Etikettarkiv: Ironman

Race Report Ironman Copenhagen

Racereporten som jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Efter kraschen i Frankfurt sa läkare och sjukgymnaster att jag nog skulle bli bra – om jag bara accepterade att tävlingssäsongen var slut och att jag skulle behöva 10-12 veckors rehab innan jag kunde belasta axeln igen. Vilket jag såklart accepterade – om än inte lättvindigt eller med glädje. De första två veckorna efter olyckan kändes det enormt surt och tungt att jag inte skulle få slutföra en enda Ironman denna säsongen. Speciellt då planen var att få köra både Frankfurt och Köpenhamn med Kristoffer vid min sida (eller iaf någonstans långt fram på banan framför mig;)). Dessutom hade vi ju pratat om att vi efter säsongen 2018 skulle lägga ner Ironmandistansen ett par år för att satsa på halvironman istället. Tanken var ju att jag då skulle ha kört iaf 5 hela IM – och int futtiga tre. Dessutom var det tungt med tanke på att våren känts ganska sur. Jag hade varit nedtränad/övertränad, kompromissat allt för mycket för träningen och allmänt tappat fokus på vad som var mest viktigt – nämligen glädjen i träningen och att dela den med Kristoffer och övriga klubbkompisar. Men vad fanns det att göra? Jag satt ju där skadad och med en axel som jag inte kunde använda. Dock försvann inte tanken på Köpenhamns IM helt. Redan 10 dagar efter olyckan började jag fundera på om man kanske ev kunde köra benspark/enarmssimning 3800m. Maxtiden är ju trots allt på 2:20 h. Men mest var det en liten livlina för humöret och inte något jag trodde var realistiskt möjligt. Bestämde mig iaf för att söka bästa möjliga hjälp och hittade 2 sjukgymnaster med stort idrottsintresse (varav en tidigare elitsimmare) och utnyttjade sjukskrivningstiden till att rehabba, vila, rehabba och vila. Dock var råden en aning förvirrande. Pratade med 3 sjukgymnaster och 4-5 läkare som alla gav olika råd (fattar att det är jobbigt för patienter som inte är insatta!!). Någon sa att jag absolut inte fick lyfta något – en annan sa att jag kunde lyfta upp till horisontalläge. En sa att jag inte fick springa och cykla – en annan sa att det gick bra. Osv, osv. Bestämde mig för att köra mitt eget race men med 2 förhållningsregler. 1) När jag vaknade på morgonen skulle axeln kännas minst lika bra som dagen innan. Den fick aldrig bli sämre och 2) Korsande rörelser var förbjudna första 4 veckorna. Det var uppenbarligen en bra strategi för rehabben gick rekordsnabbt och ju mer jag använde armen desto bättre blev den. Exakt 4 veckor efter olyckan testade jag att simma 500m. Lite öm i axeln efter men dagen efter var den bättre än dagen innan och redan då simmade jag 2000m frisim obehindrat. När det var 9 dagar kvar till start i Köpenhamn gav båda mina sjukgymnaster mig tummen upp för att starta. Snacka om lycka! Enormt kort inställelsetid, suboptimal träning och ett helt annat mål än vad som först planerats. MEN jag fick chansen att stå på startlinjen med Kristoffer som planerat, förhoppningsvis gå i mål och att avsluta säsongen på MINA premisser.

Vi åkte ner till Köpenhamn på fredagen. Fick registrerat oss och checkat in cyklarna på lördagen. Söndag morgon var kall och det småregnade, men vattnet kändes behagligt och stämningen var som alltid på topp. Var lite i valet och kvalet om vilken startgrupp jag skulle stå i. I frankfurt hade jag simmat på strax under 1:12, men nu hade jag varit skadad och bara simmat 5-6 pass på  6 veckor och som mest 2200m med vila. Visste inte alls hur det skulle kännas. Samtidigt ville jag int fega och riskera att behöva simma om en massa. Kristoffer och jag bestämde till sist att jag ändå skulle satsa och ställa mig i startgruppen för 1:10-1:11h. Önskade Kristoffer lycka till och stod sedan och trampade i startfållan en god stund medan de snabbare simmarna kom iväg. Starten gick och jag kom iväg bra. Stressade inte utan försökte hitta ”min” plats i vattnet och köra i min egen rytm. På ett par ställen blev det lite trångt och några gånger hamnade jag bakom någon som inte kunde simma rakt för fem öre. Men på det stora hela fick jag ligga i mitt eget tempo och bara rulla på vilket var enormt skönt. Kände att jag gjorde min minst stressade och mest stabila IM simning hittills. Upp ur vattnet och kollade på klockan som visade omkring 1:11 h. Sjukt nöjd! Visade sig senare att jag simmat på 1:10:56. Drygt 1,5 min snabbare än på samma bana förra året och nytt personbästa – med en trasig ledkapsel och ett nyckelben i 3 bitar. Hur det ens var möjligt fattar jag fortfarande inte!

Tog det hyfsat lugnt i T1 och kom för en gångs skull ut på cykeln utan att ha en puls som rusade som en galen tjur i Pamplona. Simningen var en fysisk prövning för axeln, men ändå inte något som skrämt mig. Det värsta som kunnat hända där hade varit att jag fått ont och tvingats bli bogserad in till land. Det var nu det kändes som att det stora testet startade. Hur skulle det kännas att cykla i tävlingssammanhang efter kraschen i Frankfurt? Hur skulle formen vara när jag inte cyklat ett pass på >10 mil på 3 månader? Skulle axeln orka 18 mil i tempoposition? Gick ut ganska konservativt och försökte känna efter. Kroppen kändes ändå bra. Såg till att ha ett vettigt avstånd till de andra cyklisterna och lät de som ville passera. Stoppade i mig energi och vätska. Valde att ändå köra in och ta en flaska vatten i SAMTLIGA vätskedepåer – men med goda avstånd och skärpt uppmärksamhet. Tänkte att jag banen mig inte skulle komma hem rädd för att köra in och ta något i vätskedepåerna. Min tanke var att detta hade ju nu blivit en tävling utan chans att kvala så bättre att se till att känna sig trygg nu så man kan köra på vid framtida tävlingar. Kände mig ändå trygg och lugn på cykeln och hade inga stora mentala eller energimässigt dippar. På andra varvet tvingades jag köra genom 4 störtskurar och tilltagande vind vilket drog ner farten, men jag höll ändå en vettig snittfart på >30 km/h och en stabil snitteffekt. När jag närmade mig T2 kunde jag konstatera att axeln höll, benen var inte slut och jag hade kört min mest stabila och närvarande cykling någonsin på tävling. Riktigt stolt över mig själv! Cyklingen tog 5:55 h. Långsammare än förra årets 5:38, men vädret var tuffare, banan 2,5 km längre och jag hade som sagt inte cyklat ett långpass på 3 månader vilket knappast är optimalt.

T2 var ny för året och placerad nere i en parkeringskällare. Lite udda. Hade oroat mig lite för att köra nerför rampen i regnet men det gick bra. Fick på löpskorna och ut på löpbanan. Började direkt spana efter Kristoffer. Ville så gärna se honom och ville att han skulle få veta att jag hade tagit mig igenom såpass långt. Såg honom redan på första varvet och han såg lika stark ut som vanligt. Ropade till honom men han var lite inne i sin egen bubbla. Körde på i 5:30 fart och det kändes ok initialt. Dock började jag känna av det välbekanta illamåendet, vilket gjorde att jag (tyvärr) redan tidigt ratade gles och mer energifyllda alternativ till fördel för Coca cola och vatten. Rullade ändå på hyfsat fram till 18 km. Inga besvär med magen som sist. Strax innan 20 km kom Kristoffer ikapp mig. Så grymt härligt att få en puss och en klapp på axeln. Sedan ”dog” jag dock lite mentalt 5 km senare när jag insåg att Kristoffer gått i mål och jag hade 17 km kvar. Var riktigt energilåg och sliten. Hade ju inte heller sprungit ett pass över 10 km de senaste 2,5 månaderna och det kändes. De sista 2 varven på banan var tunga. Visste att jag skulle komma i mål men kunde bara inte mana på mig själv mer. Lite besviken över att jag lite ”kastade in handduken”, men samtidigt oerhört stolt över att jag tog mig igenom tävlingen trots alla motgångar och bristande uppladdning. Korsade mållinjen på 11:57 h. Helt ofattbart skön känsla att mötas av Kristoffer efter målgång! Däremot mådde jag pyton! Efter att ha suttit ner i 5 min fick jag släpa mig till sjukhustältet där de tog blodtryck som visade 85/50 i sittande – inte konstigt att jag mådde skit! De tog en blodgas också vilket visade att jag (motsatt vad jag trott) inte hade saltbrist. Så illamåendet jag känner är med andra ord orsakat av energi och vätskebrist vilket jag får ordna upp till nästa säsong. Blir till att träna löpning med gels i vinter!! För nästa gång skall jag banne mig inte tappa löpningen på slutet nu när jag fått ordning på simningen och cyklingen! Nåja, fick tiggt till mig lite dropp och en halvtimme senare mådde jag ganska prima igen. Dropp gör verkligen underverk!! Börjar fundera på om jag inte bara skall ta med mig egen droppåse och PVK nästa gång jag skall tävla så jag kan fixa det själv istället…

