Etikettarkiv: Reflections

Tid för reflektion..

Tävlingssäsongen är slut, dagarna blir allt kortare, temperaturen kryper ner mot nollan och trädens löv börjar falla. På något sätt känns hösten alltid som ett sorts ”bokslut”. En tid att fundera och reflektera över året som gått och vad jag vill ta med mig in i nästa år innan man börjar blicka framåt vid jul (ja, jag vet jag kanske börjar lite tidigt.. men min stackars hjärna tänker så himla mycket så det kan ta några veckor att sortera allt..). Att man numera cykelpendlar 15 km enkel väg till jobbet varje dag ger ju dessutom lite extra tid för reflektion. Jag kan ju börja med att konstatera att 2017 har varit ett enormt händelserikt år fram till nu. För många sett utifrån kanske som en salig blandning av gott och ont, skratt och tårar, glädje och besvikelser. Men sanningen (och glädjen) i det hela är att jag inte sitter kvar med något annat än positiva känslor inombords. För konklusionen efter årets första tre kvartal är att jag känner att jag faktiskt växt som människa i år. Det känns som att jag fått många nya insikter, blivit påmind om viktiga saker som jag redan visste, och att jag ”landat” i mig själv. Idag upplever jag ett inre lugn på ett sätt som jag nog aldrig upplevt tidigare. Jag kanske börjar bli vuxen med andra ord – för vissa av oss är nog lite tjockskalliga och tar lite längre tid på oss för det än andra..

Rent sportsligt gick jag in i 2017 med höga ambitioner och klara ambitioner. Drömmar och förhoppningar om att få kvala till VM på Hawaii. Väl medveten om att det var ett långskott och inget givet slutmål satsade jag allt jag hade. Men trots stenhårt fokus och total hängivelse så uteblev resultaten och det började efter några månader kännas surt. Jag insåg att sanningen nog var den att jag inte riktigt hade själen med mig, även om jag trodde att jag hade det. I verkligheten hade jag nog inte tagit mig den tid jag behövde för att verkligen fundera över VARFÖR det kändes så viktigt för mig – och om jag var villig att betala vad det kostade av utebliven tid med familj och vänner, sömnbrist, stress osv. Jag älskar att utmana mig själv och pressa mig förbi det jag själv trodde var omöjligt att uppnå, väl medveten om att det kommer med ett pris man måste betala. Men ibland är det lite svårt att på förhand ha en helt klar bild av vad man måste ge avkall på för att nå det mål man satt sig. Jag har alltid varit envis som synden. Om jag bestämt mig för något så finns det absolut INGEN som kan övertyga mig om motsatsen – förutom jag själv. Att försöka övertala mig till något jag inte vill eller är redo att inse är som att stånga huvudet i väggen. Jag måste själv få komma till insikten om något är bra eller dåligt. Man kan väl lugnt säga att självdisciplin och envishet är några av mina mest utmärkande egenskaper – på gott och ont. När träningen började kännas sur insåg jag till sist (efter att ha bitit ihop liiite för länge) att det inte var värt att fortsätta som jag gjorde. Jag bytte spår, sa hejdå till min tidigare coach och fick Kristoffers coachning istället – och hittade tillbaka till glädjen. Sedan kom Frankfurt och kraschen som gjorde att jag ofrivilligt återigen var tvungen att reflektera över vad som var viktigt för mig. Det jag insåg då var att det inte är tävlingsresultaten som jag bryr mig om egentligen – utan möjligheten att ha en aktiv livsstil där jag får dela sporten jag älskar med den jag älskar, att få vara del av den fantastiska gemenskap och vänskap som jag finner i sporten, att få pressa mig själv och flytta mina gränser, och inte minst att få möjligheten att sprida rörelseglädjen vidare genom att inspirera andra. Den insikten var det som fick mig att komma tillbaka i rekordfart. Jag vägrade helt enkelt acceptera att det fanns en risk att jag inte skulle bli bra eller inte kunna fortsätta med triathlon, simning, och cykling som tidigare. Tron kan ju försätta berg heter det.. Jag vet inte om det är sant, men min rehab gick iaf i rekordfart. Och det var med glädje – framför ambitioner – som jag stod på startlinjen i Köpenhamn 6 veckor efter olyckan, precis så som det skall vara. Att få avsluta säsongen på mina premisser var en av årets stora höjdpunkter.

