Etikettarkiv: Competition

Race Report Ironman Copenhagen

Racereporten som jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Efter kraschen i Frankfurt sa läkare och sjukgymnaster att jag nog skulle bli bra – om jag bara accepterade att tävlingssäsongen var slut och att jag skulle behöva 10-12 veckors rehab innan jag kunde belasta axeln igen. Vilket jag såklart accepterade – om än inte lättvindigt eller med glädje. De första två veckorna efter olyckan kändes det enormt surt och tungt att jag inte skulle få slutföra en enda Ironman denna säsongen. Speciellt då planen var att få köra både Frankfurt och Köpenhamn med Kristoffer vid min sida (eller iaf någonstans långt fram på banan framför mig;)). Dessutom hade vi ju pratat om att vi efter säsongen 2018 skulle lägga ner Ironmandistansen ett par år för att satsa på halvironman istället. Tanken var ju att jag då skulle ha kört iaf 5 hela IM – och int futtiga tre. Dessutom var det tungt med tanke på att våren känts ganska sur. Jag hade varit nedtränad/övertränad, kompromissat allt för mycket för träningen och allmänt tappat fokus på vad som var mest viktigt – nämligen glädjen i träningen och att dela den med Kristoffer och övriga klubbkompisar. Men vad fanns det att göra? Jag satt ju där skadad och med en axel som jag inte kunde använda. Dock försvann inte tanken på Köpenhamns IM helt. Redan 10 dagar efter olyckan började jag fundera på om man kanske ev kunde köra benspark/enarmssimning 3800m. Maxtiden är ju trots allt på 2:20 h. Men mest var det en liten livlina för humöret och inte något jag trodde var realistiskt möjligt. Bestämde mig iaf för att söka bästa möjliga hjälp och hittade 2 sjukgymnaster med stort idrottsintresse (varav en tidigare elitsimmare) och utnyttjade sjukskrivningstiden till att rehabba, vila, rehabba och vila. Dock var råden en aning förvirrande. Pratade med 3 sjukgymnaster och 4-5 läkare som alla gav olika råd (fattar att det är jobbigt för patienter som inte är insatta!!). Någon sa att jag absolut inte fick lyfta något – en annan sa att jag kunde lyfta upp till horisontalläge. En sa att jag inte fick springa och cykla – en annan sa att det gick bra. Osv, osv. Bestämde mig för att köra mitt eget race men med 2 förhållningsregler. 1) När jag vaknade på morgonen skulle axeln kännas minst lika bra som dagen innan. Den fick aldrig bli sämre och 2) Korsande rörelser var förbjudna första 4 veckorna. Det var uppenbarligen en bra strategi för rehabben gick rekordsnabbt och ju mer jag använde armen desto bättre blev den. Exakt 4 veckor efter olyckan testade jag att simma 500m. Lite öm i axeln efter men dagen efter var den bättre än dagen innan och redan då simmade jag 2000m frisim obehindrat. När det var 9 dagar kvar till start i Köpenhamn gav båda mina sjukgymnaster mig tummen upp för att starta. Snacka om lycka! Enormt kort inställelsetid, suboptimal träning och ett helt annat mål än vad som först planerats. MEN jag fick chansen att stå på startlinjen med Kristoffer som planerat, förhoppningsvis gå i mål och att avsluta säsongen på MINA premisser.

Vi åkte ner till Köpenhamn på fredagen. Fick registrerat oss och checkat in cyklarna på lördagen. Söndag morgon var kall och det småregnade, men vattnet kändes behagligt och stämningen var som alltid på topp. Var lite i valet och kvalet om vilken startgrupp jag skulle stå i. I frankfurt hade jag simmat på strax under 1:12, men nu hade jag varit skadad och bara simmat 5-6 pass på  6 veckor och som mest 2200m med vila. Visste inte alls hur det skulle kännas. Samtidigt ville jag int fega och riskera att behöva simma om en massa. Kristoffer och jag bestämde till sist att jag ändå skulle satsa och ställa mig i startgruppen för 1:10-1:11h. Önskade Kristoffer lycka till och stod sedan och trampade i startfållan en god stund medan de snabbare simmarna kom iväg. Starten gick och jag kom iväg bra. Stressade inte utan försökte hitta ”min” plats i vattnet och köra i min egen rytm. På ett par ställen blev det lite trångt och några gånger hamnade jag bakom någon som inte kunde simma rakt för fem öre. Men på det stora hela fick jag ligga i mitt eget tempo och bara rulla på vilket var enormt skönt. Kände att jag gjorde min minst stressade och mest stabila IM simning hittills. Upp ur vattnet och kollade på klockan som visade omkring 1:11 h. Sjukt nöjd! Visade sig senare att jag simmat på 1:10:56. Drygt 1,5 min snabbare än på samma bana förra året och nytt personbästa – med en trasig ledkapsel och ett nyckelben i 3 bitar. Hur det ens var möjligt fattar jag fortfarande inte!

Tog det hyfsat lugnt i T1 och kom för en gångs skull ut på cykeln utan att ha en puls som rusade som en galen tjur i Pamplona. Simningen var en fysisk prövning för axeln, men ändå inte något som skrämt mig. Det värsta som kunnat hända där hade varit att jag fått ont och tvingats bli bogserad in till land. Det var nu det kändes som att det stora testet startade. Hur skulle det kännas att cykla i tävlingssammanhang efter kraschen i Frankfurt? Hur skulle formen vara när jag inte cyklat ett pass på >10 mil på 3 månader? Skulle axeln orka 18 mil i tempoposition? Gick ut ganska konservativt och försökte känna efter. Kroppen kändes ändå bra. Såg till att ha ett vettigt avstånd till de andra cyklisterna och lät de som ville passera. Stoppade i mig energi och vätska. Valde att ändå köra in och ta en flaska vatten i SAMTLIGA vätskedepåer – men med goda avstånd och skärpt uppmärksamhet. Tänkte att jag banen mig inte skulle komma hem rädd för att köra in och ta något i vätskedepåerna. Min tanke var att detta hade ju nu blivit en tävling utan chans att kvala så bättre att se till att känna sig trygg nu så man kan köra på vid framtida tävlingar. Kände mig ändå trygg och lugn på cykeln och hade inga stora mentala eller energimässigt dippar. På andra varvet tvingades jag köra genom 4 störtskurar och tilltagande vind vilket drog ner farten, men jag höll ändå en vettig snittfart på >30 km/h och en stabil snitteffekt. När jag närmade mig T2 kunde jag konstatera att axeln höll, benen var inte slut och jag hade kört min mest stabila och närvarande cykling någonsin på tävling. Riktigt stolt över mig själv! Cyklingen tog 5:55 h. Långsammare än förra årets 5:38, men vädret var tuffare, banan 2,5 km längre och jag hade som sagt inte cyklat ett långpass på 3 månader vilket knappast är optimalt.

T2 var ny för året och placerad nere i en parkeringskällare. Lite udda. Hade oroat mig lite för att köra nerför rampen i regnet men det gick bra. Fick på löpskorna och ut på löpbanan. Började direkt spana efter Kristoffer. Ville så gärna se honom och ville att han skulle få veta att jag hade tagit mig igenom såpass långt. Såg honom redan på första varvet och han såg lika stark ut som vanligt. Ropade till honom men han var lite inne i sin egen bubbla. Körde på i 5:30 fart och det kändes ok initialt. Dock började jag känna av det välbekanta illamåendet, vilket gjorde att jag (tyvärr) redan tidigt ratade gles och mer energifyllda alternativ till fördel för Coca cola och vatten. Rullade ändå på hyfsat fram till 18 km. Inga besvär med magen som sist. Strax innan 20 km kom Kristoffer ikapp mig. Så grymt härligt att få en puss och en klapp på axeln. Sedan ”dog” jag dock lite mentalt 5 km senare när jag insåg att Kristoffer gått i mål och jag hade 17 km kvar. Var riktigt energilåg och sliten. Hade ju inte heller sprungit ett pass över 10 km de senaste 2,5 månaderna och det kändes. De sista 2 varven på banan var tunga. Visste att jag skulle komma i mål men kunde bara inte mana på mig själv mer. Lite besviken över att jag lite ”kastade in handduken”, men samtidigt oerhört stolt över att jag tog mig igenom tävlingen trots alla motgångar och bristande uppladdning. Korsade mållinjen på 11:57 h. Helt ofattbart skön känsla att mötas av Kristoffer efter målgång! Däremot mådde jag pyton! Efter att ha suttit ner i 5 min fick jag släpa mig till sjukhustältet där de tog blodtryck som visade 85/50 i sittande – inte konstigt att jag mådde skit! De tog en blodgas också vilket visade att jag (motsatt vad jag trott) inte hade saltbrist. Så illamåendet jag känner är med andra ord orsakat av energi och vätskebrist vilket jag får ordna upp till nästa säsong. Blir till att träna löpning med gels i vinter!! För nästa gång skall jag banne mig inte tappa löpningen på slutet nu när jag fått ordning på simningen och cyklingen! Nåja, fick tiggt till mig lite dropp och en halvtimme senare mådde jag ganska prima igen. Dropp gör verkligen underverk!! Börjar fundera på om jag inte bara skall ta med mig egen droppåse och PVK nästa gång jag skall tävla så jag kan fixa det själv istället…

Känslan efter Ironman då? Till skillnad från de föregående två åren då jag inom 1-2 h efter målgång börjat längta efter nästa Ironman så var den spontana känslan denna gång ”aldrig mer”. Under tävlingen insåg jag hur mycket det senaste halvåret kostat mentalt. Det har varit några enormt tuffa månader där jag tränat >15 h/vecka med många tuffa och långa pass, samtidigt som jobbet varit slitigt. Målet var att försöka kvala till Hawaii, men jag hade för mycket fokus på målet och för lite på resan vilket endast resulterade i att jag kompromissat allt för mycket för att få till träningen för att verkligen  ”satsa” och se hur bra jag kunde bli. Men jag fick inte alls det kvitto jag förväntat. Istället blev jag bara mer och mer nedtränad, tröttare och tröttare, och förlorade till sist fokus på vart jag var på väg, vad som var viktigt och vilket pris som var värt att betala för det. Sedan kom DNF i Borås medeldistans. Jag sa farväl till min coach, stannade upp och reflekterade, insåg att jag var på fel spår – att Hawaii ju inte alls var så viktigt som jag inbillat mig, sadlade om och började träna med Kristoffer som coach. Hittade tillbaka till glädjen med triathlon, njöt av livet med rätt fokus igen och började återfå formen – bara för att sedan krascha i Frankfurt och åter få allt slaget i spillror. Lyckades sedan ändå mot alla odds komma tillbaka i rekordtid med en rehab som blev förkortad med 8 veckor och ta mig igenom en av de tuffaste långdistanstävlingar som finns. Allt som jag varit igenom sista halvåret föll på något sätt ner över mig efter målgång. Jag var lite besviken över att jag gav upp lite på sista halvan av löpningen, men samtidigt – vilket händer ganska sällan – lite stolt över mig själv för att jag lyckades ta mig runt och gå i mål, att jag ändå fattat så många ”rätt” beslut (både att bryta i Borås, byta coach, hitta rätt fokus och prioriteringar igen, smart rehab, lita på att jag kunde tävla trots en skadad axel och alla som sa att jag var galen, inte fegat, trott på mig själv osv) och att jag fick avsluta säsongen på MINA – och på de rätta – premisserna: med rätt fokus, av rätt anledning och tillsammans med den jag älskar mer än allt annat i universum.

Och lusten att tävla igen då? Det tog längre tid än någonsin tidigare, men efter typ 3 dagar började vi ändå spåna på nästa års säsong. Hade ju inte varit mig om jag bara gett upp och kastat in handduken… Nästa års säsong kommer dock bli mycket mer med fokus på att njuta och ha roligt – precis som det skall vara! Men återkommer om det i ett separat inlägg.