Känslan efter Ironman då? Till skillnad från de föregående två åren då jag inom 1-2 h efter målgång börjat längta efter nästa Ironman så var den spontana känslan denna gång ”aldrig mer”. Under tävlingen insåg jag hur mycket det senaste halvåret kostat mentalt. Det har varit några enormt tuffa månader där jag tränat >15 h/vecka med många tuffa och långa pass, samtidigt som jobbet varit slitigt. Målet var att försöka kvala till Hawaii, men jag hade för mycket fokus på målet och för lite på resan vilket endast resulterade i att jag kompromissat allt för mycket för att få till träningen för att verkligen  ”satsa” och se hur bra jag kunde bli. Men jag fick inte alls det kvitto jag förväntat. Istället blev jag bara mer och mer nedtränad, tröttare och tröttare, och förlorade till sist fokus på vart jag var på väg, vad som var viktigt och vilket pris som var värt att betala för det. Sedan kom DNF i Borås medeldistans. Jag sa farväl till min coach, stannade upp och reflekterade, insåg att jag var på fel spår – att Hawaii ju inte alls var så viktigt som jag inbillat mig, sadlade om och började träna med Kristoffer som coach. Hittade tillbaka till glädjen med triathlon, njöt av livet med rätt fokus igen och började återfå formen – bara för att sedan krascha i Frankfurt och åter få allt slaget i spillror. Lyckades sedan ändå mot alla odds komma tillbaka i rekordtid med en rehab som blev förkortad med 8 veckor och ta mig igenom en av de tuffaste långdistanstävlingar som finns. Allt som jag varit igenom sista halvåret föll på något sätt ner över mig efter målgång. Jag var lite besviken över att jag gav upp lite på sista halvan av löpningen, men samtidigt – vilket händer ganska sällan – lite stolt över mig själv för att jag lyckades ta mig runt och gå i mål, att jag ändå fattat så många ”rätt” beslut (både att bryta i Borås, byta coach, hitta rätt fokus och prioriteringar igen, smart rehab, lita på att jag kunde tävla trots en skadad axel och alla som sa att jag var galen, inte fegat, trott på mig själv osv) och att jag fick avsluta säsongen på MINA – och på de rätta – premisserna: med rätt fokus, av rätt anledning och tillsammans med den jag älskar mer än allt annat i universum.

Och lusten att tävla igen då? Det tog längre tid än någonsin tidigare, men efter typ 3 dagar började vi ändå spåna på nästa års säsong. Hade ju inte varit mig om jag bara gett upp och kastat in handduken… Nästa års säsong kommer dock bli mycket mer med fokus på att njuta och ha roligt – precis som det skall vara! Men återkommer om det i ett separat inlägg.

CF548F79-23F6-4587-8E24-05A6B4FB5506

Annonser

Mallis, svensk vårsol och ljus vid horisonten..

Som de flesta nog noterat så har det varit ganska sparsmakat (=total stiltje) när det kommer till inlägg på bloggen de senaste veckorna. Finns flera orsaker till det, men den största är väl egentligen att jag upplevde februari och mars som ganska tunga månader. Jobbet var slitigt – eller ja, i ärlighetens namn hade jobbet varit riktigt slitigt sedan oktober, men det kulminerade liksom efter att man jobbat skiten ur sig på akuten non-stop i 6 månader utan semester. Lär väl inte ha undgått någon som inte legat i koma hur arbetssituationen och belastningen sett ut på alla landets sjukhus det senaste året. Katastrofläge är ju snart bara förnamnet.. Hade en mindre krisreaktion nån gång i februari. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag inte kunde tvinga fram en vårdplats på avdelningen till en dödssjuk 95-årig man som istället fick ligga mitt på akuten i flera timmar. Kände mig så maktlös och totalt utmattad – så illa att jag faktiskt fick stanna hemma en dag från jobbet för jag orkade knappt gå ur sängen. Det hämtade sig väl något sånär efter det – speciellt framåt slutet av mars när jag började jobba på de vanliga vårdavdelningar och kunde se fram emot 3 månader med lugnare arbetssituation. Men det var en varningsklocka som fick mig att inse att så länge situationen ser ut som den gör på våra sjukhus lär jag inte orka arbeta 100% på akuten fram till pension. Det är antingen reducerad arbetstid eller kombinationstjänst som kommer vara alternativen så snart jag är färdig specialist. Oftast brukar träningen vara det som håller humöret uppe och får mig att orka med jobbet, men när det var som värst på jobbet och jag kände att jag helt förlorat kontrollen över min arbetssituation så började det kännas tungt även med att ha träningen styrd av någon annan. Var väl kanske vad man kan förvänta när man tränat för en coach i 1,5 år och inte styrt vare sig arbetstider eller fritid själv på mycket länge. Blir ju på sätt och vis som att man har 2 jobb och oavsett hur roliga man tycker att de jobben är så antar jag att det är naturligt att man blir ”mätt” i perioder. Blev ju inte bättre av att träningsschemat var helt osynkat med vädret så de mycket få dagar som kom med sol och vettigt väder så hade jag allt annat än distanscykling på programmet – den låg som oftast de dagar det hällregnande eller snöade. Summa summarum så kändes allt ganska tradigt ett tag och jag behövde lite ett break från allt ”extra” inklusive bloggande. Men som tur är varar ju inget för evigt..

För sedan kom de första riktiga vårdagarna, det blev lugnare på jobbet, jag tog mig friheter att ändra lite i träningsprogrammet så jag fick köra lite mer efter lust och önskemål, jag fick lite mer kvalitetstid med sambon och sedan var jag på banan igen. Under påskveckan var det dessutom dags för den efterlängtade träningsresan till Mallis. Vi var 12 stycken från klubben som var iväg. Flera var där förra året (eller hade varit där tidigare), men för mig var det första gången.

CIMG1937

Vi hade GRYM tur med vädret och hade strålande sol och värme varenda dag. Såg ett par moln sista dagen, men annars var vädret helt perfekt. Fokus var på cyklingen – fick ihop hela 700 km och nästan 30 h cykling. Dessutom blev det 5 h simning och ett kort löppass.

CIMG1944

CIMG1941

Två av veckans stora höjdpunkter var såklart att få cykla Sa Calobra och Puig Major. Fantastisk upplevelse att kunna köra nästan en halvtimme bara utför. Tuffa stigningar uppför såklart – men vilka fantastiska vyer! Tiden går ju ganska mycket snabbare när man har sådan utsikt än när man sitter på trainern och glor in i väggen under sina intervallpass! 😉

9W2A6781CIMG2024

En av dagarna tog vi också med cyklarna på en buss som körde oss till Andratx norr om Palma. Sedan följde en fantastiskt fin cykeltur längs med norra delen av ön – inkl Puig Major på vägen hem.

CIMG2050

Simningen blev mycket fokus på teknik. Var länge sedan någon kollade på mig när jag simmade (tyvärr) och alla ”välmenande” kommentarer som jag fått av en massa okända människor har dessvärre gjort att jag fokuserat på helt fel saker i bassängen de senaste månaderna och istället tappat en del vad avser vattenläge. Att se sig själv efter filmningen den första dagen på Mallis var väl ingen jätterolig upplevelse om man säger så… Men, med rätt teknikövningar blev utvecklingen under veckan desto bättre och tre dagar senare hade jag bättre vattenläge utan dolme än jag hade med dolme den första dagen – och det var ju till gengäld ganska mycket roligare att se! Nu gäller det bara att fortsätta nöta teknik och tänka teknik på varenda längd man simmar. Inget mer slappande i bassängen – och inget mer lyssnande på råd från folk som inte känner mig och som jag vet vet vad de pratar om!