”Passion is a choice. You need to choose to be great. It’s not a chance, it’s a choice”

– Eliud Kipchoge

Att dessutom få flytta till sitt drömhus, skaffa segelbåt och motorcykel, och därmed förverkliga flera drömmar i tät följd har varit underbara upplevelser under året, men det är det andra som i slutändan har lärt mig mest – och det som jag tror kommer göra att mitt liv blir mycket bättre framöver. Så är jag glad att jag blev övertränad och skadad? JA! Visserligen hade jag några veckor där jag inte såg allt så superpositiv (man måste få ha lov att vara ledsen och förbannad ibland också – det ingår ju i att bearbeta det man upplevt), men tack vare de erfarenheterna vet jag att kommer kunna njuta mer fullt ut av allt det andra som jag har under många år framöver. För motgångarna har gett mig perspektiv, jag har blivit påmind om saker som jag redan visste men kanske ”lagt på hyllan” och jag har fått nya insikter med mig. För det jag insett/blivit påmind om i år är för det första hur mycket jag älskar känslan av att befinna mig i ”flow”. Det där underbara meditativa tillståndet som uppstår när man blir fullständigt uppslukad av något man älskar att göra. När inget annat spelar någon roll och man känner att man är i perfekt harmoni med sin kropp och sinne. Träning är en av de saker som gör att jag hamnar i ett sånt flow. Det är min ventil för stresshantering och en av mina mest effektiva former av meditation.

steve_jobs

För det andra har jag (återigen) fått erfara att det är motgångar som gör att vi lär oss och växer som människor. Tack vare allt som inte gick som det skulle i år så har jag insett att det jag värdesätter är glädjen i sporten och att få uppleva livet tillsammans med dem jag bryr mig om. Hade jag inte kraschat hade jag sannolikt kört på i samma tempo i minst ett par år till – och gått miste om så mycket annat. Nu ser jag istället fram emot nästa säsong som kommer vara fylld av gemensamma träningar, träningsglädje och att få tävla med Kristoffer där fokus blir på att ha roligt, njuta och se om jag kan förbättra mig utifrån mig själv – och utan större ambitioner än så. Och jag är säker på att det blir den roligaste säsongen någonsin! Samtidigt som jag kommer att ha tid för allt annat som jag tycker är roligt utan att känna stress och press från mig själv.

För det tredje har jag kommit fram till att det som driver mig och som alltid funnits inom mig som en evig låga som bara blir större för varje år, är önskan och drömmen om att få inspirera andra. När jag rannsakar mig själv inser jag att mycket av mina ambitioner och prestationsönskningar bottnar i det – och inte om att utmärka mig för utmärkelsens skull. Både i mitt yrke och i mina fritidssysselsättningar har jag ett driv för att bli bättre på det jag gör. Självklart även för att jag är en enormt analytisk person som älskar att lära mig nya saker och bli bättre på det jag känner en passion för – men minst lika mycket för att gagna andra och inspirera. Det går inte en dag utan att jag reflekterar över hur oändligt tacksam jag är för alla runt omkring mig som inspirerar mig. Både familj och vänner i min omedelbara närhet (levande som döda), den styrka patienter som jag möter i min vardag visar, och mina stora idoler. Jag vill inte nämna en massa namn (då blir inlägget tre gånger så långt), men jag hoppas att iaf de som finns i min närhet vet hur tacksam jag är och hur oerhört priviligerad jag känner mig som får äran att inspireras av dem varje dag! Jag hoppas att jag på något sätt kan ge lite tillbaka. Att bidra positivt till andra människors liv. För jag tror att livet går ut på att göra positiva avtryck.