CF548F79-23F6-4587-8E24-05A6B4FB5506

Övertränad, DNFx2, crash, brutna ben och månaden då stort sett INGET gick min väg…

Ja, vad skall man säga.. Detta inlägget har tagit tid att skriva och den senaste månaden har väl inte varit någon triathlon succé från min sida sett direkt.. Har nog aldrig pendlat så mycket mellan hopp och förtvivlan heller. Medan 3 grymma klubbkompisar kvala till VM 70.3 i Jönköping och sambon seglade in över mållinjen i Frankfurt som andre svensk (enbart slagen av Patrik Nilsson bland svenskarna) på enastående 9:26, så lägrade sig molnen tyngre och tyngre över mitt huvud – även om jag envist plöjde på in i det sista..

Startade juni med att vara alldeles för nedtränad – snudd på övertränad skulle jag vilja säga. Halverade träningen veckan upp till Borås medeldistans med förhoppning om att ändå få till ett vettigt lopp som jag kunde vara nöjd med – om inte annat så mentalt inför IM Frankfurt 4 veckor senare. Kan inte säga att vare sig motivationen eller känslan var på topp inför start. Hade simmat för lite, men simningen kändes ändå ok, iaf med tanke på att det var absolut svinkallt i vattnet. Låg på en bra intensitet utan att det kändes för jobbigt. Upp ur vattnet på 34 min. T1 flöt på och kom upp på cykeln. Som flera av er vet så är Borås cykelbana sjukt kuperad (rena minialperna), med 1000 höjdmeter. Startar dessutom med en enormt brant backe ca 50 m efter start. Benen kändes skit och skräp från första tramptag. Är väl i ärlighetens namn inte heller en bana gjord för diskhjul, men kände att jag behövde testa att köra iaf ett race med hjulet innan Frankfurt. Försökte hålla humöret uppe, men i takt med att jag blev allt tröttare, orkade trycka allt färre watt och blev allt mer illamående så blev jag också allt mer less. Insåg att det var droppen på flera långa månader där jag blivit pussad lite för hårt, inte längre kunde hitta glädjen i det jag gjorde och var less på att ALLTID vara så nedtränad att jag inte anade var min kapacitet låg. Fattade därefter de bästa beslut jag sedan fattat på hela månaden och valde att bryta efter T2, åka hem och säga ett känslomässigt farväl till min coach, ställa planen på extremt lugn och spontan träning inför Frankfurt (”rädda det som räddas kan” plan) och ”anlita” Kristoffer som min nya coach. Det var trist att säga farväl till Magnus som coach, men det var ingen tvekan från min sida om att det var rätt beslut. Om glädjen till sporten försvinner är allt liksom förlorat och jag kände att det började kännas surt och att jag inte längre kunde se målet och den röda tråden i det hela.

Veckan innan Frankfurt började jag ändå känna mig smått förhoppningsfull. Kroppen kändes mycket bättre och framförallt var det ROLIGT igen. Vi flög ner till Tyskland på torsdagen innan tävling. Hade bokat ett lägenhetshotell så vi kunde fylla kök och kyl med bra och god mat stället för att bedöva jaga runt efter bra – och mindre bra – restauranger på stan. Sammanstrålade med övriga klubbkamrater som skulle tävla och supporta. Riktigt roligt att vara så många från 3CT på plats! Blir en helt annan känsla inför tävlingen. På fredagen provsimmade vi delar av banan. Lite bökigt att ta sig ut till sjön utanför stan, men som tur var hade Tommy och Magdalena bilat ner så vi knödde in oss 6 pers i bilen och drog iväg. Simningen kändes riktigt bra! Kände mig förhoppningsfull inför att få till en vettig simning på tävlingen. Största oron var vattentampen och om det skulle bli tävling utan våtdräkt. En vecka innan start låg tempen precis på gränsen (24,5 grader), sedan förr den till 21,1 på onsdagen, men på fredagen var den åter 23,7 eller nåt liknande.

Sist på eftermiddagen skulle vi ta en provrunda med cyklarna. Visade sig vara nästan helt hopplöst med tanke på trafiken. Är nog sista gången jag försöker genomföra ett cykelpass inne i en storstad. Ett par hundra meter innan vi var tillbaka på hotellet skulle vi byta fil och då var olyckan framme. Jag min klantskalle lyckades inte köra tillräckligt rakt över ett spårvagnsspår utan diskhjulet gled ner och fastnade i spåret. Ingen hög fart men drämde i svanskotan och rumpan rätt rejält. Framförallt var jag dock i upplösningstillstånd av oro för att cykeln var paj. Tur att Kristoffer höll huvudet kallt och prioriterade att få bort mig från vägen innan jag började kolla växlar och bromsar mitt på en fyrfilig väg (prioriteringar ni vet… ;)). En snäll tysk stannade och var enormt bekymrad för mig – jag var mest bekymrad för min cykel. Till sist fick jag vänligt förklarat att även om jag kanske inte såg ok ut så var jag akutläkare och hade hyfsat koll på min kroppsliga status – även om jag var upprörd. Linkade sedan tillbaka till hotellet för att göra status medan jag argsint förbannade mig själv och min klantighet i mindre vackra ordalag. Visade sig att cykeln klarat sig helskinnad. Jag ”slapp” med några riktgt rejäla blåmärken och skrapsår på rumpan och ett skrapsår på armbågen. Var lite osäker på om jag ens skulle kuna springa med en svanskota som kändes bara jag tog ett steg, men det fanns såklart inte på kartan att ens överväga att inte starta på söndagen – cykeln var ju hel och det var slutet på den diskussionen. Skulle såklart visa sig att jag kanske borde lyssnat på universum som – sett i backspegeln – försökte tala om för mig att detta INTE var ett race jag skulle köra. Men, men, universum måste ha VÄLDIGT dålig koll på vem jag är för min envishet kräver betydligt mer övertalning än så – vilket tyvärr också skulle visa sig komma..

IMG_0101

Lördagen kom och vi fick checkat in cyklarna. Simmade lite igen vilket kändes ok. Var fortfarande osäker på löpningen men kändes betydligt mycket bättre än gårdagen. Slappade resten av dagen på hotellet och satte väckarklockan på 03:30. Då var det buss ut till start, en oroliga 5 minuter då vi trodde att de sagt att det var våtdräktsförbud innan det visade sig att tempen var 24,1 och det den tyska speakern sagt var ”wetsuit legal”, fast det lät väldigt mycket som ”illegal”. På med våtdräkten och in i startfållan. Valde att trots allt bevara tron på mig själv och ställa mig i startfållan för 1:00-1:10 h då mitt mål innan tävling varit att simma på 1:07:xx. När jag kom i vattnet kändes det BRA. Kändes stabilt och lugnt. Fastnade ett par gånger bakom ett par simmare, men annars flöt det på och jag fick köra på den intensitet jag ville. Bojarna var på sina ställen dock lite svåra att se då solen låg rakt i ögonen. Som tur var en lättnavigerad bana så simmade inte helt galet fel iaf. Värvning på land efter ca 1500 m och ner på andra varvet. Efter ca 2500m började jag känna mig redo att komma upp ur vattnet, men kände mig inte trött utan kunde hålla intensiteten in i det sista.

Upp ur vattnet och min klocka stannade på 1:11:xx. Sett till uppladdning, att det var sötvatten och värvning på land så kände jag mig ruskigt nöjd med tat ändå simmat 1 min snabbare än i Köpenhamn förra året! Jobbig löpning uppför i sand till T2. Fick gå delvis då pulsklockan visade på 185.. Kändes inte helt optimalt. Fick gjort en snabb växling i T1, inte minst då jag beslutat mig för att skippa strumporna och ta på dem i T2. Upp på cykeln och iväg. detta var vad jag fasat för. hur skulle benen kännas? Fick trampat iväg och började stoppa i mig energi. Många tankar som snurrar i huvudet, men jo, benen kändes BRA. Kände att detta nog skulle gå vägen. Förtas 20 km av banan var väldigt lättcyklade på motorväg. Snittade 35 km/h trots konservativ snitteffekt på 130w. Efter ca 25 km börjar det gå uppför. Kändes segt, men fortfarande ok i benen. Började se fram emot andra halvan av banan som skall vara extremt lättåkt.

cropped-4_m-100770562-digital_highres-1752_033209-9013465.jpg

Körde in i vätskedepån efter 45 km och fattade det fatala beslutet att ta en bar då en ytterst vänlig medtävlande som uppenbarligen inte fick tag i det hen ville ha plötsligt tvärnitar framför mig. Alltså hur tänker man?? Jag hade inte en chans i världen att stanna utan brakade in i personens bakhjul (hann inte ens se om det var en tjej eller kille) och voltar i hög hastighet med cykeln. Föll nog från nästan 2m höjd i säkert >30 km/h och landade riktigt tungt på huvud och vänster axel, medan cykeln landade med ett brak ett par meter längre fram. Första frågan från funktionärerna var om jag kunde fortsätta. Där och då ville jag bara upp på cykeln igen, men sjukvårdarna från sjuktältet bredvid tvingade in mug för att sitta ner och bli undersökt. Jag var helt förstörd. Kunde inte för mitt liv sluta grina och tårarna bara rann i strida strömmar. Som jag hade kämpat för denna dagen, alla timmar och allt slit, all förväntan och drömmar. Och framförallt med tanke på att det till tider varit tungt och motigt. Jag hade verkligen gett ALLT jag kunnat för denna dagen. Och så sätter en mestävlandes idiotbeslut punkt för den innan den ens börjat. Sjukvadarna vägrade låta mig fortsätta. Istället satte de på mig nackkrage och så så fick jag åka blåljus till traumasjukhuset (fint studiebesök iaf – finns mycket vi kan lära där). Så snart de förstod att jag var akutläkare själv så fick jag VIP behandling. Bra dialog med en enastående traumaläkare, fick granska röntgenbilder dieket tillsammans med läkare och preliminärbesked om behandlingsalternativ och prognos, vilket jag var ENORMT tacksam för. Hade jag inte varit läkare hade de inte heller släppt iväg mig efter de ynka 40 min som det tog att undersöka mig, röntga mig, plåstra om, skriva ut journal, fixa röntgenbilder på CD och diverse annat (tysk effektivitet när det är som bäst), utan då hade jag nog blivit inlagd. Kontentan av det hela: med en AC-leds luxation grad II i vänster axel, ett nyckelben som var av på 2 ställen, sannolik mild hjärnskakning och en besvikelse så stor att den knappt gick att bära sattes jag i en taxi mot målet för att försöka få tag i min telefon och mina saker, samt lokalisera min cykel och alla klubbkamrater. 

IMG_0105

Sedan fick jag tyvärr uppleva den okända tyska ineffektiviteten när jag fick sitta i 7 h i 35 graders värme med bruten axel och hjärnskakning för att få mina grejer från T2. Förutom en funktionär som gjorde vad hon kunde för att göra det hyfsat bekvämt för mig i Athletes Garden så fanns det absolut INGEN assistans att få. Fick mer support av andra medtävlanden som brutit än från IM organisationen, vilket var något av en besvikelse. Ingen som kunde tala om för mig var min cykel tagit vägen eller när jag kunde få mina saker. Till sist fick jag tag på en av klubbkompisarna som supportade. Helt obeskrivligt skönt att få se ett välbekant ansikte! Efter 5 h kom också Kristoffer i mål och då brast det för mig igen. Var så skönt att inte känna sig helt ensam i världen längre. 

De första 48 h var liten av en plåga. Först sk´sjukhusbesök, sedan 7 h väntan i stekande sol, ytterligare 2 h för att få tag i mina saker och släpa dem med en arm 3 km till hotellet, försöka få av sig tighta kläder med en bruten axel, inte lyckas sova mer än max 1 h pga smärta och att tvingas ligga på rygg (skulle visa sig att det skulle ta 10 dagar innan jag vant mig vid att sova på rygg), dagen efter 8 h väntan på flygplatsen, ett försenat flyg och sedan hemma kl 2 på natten. Kan ha varit de längsta 48 h jag upplevt på mycket, mycket länge! Är bara enormt tacksam för att jag inte var iväg själv utan att Kristoffer var med. Vet sjutton inte hur jag skulle klarat det utan honom!