Kom hem igen med en frisk och hel kropp – och framförallt välmående i själen och i ett fantastiskt humör efter en vecka med sol, underbart sällskap och total kontroll över min egen tid. Var precis vad jag behövde! Och någon vecka efter hemkomst började ju vårvärmen komma även här hemma. Långsamt, men ändå… Denna veckan har bjudit på både premiär på tempohojen och premiär med kortbyxor på cykeln i Sverige. Har fått chansen att verkligen testa min nya sittposition på tempon och min nya tempohjälm. Sitter SÅ mycket bättre på cykeln nu, och även om positionen är mycket mer aggressiv (har sänkt styret med typ 10 cm minst – fick ta till en ställbar styrstam som jag satt på -60 grader då det inte fanns utrymme att sänka mer framtill) så får jag mindre ont i nacken nu än tidigare. Orkar också ligga i tempoposition i +4 h utan att vara ur mer än enstaka gånger, så borde inte bli ett problem på tävlingen. Hjälmen känns också fantastiskt bra. Välventilerad för att vara en tempohjälm, perfekt passform, lätt att få på sig, väldigt bra akustik tack vare det stora visiret, bra synskärpa i visiret och visiret sitter där det skall även om man drar i det (starka magneter med andra ord). Skall bara vänja mig vid att jag INTE kan klia mig i panna osv med hjämen på.. Vet inte hur många gånger jag försökte på den första rundan och upptäckte att jag ju hade ett stort visir som satt i vägen..

CIMG2127**CIMG2112*

De bilderna får avsluta dagens inlägg. Cykling på tempocykel i hög fart i vårsol och på fina landsvägar tillsammans med den man älskar mest. Livet när det är som bäst helt enkelt!

Träningsåret 2017 har rullat igång bra.

Ja, som titeln antyder så rullar allt på enligt plan. Befinner mig just nu inne i en lugnare vecka med drygt 8 h planerad träning efter att ha kört på rätt bra de sista fyra veckorna och snittat omkring 15-16 h/vecka. Intensiteten har också ökats på med 3-4 intervall-/tröskelpass per vecka (ett pass per gren och ibland ett andra tröskelpass på trainern). Distanscyklingen har jag gått över till att enbart köra ute efter att jag fått investerat i riktigt bra dubbdäck och vintercykelkläder – och framförallt efter att jag insett hur mycket jag älskar min cross! Även om distans på trainern aldrig blir lika illa som löpning på löpband (kör hellre 3 h distans på trainern än 30 min på löpbandet – vilket blä säger lite om hur roligt jag tycker det är att springa på ett rullande band..) så kommer det nog nästan enbart bli distans ute resten av vintersäsongen.

img_1352

Kroppen känns i alla fall toppen! Cyklingen är roligare än någonsin – sannolikt för att jag verkligen börjar märka att jag blir en bättre och mer uthållig cyklist. Visst kunde jag köra distanspass på >3 h i våras utan att det var några konstigheter med det, men då kände man sig ofta lite sliten och låg på slutet. Nu kommer man ju hem pigg och glad efter en 3,5 h runda i minusgrader och utan energiintag! Inte heller intervallpassen på trainern ger samma motiga upplevelse som innan. Grymt härlig känsla!

Även löpningen känns bättre och bättre. Distanspassen rullar på i ungefär 15-20 sek snabbare tempo per kilometer än vad de gjorde i våras, trots dåligt väglag och massa kläder. Samma sak på löpintervallerna där tempot gått ner med ca 10 sek i kilometerfart på samma upplevda intensitet. Blir ju också ännu trevligare de dagar som vädret är riktigt härligt trots att det är mörkaste januari.

img_1357

Har dessutom äntligen (efter att ha köpt och provat gud vet hur många par skor det senaste året) hittat två par löparskor som jag tror kommer fungera riktigt bra för sommarens tävlingar: Asics Hyperspeed (135 g och 6 mm drop) för distanser upp till halvmaran och Adidas Takumi Sen (170 g och 6 mm drop) för IM. Märks att jag blivit en mycket starkare löpare – för ett år sedan hade jag inte orkat springa i så lätta skor med såpass lite dämpning och stöd. Men nu har jag under tolv månader jobbat mig neråt i både drop och dämpning/vikt och tror att de kommer fungera klockrent!

Det enda som känns som att det står och ”stampar” lite är väl simningen. Inte för att det känns dåligt direkt, men förra säsongen startade jag på så låg nivå att jag gjorde massiva förbättringar rätt snabbt. Har förstås hela tiden vetat att det inte kunde fortsätta för evigt, men allt är ju såklart roligare när man märker snabba och tydliga förbättringar. Känner dock helt klart att uthålligheten och tekniken (ffa draget och vattenkänslan) blivit mycket bättre, så framåt går det ju ändå.

Sammantaget känns det bra och positivt så här i slutet av årets första månad. Bara att tugga på ett par månader till nu då innan man kan börja inkassera allt det jobb man lagt ner under vintern… Nöjd också med förra årets resultat – men hoppas såklart på ännu mer för 2017..

img_1359

Årssummering och siktet inställt mot 2017

Målen för triathlonsäsongen 2016 var glasklara vid förra årsskiftet. Detta var mitt första år med coach och min andra säsong inom triathlon. De ”luddiga” och överordnade målen var att lära känna och utvecklas tillsammans med coachen, jobba mer på den mentala biten, öka träningsmängden, bli bättre på samtliga grenar, utmana mig själv och se hur mycket jag kunde förbättras på bara ett år. De mer specifika målen var att komma ner på sub 5:30 på HIM och sub 11 på IM. Hur lyckades jag då? Över lag gick det faktiskt precis så bra som jag hoppats på – även om inte allt såklart inte klaffade helt problemfritt. Vad som iaf kändes klockrent var val av coach. Magnus Johansson och MJ coaching har fungerat klockrent och jag har varit supernöjd från dag ett. Är man en överambitiös, perfektionistisk triathlonfanatiker ut i fingerspetsarna är det inte alltid helt lätt att överlåta allt bestämmande på någon annan, jobba på utan att helt ha stenkoll på planen och fullkomligt lita på att någon annan gör allt rätt. Men jag tycker ändå att jag lyckats rätt bra. Jag litar 100% på Magnus och trivs grymt bra med både honom, hans filosofi och träningsupplägg. Och jag tror (hoppas iaf) att samarbetsglädjen varit ömsesidig.

En sak som jag också jobbat mycket på under året är den mentala biten. Jag har alltid varit grymt dålig på att ge mig själv beröm – och att ta beröm från andra. Jag tycker alltid att det finns något man kan göra bättre, även om man presterat bra, och jag sätter oftast en mycket högre standard för mig själv än för människor runt omkring mig. Det är svårt att nöja sig. På sätt och vis tycker jag det är bra att jag inte nöjer mig, att jag alltid strävar högre och efter mer. Det betyder för mig att jag har drivet och ambitionen att utvecklas, men självklart får det inte bli så att man blir sin egen hackkyckling. Jag vill så otroligt mycket och mitt tålamod är inte alltid det bästa. Därför har jag jobbat på att för varje negativ sak jag hittat i min prestation, hitta minst två positiva saker att ta med mig från samma erfarenhet. Det har gjort stor skillnad! Att sätta upp flera delmål inför tävlingar och säsong har också gjort att jag kommit igenom med en mer positiv känsla. Även om jag kanske inte nådde det största målet så har jag ibland ändå uppnått 10 av 12 delmål vilket känts riktigt bra!

Träningsmängden lyckades jag öka ganska rejält under 2016. År 2015 fick jag ihop omkring 540 timmars träning – 2016 landar på omkring 610 timmar. Då skall man också ta i beaktande att jag fram till oktober/november 2015 inte körde ett endaste intervallpass utan enbart distans. Så även om det ökade antalet timmar inte är massivt, så har intensitetsökningen varit enorm. Och kroppen har hållit ihop fint. Inga skador och inga sjukdomar förutom en mindre svacka under två veckor i sommar med förkylning och bihåleinflammation.

strength1

Jag kan också verkligen säga att jag blivit mycket starkare i samtliga grenar. Simtestet som jag gjorde i oktober förra året och upprepade i oktober i år visade förbättring med 10-15 sek/100m i fart 1-3 (med en lite mindre förbättring i fart 4) och på cykeln har jag höjt min FTP med omkring 20-25 watt på 12 månader. Kanske inte en massiv ökning av FTP, men generellt tror jag att jag underpresterar på FTP testen eftersom jag är så attans nervös och så förbaskat gärna vill prestera att jag liksom går lite i baklås. Men jag kan iaf bara återigen nöjt konstatera att coachen har varit värd varenda krona!!

