (istället för de dryga 50% som jag snittat de senaste 3 veckorna). Kände mig urstark både fysiskt och mentalt hela vägen trots gräsligt väder med hällande regn och hård vind. Men trots ösregn och 10 m/s motvind hem så kändes det toppen! Så fantastiskt skönt att få kvitto på att det är energiintaget som skapat alla problem och inte att jag börjat bli helt övertränad eller något annat. Kände mig piggare när jag kom hem än när jag gick ut. GRYMT skönt att få avsluta med ett sista distanspass på cykeln som känns så bra!

Fick tyvärr skippa veckans sista löppass pga lätta känningar i senskidan runt senan till stortån i hålfoten. Hade problem där i höstas i samband med att jag också drog på mig en bristning i plantarsenan. Avskyr att inte genomföra planerade pass men samtidigt enormt korkat att riskera att dra upp en gammal skada som skulle kunna riskera IM när man lagt ner så enormt mycket träning för att nå hit där jag är idag. Får försöka lägga munkavel på den lilla djävulen på axeln som anklagar mig för att vara lat och komma med undanflykter… Oavsett vad så är det nu dags för formtoppning. Två veckor återstår tills jag står på startlinjen i Köpenhamn och får visa vad jag går för. Kan knappt vänta!!

far-from-what-i-once-was