IMG_0106

2 dagar efter olyckan var jag på NÄL. Ny röntgen och dagen efter utlåtande från axelspecialisten som meddelade att prognosen var god som det såg ut då. Armen immobiliserad i en vecka och sedan försiktig mobilisering till smärtgränsen. Ny röntgen efter 2 veckor och om den såg bra ut fri mobilisering av armen. Dock ingen belastning av armen i 5-6 veckor. Surt var bara förnamnet! Dag 3 efter olyckan var dock dagen då jag bestämde mig för att det banne mig får försöka vara nog med tårar och självömkan. Dags att ta sig i kragen. Med ett expertutlåtande från minst 40 läkare både hemma och i Tyskland (där den helt enastående idrottande traumaläkaren förstod min desperation och drog mina röntgenbilder för diskussion på överläkarronden på ett av Frankfurts största trauma- och ortopediska sjukhus) visste jag ju iaf vad jag hade att förhålla mig till. Alla läkare var överens om att det är konservativ behandling som gäller, även för en högpresterande atlet. Skönt att veta att alla är överens om behandlingen och prognosen! Har jag tur så kanske jag är hel igen i slutet av september och kan börja simma och cykla ute igen då. Cyklarna installerades på trainern redan dagen efter hemkomst och skall man se något positivt i det så har det aldrig varit lättare att motivera sig till att sätta sig på en trainer – trots strålande solsken ute. Ilska och motivation är en bra drivkraft!

IMG_0113

Just nu – 2 veckor efter olyckan – har jag passerat stadiet med den största besvikelsen (både över tävlingen, att semestern blev förstörd, att missa Köpenhamns IM, att inte få vara med och segla hem vår nya fina segelbåt och allt annat), och den värsta ilskan har lagt sig. Nu är jag mest taggad för come-back! Nu blickar jag fram mot IM Sydafrika i april – som enligt sjukgymnasterna inte skall vara något problem om jag sköter min rehab. Det har varit en lång månad där mycket har hänt och många känslor varit uppe på tapeten. Det har varit en  månad som jag helst inte vill uppleva igen, men som jag hoppas att – sett i backspegeln – ändå kommer att upplevas som positiv då jag vägrar låta den passera utan att se till att det kommer något gott ur den. Kanske skulle jag ha lyssnat på universum som envist försökte tala om för mig att jag INTE skulle köra detta race. Synd bara att jag är mer envis än universums samlade krafter. Men, men, jag lever. Det kunde gått mycket, mycket värre – speciellt sett till kraften i crashen. Det positiva är att om jag någonsin tvivlade på hur viktigt detta var för mig så är det tvivlet borta! Nog för att jag är besviken över att säsongen är över, men rädslan och paniken över att inte veta om jag skulle förlora möjligheten att fortsätta dela denna sport/livsstil med Kristoffer, att förlora gemenskapen som sporten och klubbkompisarna ger mig och alla fantastiska upplevelser som triathlon medför var det som verkligen fick mig att bryta ihop. Nu är det bara att gå vidare. Försöka njuta av sommaren även om det finns saker som jag inte kan göra. Förhoppningsvis blir det lite sol, bad och segling iaf. Och förhoppningsvis är jag tillbaka i träning snart igen.

IMG_0126

Återigen vill jag bara säga TACK! Tack till Kristoffer som alltid finns där. Som inte bara står tur med alla tårar utan lyckas kan se dem som något positivt och få mig att skratta och känna att jag inte är ensam – att vi är ett team. Tack till min och Kristoffers underbara familj som alltid finns där, till alla vänner som visat sitt stöd och uppmuntan de sista två veckorna och som fått mig att känna mig enormt priviligerad som får ha så fantastiskt fina vänner! Tack till alla vänner i 3CT som inspirerar mig varenda dag, till alla kollegor här och i Tyskland som inom 2 h efter olyckan kastade sig över uppgiften med att bedöma mina skador och se till att jag fick den hjälp jag behövde, och slutligen tack till Giro som såg till att jag hade en hjälm som gjorde att min skalle och nacke klarade sig bra mycket bättre än man kunnat förvänta vid ett sånt högenergivåld.

 


 

 

 

Race Report Butlers Triathlon 2017

I lördags var det favorit i repris med Butlers triathlon – och därmed premiär för tävlingssäsongen på riktigt. Butlers Triathlon är ett lokalt triathlonlopp i Trollhättan som i år gick av stapeln för 17:e året i rad. En lagtävling där 5 man (herrlag, damlag eller mix) skall ta sig runt en krävande bana i omgivningarna kring Trollhättan. Man startar med 300 meter simning i bassäng, följt av 45 km cykel (inkl 10 km på grusvägar) och avslutningsvis 13 km löpning längs Kraftprovsbanan.

Förra året gjorde jag min premiär på denna tävling i ett mixlag som jag blev rekryterad till 5 dagar innan start pga sjukdom i ett av lagen. Hade en rolig premiär, men minimalt med förberedelse och inställelsetid som dock ändå slutade med en fin 3:e plats bland mixlagen. I år blev jag rekryterad långt tidigare till ett av klubbens damlag som kört tillsammans i flera år, då klubbkompisen Ulrika Wernståhl rehabbar efter en ryggoperation. Jag fick därför frågan – och inte minst äran – att få vara del av detta grymma tjejlag tillsammans med Magdalena Göransson, Eva-Lott Elefant, Veronica Andersson och Anneli Hilmersson.

Lördagen visade sig från sin bästa sida med strålande sol och högsommarvärme. Möjligen i varmaste laget – och inte mycket tid till acklimatisering med tanke på hur vädret annars varit det senaste..

Simningen kändes i alla fall bra. I år hade vi turen att få simma i en egen bana (och dessutom vid stegen närmast utgången), vilket självklart gav en fin fördel. Att simma 5 i samma bana räcker – att simma två lag med totalt 10 personer varav typ hälften simmar bröstsim borgar ju inte direkt för några världsrekord på 50m fritt direkt.. Med en simsträcka på ynka 300m var simmat snabbt avklarat. T1 gick också fort (efteråt visade det sig faktiskt att vårt lag hade den snabbaste tiden för sim + T1 av samtliga lag (dam, herr och mix), vilket ju var en trevlig bonus!

Ut på cyklingen som var det moment som oroat mig mest då de andra tjejerna är sådana sjukt gryms cyklister! Var rädd att sabba för laget. Men två vilodagar innan tävlingen gjorde gott och förutom en liten putt i den längsta backen så hängde jag på utan problem. Fort gick det också med en snittfart på omkring 32 km/h. Inte illa med tanke på att banan är rätt kuperad (ca 500 höjdmeter på 45 km) och 10 km på grus. Vi körde om hela 13 mixlag som startat en kvart före oss under cyklingen vilket var helt sjukt skoj! Och bara ett av dessa lag kom sedan förbi oss på löpningen. Själv drog jag inte särskilt mycket då tanken var att jag skulle vara fräsch till löpningen så jag orkade dra Anneli så mycket som möjligt. Eva-Lott lyckades också få lagets enda punktering stort sett helt perfekt med 800m till mål så hon kunde rulla in utan att vi behövde stanna för att fixa punkan – om fälgen klarade sig förtäljer inte historien, men vi kan ju vara glada för att hon inte körde med HED hjul eller andra svindyra fälgar. Då hade man nog varit liiite mindre benägen att rulla nästan en kilometer på fälgen.

thumb_IMG_0607_1024Efter en snabb T2 var det dags för den avslutande löpningen. Här kände jag mig iaf trygg och stabil. Anneli kopplade på sig på mig direkt och även om jag kände att jag fick dra ganska bra så kändes kroppen pigg och bra. För att kunna hålla ett lite högre tempo kopplade vi även på Magdalena som draghäst efter ca 6 km.

18700490_10155301261223077_1908235704141097959_o

18699551_10155301262238077_1522374769840200994_oGick väl inte på någon rekordtid på löpningen, men vi rullade ändå över mållinjen på tiden 2:50:26, vilket betydde en vinst i damklassen och ett nytt banrekord på damsidan med hela 35 sekunder! Sjukt roligt att få starta triathlonsäsongen på det sättet och en helt fantastisk dag i grymt sällskap! Sambons lag vann inte överraskande herrklassen, så vi var båda två nöjda och glada när vi avslutade dagen! Kvällens bankett var också lika trevlig som förra året så det är bara att återigen buga och tacka arrangörerna för ett riktigt fint arrangemang av en årlig tävling där ALLA har riktigt roligt och alla får vara med på sina premisser och får möjlighet att genomföra tävlingen på bästa sätt!

thumb_18699904_10154892656319440_7329958971351150494_n_1024thumb_IMG_0627_1024

 

 

 

Göteborgsvarvet för 4:e året i rad

Äntligen dags för årets första tävling! Visserligen inget prio A race (snarare ett C race) och inte det minsta utvilad – men ändå en chans att få testa formen efter många lååånga månaders hård träning. Skulle ljuga om jag inte sa att det varit tidvis motigt under vintern i år. Har periodvis känt mig så sjukt otillräcklig. Vill så mycket men känner inte alltid att jag når ända fram. Och så har det varit mycket funderingar omkring vad jag egentligen vill när jag inser att jag inte hinner med allt det jag skulle vilja göra. Inser att jag kommer att få prioritera om när denna säsongen är slut.. Men fram tills dess skall jag verkligen bara försöka njuta av att få testa mina gränser och se vad jag lyckats åstadkomma med de hundratals träningstimmar som jag pressat ur mig de senaste månaderna. Blir ju lite som att släppa ut en kalv på grönbete – gräset under fötterna, solen i anistet, lyckorus ända ut i tånaglarna och allt det där ni vet..

Åkte med mina föräldrar ner till Göteborg. Pappa springer alltid varvet (han har genomfört loppet de senaste 20 åren i rad och inte missat ett enda – sjukt imponerande!). Fick hämtat nummerlappen och tagit oss till startområdet. Hade i år äntligen lyckats avancera upp till de snabbare startgrupperna (grupp 5) vilket jag sett fram emot. Hoppades få lite draghjälp och framförallt slippa springa serpentiner som en hund på agilitytävling mellan andra löpare. Missförstå mig inte nu – jag tycker att ALLA som genomför är grymma och alla kör efter egna förutsättningar, men har man sprungit varvet så vet man att det lätt blir GANSKA trångt när typ 50 000 personer skall försöka samsas på gatorna.

På väg in mot start blev jag gripen av stämningen. Det är ju det HÄR som gör att man älskar att tävla! Atmosfären när tusentals förväntansfulla människor möts och står på startlinjen. Så himla grym känsla! Vad jag saknat det under alla vintermånader!

IMG_0004En halvtimme innan starten hade jag fått i mig lite lätt lunch, bytt skor och annat praktiskt. Sen upptäckte jag att min Spotify inte fungerade och blev lite smått stressad eftersom jag ville springa med musik. Försökte få ordning på det i en kvart utan att lyckas och fick sedan stressa iväg till start. Ställde mig på startlinjen stressad och ouppvärmd vilket inte kändes helt optimalt.