Tävlingsresultaten då? Det är ju trots allt tävlingarna som man tränar inför och där man skall prestera och visa hur man utvecklats.. Mina två prio ett race var Jönköping HIM och Köpenhamn IM. Vid Jönköping fick jag tävla med bihåleinflammation och förkylning, ingen träning de sista två veckorna innan loppet och ett rejält dåligt självförtroende. Trots det lyckades jag kapa nästan 50 min på min debut tid på Helsingör HIM från 2015 och komma in sub 5:30 med en tid på 5:24 och en 9:e plats i min AG. Kunde jag presterat bättre? Absolut! Tror jag hade kapacitet för åtminstone en sub 5:15 tid. Men allt taget i beaktande och det faktum att jag så sent som en timme före start var osäker på om jag ens skulle orka starta så är jag riktigt nöjd!  Jag bevisade för mig själv att jag är riktigt stark mentalt när det gäller. Innan Jönköping lyckades jag också knipa en 3:e plats i seniorklassen på Borås medeldistans, vilket var riktigt skoj då det var första gången jag fick stå på pallen. Det gav mersmak!

När det kom till start i Köpenhamn IM var jag både taggad och nervös. Ett riktigt stort gäng av klubbkamrater hade kört Kalmar dagen innan och presterat så vansinnig bra att jag kände mig nervös som attan fram till startskottet gick. Efter det glömde jag alla andra och fokuserade 100% på uppgiften framför mig. Jag trodde att jag skulle kunna klara sub 11 om jag lyckades simma på ca 1:12, cykla på 5:45 och springa på maran på ca 4 h (ok, det hade gett mig en tid på ca 11:05 med alla byten, men det hade jag varit sjukt nöjd med!). Visste att det var jätte ambitiöst, men att det skulle kunna gå om precis ALLT gick min väg. Upp ur vattnet konstaterade jag att jag simmat på nästan exakt 1:12 h (precis 10 min bättre än förra året). Cyklingen startade helt grymt bra med ett snitt på 34 km/h första 30 km. Höll ihop riktigt bra under hela cyklingen, även om jag tappade lite på slutet. Överkörde inte utan höll mig till planerad effekt. Kom in på 5:38 vilket var hela 66 min snabbare än förra året och en höjning med snitteffekten med hela 5 km/h. Helt sjukt! Var så himla glad när jag startade löpningen på exakt 6:59. Om allt gick vägen hade jag kunnat nå mitt mål. Tyvärr fick jag fruktansvärt ont i magen efter ca 8 km, vilket inte släppte gen förrän efter ca 35 km. Tappade en hel del tid där tyvärr. Sluttiden på 11:34 var något långsammare än jag hoppats, men ändå 1:42 h snabbare än förra årets debut, så jag kan knappast klaga. Insåg efteråt att jag under året jobbat väldigt mycket mentalt med motgångar på simningen och cyklingen eftersom de varit mina svagare grenar, men att jag inte jobbat tillräckligt på det mentala i löpningen. Det har jag tagit till mig och jobbar nu även på den biten så jag förhoppningsvis kan pressa undan smärtan och tröttheten bättre även på löpningen nästa år. På en IM handlar det ju inte om IFALL man får ont, det är ju bara en fråga om NÄR. Ju mer man kan ignorera smärtan och köra igenom den, desto längre kan man förhoppningsvis hålla sin planerade fart.

Sammantaget kan jag bara säga att jag är nöjd med året som gått. Det har varit upp och ner och många känslor under året. Allt har inte gått som planerat, men jag har blivit många erfarenheter rikare. Framförallt måste jag säga att jag lärt känna mig själv och min kropp väsentligt mycket bättre under året. Jag har ett helt annat fokus under träningspassen nu. Jag vet hur min kropp”borde” kännas i olika intensiteten och känner direkt om jag är mer trött och sliten än jag borde känna mig sett till hur mycket jag tränat veckan innan. Jag har också blivit mycket bättre på att ”känna av” min teknik i de olika grenarna och analysera min träning – både under och efter passen. Antar att det är sånt som utvecklas i takt med ökad erfarenhet, men det känns helt klart som en av de viktigaste saker jag lärt mig under året. Nu har jag också till fullo insett hur viktigt det är att det finns en tanke och ett mål bakom varje pass. När man tränar 14-16 h per vecka finns det inte plats för ”slaskpass” som bara sliter utan att ge något. Jag har också blivit bättre på att utnyttja soffan mellan jobb och träning, även om jag nog får jobba lite mer på det under 2017. Att gå ner i arbetstid nu de sista månaderna har helt klart gett både min träning och mitt privatliv ett enormt lyft – och jag ser fram emot ett helt år med lediga onsdagar i 2017.

Den totala fördelningen av årets träning när jag gör upp den ser ut som nedan:

Simning ca 140 h (295 km

Cykel ca 270 h (Ute: 185 h och 5170 km     – Trainer: 85 h)

Löpning ca 150 h (1622 km)

Styrka ca 50 h

TOTALT: 610 h

Nästa års mål är redan nedskrivna – både på papper och mentalt. Målet med stort M är att kvala till VM på Hawaii. Om jag lyckas får tiden visa, men jag kommer göra precis allt jag kan för att förutsättningarna skall bli så bra som möjligt. Men det kommer inte att bli lätt! Jag måste kapa ytterligare minst 90 minuter på min totala tid om tävlingsförhållandena är som de varit i år. Första försöket på kval blir vid EM i Frankfurt 9 juli. Där behöver jag nog komma ner på en tid omkring 10:05 för att ha en rimlig chans. Har kollat in mitt motstånd i klassen. Finns 57 anmälda i AG F30-34. Av dem är åtminstone 8-9 stycken riktigt tuffa konkurrenter där 4 var på Hawaii i år och 4-5 stycken kommit 1-3 i någon IM tävling under 2016. Det betyder också att jag behöver kapa ungefär 7 min till på min simtid, närmare 25-30 min på min cykeltid (och höja snittfarten till omkring 34 km/h), samt springa maran på en bit under 4 h. Lyckas jag inte i Frankfurt satsar jag på ett nytt försök i Köpenhamn i augusti. Kommer jag klara det? Ingen aning. Men jag vet att jag har rätt coach för att ta mig dit jag vill komma, jag är övertygad om att det inte är omöjligt, och jag vet att man inte kommer längre än de mål man sätter sig, så man kan lika gärna sikta högt! Så här ser mina måltider ut för Frankfurt och Köpenhamn – givet att förhållandena är bra.

Precis som i år kommer jag även sätta upp en hel massa delmål och fortsätta jobba ännu mer på den mentala styrkan. Att även klara en halv ironmandistans (HIM) sub 5 h i 2017 hade varit skoj, men som det ser ut just nu blir det nog inte så att jag kör någon HIM som jag kommer vara formtoppad inför utan den enda planerade medeldistansen i dagsläget är i Borås 10 juni. Det är en tuff cykling (1000 höjdmeter) och ligger bara en månad innan EM i Frankfurt, vilket betyder att den kommer ligga som ett ”träningspass” i den absolut tuffaste träningsperioden. Går allt bra kan jag säkert ändå göra en bra tid där (och förhoppningsvis ta ännu en pallplats), men det blir i så fall en glad bonuspresent. Jag hoppas ni har lust att fortsätta följa mig på resan även under nästa år. Gott Nytt År allihop!!

strength

Race Report IM Copenhagen (english)

What an amazing weekend!! Not only did I finally get to start in my second IM, but I also got to follow 11 club mates from 3CT and 3 other friends at IM Kalmar the day before my own race and see just what an amazing group of friends and athletes I’m surrounded by every day! But lets start at the beginning…

Going into the race I had a very ambitious dream of finishing my second IM sub 11 hours (10:59:59 would have been great), which would mean an improvement of 2 h and 16 minutes from last year. I knew very well that the chances of actually reaching that goal was small – but possible if absolutely if everything worked out and fell into place (which of course in itself is quite rare). In the last three weeks I had really begun to doubt my abilities on the bike though, and I felt far from confident for the race.

I went down to Copenhagen on Friday. My parents were great and drove down this year as well. So very nice of them! Came to Copenhagen after lunch and then we went to registration site. I also had time to burn some money in the expo on more Ironman stuff (can you really get too much of that stuff anyway?? If so, I still have not reached that point). Then headed back to the place where we were staying. Checked the last things on my bike and went for a small training session on bike followed with a short run. The bike felt ok. On the run I felt my left foot, which has been bugging me a little in the last couple of weeks. Felt a little stressed but hoped that the foot would just hold up through the race.