Einstein

Hur ambitiös jag än är och hur gärna jag än vill så kommer jag aldrig bli som min stora, kända idoler. Jag blir aldrig någon ny Astrid Lindgren, Paolo Coelho eller Fredrik Backman – någon som kan skänka barn och vuxna några av deras vackraste litterära stunder och få dem att älska det skrivna språket, samtidigt som de får svar på livets stora frågor och inspireras till att drömma. Jag blir sannolikt heller aldrig någon ny Chrissie Wellington eller Eliud Kipchoge – eller som någon av de andra stora idrottsstjärnorna – som genom sina stora sportsliga prestationer visar att den mänskliga kroppen kan pressas långt förbi vad som borde vara möjligt, om man bara har den mentala styrkan att ta sig förbi de fysiska gränser och barriärer som någon försökt intala oss att vi har.

Och jag blir självklart aldrig någon riktigt stor människa som Socrates, Einstein, Steve Jobs eller Buddha (iaf högst troligt inte i detta livet) – som genom sin visdom och liv revolutionerar människors sätt att tänka. Men kanske jag ändå få kan lov att inspirera och hjälpa någon – bara i det lilla. Att få bidra till att någon får ett bättre liv. Som Moder Teresa en gång sa: ”I det här livet kan vi inte göra stora saker. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek”. Och det är värt att sträva efter. Att leva ett passionerat liv, att för varje dag bli en lite bättre människa, att så länge man lever vara nyfiken och sökande efter en högre mening, att bli lite mer närvarande och lite mer ödmjuk inför ett universum som vi bara förstår en liten bråkdel av. Och med målet och drömmen att en dag få lämna detta livet med vetskapen om att världen har blivit bara lite, lite bättre tack vare att jag fanns till. För någonstans tror jag att det är det de flesta drömmer om. Det som får oss att sträva efter att bli bättre som människor – vår tro på kärleken och önskan om att få lämna ett avtryck – om än aldrig så litet.

“Love is our true destiny. We do not find the meaning of life by ourselves alone         – we find it with another.”

– Tomas Merton

Det är inte lätt att försöka sammanfatta vad man tror på (iaf inte om man tror så mycket som jag gör.. ). Men jag gör ett försök:

When-I-stand-before-God-at-the-end-of-my-life-001

Jag tror att allt i universum hänger samman. Att inget existerar separat från allt annat, och att allt vi gör, säger och tänker påverkar allt annat på ett sätt som är långt bortom vår förståelse. Jag tror att livet och universum är gränslöst – att de ända begränsningar vi stöter på är de vi skapat för oss själva. Och att begränsningar bara är begränsningar tills de bryts. Jag tror att kroppen och sinnet är så långt mycket starkare än vad vi tror och att man kan uppnå allt man vill om man satsar fullt ut – och är villig att betala priset för att nå målet.

masterpiece

Jag anser att man bär ett ansvar för sitt eget liv. Ett ansvar att göra det bästa man kan med de resurser som man getts. Jag tror att man alltid har ett val – men att man också måste leva med konsekvenserna av de val man gör. Därmed har man som människa oanade möjligheter, men också ett stort ansvar att förvalta. Bara du kan leva och förändra ditt liv. Ingen annan kan göra det åt dig. Och din tid är begränsad så kasta inte bort det genom att leva ett liv som någon annan förväntar dig att du skall leva. Våga lyssna till din inre röst och din intuition och lev det liv som DU drömmer om.

Lao_Tzu

Och jag tror på ”Law of attraction”. Att du attraherar det du tänker på och önskar dig. Och om du verkligen vill något och tror på det med hela ditt hjärta så kommer universum göra allt för att du skall få det. För du är en del av universum och allt du gör och tänker påverkar allt och alla i universum.  Som Jesus skall ha sagt: ”Ask and it will be given to you; search, and you will find; knock and the door will be opened for you”.