Lite trångt när startskottet gick och första 1-2 km. Insåg ganska snabbt att det var riktigt varmt och att det inte skulle gå att lägga ut i ett högre tempo än förra året då jag sprang omkring 4:35 fart första 10 km och sedan sänkte farten till 4:50 fart. Tänkte att jag istället fick försöka hålla mer jämn fart och försöka hålla det hela loppet och ev försöka öka på slutet. Första 5 km var RIKTIGT sega, men efter Älvsborgsbron där jag fått rulla ur benen lite och det blev flackare så kändes det faktiskt bättre. La mig i ett tempo omkring 4:35 -4:40 och det kändes behagligt – eller ja, så behagligt det nu kan kännas att ligga i ett tempo som är 40 sek snabbare/km än man normalt håller på långdistans samtidigt som det är typ 30 grader varmt och man bankar benen till köttfärs på stekhet asfalt – men iaf ”behagligt”. Kändes helt klart att man hade hjälp av att många låg i samma tempo som man själv gjorde. Både mentalt, men minst lika mycket för att det hela flöt på mycket bättre så man slapp sick-sacka så mycket som man fått göra tidigare år. Drog en gel mellan km 8-9 och lite vatten – som jag dock mest satte i halsen så det var ju ingen större succé.. Alltså, det är ju en fin balansgång det där med vätskeintag under loppet. Vill helst inte sänka farten, men att dricka ur en mugg samtidigt som man väjer för folk i ett tempo på 4:40/km är lite som att be om problem. Slutar alltid med att jag minimerar vätskeintaget på distanser upp till halvmaran, vilket egentligen inte känns som ett jätteproblem under själva loppet, men får mig att må ganska pyton efter målgång – men det kan jag leva med! Hellre det än att dränka sig själv och få håll under loppet bara för att jag inte förfinat tekniken med att dricka i samtidigt som jag kutar.

IMG_0003

Efter 15km kände jag ändå att det här nog skulle gå ok iaf. Upp på avenyn som var ett nöje att springa jämfört med tidigare år! Nu fanns det ju PLATS att röra sig på! Slapp känna mig som en liten fisk i en sardinburk där man är klämd från alla håll och kanter och inte kan bestämma tempot alls. Lite tungt i det svaga uppförslutet dock. På väg ner för Avenyn tänkte jag att jag skulle försöka öka tempot de sista 3-4 km. Upplevde att jag sprang snabbare men den förbaskade pulsklockan visade ju samma tid ändå! Måste dragit på mig någon förbannelse som gjorde att den vägrade visa annat än 4:43 fart… Lyckades iaf öka på upploppet och gick i mål på 1:38:24. Inte så snabbt som jag velat, men 2 min 17 sek snabbare än förra året trots 10 h träning måndag-torsdag och trots att vädergudarna bestämde sig för att kompensera för en svinkall vår genom att höja temperaturen med typ 15 grader från ingenstans. Ingen acklimatisering här inte!

IMG_0005Slutresultat blev således 1:38:24 vilket gav en 353:e plats bland 14 540 damer och en 195:e plats i min åldersgrupp (D17) av 6209 målgångar. Dessutom en total placering på 4205, vilket sett i ljuset av över 60 000 anmälda (vet i nuläget inte hur många som genomförde) inte är fy skam. Känns som en bra start på säsongen! Bör även ha kvalat upp ännu en startgrupp till nästa år, så skulle aldrig drömma om att inte anmäla mig…

Fil 2017-05-21 09 36 59

KM i tempo – vinst och en bra säsongsavslutning!

I tisdags var det dags för det årliga KM:et i tempocykling. 20,8 km längs med gamla 44:an mot Uddevalla. Vi var ett gäng glada och rätt taggade och tävlingssugna cyklister som mötte upp vid startområdet. Vädret var mulet, ca 19 grader och med måttlig vind. Rätt perfekta omständigheter för tävling med andra ord..

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta av min egen prestation. Kände mig lite taggad när vi rullade hemifrån och var osäker på om jag återhämtat mig helt efter IM för 2 veckor sedan. Men väl på startlinjen vaknade förstås den lille tävlingsdjävulen i mig… Motståndet var dock hårt så hoppades egentligen bara på en pallplats och en bättre tid än förra året.

Vi släpptes iväg med 1 minuts mellanrum.  När startskottet gick drog jag iväg. Höll nog närmare 300w första halvminuten (nästan 150% av FTP). Fick såklart snart tagga ner lite, men försökte hålla mig över tröskel så mycket som möjligt. Benen kändes bra. Första 10,4 km i lätt motvind fram till vändpunkten. Lite tungt strax omkring vändningen men sedan gick det lite mer utför vilket var skönt. Några av grabbarna vände tillbaka efter målgång och hejade på vilket gav mig lite extra energi till att trycka på de sista 500 metrarna.

Kom i mål glad och nöjd, men utan någon som helst uppfattning om hur jag placerat mig. När resultaten rullades upp visade det sig att jag rent faktiskt knipit första platsen! 🙂 Och till och med slagit förra årets banrekord för damerna med hela 1 sekund (jaja, ett banrekord är ju ändå ett banrekord – stort eller litet..) Det var dock riktigt, riktigt jämnt bland oss tjejer så det var inga stora marginaler jag vann med – men bra utveckling från förra året och riktigt trevligt avslut på säsongen! Pallen delades med grymma Eva-Lott på andra plats och Anneli på tredjeplatsen.

Grabbarna var riktigt grymma! Markus Nymark seglade in på förstaplatsen på tiden 29:27 – följt av Patric Johansson och Torbjörn Claesson.

img_3070

Race Report IM Copenhagen (english)

What an amazing weekend!! Not only did I finally get to start in my second IM, but I also got to follow 11 club mates from 3CT and 3 other friends at IM Kalmar the day before my own race and see just what an amazing group of friends and athletes I’m surrounded by every day! But lets start at the beginning…

Going into the race I had a very ambitious dream of finishing my second IM sub 11 hours (10:59:59 would have been great), which would mean an improvement of 2 h and 16 minutes from last year. I knew very well that the chances of actually reaching that goal was small – but possible if absolutely if everything worked out and fell into place (which of course in itself is quite rare). In the last three weeks I had really begun to doubt my abilities on the bike though, and I felt far from confident for the race.

I went down to Copenhagen on Friday. My parents were great and drove down this year as well. So very nice of them! Came to Copenhagen after lunch and then we went to registration site. I also had time to burn some money in the expo on more Ironman stuff (can you really get too much of that stuff anyway?? If so, I still have not reached that point). Then headed back to the place where we were staying. Checked the last things on my bike and went for a small training session on bike followed with a short run. The bike felt ok. On the run I felt my left foot, which has been bugging me a little in the last couple of weeks. Felt a little stressed but hoped that the foot would just hold up through the race.

Saturday I started with a short swim. Then I was basically glued to the computer all day to follow all my friends in Kalmar. It was really, really exciting – sat frantically and tried to do a live report on Facebook, trying to keep up with how everyone was doing. Got even more nervous and stressed out about my own race when I saw how great everyone was doing in Kalmar… I just have to highlight some of the achievements of the day.

Markus Nymark (recently qualified for the WC IM 70.3 in Tennessee next year) did an amazing race and finished in 9:03:29. Ended up in 7:th place in M35-39 and 17 in total! Insanely good! Turned out that it was enough for a ticket to Hawaii. The first club member that manages to do a double WC qualification in the same year – moreover, in just six weeks! So impressed by Markus and his ability! Talk about having high reference frames in the club ….

Kristoffer Jidetoft who has started training more now just last year after having dealt with injuries and not having done an IM since 2012 basically crushed his class M30-34 with over 260 starting athletes and finishes 9 at the time 9:22:48 . Was out of the water as No. 10, took four placements in T1 and came out on the bike as number 6! No doubt which one of us has the greater chance of getting a ticket to Hawaii next year ….

Erik Olsson also made a fantastic race in M35-39, finishing 15 with time 9:21:12. Got his long-awaited sub 9:30, which he certainly deserved! Awesome determination!

Eva-Lott Elefant did an incredibly good race and finished 10th in her class! Torbjörn Claesson debuting at the IM distance made an unbelievable race and finished as No. 14 in M45-49. What a debut! Nils Stenvold, Olov Olsson, Mikael Andersson and Sophia Kay also did incredibly well. My team mates are just outstanding athletes!

It was so much fun to follow the race in Kalmar that I almost could not tear myself away from the computer to pack my race bags and head to bike check-in. Unfortunately I had to check in very late on Saturday (at 17-18: 30), and when we reach the center of Copenhagen there was a Pride demonstration in the city and complete traffic chaos! Took almost 2 hours to get to the check-in. By then I was stressed out to say the least. Got checked in anyway, but it felt fast and sloppy. Had I not done the race last year I would definitely not have been satisfied with the preparation. I did at least felt pretty confident that I knew what I did. I knew the swim course and how the transition area looked and worked. Preferred to get home and get a good dinner and would rather get up early in the morning to check through everything one last time. Lucky for me who has done the race before since race briefing misinformed about the availability of race bags in the morning. Since T1 and T2 are located at different sites the red race bags for the run are transported from T1 to T2 after check-in. At the race briefing they said that you would have access to both bags the morning before the race, but because we didn’t have that last year, I did not rely on it but chose to ensure that all energy etc were in the bag already on Saturday. Lucky for me – otherwise I would have been standing there with a run bag without energy on the competition! The only advantage to be have been so stressed out the day before the race was that I was so tired that I fell sound asleep 21:30, which I do not usually do the night before the race. So despite an early morning I got some decent sleep.

The alarm clock rang at 3:55 am Sunday morning. Got my racing clothes on and put on the bib tattoos (Have been waiting for a race where I get to wear Bib tattoos since I started with the sport!) And 3CT tattoos on my arms. Prepared breakfast that I ate in the car on the way to the starting area (the advantage of having a driver ..). Arrived at the competition site at 5 am. Fog and drizzling rain in the air, but about 17 degrees so still pretty warm. Just as awful as it felt the day before, just as wonderful it was in the morning. The atmosphere in T1 a few hours before the start when it is still dark, the music is playing and a lot of excited athletes fixing the bikes and wishing each other good luck is unbeatable! I love to compete, love the sport and love everything that has to do with this life!! Had plenty of time to get ready, fix bottles and energy on the bike and check out the swim course, etc. Felt good. Decided not to have bike shoes on the bike after all. It is about 350-400 m long run from swim exit to bike mount and because of the rain during the night the ground was significantly wet. Had no desire to ride the entire route with the wet and muddy socks.

When the clock was approaching 6:30, I jumped in the wetsuit. A short swim warmup and then down to the start. The water temperature was officially 17 degrees in the morning, which is almost perfect swim temperature! New this year was that they had self-seeding in addition to rolling start at the swim. 4 athletes were released into the water every 6 seconds and you seeded yourself into starting groups with a 10-minute span. Last year I swam at 1:22. I knew that I should be faster this year, but the question was how much. Had a dream goal of 1:12:50 before the start. Seeded myself to start group 1: 10-1: 20. Got in the water at 07:21. Immediately felt that I seeded myself into the right group. Fortunately, the swim course in Copenhagen is really easy to navigate. You basically swim in a large rectangle-shaped path. It was lucky this time since there was pretty thick fog that made it impossible to see the next buoy until it was about 20 meters away. The swimming rolled on well. Felt strong. Stayed at a comfortable intensity and was allowed to keep my pace most of the time. Sometimes I was disturbed by swimmers who absolutely could not navigate for five cents. Not that I always navigate perfectly either, but I rarely swim across the supposed lap! Also got a really good kick in the stomach by a guy who had the worst leg kick after about 650 meters. Made me loose my breath briefly, but on the whole the swim felt ok. However; it’s so difficult to get a sense of time in the water when you do not have a clock. I completely lose track of time! Came out of the water and pulled the wetsuit down and paused the clock, had a time of about 1:13. Really satisfied. Official time after the race showed 1:12:46 – that is, four seconds faster than the dream goal and an improvement of 10 minutes from last year! Not bad! Was out of the water as number 22 in my class.