Saturday I started with a short swim. Then I was basically glued to the computer all day to follow all my friends in Kalmar. It was really, really exciting – sat frantically and tried to do a live report on Facebook, trying to keep up with how everyone was doing. Got even more nervous and stressed out about my own race when I saw how great everyone was doing in Kalmar… I just have to highlight some of the achievements of the day.

Markus Nymark (recently qualified for the WC IM 70.3 in Tennessee next year) did an amazing race and finished in 9:03:29. Ended up in 7:th place in M35-39 and 17 in total! Insanely good! Turned out that it was enough for a ticket to Hawaii. The first club member that manages to do a double WC qualification in the same year – moreover, in just six weeks! So impressed by Markus and his ability! Talk about having high reference frames in the club ….

Kristoffer Jidetoft who has started training more now just last year after having dealt with injuries and not having done an IM since 2012 basically crushed his class M30-34 with over 260 starting athletes and finishes 9 at the time 9:22:48 . Was out of the water as No. 10, took four placements in T1 and came out on the bike as number 6! No doubt which one of us has the greater chance of getting a ticket to Hawaii next year ….

Erik Olsson also made a fantastic race in M35-39, finishing 15 with time 9:21:12. Got his long-awaited sub 9:30, which he certainly deserved! Awesome determination!

Eva-Lott Elefant did an incredibly good race and finished 10th in her class! Torbjörn Claesson debuting at the IM distance made an unbelievable race and finished as No. 14 in M45-49. What a debut! Nils Stenvold, Olov Olsson, Mikael Andersson and Sophia Kay also did incredibly well. My team mates are just outstanding athletes!

It was so much fun to follow the race in Kalmar that I almost could not tear myself away from the computer to pack my race bags and head to bike check-in. Unfortunately I had to check in very late on Saturday (at 17-18: 30), and when we reach the center of Copenhagen there was a Pride demonstration in the city and complete traffic chaos! Took almost 2 hours to get to the check-in. By then I was stressed out to say the least. Got checked in anyway, but it felt fast and sloppy. Had I not done the race last year I would definitely not have been satisfied with the preparation. I did at least felt pretty confident that I knew what I did. I knew the swim course and how the transition area looked and worked. Preferred to get home and get a good dinner and would rather get up early in the morning to check through everything one last time. Lucky for me who has done the race before since race briefing misinformed about the availability of race bags in the morning. Since T1 and T2 are located at different sites the red race bags for the run are transported from T1 to T2 after check-in. At the race briefing they said that you would have access to both bags the morning before the race, but because we didn’t have that last year, I did not rely on it but chose to ensure that all energy etc were in the bag already on Saturday. Lucky for me – otherwise I would have been standing there with a run bag without energy on the competition! The only advantage to be have been so stressed out the day before the race was that I was so tired that I fell sound asleep 21:30, which I do not usually do the night before the race. So despite an early morning I got some decent sleep.

The alarm clock rang at 3:55 am Sunday morning. Got my racing clothes on and put on the bib tattoos (Have been waiting for a race where I get to wear Bib tattoos since I started with the sport!) And 3CT tattoos on my arms. Prepared breakfast that I ate in the car on the way to the starting area (the advantage of having a driver ..). Arrived at the competition site at 5 am. Fog and drizzling rain in the air, but about 17 degrees so still pretty warm. Just as awful as it felt the day before, just as wonderful it was in the morning. The atmosphere in T1 a few hours before the start when it is still dark, the music is playing and a lot of excited athletes fixing the bikes and wishing each other good luck is unbeatable! I love to compete, love the sport and love everything that has to do with this life!! Had plenty of time to get ready, fix bottles and energy on the bike and check out the swim course, etc. Felt good. Decided not to have bike shoes on the bike after all. It is about 350-400 m long run from swim exit to bike mount and because of the rain during the night the ground was significantly wet. Had no desire to ride the entire route with the wet and muddy socks.

When the clock was approaching 6:30, I jumped in the wetsuit. A short swim warmup and then down to the start. The water temperature was officially 17 degrees in the morning, which is almost perfect swim temperature! New this year was that they had self-seeding in addition to rolling start at the swim. 4 athletes were released into the water every 6 seconds and you seeded yourself into starting groups with a 10-minute span. Last year I swam at 1:22. I knew that I should be faster this year, but the question was how much. Had a dream goal of 1:12:50 before the start. Seeded myself to start group 1: 10-1: 20. Got in the water at 07:21. Immediately felt that I seeded myself into the right group. Fortunately, the swim course in Copenhagen is really easy to navigate. You basically swim in a large rectangle-shaped path. It was lucky this time since there was pretty thick fog that made it impossible to see the next buoy until it was about 20 meters away. The swimming rolled on well. Felt strong. Stayed at a comfortable intensity and was allowed to keep my pace most of the time. Sometimes I was disturbed by swimmers who absolutely could not navigate for five cents. Not that I always navigate perfectly either, but I rarely swim across the supposed lap! Also got a really good kick in the stomach by a guy who had the worst leg kick after about 650 meters. Made me loose my breath briefly, but on the whole the swim felt ok. However; it’s so difficult to get a sense of time in the water when you do not have a clock. I completely lose track of time! Came out of the water and pulled the wetsuit down and paused the clock, had a time of about 1:13. Really satisfied. Official time after the race showed 1:12:46 – that is, four seconds faster than the dream goal and an improvement of 10 minutes from last year! Not bad! Was out of the water as number 22 in my class.

Made a quick change in T1. Due to the relatively long distance to the bike mount it is difficult to get the time down to 2 minutes, or near it, but came through T1 at 4:03, which still was 2 minutes faster than last year. Perfectly acceptable development even there! Got on my bike and set off. So very nice to ride with power meter so you know how much effort you put in! Overall, I must say that it is amazing with all the decisions you do not have to make when it comes to competition. A fixed energy plan, power meter and a solid plan from the start means that you can put all the focus on the actual racing instead. Began to get energy in directly on the bike. I know that energy intake is my big problem and was afraid to be behind from the start. After 5 km of cycling you get into central Copenhagen which means a 5 km stretch with a lot of 90-degree turns, a lot hanging on the brakes, no-passing zones and at times really poor road quality that pulls down the speed significantly. After 10 km you will head up on the road along the coast line and get approximately 30 km along the coast. Almost no wind and perfect temperature! Had to put in some extra watts at times to overtake competitors, but I made sure not to average above anticipated effort in total. Passed the first timing mat after 30 kilometers with an average speed of over 34 km / h. Great start! Managed to continue to keep a nice and steady pace. The legs felt fit and fresh – that’s how it should feel when you are rested, which I have not been since October last year!! Completely forgot the feeling.. 😉 After 40 km the route turned inland. After that waited 50 km of more rolling hills and a few steeper parts. The bike course is quite a technical. During the first 70 kilometers I was only overtaken by three girls – and only one in my class – but I overtook eight girls in return. Because of the rolling start it’s just impossible to know how you are doing and the likelihood that those who are better than you lies ahead already when you start cycling are significant as they are likely also to be faster swimmers. But at least I didn’t feel like a lost a lot during the bike. Road the first 100 kilometers in 3 hours flat and turned up the coast for the second lap. The energy intake worked all the way! None of the old familiar nausea which was really nice! After 150 kilometers I started to get a little tired – but I mean a little tired and not at all like last year! Felt a little as I did by 70 km last year … chose to hold back a bit the last not to be too tired for the run. Rolled into T2 after 5:38:39! A cut by 66 minutes (average speed, and that was over 5 km / h higher) than last year – and a full 7 minutes faster than my dream goal for the day! I had also climbed seven placements on the bike and got in to T2 as number 15 – which obviously I also didn’t see until after the race.