Buddha

Jag tror på karma – och att vi är här på jorden för att lära oss något. Att vi möter de utmaningar som vi behöver för att lära oss meningen med livet. Om du kastar in handduken när du möts av de utmaningar som du ställs inför så har du förlorat möjligheten att lära och bara skapat nya begränsningar för dig själv. Men om du istället väljer att se det positiva som kommer med utmaningen, och vågar möta den med öppna ögon och ett öppet sinne, så kommer du att komma ut på andra sidan som en visare och starkare människa. Och livet kommer att öppna sig som ett gränslöst hav av möjligheter.

”The unexamined life is not worth living”

– Socrates

Och så tror jag att kärleken är det största som finns – att det är kraften som binder samman allt. Jag vet att det finns själsfränder. Själar som är evigt sammanlänkade genom flera liv. Och när du möter en av dem så räcker det med att se personen i ögonen en enda gång för att själen skall minnas allt som varit – och hjärtat skall veta att det är menat. Och jag har funnit min…

quote_patchadams

Mycket upp och lite ner…

Ja, som titeln avslöjar har det väl varit lite upp och ner sedan årsskiftet. Mest upp trots allt, men allt kan ju inte gå som på räls för jämnan. Då mister man ju helt känslan för när något går bra. Resultatmässigt har det egentligen mest gått fint och enligt plan för träningspassen har faktiskt gått riktigt, riktigt bra och det har funnits många höjdpunkter. Rent motivationsmässigt har det däremot varit lite berg och dalbana.

Januari kändes stark och stabil. Cashade in 59 timmars effektiv träning och kroppen kändes toppen. Körde på rejält de första 3 veckorna i det nya året med omkring 15-16 timmars träning/vecka. Snittade omkring 4-5 h på mina lediga onsdagar och sedan 3-4 h per dag under helgen, plus lite på jobbdagarna, samt en vilodag per vecka. Körde 3-4 tuffa intervallpass per vecka (1 i simning, 1 i löpning och 1-2 cykelintervallpass). Samtliga pass kändes stabila. Höll förväntade tider och snitteffekter och kroppen jobbade på bra. Kände mig självfallet lite nedtränad, men under inga omständigheter sjuk, skadad eller sliten. Även distanspassen gick bra. Magnus har lagt in enormt mycket löptid nu under vintern och det har verkligen gett resultat. Sedan årsskiftet har löpvolymen legat omkring 50-60 km/vecka och min bekväma distansfart och gått från omkring 5:35 fart till stabil 5:15 fart. Även löpintervallerna går snabbare. På tusingarna springer jag nu omkring 4:05-4:10/km istället för 4:15-4:20. Likaså på 2000m intervallerna har jag kapat. Simningen har känts stabil även om jag inte känner samma förbättring som på löpningen. Har inte heller lagt lika mycket tid där utan det har blivit omkring 2×90 min/vecka fördelat på ett tröskelpass och ett pass med fokus på distans. På cykeln känns det också som om jag blivit starkare. Känner dock att det är svårare att utvärdera än löpningen då jag under januari endast cyklat distanspass ute på crossen med feta dubbdäck och utan effektmätare. Trots kyla och vintermörker bjöd januari på många fina utedass både i löpspåren och på cykeln. Söndagarnas distanscykelpass med sambon blev rätt snabbt veckans andra höjdpunkt tillsammans med mina lediga träningsonsdagar.

img_1352

Lite lugnare v4 med omkring 8 h och sedan startade jag ännu en tuff fyraveckors period v5. Passerade månadsskiftet och gick in i februari med humöret på topp. Liten utrustning i form av en efterlängtat tempohjälm – den nya Giro Aerohead – gjorde ju inte saken sämre direkt.. Fick mig ju att längta ännu mer efter sopade, grusfria vägar och tempocykling ute!