Made a quick change in T1. Due to the relatively long distance to the bike mount it is difficult to get the time down to 2 minutes, or near it, but came through T1 at 4:03, which still was 2 minutes faster than last year. Perfectly acceptable development even there! Got on my bike and set off. So very nice to ride with power meter so you know how much effort you put in! Overall, I must say that it is amazing with all the decisions you do not have to make when it comes to competition. A fixed energy plan, power meter and a solid plan from the start means that you can put all the focus on the actual racing instead. Began to get energy in directly on the bike. I know that energy intake is my big problem and was afraid to be behind from the start. After 5 km of cycling you get into central Copenhagen which means a 5 km stretch with a lot of 90-degree turns, a lot hanging on the brakes, no-passing zones and at times really poor road quality that pulls down the speed significantly. After 10 km you will head up on the road along the coast line and get approximately 30 km along the coast. Almost no wind and perfect temperature! Had to put in some extra watts at times to overtake competitors, but I made sure not to average above anticipated effort in total. Passed the first timing mat after 30 kilometers with an average speed of over 34 km / h. Great start! Managed to continue to keep a nice and steady pace. The legs felt fit and fresh – that’s how it should feel when you are rested, which I have not been since October last year!! Completely forgot the feeling.. 😉 After 40 km the route turned inland. After that waited 50 km of more rolling hills and a few steeper parts. The bike course is quite a technical. During the first 70 kilometers I was only overtaken by three girls – and only one in my class – but I overtook eight girls in return. Because of the rolling start it’s just impossible to know how you are doing and the likelihood that those who are better than you lies ahead already when you start cycling are significant as they are likely also to be faster swimmers. But at least I didn’t feel like a lost a lot during the bike. Road the first 100 kilometers in 3 hours flat and turned up the coast for the second lap. The energy intake worked all the way! None of the old familiar nausea which was really nice! After 150 kilometers I started to get a little tired – but I mean a little tired and not at all like last year! Felt a little as I did by 70 km last year … chose to hold back a bit the last not to be too tired for the run. Rolled into T2 after 5:38:39! A cut by 66 minutes (average speed, and that was over 5 km / h higher) than last year – and a full 7 minutes faster than my dream goal for the day! I had also climbed seven placements on the bike and got in to T2 as number 15 – which obviously I also didn’t see until after the race.

Jumped off the bike and ran into T2. The legs felt good. Got my running shoes on and made a quick pit stop to pee. Passed the timing mat that indicated the start of the run at 6:59 h flat. Had my dream goal for sub 11 within reach. Knew I could run marathon in 4 hours if I had a good day. Felt absolutely fantastic! Had an ambition to try to start out at 5:20 pace the first 2 laps (21 km). If I managed to do that and then ran third lap on an hour flat, I would have 10 minutes to spare for the last lap. The plan was fine up to 6 km. My legs felt good. No problems with my legs foot. Pushed a gel at 5km. At 6 km I got a stomachache. ”It’ll probably pass” I thought. It did not! Had to slow down to 5:45 pace. Then my stomach stayed pretty calm. Thought it would still provide an acceptable finish time so was not terribly upset right then and there. The stomach was out ok up to 15 km when I pressed my 3rd gel. Then I got a stomachache that hurt like crazy. Was forced to walk for a while. Growing nausea that only got worse. Between km 23-28, it felt like I had a knife in the stomach while I was so sick so it felt like the worst stomach flu. Was absolutely sure that I would throw up any second. Could not keep myself upright because of the stomach pain. At the same time, I got cramp in my right leg due to the lack of salt because I did not get anything down. I started feeling terribly bad and limped forward. Could barely put down the right foot in the ground. At 30 km I was veeery close to DNF. Still had 12 km left and barely knew how I would take me 100 meters ahead. Was also terribly disappointed to not get the strong finish I had waited so long for. But then I scolded myself a bit. Told myself that I could not give up now after having done an outstanding good swimming and bike! Coming home without a medal with a DNF after that start was just not acceptable. Had to dig really, really deep inside me to find the strength that was needed to proceed. This quote from my last blog post ”When my body’s tired my mind says, this is where winners are made. When my mind is tired my heart says, this is where champions are made” made me continue. Started running carefully and felt that the cramps in my leg actually seemed to have calmed down and the stomach remained reasonably acceptable as long as I didn’t try to eat or drink anything. The last 12 kilometers I ran all the way. It wasn’t fast because I was low on energy, but I don’t think I walked once. On the last stretch to the finish line I did a pathetic attempt for a sprint and passed the finish line at 11:34:33. I did not cry after my first IM, but this time I could not hold the tears back. Most of all, I felt pride and joy! I had cut exactly 1 hour and 42 minutes on my previous results! I had done an outstanding swimming and especially bike which was even better than I thought possible in the best of worlds. The run was not as planned, but I proved to myself that I have a mental strength that can take me far, and it’s a really good experience to take with me for my next season! You can always only hypothesize, but if my stomach had not bothered me, I think realistically that I would have finished in 11: 15-11: 20. Yes, I was a little disappointed with the run, but it was undoubtedly overshadowed by everything that went well during the day! Got my long-awaited proof of how much I developed in swimming and cycling in just one year, managed to keep a good energy intake on cycling and refused to give up at the end! I did feel horrible for the first hour after crossing the finish line, but after that I was already talking about next season and longing for a chance to give it another go! There is absolutely nothing in this world than can keep me from continuing with this sport!

Foto 2016-08-21 21 10 35

A big, big thank you to Magnus Johansson for amazing great coaching! Without his help I would never have managed to get so far in such a short time. Not only has he provided excellent coaching during the year – he has also been a great support along the way. The genuine concern he has for my development makes it even more fun to train! It has been such a rewarding year and I can’t wait to see what we can accomplish in the year that lies ahead.

Also, thanks to all the amazing friends in 3CT for your support and friendship – you are absolutely wonderful and I feel so privileged to have such awesome friends and sources of inspiration! Thank you for believing in me – it means so very much! Thanks to all my other friends and colleagues for their support! The interest you show for my training / competing and for my blog means the world to me and make it even more fun to do what I do. If I can be an inspiration for others it is half the fun of the sport!

And thanks Christopher! You know what you mean to me and to share my life and the sport with you makes my life absolutely perfect!

What then, is my plan going forward? Lets start by noting that the famous ”post-ironman blues” never hit me. Already one hour after the finish, I was ready for next season. I can hardly wait for next season and already have a preliminary long-term three-year plan in my head. Took the opportunity to stop by Lund on the way home to buy a used BMC cyclocross to be used for the winter season to increase cycling volume. From October, I am going to decrease my working hours to 80% to be able to increase training volume. Hopefully I can get over 600 hours of training in the coming year. Magnus and I will work hard to raise my shape considerably for next season. The biggest goal next year will be the European Championship in Frankfurt in July. The dream and the hope is to get as far in my training that I manage to get a ticket to Hawaii. In addition, there will be at least 4-5 other competitions including Göteborgsvarvet and Boras middle distance (would of course be stupid not to take advantage of the free starting place, I won there in years;)). Most likely it will also be an entry to either IM Copenhagen or Kalmar on the schedule – if things don’t work out in Frankfurt I’m going to make sure that I have a second chance to get it right! My additional plans – including plans for 2018 I keep to myself for now. But keep your eyes on the blog and it will most likely pop up sooner rather than later …;)

Race Report Ironman Köpenhamn

(English version will follow shortly)

Vilken helg det varit!! Inte nog med att jag äntligen fått köra min andra IM, men dessutom körde hela 11 klubbkamrater från 3CT och 3 andra vänner IM i Kalmar dagen innan och presterade så sjukt bra! Men vi tar det från början…

Hade ju satt mig ett rejält ambitiöst drömmål om sub 11 (typ 10:59:59) inför årets IM, vilket skulle betyda en tid på 2:16 bättre än i fjol. Visste att det fanns en mycket liten chans att det kunde gå om allt klaffade (vilket ju i sig är rätt sällsynt), men hade börjat tvivla rätt rejält på min cykelförmåga de sista 3 veckorna så kände mig långt ifrån självsäker inför tävlingen.

Åkte ner till Köpenhamn på fredagen. Mina föräldrar ställde upp och skjutsade ner och körde runt mig även i år. Så himla snällt av dem! Kom till Köpenhamn efter lunch och därefter åkte vi in till registreringen. Hann även med en sväng i expon för att bränna lite pengar på fler Ironman prylar (kan man få för mycket av sånt?? Jag har iaf inte nått det än i så fall). Sedan tillbaka till stället där vi övernattade där jag fick fixat det sista på cykeln och kört ett kort pass med 30 min cykling och 10 min löpning. Cyklingen kändes helt ok. På löpningen kände jag av min vänstra fot som åter krånglat lite det sista efter för mycket kuperad löpning. Lite småstressad men hoppades att foten skulle hålla genom tävlingen åtminstone.

 

Lördag startade jag med ett kort simpass. Sedan satt jag i princip klistrad framför datorn hela dagen för att följa alla som körde i Kalmar. Det var riktigt, riktigt spännande – satt frenetiskt och liverapporterade på klubbsidan på Facebook och försökte hänga med i hur alla låg till. Blev smått nervös och stressad över att se hur bra det gick för alla… Blir tvungen att lyfta fram några av prestationerna för dagen.

Markus Nymark (som nyligen kvalat till VM i IM 70.3 i Tennessee nästa år) kör på enastående 9:03:29. Slutar som nr 7 i M35-39 och nr 17 totalt! Helt vansinnigt bra! Visade sig också att det räckte till en biljett till Hawaii. Första i klubben som lyckas med DUBBELT VM kval i samma år – dessutom inom loppet av 6 veckor. Så grymt imponerad av Markus och hans förmåga! Snacka om att ha höga referensramar i klubben….

Kristoffer Jidetoft som dragit igång ordentlig träning igen nu senaste året efter att ha dragits med skador och inte kört en IM sedan 2012 går och i princip krossar sin klass M30-34 med över 260 startande och slutar som nr 9 på tiden 9:22:48. Var uppe ur vattnet som nr 10, plockade hela 4 placeringar i T1 och kom ut på cykeln som nr 6! Galet imponerande! Vet ju vem av oss två som garanterat får en biljett till Hawaii nästa år….

Erik Olsson gör ett fantastiskt lopp i M35-39 och slutar som nr 15 med tiden 9:21:12. Fick sin efterlängtade sub 9:30 som han verkligen förtjänat! Grymt målmedveten den grabben! Kan inte annat än se honom som ännu en förebild!

Eva-Lott Elefant som gör ett otroligt fint race och slutar 10:a i sin klass! Torbjörn Claesson debuterar på IM distansen. Han gör en helt ofattbart bra cykling på 4:53:29 och plockar därmed hela 262 placeringar på cyklingen, vilket är en prestation utan dess like! Inne från cyklingen som nr 22 och håller sig sedan stabilt under hela löpningen och går i mål som nr 14 i M45-49. Ingen dålig debut!! Även Nils Stenvold, Olov Olsson, Mikael Andersson och Sofia Kay gör otroligt bra ifrån sig. Snacka om grym klubb man tillhör!

Var så himla roligt att sitta och följa dem alla i Kalmar och kunde nästan inte slita mig från datorn för att packa mina race bags och lasta cykeln för incheckning. Tyvärr hade jag incheckning väldigt sent på lördagen (kl 17-18:30) och när vi når centrala Köpenhamn visar det sig att det är en Pride demonstration inne i stan och fullständigt trafikkaos! Tog nästan 2 timmar att ta sig till incheckningen. Var SMÅTT stressad för att säga det milt. Fick iaf checkat in, men det kändes snabbt och hafsigt. Hade jag inte kört loppet året innan hade jag definitivt inte varit nöjd med den förberedelsen. Det var jag visserligen inte nu heller, men kände mig åtminstone hyfsat trygg i att jag visste vad jag gjorde, att jag visste hur simbanan såg ut och hur växlingsområdet såg ut och fungerade. Satsade hellre på att komma hem och få en ordentlig kvällsmat och hellre komma riktigt tidigt på morgonen för att kolla igenom allt en sista gång. Tur för mig som varit med förut också eftersom race briefingen felinformerade om tillgången till race bags på morgonen. Eftersom T1 och T2 ligger på olika ställen körs alla röda race bags för löpningen från T1 till T2 efter inchekningen. Vid race briefingen sa de att man skulle ha tillgång till båda påsar på morgonen innan loppet, men eftersom vi inte hade det förra året vågade jag inte lita på det utan valde att se till så att all energi etc fanns i påsen redan på lördagen vid inchekning. Tur för mig det – annars hade jag stått där med en löppåse utan energi på tävlingen! Fick iaf varvet ner till slut. Enda fördelen med att vara överstressad var att jag var så himla trött att jag somnade som en sten kl 21:30 vilket jag inte brukar göra kvällen innan tävling. Fick således trots en tidig morgon rätt vettig sömn.