Jumped off the bike and ran into T2. The legs felt good. Got my running shoes on and made a quick pit stop to pee. Passed the timing mat that indicated the start of the run at 6:59 h flat. Had my dream goal for sub 11 within reach. Knew I could run marathon in 4 hours if I had a good day. Felt absolutely fantastic! Had an ambition to try to start out at 5:20 pace the first 2 laps (21 km). If I managed to do that and then ran third lap on an hour flat, I would have 10 minutes to spare for the last lap. The plan was fine up to 6 km. My legs felt good. No problems with my legs foot. Pushed a gel at 5km. At 6 km I got a stomachache. ”It’ll probably pass” I thought. It did not! Had to slow down to 5:45 pace. Then my stomach stayed pretty calm. Thought it would still provide an acceptable finish time so was not terribly upset right then and there. The stomach was out ok up to 15 km when I pressed my 3rd gel. Then I got a stomachache that hurt like crazy. Was forced to walk for a while. Growing nausea that only got worse. Between km 23-28, it felt like I had a knife in the stomach while I was so sick so it felt like the worst stomach flu. Was absolutely sure that I would throw up any second. Could not keep myself upright because of the stomach pain. At the same time, I got cramp in my right leg due to the lack of salt because I did not get anything down. I started feeling terribly bad and limped forward. Could barely put down the right foot in the ground. At 30 km I was veeery close to DNF. Still had 12 km left and barely knew how I would take me 100 meters ahead. Was also terribly disappointed to not get the strong finish I had waited so long for. But then I scolded myself a bit. Told myself that I could not give up now after having done an outstanding good swimming and bike! Coming home without a medal with a DNF after that start was just not acceptable. Had to dig really, really deep inside me to find the strength that was needed to proceed. This quote from my last blog post ”When my body’s tired my mind says, this is where winners are made. When my mind is tired my heart says, this is where champions are made” made me continue. Started running carefully and felt that the cramps in my leg actually seemed to have calmed down and the stomach remained reasonably acceptable as long as I didn’t try to eat or drink anything. The last 12 kilometers I ran all the way. It wasn’t fast because I was low on energy, but I don’t think I walked once. On the last stretch to the finish line I did a pathetic attempt for a sprint and passed the finish line at 11:34:33. I did not cry after my first IM, but this time I could not hold the tears back. Most of all, I felt pride and joy! I had cut exactly 1 hour and 42 minutes on my previous results! I had done an outstanding swimming and especially bike which was even better than I thought possible in the best of worlds. The run was not as planned, but I proved to myself that I have a mental strength that can take me far, and it’s a really good experience to take with me for my next season! You can always only hypothesize, but if my stomach had not bothered me, I think realistically that I would have finished in 11: 15-11: 20. Yes, I was a little disappointed with the run, but it was undoubtedly overshadowed by everything that went well during the day! Got my long-awaited proof of how much I developed in swimming and cycling in just one year, managed to keep a good energy intake on cycling and refused to give up at the end! I did feel horrible for the first hour after crossing the finish line, but after that I was already talking about next season and longing for a chance to give it another go! There is absolutely nothing in this world than can keep me from continuing with this sport!

Foto 2016-08-21 21 10 35

A big, big thank you to Magnus Johansson for amazing great coaching! Without his help I would never have managed to get so far in such a short time. Not only has he provided excellent coaching during the year – he has also been a great support along the way. The genuine concern he has for my development makes it even more fun to train! It has been such a rewarding year and I can’t wait to see what we can accomplish in the year that lies ahead.

Also, thanks to all the amazing friends in 3CT for your support and friendship – you are absolutely wonderful and I feel so privileged to have such awesome friends and sources of inspiration! Thank you for believing in me – it means so very much! Thanks to all my other friends and colleagues for their support! The interest you show for my training / competing and for my blog means the world to me and make it even more fun to do what I do. If I can be an inspiration for others it is half the fun of the sport!

And thanks Christopher! You know what you mean to me and to share my life and the sport with you makes my life absolutely perfect!

What then, is my plan going forward? Lets start by noting that the famous ”post-ironman blues” never hit me. Already one hour after the finish, I was ready for next season. I can hardly wait for next season and already have a preliminary long-term three-year plan in my head. Took the opportunity to stop by Lund on the way home to buy a used BMC cyclocross to be used for the winter season to increase cycling volume. From October, I am going to decrease my working hours to 80% to be able to increase training volume. Hopefully I can get over 600 hours of training in the coming year. Magnus and I will work hard to raise my shape considerably for next season. The biggest goal next year will be the European Championship in Frankfurt in July. The dream and the hope is to get as far in my training that I manage to get a ticket to Hawaii. In addition, there will be at least 4-5 other competitions including Göteborgsvarvet and Boras middle distance (would of course be stupid not to take advantage of the free starting place, I won there in years;)). Most likely it will also be an entry to either IM Copenhagen or Kalmar on the schedule – if things don’t work out in Frankfurt I’m going to make sure that I have a second chance to get it right! My additional plans – including plans for 2018 I keep to myself for now. But keep your eyes on the blog and it will most likely pop up sooner rather than later …;)

Race Report Ironman Köpenhamn

(English version will follow shortly)

Vilken helg det varit!! Inte nog med att jag äntligen fått köra min andra IM, men dessutom körde hela 11 klubbkamrater från 3CT och 3 andra vänner IM i Kalmar dagen innan och presterade så sjukt bra! Men vi tar det från början…

Hade ju satt mig ett rejält ambitiöst drömmål om sub 11 (typ 10:59:59) inför årets IM, vilket skulle betyda en tid på 2:16 bättre än i fjol. Visste att det fanns en mycket liten chans att det kunde gå om allt klaffade (vilket ju i sig är rätt sällsynt), men hade börjat tvivla rätt rejält på min cykelförmåga de sista 3 veckorna så kände mig långt ifrån självsäker inför tävlingen.

Åkte ner till Köpenhamn på fredagen. Mina föräldrar ställde upp och skjutsade ner och körde runt mig även i år. Så himla snällt av dem! Kom till Köpenhamn efter lunch och därefter åkte vi in till registreringen. Hann även med en sväng i expon för att bränna lite pengar på fler Ironman prylar (kan man få för mycket av sånt?? Jag har iaf inte nått det än i så fall). Sedan tillbaka till stället där vi övernattade där jag fick fixat det sista på cykeln och kört ett kort pass med 30 min cykling och 10 min löpning. Cyklingen kändes helt ok. På löpningen kände jag av min vänstra fot som åter krånglat lite det sista efter för mycket kuperad löpning. Lite småstressad men hoppades att foten skulle hålla genom tävlingen åtminstone.

 

Lördag startade jag med ett kort simpass. Sedan satt jag i princip klistrad framför datorn hela dagen för att följa alla som körde i Kalmar. Det var riktigt, riktigt spännande – satt frenetiskt och liverapporterade på klubbsidan på Facebook och försökte hänga med i hur alla låg till. Blev smått nervös och stressad över att se hur bra det gick för alla… Blir tvungen att lyfta fram några av prestationerna för dagen.

Markus Nymark (som nyligen kvalat till VM i IM 70.3 i Tennessee nästa år) kör på enastående 9:03:29. Slutar som nr 7 i M35-39 och nr 17 totalt! Helt vansinnigt bra! Visade sig också att det räckte till en biljett till Hawaii. Första i klubben som lyckas med DUBBELT VM kval i samma år – dessutom inom loppet av 6 veckor. Så grymt imponerad av Markus och hans förmåga! Snacka om att ha höga referensramar i klubben….

Kristoffer Jidetoft som dragit igång ordentlig träning igen nu senaste året efter att ha dragits med skador och inte kört en IM sedan 2012 går och i princip krossar sin klass M30-34 med över 260 startande och slutar som nr 9 på tiden 9:22:48. Var uppe ur vattnet som nr 10, plockade hela 4 placeringar i T1 och kom ut på cykeln som nr 6! Galet imponerande! Vet ju vem av oss två som garanterat får en biljett till Hawaii nästa år….

Erik Olsson gör ett fantastiskt lopp i M35-39 och slutar som nr 15 med tiden 9:21:12. Fick sin efterlängtade sub 9:30 som han verkligen förtjänat! Grymt målmedveten den grabben! Kan inte annat än se honom som ännu en förebild!

Eva-Lott Elefant som gör ett otroligt fint race och slutar 10:a i sin klass! Torbjörn Claesson debuterar på IM distansen. Han gör en helt ofattbart bra cykling på 4:53:29 och plockar därmed hela 262 placeringar på cyklingen, vilket är en prestation utan dess like! Inne från cyklingen som nr 22 och håller sig sedan stabilt under hela löpningen och går i mål som nr 14 i M45-49. Ingen dålig debut!! Även Nils Stenvold, Olov Olsson, Mikael Andersson och Sofia Kay gör otroligt bra ifrån sig. Snacka om grym klubb man tillhör!