img_1376

Vecka 5 avlöpte utan problem, men sedan hände något. Plötsligt kändes det som att all löpning stod mig upp i halsen. På 12 dagar hade jag 7 löppass och sprang omkring 90 km totalt. Samtidigt kortades cyklingen ner från 2 distanspass + 1 intervallpass till 1 distanspass + 1 intervallpass just som vädret blev bättre och cyklingen var som roligast. För cyklingen har verkligen känts så grymt rolig det senaste! Ju bättre cyklist man blir desto roligare blir det… Sedan råkade Magnus omedvetet flytta mitt enda cyeldistanspass från söndag till lördag, vilket skulle tagit ifrån mig det enda pass i veckan som jag kör tillsammans med Kristoffer. Det fick mig faktiskt att sitta och grina i soffan hemma. Snacka om i-landsproblem och att tvingas inse att vissa saker känns viktiga för en även om det är barnsligt… Som tur var tog det Magnus ungefär 5 minter att inse att det var smartast att flytta passen tillbaka till söndagarna… Träningen rullade på en vecka till och jag fick bland annat till ett riktigt bra distanspass i löpningen med 21 km i 5:15 fart. Sedan kom vårsolen och värmen! Enligt prognosen väntade 10 dagar med sol och plusgrader – och bara ett enda cykelpass ute under den tiden. Och vad hände? Jo, jag satt i princip och grinade som en liten barnunge igen för att jag var så besviken.. SUCK! Var plötsligt så frustrerad över att inte kunna spontanändra träningen efter tycke och känsla. Inte blev det bättre av att Kristoffer drog ut på tre 3-4 h distanspass under de första 4 dagarna med fint väder. Ok, att jag var med ute på det ena, men ändå.. Dessutom kände jag mig lite stressad av att Frankfurt IM ligger 6 veckor tidigare än Köpenhamns IM, vilket ger kortare cykelsäsong innan tävling. Ser mig (numera oberättigat) ibland fortsatt som en något svag cyklist, fast jag ju inte längre alls är det. Däremot har jag alltid känt mig trygg i löpningen, även om jag skulle kunna bli mycket bättre där. Kände mig iaf rätt omotiverad under några dagar. Till sist fick jag tagit mig i kragen och pratat med Magnus om hur jag kände mig. Känns alltid som att jag klagar så det är en liten tröskel jag skall över varje gång jag vill ändra på något i träningen. Speciellt då jag märker att hans plan ju fungerar och jag vet att han verkligen ser till att jag utvecklas maximalt. Men om träningsglädjen försvinner så spelar det ingen roll hur bra jag blir! I sista ändan är det trots allt resan mot målet som är allra viktigast. Och når man inte sina högt satta mål är det i alla fall något lättare att acceptera om man haft skoj på vägen dit. Har resan inte varit rolig skulle det kännas fruktansvärt att sedan missa målet också. Som tur är håller Magnus ju med så framöver blir det lite mera distanscykling – inkl cykling med sambon på söndagarna – och veckomängden ser ut att öka upp mot 17 h/vecka. Gissa vem som nu är glad som ett barn på julafton?? Herregud, folk som inte tränar och älskar triathlon lär väl tro att man är schizofren när de läser detta… Men det hjälps liksom inte – triathlon är helt enkelt något av det roligaste som finns och det betyder så ofattbart mycket för mig.

Inte blev humöret sämre av dagens träning heller! En perfekt onsdag med strålande sol på klarblå himmel och närmare +6 grader.. Hur ofta får man det i februari? Och på sin lediga dag? Fick till ett riktigt bra simpass på morgonen. Sedan ett 75 min intervallpass på trainern som var riktigt tufft (5 x (4 min strax under tröskel – 1 min på 110% av tröskel – 2 min på 95% av tröskel – 2 min trampvila)), 75 min cykling ute i solen, yoga i solen på altanen i 15 graders värme och till sist ett riktigt bra löpdistanspass på 16 km. Känns som att man hittat sig själv igen! Hoppas bara att det fortsätter på samma spår ett tag nu.  Sitter annars i dagarna mellan jobb och träning och följer grymma klubbkamraterna Eric Olsson och David Thylén som kör 5 ironman på 5 dagar här i ormrådet för att samla in pengar till välgörenhetsorganisationen Hand-i-Hand. Grymt imponerande!!