Väckarklockan ringde 03:55 på söndagmorgonen. Fick på mig tävlingskläder och fick satt på bib tatueringar (så grymt! har längtat efter att få ha det sedan jag startade med sporten!) och 3CT tatuering på armarna. Fixade iordning frukost som jag åt i bilen på väg till startområdet (fördelen med att ha en chaufför..). Anlände till tävlingsområdet vid 5. Dimma och småregn i luften, men omkring 17 grader så ändå hyfsat varmt. Lika gräsligt som det kändes dagen innan, lika underbart var det på morgonen. Stämningen på området ett par timmar innan start när det fortfarande är mörkt, musiken spelar och en massa förväntansfulla atleter fixar med cyklar och önskar varandra lycka till är helt oslagbar!

Älskar att tävla, älskar sporten och älskar allt som har med detta livet att göra!! Hade god tid att göra mig redo, fixa flaskor och energi på cykeln och kolla in simbana etc. Kändes bra. Bestämde mig för att inte ha cykelskorna på cykeln trots allt. Det är en ca 350-400 m lång löpsträck från simupgången till cykelstart och pga regnet under natten var det rejält blött. Hade inte lust att cykla hela sträckan med genomblöta och leriga strumpor.

När klockan närmade sig 6:30 hoppade jag i våtdräkten. En kort simuppvärmning och sedan ner mot start. Vattentemperaturen var officiellt 17 grader vid start, dvs närmast perfekt simtemperatur! Nytt för i år var att de körde självseedning med rullande start vid simningen. 4 atleter släpptes iväg med 6 sekunders mellanrum och man seedade sig i startgrupper med 10 minuters spann. Förra året simmade jag på 1:22. Visste att jag borde vara snabbare i år, men frågan var hur mycket. Hade satt mig ett drömmål på 1:12:50 innan start. Seedade mig därför till startgrupp 1:10-1:20. Kom i vattnet kl 07:21. Rullade på bra. Kände att jag seedat mig rätt. Som tur är är simbanan i Köpenhamn enormt lättnavigerad. Man simmar hamnbassäng i en stor rektangelformad bana. Det var ämna tur denna gången för lagom till start var det tjock dimma som gjorde att man inte såg nästa boj förrän den var ca 20 m bort. Simningen rullade på bra. Kände mig stark. Låg i en behaglig intensitet och fick rulla på i mitt tempo det mesta av tiden. Ibland blev man störd av någon simmare som absolut inte kunde navigera för fem öre. Inte för att jag alltid navigerar perfekt jag heller, men jag simmar iaf sällan tvärs över tänkt simbana! Fick dessutom en riktigt go spark i magen av en kille som hade världens benspark efter ca 650 m så jag tappade luften kortvarigt, men på det stora hela kändes simningen ok. Dock enormt svårt att få en tidsuppfattning i vattnet när man inte har någon klocka. Jag tappar helt tidsperspektivet! Kom upp ur vattnet och rev av våtdräkten och stannade klockan, hade då en registrering på ca 1:13 blankt. Kände mig sjukt nöjd. Officiell tid visade sedan 1:12:46 på plats 22 i min klass – dvs 4 sekunder snabbare än drömmålet och en förbättring med 10 minuter från förra året! Inte illa!

Gjorde ett snabbt byte i T1. Pga den relativt långa löpsträckan till cykelstart är det svårt att få ner tiden till 2 minuter eller i närheten av det, men kom igenom T1 på 4:03, vilket ändå var 2 minuter snabbare än förra året. Helt acceptabel utveckling även där! Upp på cykeln och iväg. Så himla skönt att cykla med effektmätare så man vet hur hårt man kör! Över lag måste jag säg att det är himla skönt med alla beslut man slipper fatta när det kommer till tävling. En fast energiplan, effektmätare och en fast plan från start gör att man kan lägga allt fokus på själva tävlandet istället. Började stoppa i mig energi direkt på cykeln. Vet att energiintaget är mitt stora problem och var rädd att ligga back från start. Efter 5 km cykling kommer man in i centrala Köpenhamn vilket betyder 5 km körning med en massa 90-graders svängar, mycket hängande på bromsarna, no-passing zoner och bitvis riktigt kass asfalt som hämmar farten. Efter 10 km kommer man upp på strandvägen och får köra ca 30 km längs kusten. Nästan ingen vind och perfekt cykeltemperatur. Rullade på bra. Fick höja effekten bitvis för omkörningar men snittade inte över planerad intensitet totalt sett. Passerade första tidmattan stare efter 30 km och hade då snittat över 34 km/h. Grym start! Lyckades fortsätta hålla ett riktgt fint och stabilt tempo. Benen kändes pigga och fräscha – det är ju så här benen skall kännas när man är utvilad vilket jag inte varit sedan oktober förra året typ.. Hade helt glömt hur det känns! Efter 40 km vänder man inåt land. Sedan väntar 50 km i mer kuperad terräng och många skarpa svängar. Ganska teknisk bana i Köpenhamn.

589522_605_0_0_0_0_0_4

Under de första 70 kilometrarna blir jag bara omkörd av 3 tjejer – varav endast en i min klass – men plockar till gengäld 8 tjejer. Pga rullande start vet man ju inte hur man ligger till och sannolikheten för att de som är bättre än en själv ligger framför redan när man börjar cyklingen är stor då de sannolikt även simmat snabbare. Kände iaf inte att jag tappade en massa på cyklingen. Körde de första 100 kilometrarna på 3 h blankt och vände upp längs kusten för sista varvet. Energiintaget fungerade hela vägen. Inget av det gamla bekanta illamåendet vilket var riktigt skönt! Efter 150 kilometer började jag bli lite trött – men då menar jag lite trött och inte alls som förra året! Kände mig väl lite som jag gjorde efter typ 70 km förra året… Valde att hålla igen lite det sista för att inte vara för trött inför löpningen. Rullade in till T2 efter 5:38:39! En kapning med 66 minuter (och snittfart som var över 5 km/h högre) än förra året – och hela 7 minuter snabbare än mitt drömmål för dagen! Hade dessutom klättrat 7 placeringar till 15:e plats – vilket jag såklart först såg efter målgång.

ironman

Hoppade av cykeln och sprang in i T2. Benen kändes bra. På med löpskorna och sedan ett snabbt toabesök och ut på löpningen efter 6:59 blankt. Hade drömmålet om sub 11 inom räckhåll. Visste att jag kunde springa maran på 4 timmar om ja hade en bra dag. Kändes helt fantastiskt! Hade en ambition om att försöka lägga ut i 5:20 fart de första 2 varven (21 km). Gjorde jag det och sedan sprang 3:e varvet på timmen blankt skulle jag ha 10 minuter till godo för sista varvet. Planen höll fint fram till 6 km. Benen kändes bra. Foten höll. Tryckte en gel vid 5 km. Vid 6 km fick jag magknip. ”ja, ja, det går nog över tänkte jag”. Det gjorde det inte! Fick sänka farten till 5:45 tempo. Då höll magen sig lugn. Tänkte att det ändå skulle ge en acceptabel sluttid så var inte jättebesviken. Magen höll sig ok fram till 15 km när jag tryckte min 3:e gel. Då fick jag magknip som gjorde ont som attan. Tvingades gå en stund och sedan småspringa igen. Växande illamående som bara blev värre. Mellan km 23-28 kändes det som att jag hade en kniv i magen och samtidigt var jag så illamående så det kändes som den värsta magsjuka. Var helt säker på att jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Kunde inte hålla mig upprätt pga magsmärtorna. Samtidigt fick jag kramp i höger ben pga saltbristen eftersom jag inte fick i mig något. Mådde fruktansvärt dåligt och haltade fram dubbelvikt ett tag. Kunde knappt sätta ner höger fot i marken. Övervägde starkt om jag skulle be en funktionär leta reda på en läkare. Tror jag såg rätt risig ut också för det var minst 3 löpare som stannade till för att höra om jag var ok. Vid 30 km var jag vääääldigt nära att bryta. Hade fortfarande 12 kilometer kvar och visste knappt hur jag skulle ta mig 100 meter fram. Var också rätt besviken över att inte få avsluta starkt. Men sedan skällde jag lite på mig själv. Sa till mig själv att jag för sjutton inte kunde ge upp nu efter att ha gjort en så enastående bra simning och cykling! Att komma hem utan medalj med en DNF efter den starten var bara inte acceptabel. Fick gräva riktigt, riktigt djupt inom mig för att hitta styrkan som skulle till för att komma vidare. Citatet från mitt senaste blogginlägg ”When my body gets tired my mind says, this is where winner are made. When my mind is tired my heart says, this is where champions are made” fick mig att fortsätta. Började springa försiktigt och kände att krampen i benet faktiskt verkade ha lugnat sig och att magen höll sig någorlunda acceptabel så länge som jag inte försökte få i mig något. De sista 12 kilometrarna sprang jag hela vägen. Det gick inte fort för jag var låg på energi, men jag gick banne mig inte en enda gång. In på upploppet och en patetisk spurt till mållinjen som passerades på 11:34:33. Jag grät inte efter min första IM, men denna gången kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Mest av allt av stolthet och glädje! Jag hade kapat exakt 1 timme och 42 minuter på mitt tidigare resultat! Jag hade gjort en enastående simning och framförallt cykling som till och med var bättre än vad jag trodde var möjligt i de bästa av världar. Löpningen blev inte som planerat, men jag bevisade för mig själv att jag har en mental styrka som kan ta mig långt, och det är en riktigt bra erfarenhet att ta med sig framöver! Tappade tyvärr en del placeringar på löpningen och slutade som nr 24. Hjälper ju egentligen inte att hypotisera i efterhand, men om magen inte krånglat tror jag realistiskt att jag kommit in på 11:15-11:20, vilket skulle gett mig en 13-14:e plats. Lite besviken över löpningen, men det överskuggas utan tvekan av allt som gick bra under dagen! Fick mitt efterlängtade kvitto på hur mycket jag utvecklats i simning och cykling på bara ett år, lyckades hålla ett bra energiintag på cyklingen och vägrade ge mig på slutet!

Foto 2016-08-21 21 10 35

En stort, stort tack till Magnus Johansson för fantastisk coaching! Utan hans hjälp hade jag aldrig lyckats ta mig så långt på så kort tid. Han har inte bara gett grym coaching under året – han har också varit ett fantastiskt stöd på vägen. Det genuina intresse han har för ens utveckling gör det ännu roligare att träna! Det har varit ett enormt lärorikt och givande år och jag ser grymt mycket fram emot att se vad vi gemensamt kan åstadkomma under nästa år.

Tack till alla fantastiska vänner 3CT för ert stöd och vänskap  – ni är helt underbara och jag känner mig så priviligerad att ha sådana grymma vänner och förebilder! Tack för att ni tror på mig – det betyder så oändligt mycket! Tack till alla vänner och kollegor för allt stöd och uppbackning! Det intresse ni visar för min träning/tävlande och för min blogg förgyller min värld och gör det ännu roligare att göra det jag gör. Om jag kan vara en inspirationskälla för andra är det halva glädjen med sporten!

Och tack Kristoffer! Du vet vad du betyder för mig och att få dela mitt liv och sporten med dig gör mitt liv helt perfekt!