Var så himla roligt att sitta och följa dem alla i Kalmar och kunde nästan inte slita mig från datorn för att packa mina race bags och lasta cykeln för incheckning. Tyvärr hade jag incheckning väldigt sent på lördagen (kl 17-18:30) och när vi når centrala Köpenhamn visar det sig att det är en Pride demonstration inne i stan och fullständigt trafikkaos! Tog nästan 2 timmar att ta sig till incheckningen. Var SMÅTT stressad för att säga det milt. Fick iaf checkat in, men det kändes snabbt och hafsigt. Hade jag inte kört loppet året innan hade jag definitivt inte varit nöjd med den förberedelsen. Det var jag visserligen inte nu heller, men kände mig åtminstone hyfsat trygg i att jag visste vad jag gjorde, att jag visste hur simbanan såg ut och hur växlingsområdet såg ut och fungerade. Satsade hellre på att komma hem och få en ordentlig kvällsmat och hellre komma riktigt tidigt på morgonen för att kolla igenom allt en sista gång. Tur för mig som varit med förut också eftersom race briefingen felinformerade om tillgången till race bags på morgonen. Eftersom T1 och T2 ligger på olika ställen körs alla röda race bags för löpningen från T1 till T2 efter inchekningen. Vid race briefingen sa de att man skulle ha tillgång till båda påsar på morgonen innan loppet, men eftersom vi inte hade det förra året vågade jag inte lita på det utan valde att se till så att all energi etc fanns i påsen redan på lördagen vid inchekning. Tur för mig det – annars hade jag stått där med en löppåse utan energi på tävlingen! Fick iaf varvet ner till slut. Enda fördelen med att vara överstressad var att jag var så himla trött att jag somnade som en sten kl 21:30 vilket jag inte brukar göra kvällen innan tävling. Fick således trots en tidig morgon rätt vettig sömn.

Väckarklockan ringde 03:55 på söndagmorgonen. Fick på mig tävlingskläder och fick satt på bib tatueringar (så grymt! har längtat efter att få ha det sedan jag startade med sporten!) och 3CT tatuering på armarna. Fixade iordning frukost som jag åt i bilen på väg till startområdet (fördelen med att ha en chaufför..). Anlände till tävlingsområdet vid 5. Dimma och småregn i luften, men omkring 17 grader så ändå hyfsat varmt. Lika gräsligt som det kändes dagen innan, lika underbart var det på morgonen. Stämningen på området ett par timmar innan start när det fortfarande är mörkt, musiken spelar och en massa förväntansfulla atleter fixar med cyklar och önskar varandra lycka till är helt oslagbar!

Älskar att tävla, älskar sporten och älskar allt som har med detta livet att göra!! Hade god tid att göra mig redo, fixa flaskor och energi på cykeln och kolla in simbana etc. Kändes bra. Bestämde mig för att inte ha cykelskorna på cykeln trots allt. Det är en ca 350-400 m lång löpsträck från simupgången till cykelstart och pga regnet under natten var det rejält blött. Hade inte lust att cykla hela sträckan med genomblöta och leriga strumpor.

När klockan närmade sig 6:30 hoppade jag i våtdräkten. En kort simuppvärmning och sedan ner mot start. Vattentemperaturen var officiellt 17 grader vid start, dvs närmast perfekt simtemperatur! Nytt för i år var att de körde självseedning med rullande start vid simningen. 4 atleter släpptes iväg med 6 sekunders mellanrum och man seedade sig i startgrupper med 10 minuters spann. Förra året simmade jag på 1:22. Visste att jag borde vara snabbare i år, men frågan var hur mycket. Hade satt mig ett drömmål på 1:12:50 innan start. Seedade mig därför till startgrupp 1:10-1:20. Kom i vattnet kl 07:21. Rullade på bra. Kände att jag seedat mig rätt. Som tur är är simbanan i Köpenhamn enormt lättnavigerad. Man simmar hamnbassäng i en stor rektangelformad bana. Det var ämna tur denna gången för lagom till start var det tjock dimma som gjorde att man inte såg nästa boj förrän den var ca 20 m bort. Simningen rullade på bra. Kände mig stark. Låg i en behaglig intensitet och fick rulla på i mitt tempo det mesta av tiden. Ibland blev man störd av någon simmare som absolut inte kunde navigera för fem öre. Inte för att jag alltid navigerar perfekt jag heller, men jag simmar iaf sällan tvärs över tänkt simbana! Fick dessutom en riktigt go spark i magen av en kille som hade världens benspark efter ca 650 m så jag tappade luften kortvarigt, men på det stora hela kändes simningen ok. Dock enormt svårt att få en tidsuppfattning i vattnet när man inte har någon klocka. Jag tappar helt tidsperspektivet! Kom upp ur vattnet och rev av våtdräkten och stannade klockan, hade då en registrering på ca 1:13 blankt. Kände mig sjukt nöjd. Officiell tid visade sedan 1:12:46 på plats 22 i min klass – dvs 4 sekunder snabbare än drömmålet och en förbättring med 10 minuter från förra året! Inte illa!

Gjorde ett snabbt byte i T1. Pga den relativt långa löpsträckan till cykelstart är det svårt att få ner tiden till 2 minuter eller i närheten av det, men kom igenom T1 på 4:03, vilket ändå var 2 minuter snabbare än förra året. Helt acceptabel utveckling även där! Upp på cykeln och iväg. Så himla skönt att cykla med effektmätare så man vet hur hårt man kör! Över lag måste jag säg att det är himla skönt med alla beslut man slipper fatta när det kommer till tävling. En fast energiplan, effektmätare och en fast plan från start gör att man kan lägga allt fokus på själva tävlandet istället. Började stoppa i mig energi direkt på cykeln. Vet att energiintaget är mitt stora problem och var rädd att ligga back från start. Efter 5 km cykling kommer man in i centrala Köpenhamn vilket betyder 5 km körning med en massa 90-graders svängar, mycket hängande på bromsarna, no-passing zoner och bitvis riktigt kass asfalt som hämmar farten. Efter 10 km kommer man upp på strandvägen och får köra ca 30 km längs kusten. Nästan ingen vind och perfekt cykeltemperatur. Rullade på bra. Fick höja effekten bitvis för omkörningar men snittade inte över planerad intensitet totalt sett. Passerade första tidmattan stare efter 30 km och hade då snittat över 34 km/h. Grym start! Lyckades fortsätta hålla ett riktgt fint och stabilt tempo. Benen kändes pigga och fräscha – det är ju så här benen skall kännas när man är utvilad vilket jag inte varit sedan oktober förra året typ.. Hade helt glömt hur det känns! Efter 40 km vänder man inåt land. Sedan väntar 50 km i mer kuperad terräng och många skarpa svängar. Ganska teknisk bana i Köpenhamn.

589522_605_0_0_0_0_0_4

Under de första 70 kilometrarna blir jag bara omkörd av 3 tjejer – varav endast en i min klass – men plockar till gengäld 8 tjejer. Pga rullande start vet man ju inte hur man ligger till och sannolikheten för att de som är bättre än en själv ligger framför redan när man börjar cyklingen är stor då de sannolikt även simmat snabbare. Kände iaf inte att jag tappade en massa på cyklingen. Körde de första 100 kilometrarna på 3 h blankt och vände upp längs kusten för sista varvet. Energiintaget fungerade hela vägen. Inget av det gamla bekanta illamåendet vilket var riktigt skönt! Efter 150 kilometer började jag bli lite trött – men då menar jag lite trött och inte alls som förra året! Kände mig väl lite som jag gjorde efter typ 70 km förra året… Valde att hålla igen lite det sista för att inte vara för trött inför löpningen. Rullade in till T2 efter 5:38:39! En kapning med 66 minuter (och snittfart som var över 5 km/h högre) än förra året – och hela 7 minuter snabbare än mitt drömmål för dagen! Hade dessutom klättrat 7 placeringar till 15:e plats – vilket jag såklart först såg efter målgång.