img_1399

Årssummering och siktet inställt mot 2017

Målen för triathlonsäsongen 2016 var glasklara vid förra årsskiftet. Detta var mitt första år med coach och min andra säsong inom triathlon. De ”luddiga” och överordnade målen var att lära känna och utvecklas tillsammans med coachen, jobba mer på den mentala biten, öka träningsmängden, bli bättre på samtliga grenar, utmana mig själv och se hur mycket jag kunde förbättras på bara ett år. De mer specifika målen var att komma ner på sub 5:30 på HIM och sub 11 på IM. Hur lyckades jag då? Över lag gick det faktiskt precis så bra som jag hoppats på – även om inte allt såklart inte klaffade helt problemfritt. Vad som iaf kändes klockrent var val av coach. Magnus Johansson och MJ coaching har fungerat klockrent och jag har varit supernöjd från dag ett. Är man en överambitiös, perfektionistisk triathlonfanatiker ut i fingerspetsarna är det inte alltid helt lätt att överlåta allt bestämmande på någon annan, jobba på utan att helt ha stenkoll på planen och fullkomligt lita på att någon annan gör allt rätt. Men jag tycker ändå att jag lyckats rätt bra. Jag litar 100% på Magnus och trivs grymt bra med både honom, hans filosofi och träningsupplägg. Och jag tror (hoppas iaf) att samarbetsglädjen varit ömsesidig.

En sak som jag också jobbat mycket på under året är den mentala biten. Jag har alltid varit grymt dålig på att ge mig själv beröm – och att ta beröm från andra. Jag tycker alltid att det finns något man kan göra bättre, även om man presterat bra, och jag sätter oftast en mycket högre standard för mig själv än för människor runt omkring mig. Det är svårt att nöja sig. På sätt och vis tycker jag det är bra att jag inte nöjer mig, att jag alltid strävar högre och efter mer. Det betyder för mig att jag har drivet och ambitionen att utvecklas, men självklart får det inte bli så att man blir sin egen hackkyckling. Jag vill så otroligt mycket och mitt tålamod är inte alltid det bästa. Därför har jag jobbat på att för varje negativ sak jag hittat i min prestation, hitta minst två positiva saker att ta med mig från samma erfarenhet. Det har gjort stor skillnad! Att sätta upp flera delmål inför tävlingar och säsong har också gjort att jag kommit igenom med en mer positiv känsla. Även om jag kanske inte nådde det största målet så har jag ibland ändå uppnått 10 av 12 delmål vilket känts riktigt bra!

Träningsmängden lyckades jag öka ganska rejält under 2016. År 2015 fick jag ihop omkring 540 timmars träning – 2016 landar på omkring 610 timmar. Då skall man också ta i beaktande att jag fram till oktober/november 2015 inte körde ett endaste intervallpass utan enbart distans. Så även om det ökade antalet timmar inte är massivt, så har intensitetsökningen varit enorm. Och kroppen har hållit ihop fint. Inga skador och inga sjukdomar förutom en mindre svacka under två veckor i sommar med förkylning och bihåleinflammation.

strength1

Jag kan också verkligen säga att jag blivit mycket starkare i samtliga grenar. Simtestet som jag gjorde i oktober förra året och upprepade i oktober i år visade förbättring med 10-15 sek/100m i fart 1-3 (med en lite mindre förbättring i fart 4) och på cykeln har jag höjt min FTP med omkring 20-25 watt på 12 månader. Kanske inte en massiv ökning av FTP, men generellt tror jag att jag underpresterar på FTP testen eftersom jag är så attans nervös och så förbaskat gärna vill prestera att jag liksom går lite i baklås. Men jag kan iaf bara återigen nöjt konstatera att coachen har varit värd varenda krona!!