Vad är då planerna framöver? Kan börja med att konstatera att den berömda ”post-ironman blues” aldrig drabbat mig. Redan en timme efter målgång var jag taggad och redo för nästa säsong. Kan knappt vänta på att få gå igång igen och har redan en preliminär långsiktig treårsplan i huvudet. Passade på att svänga förbi Lund på vägen hem för att köpa en begagnad BMC cyclocross som skall användas för vintersäsongen för att öka cykelvolymen. Från och med oktober går jag ner i arbetstid (genom att ta kompledigt en dag i vecka till att börja med) för att kunna öka träningsvolymen. Hoppas på att komma över 600 träningstimmar det kommande året. Jag och Magnus kommer jobba stenhårt för att höja min form rejält inför nästa säsong. Det största målet nästa år blir EM i Frankfurt i juli. Drömmen och förhoppningen är att komma så långt i min träning att jag lyckas ta en biljett till Hawaii. Därutöver blir det åtminstone 4-5 andra tävlingar inkl Göteborgsvarvet och Borås medeldistans (vore ju korkat att inte utnyttja den fria startplats jag vann där i år ;)). Sannolikt blir det väl även en anmälan till antingen IM i Köpenhamn eller Kalmar – ifall det nu skiter sig i Frankfurt. Utöver det – inkl planerna för 2018 håller jag för mig själv så länge. Men håll ögonen på bloggen så dyker det nog upp så småningom…

Final countdown…

Nästan ett års väntan lider äntligen mot sitt slut och på söndag får jag för andra gången ställa mig på startlinjen för en Ironmantävling. Känns så grymt bra att vara tillbaka och återigen få insupa den fantastiska atmosfär som råder vid en Ironman tävling. Blir också lite extra varm i hjärtat när jag får lov att tävla i Danmark….

Foto 2016-08-19 14 45 18

Samtidigt som tävlingsnerverna börjar göra sig påminda, infinner sig samtidigt också ett inre lugn. Vetskapen om att jag gjort precis ALLT jag kunnat för att utvecklas på bästa sätt sedan min Ironman debut här i Köpenhamn för precis ett år sedan. Tron på min kapacitet har gått upp och ner under året. Däremot har jag inte för en enda sekund tvekat över om  om det varit värt allt slit och disciplin. Alla kalla och blöta cykelpass, alla tunga intervallpass och tidiga mörka vinterdagar då man begett sig till simhallen i ottan. Detta är utan minsta tvekan det absolut roligaste jag sysslat med i hela mitt liv – och all tid, slit, svett och ibland tårar har  bara förstärkt min kärlek till sporten och spätt på min dröm om att få möjlighet att ta det till en helt annan ambitionsnivå framöver!

 

När jag summerar träningen för året  som gått ser jag att jag fått ihop ca 550 timmars träning (140 h simning, 250 h cykling, 120 h löpning och 40 h styrketräning). Inte dåligt med tanke på att man även har ett fulltidsjobb att sköta.. Det är tur att man har förstående familj, vänner och kollegor. Inte sällan har jag fått lov att flexa ut tidigare från jobbet eller fått byta jourpass för att få till träning och tävling och familj och vänner har fått stå ut med att träning prioriterats enormt högt. Tack till alla ni som gör det möjligt för mig att följa min dröm och passion! Och tack för det intresse ni visar! Att få vara en inspiration för andra är en stor del av min dröm.

Nu är cykeln är preppad, race bags packade, dubbel- och trippelkollade, tävlingskläderna framlagda. Ett kort cykel-löppass är avklarat. Kroppen känns pigg och utvilad. I morgon blir det ett mycket kort simpass och sedan bär det av till incheckning. Söndag morgon möter jag soluppgången på Amager tillsammans med över 3000 triathleter för att se vad årets träning gett för resultat. Vet att jag har gjort enorma framsteg tack vare Magnus och MJ coaching. Det har varit enormt roligt, givande och lärorikt att ha en coach som Magnus, för att inte tala om hur skönt det är att ha någon som är så kunnig som fattar alla beslut så man slipper göra det själv, att ha någon att stå till svars för för varje träningspass så man slipper ”dåliga ursäkter” och att ha någon som peppar när det inte går som man vill. Jag ser fram emot att fortsätta min utveckling och vårt samarbete under det kommande året – oavsett hur det går på söndag.

I morgon kommer jag sitta klistrad framför datorn det mesta av dagen för att följa alla vänner som kör Kalmar IM. Det enda som återstår för egen del är att bevara mentalt fokus och styrka, följa min plan, ha roligt, och njuta av resan från start till mål! Endast tiden får utvisa om det jag investerat räcker för att jag skall nå de enormt ambitiösa målsättningar jag satt mig…. Oavsett vad så hörs vi igen på andra sidan mållinjen!

 

Dags för formtoppning!

Mina sista tre veckors hårdkörning inför IM Köpenhamn är nu avslutade. Lyckades pressa in 51 timmars träning på 21 dagar fördelat på ca 10 simning , 27 h cykel och 14 h löpning. Vet inte om jag lyckats optimera formen för att kunna nå det ambitiösa mål jag siktar mot, men har iaf gjort vad jag kunnat. Även om jag i princip varit konstant nedtränad sedan oktober nu, så är jag just nu utan tvekan mer nedtränad än jag någonsin varit tidigare. Det fysiska och mental överskottet är icke-existerande, är konstant hungrig (även om jag äter stort sett hela tiden), fryser så snart jag sitter stilla och är trött i princip från att jag vaknar på morgonen. Det har väl gått lite upp och ner med träningen under dessa tre veckor, men kroppen har iaf hållit ihop vilket jag är ytterst tacksam för.

Foto 2016-07-22 21 08 36

Startade vecka 1 med 16 timmars träning. Strålande sol och minst 25 grader varenda dag gjorde att det visserligen var varmt som sjutton att träna, men annars rent njutbart. Framförallt OW simning är ju underbart när havet är stilla, sikten bra och vattnet behagligt varmt. Träningen rullade egentligen på rätt bra första veckan. Mitt stora problem var det återkommande illamåendet jag drabbas av när jag tvingas sätta i mig en massa socker på cykeldistanspassen, vilket bidrar till att jag inte fick i nog mer än kanske 50% av det jag borde få. Kvaliteten på passen faller rätt markant då – inte minst när man pressar 1000 höjdmeter på varenda pass >80 km – samtidigt som frustrationen ökar och humöret och självförtroendet dalar i ungefär samma takt som energinivåerna.

Vecka 2 ökades träningen till 18 timmar (3,5 h simning, 9 h cykel och 5,5 h löpning). Vädret blev samtidigt sämre – regn, blåst och ca 15-19 grader. Borta var sommarvärmen. OW passen blev plötsligt långt mindre inspirerande. Höga vågor, dålig sikt och starka strömmar. Lyckades dessutom få ett gäng trådar från en brännmanet i ansiktet på ett simpass vilket väl inte direkt förhöjd träningsglädjen under det passet….

Viktigaste nyckelpasset blev onsdagens långa brickpass med 45 min löpning innan frukost och sedan efter frukost 4 timmars cykling (första 2 h på tänkt IM intensitet och sista 2 h på 87% av FTP), direkt följt av 12 x 1000m löpning med starttid 5:30. Hade väl en ambition om att springa i 4:35 fart, men eftersom det är attans kuperad terräng här ute på västkusten där jag befunnit mig dessa tre veckor och jag fortsatt hade problem med energiintaget, blev de sista 2 timmarnas cykling rätt kämpiga och benen var därefter när det var dags för löpningen. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Valde istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vila, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt.

På lördagen var det långdistans på programmet. 2,5 h löpning på eftermiddagen efter att ha cyklat 2 h distans på förmiddagen. Här fick jag glädjen av att känna att löpningen är min styrka. Trots kuperad terräng sprang jag 27 km och benen ondes pigga och fräscha hela vägen igenom. Kände mig egentligen inte tröttare när jag kom hem än när jag startade – grym känsla!

Problemet med illamåendet på cykeln kvarstod dock. Experimenterade med det mesta under de första två veckorna för att försöka hitta en hållbar lösning. Testade energidryck i två olika smaker (citrus och tropisk), fyra olika energibars, tre olika gels, prövade att tillsätta BCAA till energidrycken (funkade INTE ALLS – sänkte mitt blodsocker och gjorde mig ännu mer illamående), testade bikarbonat för att syraneutralisera (smakar vidrigt vilket INTE gjorde mig mindre illamående). Kom åtminstone fram till att BCAA och bikarbonat var fruktansvärt dåliga idéer, och att allt som smakar mint och citrus hjälpte på illamåendet, men var långt ifrån en hållbar lösning. I slutet av veckan var jag så frustrerad att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Att få hela IM sabbat pga bristande energiintag är liksom inte acceptabelt när man lagt in närmare 600 träningstimmar för att komma i form… Grrrr….

High5

Dagarna rullade trots allt på och vecka 3 avslutade hårdträningen med 19 timmars planerad träning – varav 10 h cykling. Onsdagens 5 h cykelpass kantades återigen av illamående och gick långt ifrån så bra som hoppats. Ägnade större delen av vilodagen på torsdagen åt att analysera och revidera min energiplan. Försökte plocka ut det som fungerat och det som inte fungerat och sätta ihop en ny plan som jag sedan testkörde på mitt sista långpass på fredagen – ett 4 h distanspass. Och ÄNTLIGEN fungerade ALLT som det skulle. Min medicinska hypotes som jag kommit fram till är att jag för det första är enormt känslig för lågt blodsocker och för det andra att jag, pga att jag normalt inte äter något raffinerat socker och stort sett inga snabba kolhydrater, sannolikt får ett enormt stort insulinpåslag och att mina celler dessutom är enormt insulinkänsliga. När man normalt äter väldigt lite socker så bildar cellerna mer insulinreceptorer för att lättare kunna ta upp de mindre mängder glukos man har i blodet. Det är till dels positivt eftersom det gör att jag får en enorm effekt av socker när jag äter det – dvs om jag lyckas få i mig det. Det negativa är att jag enormt snabbt får ett blodsockerfall efter att jag intagit socker eftersom cellerna tar upp det ultrasnabbt och tömmer blodbanan på socker. Fallande blodsocker –> Illamående –> mindre intag –> energiunderskott –> mer illamående. Dvs en ond cirkel som jag haft svårt att ta mig ur. Nyckeln för mig har jag nu insett är att när jag väl börjat äta socker måste jag se till att äta mindre mängder kontinuerligt. Dvs att käka en bar var 30:e minut fungerar INTE. Min reviderade energiplan innebär istället att jag måste inta en stor klunk sportdryck var 5:e minut, 1/6 bar var 10:e minut, stötta med en extra gel ca var 90:e minut (lite lurigt med gel. Får lätt magknip i ca 10 min och efter att jag tagit gel måste jag vara ännu mer observant på att få i mig energi kontinuerligt då det är så mycket socker i en enda gel att mitt insulin går genom taket), samt fri tillgång till smågodis att tugga på in i mellan och så vatten efter törst. Den här planen betyder att jag kommer ha ett enormt behov av att hålla koll på tiden under tävling, men att vara organiserad brukar vara min stora styrka så är det det som skall till så kommer jag lösa det. Enligt denna plan lyckades jag under fredagens pass få i mig >90% av tänkt tävlingsenergi (istället för de dryga 50% som jag snittat de senaste 3 veckorna). Kände mig urstark både fysiskt och mentalt hela vägen trots gräsligt väder med hällande regn och hård vind. Men trots ösregn och 10 m/s motvind hem så kändes det toppen! Så fantastiskt skönt att få kvitto på att det är energiintaget som skapat alla problem och inte att jag börjat bli helt övertränad eller något annat. Kände mig piggare när jag kom hem än när jag gick ut. GRYMT skönt att få avsluta med ett sista distanspass på cykeln som känns så bra!