ironman

Hoppade av cykeln och sprang in i T2. Benen kändes bra. På med löpskorna och sedan ett snabbt toabesök och ut på löpningen efter 6:59 blankt. Hade drömmålet om sub 11 inom räckhåll. Visste att jag kunde springa maran på 4 timmar om ja hade en bra dag. Kändes helt fantastiskt! Hade en ambition om att försöka lägga ut i 5:20 fart de första 2 varven (21 km). Gjorde jag det och sedan sprang 3:e varvet på timmen blankt skulle jag ha 10 minuter till godo för sista varvet. Planen höll fint fram till 6 km. Benen kändes bra. Foten höll. Tryckte en gel vid 5 km. Vid 6 km fick jag magknip. ”ja, ja, det går nog över tänkte jag”. Det gjorde det inte! Fick sänka farten till 5:45 tempo. Då höll magen sig lugn. Tänkte att det ändå skulle ge en acceptabel sluttid så var inte jättebesviken. Magen höll sig ok fram till 15 km när jag tryckte min 3:e gel. Då fick jag magknip som gjorde ont som attan. Tvingades gå en stund och sedan småspringa igen. Växande illamående som bara blev värre. Mellan km 23-28 kändes det som att jag hade en kniv i magen och samtidigt var jag så illamående så det kändes som den värsta magsjuka. Var helt säker på att jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Kunde inte hålla mig upprätt pga magsmärtorna. Samtidigt fick jag kramp i höger ben pga saltbristen eftersom jag inte fick i mig något. Mådde fruktansvärt dåligt och haltade fram dubbelvikt ett tag. Kunde knappt sätta ner höger fot i marken. Övervägde starkt om jag skulle be en funktionär leta reda på en läkare. Tror jag såg rätt risig ut också för det var minst 3 löpare som stannade till för att höra om jag var ok. Vid 30 km var jag vääääldigt nära att bryta. Hade fortfarande 12 kilometer kvar och visste knappt hur jag skulle ta mig 100 meter fram. Var också rätt besviken över att inte få avsluta starkt. Men sedan skällde jag lite på mig själv. Sa till mig själv att jag för sjutton inte kunde ge upp nu efter att ha gjort en så enastående bra simning och cykling! Att komma hem utan medalj med en DNF efter den starten var bara inte acceptabel. Fick gräva riktigt, riktigt djupt inom mig för att hitta styrkan som skulle till för att komma vidare. Citatet från mitt senaste blogginlägg ”When my body gets tired my mind says, this is where winner are made. When my mind is tired my heart says, this is where champions are made” fick mig att fortsätta. Började springa försiktigt och kände att krampen i benet faktiskt verkade ha lugnat sig och att magen höll sig någorlunda acceptabel så länge som jag inte försökte få i mig något. De sista 12 kilometrarna sprang jag hela vägen. Det gick inte fort för jag var låg på energi, men jag gick banne mig inte en enda gång. In på upploppet och en patetisk spurt till mållinjen som passerades på 11:34:33. Jag grät inte efter min första IM, men denna gången kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Mest av allt av stolthet och glädje! Jag hade kapat exakt 1 timme och 42 minuter på mitt tidigare resultat! Jag hade gjort en enastående simning och framförallt cykling som till och med var bättre än vad jag trodde var möjligt i de bästa av världar. Löpningen blev inte som planerat, men jag bevisade för mig själv att jag har en mental styrka som kan ta mig långt, och det är en riktigt bra erfarenhet att ta med sig framöver! Tappade tyvärr en del placeringar på löpningen och slutade som nr 24. Hjälper ju egentligen inte att hypotisera i efterhand, men om magen inte krånglat tror jag realistiskt att jag kommit in på 11:15-11:20, vilket skulle gett mig en 13-14:e plats. Lite besviken över löpningen, men det överskuggas utan tvekan av allt som gick bra under dagen! Fick mitt efterlängtade kvitto på hur mycket jag utvecklats i simning och cykling på bara ett år, lyckades hålla ett bra energiintag på cyklingen och vägrade ge mig på slutet!

Foto 2016-08-21 21 10 35

En stort, stort tack till Magnus Johansson för fantastisk coaching! Utan hans hjälp hade jag aldrig lyckats ta mig så långt på så kort tid. Han har inte bara gett grym coaching under året – han har också varit ett fantastiskt stöd på vägen. Det genuina intresse han har för ens utveckling gör det ännu roligare att träna! Det har varit ett enormt lärorikt och givande år och jag ser grymt mycket fram emot att se vad vi gemensamt kan åstadkomma under nästa år.

Tack till alla fantastiska vänner 3CT för ert stöd och vänskap  – ni är helt underbara och jag känner mig så priviligerad att ha sådana grymma vänner och förebilder! Tack för att ni tror på mig – det betyder så oändligt mycket! Tack till alla vänner och kollegor för allt stöd och uppbackning! Det intresse ni visar för min träning/tävlande och för min blogg förgyller min värld och gör det ännu roligare att göra det jag gör. Om jag kan vara en inspirationskälla för andra är det halva glädjen med sporten!

Och tack Kristoffer! Du vet vad du betyder för mig och att få dela mitt liv och sporten med dig gör mitt liv helt perfekt!

Vad är då planerna framöver? Kan börja med att konstatera att den berömda ”post-ironman blues” aldrig drabbat mig. Redan en timme efter målgång var jag taggad och redo för nästa säsong. Kan knappt vänta på att få gå igång igen och har redan en preliminär långsiktig treårsplan i huvudet. Passade på att svänga förbi Lund på vägen hem för att köpa en begagnad BMC cyclocross som skall användas för vintersäsongen för att öka cykelvolymen. Från och med oktober går jag ner i arbetstid (genom att ta kompledigt en dag i vecka till att börja med) för att kunna öka träningsvolymen. Hoppas på att komma över 600 träningstimmar det kommande året. Jag och Magnus kommer jobba stenhårt för att höja min form rejält inför nästa säsong. Det största målet nästa år blir EM i Frankfurt i juli. Drömmen och förhoppningen är att komma så långt i min träning att jag lyckas ta en biljett till Hawaii. Därutöver blir det åtminstone 4-5 andra tävlingar inkl Göteborgsvarvet och Borås medeldistans (vore ju korkat att inte utnyttja den fria startplats jag vann där i år ;)). Sannolikt blir det väl även en anmälan till antingen IM i Köpenhamn eller Kalmar – ifall det nu skiter sig i Frankfurt. Utöver det – inkl planerna för 2018 håller jag för mig själv så länge. Men håll ögonen på bloggen så dyker det nog upp så småningom…

Final countdown…

Nästan ett års väntan lider äntligen mot sitt slut och på söndag får jag för andra gången ställa mig på startlinjen för en Ironmantävling. Känns så grymt bra att vara tillbaka och återigen få insupa den fantastiska atmosfär som råder vid en Ironman tävling. Blir också lite extra varm i hjärtat när jag får lov att tävla i Danmark….

Foto 2016-08-19 14 45 18

Samtidigt som tävlingsnerverna börjar göra sig påminda, infinner sig samtidigt också ett inre lugn. Vetskapen om att jag gjort precis ALLT jag kunnat för att utvecklas på bästa sätt sedan min Ironman debut här i Köpenhamn för precis ett år sedan. Tron på min kapacitet har gått upp och ner under året. Däremot har jag inte för en enda sekund tvekat över om  om det varit värt allt slit och disciplin. Alla kalla och blöta cykelpass, alla tunga intervallpass och tidiga mörka vinterdagar då man begett sig till simhallen i ottan. Detta är utan minsta tvekan det absolut roligaste jag sysslat med i hela mitt liv – och all tid, slit, svett och ibland tårar har  bara förstärkt min kärlek till sporten och spätt på min dröm om att få möjlighet att ta det till en helt annan ambitionsnivå framöver!

 

När jag summerar träningen för året  som gått ser jag att jag fått ihop ca 550 timmars träning (140 h simning, 250 h cykling, 120 h löpning och 40 h styrketräning). Inte dåligt med tanke på att man även har ett fulltidsjobb att sköta.. Det är tur att man har förstående familj, vänner och kollegor. Inte sällan har jag fått lov att flexa ut tidigare från jobbet eller fått byta jourpass för att få till träning och tävling och familj och vänner har fått stå ut med att träning prioriterats enormt högt. Tack till alla ni som gör det möjligt för mig att följa min dröm och passion! Och tack för det intresse ni visar! Att få vara en inspiration för andra är en stor del av min dröm.

Nu är cykeln är preppad, race bags packade, dubbel- och trippelkollade, tävlingskläderna framlagda. Ett kort cykel-löppass är avklarat. Kroppen känns pigg och utvilad. I morgon blir det ett mycket kort simpass och sedan bär det av till incheckning. Söndag morgon möter jag soluppgången på Amager tillsammans med över 3000 triathleter för att se vad årets träning gett för resultat. Vet att jag har gjort enorma framsteg tack vare Magnus och MJ coaching. Det har varit enormt roligt, givande och lärorikt att ha en coach som Magnus, för att inte tala om hur skönt det är att ha någon som är så kunnig som fattar alla beslut så man slipper göra det själv, att ha någon att stå till svars för för varje träningspass så man slipper ”dåliga ursäkter” och att ha någon som peppar när det inte går som man vill. Jag ser fram emot att fortsätta min utveckling och vårt samarbete under det kommande året – oavsett hur det går på söndag.

I morgon kommer jag sitta klistrad framför datorn det mesta av dagen för att följa alla vänner som kör Kalmar IM. Det enda som återstår för egen del är att bevara mentalt fokus och styrka, följa min plan, ha roligt, och njuta av resan från start till mål! Endast tiden får utvisa om det jag investerat räcker för att jag skall nå de enormt ambitiösa målsättningar jag satt mig…. Oavsett vad så hörs vi igen på andra sidan mållinjen!