Fick tyvärr skippa veckans sista löppass pga lätta känningar i senskidan runt senan till stortån i hålfoten. Hade problem där i höstas i samband med att jag också drog på mig en bristning i plantarsenan. Avskyr att inte genomföra planerade pass men samtidigt enormt korkat att riskera att dra upp en gammal skada som skulle kunna riskera IM när man lagt ner så enormt mycket träning för att nå hit där jag är idag. Får försöka lägga munkavel på den lilla djävulen på axeln som anklagar mig för att vara lat och komma med undanflykter… Oavsett vad så är det nu dags för formtoppning. Två veckor återstår tills jag står på startlinjen i Köpenhamn och får visa vad jag går för. Kan knappt vänta!!

far-from-what-i-once-was

 

 

 

Hårdträningen rullar på.

(english version at the bottom)

Har nu tagit mig igenom ca hälften av de 3 veckornas hårdträning innan formtoppningen för Ironman Köpenhamn börjar. Första veckan avlöpte utan större incidenter. Loggade ca 16,5 h träning (4 h simning (9,5 km), 9 h cykling (240 km), 3,5 h löpning (40 km)). Kroppen känns bra. Har helt återhämtat mig från förkylningen och bihåleinflammationen som nästan satte stopp för Jönköping i början av juli.

Foto 2016-07-22 21 08 36

Denna veckan har träningen trappats upp. Startade måndagen relativt lätt med 75 min OW simning och 75 min distanslöpning. Tisdag eftermiddag bestod av 3 h distanscykling i fint cykelväder. Denna veckan ligger temperaturen på omkring 20 grader och halvmules istället för >35 grader i solen, milfritt och vindstilla. Känns att man orkar mer när det inte är så varmt… Efter en natts vila var det dags för veckans stora utmaning med en träningsdag på över 6 h. Startade lite lätt med 45 min löpning i lugn distansfart innan frukost. Ett par timmar senare (efter en dubbel frukost) drog jag ut på ett 5,25 h crosspass bestående av 4 h cykling och 75 min löpning. De första 2 h cykling skulle gå i lugn distansfart med effekt på 65-70% av FTP (dvs tänkt IM tävlingsintensitet ungefär). Kändes toppen. Benen var pigga, humöret på topp och vädret alldeles lagom. Befinner mig för närvarande ute på västkusten och det är rejält mycket mer kuperat än jag är van vid hemifrån, så det har varit lite motigt att cykla. Brukar landa på ca 650 höjdmeter stigning per 8 mil ungefär. Som jämförelse kommer banan i Köpenhamn att ha 550 höjdmeter på 18 mil – ca 1/3 så mycket – så det är bra träning.. Kommer kännas helt platt när det är tävlingsdags! Cyklade 6 mil upp mot norska gränsen och hann nästan med en kort visit till grannlandet innan jag fick vända.

Foto 2016-07-27 12 31 57

De sista 2 h hem skulle cyklas på högre intensitet omkring 80-85% av FTP. Det blev rätt kämpiga timmar. För det första 2 h i konstant motvind omkring 6 m/s – efter ett tag blir det mentalt lite motigt att känna att man trycker en massa effekt utan att få särskilt mycket retur. Den kuperade terrängen gjorde dessutom att jag tappade en hel del effekt utför och därför fick jobba dubbelt så hårt på platten och uppför för att upprätthålla en vettig snitteffekt. Just det där pendlandet med höga effekttoppar tar knäcken på mig! Jag börjar bli betydligt starkare på cykeln, framförallt när jag får lov att ligga och köra jämnt, men med min korta cykelkarriär där jag bara cyklat pass på högre intensitet de sista 10 månaderna (tränade inför förra årets IM endast genom att köra distansfart), så har jag ännu inte helt byggt upp de cykelmuskler som behövs för att klara av en massa toppar över tröskeleffekt. Första timmen hem gick ändå rätt ok. Började dock känna av det allt för bekanta illamåendet som inträder när jag tvingas äta för mycket socker. Blir en ond cirkel där jag först bli illamående pga sockret, vilket gör att jag inte kan tvinga i mig mer socker/sportdryck, som sedan medför ännu mer illamående pga energi- och vätskebrist. Försöker fortfarande hitta en riktigt bra och hållbar lösning på problemet.. Efter 3,5 h kom jag ut på en tungt trafikerad väg med minimal (=icke-existerande) vägren. Hård motvind, stumma ben, illamående, enormt energilåg och på väg att bli tryckt av vägen av lastbilar, husbilar och husvagnar. Typ där dog jag. Sista 35 min var en kamp om att tvina benen att fortsätta trampa och inte bara ställa sig vid vägkanten och kasta cykeln i diket. Kändes skit för att säga det rent ut sagt. Började undra hur sjutton jag ens skulle ta mig igenom de 18 milen i Köpenhamn. Började få visioner om att det skulle gå sämre i år än förra året.. inte särskilt produktivt, men vet att det är precis så jag blir när jag är för energilåg – jag tappar totalt tron på min egen förmåga. Min egen värsta fiende som sagt.

Rullade i all fall till sist in till stugan efter lite drygt 4 h och knappt 120 km. Stapplade in och fick hällt i mig vätska och lite energi. På med löpskorna för de avslutande 12×1000 m löpning med starttid 5:30. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Kunde inte se hur sjutton jag skulle ta mig igenom 12 kilometers löpning i det tempot. Hemmet hade jag förmodligen siktat på en löptid på omkring 4:35/km, men eftersom det inte är platt ens när det är platt här på kusten, och mina ben var så stumma som de var efter cyklingen, valde jag istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vile, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Kände hur humöret återkom i samma takt som löpningen kändes bättre och bättre. Började visserligen bli lite trött de sista 2 kilometrarna, men himmel vilken skillnad på känsla när jag avslutade löpningen jämfört med när jag steg av cykeln! Känns grymt skönt att veta att man i alla fall är en någorlunda stark löpare inför Köpenhamn. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt..

Chrissie

Efter ett avslutat långpass var det helt obeskrivligt skönt att ställa sig i uteduschen med kläderna på (kan ju lika gärna tvätta samtidigt..), göra en stor bunke med mat (tallrikar är på tok för små efter sådana träningspass), och sedan spendera kvällen med att bara vara riktigt lat. Idag står det vila på programmet (välförtjänt skulle jag säga… Har bara 3 vilodagar på tre veckor och alla tre ligger dagen efter monsterpass som detta). Sedan rullar det på under helgen med en hel del löpning och simning. Planen är att logga 18-19 h träning denna veckan. Nästa vecka väntar ännu en tuff vecka med motsvarande träningsmängd, inklusive ett rejält pass på onsdagen med 75 min OW simning, följt av crosspass med 5 timmars cykling och 15 minuters löpning, samt ett 4 h distanspass på cykeln på lördagen och närmare 25 km löpning på söndagen. Får hoppas att det fortsätter med samma flyt som hittills!

Foto 2016-07-27 17 14 30

>>>>>

I have now gotten through about half of the 3 weeks of hard training before starting to peak for the Ironman Copenhagen. The first week passed without any major incidents. Logged approximately 16.5 hours training (4 hours swimming (9.5 km), 9 hour cycling (240 km), 3.5 hours running (40 km)). The body feels good. I have fully recovered from the cold and sinus infection that nearly forced me to not race in Jönköping in early July.

This week workout intencity escalated. Started Monday relatively easy 75 min OW swimming and 75 minutes distance running. Tuesday afternoon consisted of 3 hours distance bike ride in great cycling weather. This week, the temperature is about 20 degrees Celsius and partially cloudy instead of> 35 degrees Celsius in the sun, cloud free skies and zero wind like last week. Definitely feel that you can push your body harder when it’s less hot… After a night’s rest, it was time for this week’s big challenge with a training day of over 6 hours. Started out easy with 45 minutes running in calm distance speed before breakfast. A few hours later (after a double breakfast), I had a 5.25 h brick-session consisting of 4 hours bike ride and 75 minutes run. The first 2 hours cycling was supposed to be conducted at a speed with power of 65-70% of the FTP (approximately IM race intensity). Felt awesome! Legs felt great, my mood was on top and the weather just right. I am currently located out on the West Coast and it is considerably more hilly than I’m used to at home, so training has been a little more challenging, and the speed somewhat slower. Out here I usually land at about 650 meters of altitude climb every 80 km approximately. By comparison, the track in Copenhagen will only have 550 meters of altitude climb over 180 km – about 1/3 as much – so this is good practice .. It will feel completely flat when it’s race time! Rode 60 km up to the Norwegian border and did almost have time for a short visit to the neighboring country before I had to turn around and head back home.

The last 2 hours home would be cycled at higher intensity around 80-85% of FTP. It was tough hours. First of all it was 2 hours of constant head wind around 6 m / s – after a while it becomes mentally challenging to feel that you press a lot of power without getting much return. The hilly terrain also resulted in me loosing a lot of power down hill. I therefore had to work twice as hard on the flat and uphill to maintain a reasonable average power. Those repeating high power peaks is what kills me on the bike! Don’t get me wrong, I’m getting much stronger on the bike, especially when I’m allowed to lie at a steady pace around 65-70% of FTP, but with my short cycling career where I have just trained at higher intensities during the last 10 months (before last year’s IM I only trained at slow distance speed), I have not yet fully built the muscles needed to cope with a lot of peaks above threshold effect. The first hour home still felt quite ok. I did however, begin to feel the all too familiar nausea that occurs when I have to eat too much sugar. It becomes a vicious circle where I first feel sick because of the sugar, which means that I can not force myself to eat/drink more sugar / sports drink, which then causes even more nausea due to energy deficit and dehydration. Still trying to find a really good and sustainable solution to the problem.. After 3.5 hours, I came out on a heavily trafficked road with minimal (= non-existent) roadside. Stiff headwind, heavy legs, nausea, huge energy deficit and almost being pushed of the road by trucks and caravans. Somewhere there I died mentally and physically. The last 35 minutes was a struggle to push my legs to continue pedaling and not just stop by the roadside and throw the bike into the ditch. Felt crap to put it bluntly. Began to wonder how the heck I would even get myself through the 180 km in Copenhagen. Started to have visions of it going even worse this year than last year .. not very productive, but I know that it is just how I get when I’m at a energy low – I lose total faith in my own abilities. My own worst enemy, as I have said before….

Finally rolled in to the summer house after a little more than 4 hours and just below 120 km. Staggered in and had some fluid and a little energy. On with the running shoes for the final 12×1000 m run with start time 5:30. First kilometer felt downright miserable. The legs felt as heavy logs. Could not see how the heck I’d get through the 12 km run at the anticipated speed. At home I would probably have aiming for a speed of around 4: 35 / km, but because it is not flat even when it’s considered flat here on the coast, and my legs were as heavy as they were after the cycling, I chose instead to aim at 4 : 50 speed. A little less rest between intervals, but also a little less tired after each run. After 2 km, my body felt better and better, to my great joy. And my mood rose at the same rate as the run felt better and better. Admittedly I started to get a little tired the last two kilometers, but what a difference in feeling when I finished the run compared to when I got off the bike! Feels awesome to know that in any case I’m a reasonably strong runner. Gave myself a pat on the shoulder and decided that there is still hope to make a good race in Copenhagen after all ..

After completing such a long workout it felt indescribably good to go straight into the shower with clothes on (might as well wash the same time ..), to make a big bowl of food (dishes are way too small after such workouts), and then spend the evening with just being really lazy. Today, there is rest day on the program (deservedly I would say … Have only three days of rest for three weeks and all three is the day after monstrous workouts like this one). Then the weekend will roll on with a lot of running and swimming. The plan is to log 18-19 hours training this week. Next week will be another tough week with the same amount of training, including a tough session on Wednesday with 75 minutes OW swimming, followed by a brick session with 5 hours of cycling and 15 minutes of running, as well as 4 hours distance workout on the bike on Saturday and almost 25 km running on Sunday. Lets hope it continues to go well without any mishaps.