Tävlingsresultaten då? Det är ju trots allt tävlingarna som man tränar inför och där man skall prestera och visa hur man utvecklats.. Mina två prio ett race var Jönköping HIM och Köpenhamn IM. Vid Jönköping fick jag tävla med bihåleinflammation och förkylning, ingen träning de sista två veckorna innan loppet och ett rejält dåligt självförtroende. Trots det lyckades jag kapa nästan 50 min på min debut tid på Helsingör HIM från 2015 och komma in sub 5:30 med en tid på 5:24 och en 9:e plats i min AG. Kunde jag presterat bättre? Absolut! Tror jag hade kapacitet för åtminstone en sub 5:15 tid. Men allt taget i beaktande och det faktum att jag så sent som en timme före start var osäker på om jag ens skulle orka starta så är jag riktigt nöjd!  Jag bevisade för mig själv att jag är riktigt stark mentalt när det gäller. Innan Jönköping lyckades jag också knipa en 3:e plats i seniorklassen på Borås medeldistans, vilket var riktigt skoj då det var första gången jag fick stå på pallen. Det gav mersmak!

När det kom till start i Köpenhamn IM var jag både taggad och nervös. Ett riktigt stort gäng av klubbkamrater hade kört Kalmar dagen innan och presterat så vansinnig bra att jag kände mig nervös som attan fram till startskottet gick. Efter det glömde jag alla andra och fokuserade 100% på uppgiften framför mig. Jag trodde att jag skulle kunna klara sub 11 om jag lyckades simma på ca 1:12, cykla på 5:45 och springa på maran på ca 4 h (ok, det hade gett mig en tid på ca 11:05 med alla byten, men det hade jag varit sjukt nöjd med!). Visste att det var jätte ambitiöst, men att det skulle kunna gå om precis ALLT gick min väg. Upp ur vattnet konstaterade jag att jag simmat på nästan exakt 1:12 h (precis 10 min bättre än förra året). Cyklingen startade helt grymt bra med ett snitt på 34 km/h första 30 km. Höll ihop riktigt bra under hela cyklingen, även om jag tappade lite på slutet. Överkörde inte utan höll mig till planerad effekt. Kom in på 5:38 vilket var hela 66 min snabbare än förra året och en höjning med snitteffekten med hela 5 km/h. Helt sjukt! Var så himla glad när jag startade löpningen på exakt 6:59. Om allt gick vägen hade jag kunnat nå mitt mål. Tyvärr fick jag fruktansvärt ont i magen efter ca 8 km, vilket inte släppte gen förrän efter ca 35 km. Tappade en hel del tid där tyvärr. Sluttiden på 11:34 var något långsammare än jag hoppats, men ändå 1:42 h snabbare än förra årets debut, så jag kan knappast klaga. Insåg efteråt att jag under året jobbat väldigt mycket mentalt med motgångar på simningen och cyklingen eftersom de varit mina svagare grenar, men att jag inte jobbat tillräckligt på det mentala i löpningen. Det har jag tagit till mig och jobbar nu även på den biten så jag förhoppningsvis kan pressa undan smärtan och tröttheten bättre även på löpningen nästa år. På en IM handlar det ju inte om IFALL man får ont, det är ju bara en fråga om NÄR. Ju mer man kan ignorera smärtan och köra igenom den, desto längre kan man förhoppningsvis hålla sin planerade fart.

Sammantaget kan jag bara säga att jag är nöjd med året som gått. Det har varit upp och ner och många känslor under året. Allt har inte gått som planerat, men jag har blivit många erfarenheter rikare. Framförallt måste jag säga att jag lärt känna mig själv och min kropp väsentligt mycket bättre under året. Jag har ett helt annat fokus under träningspassen nu. Jag vet hur min kropp”borde” kännas i olika intensiteten och känner direkt om jag är mer trött och sliten än jag borde känna mig sett till hur mycket jag tränat veckan innan. Jag har också blivit mycket bättre på att ”känna av” min teknik i de olika grenarna och analysera min träning – både under och efter passen. Antar att det är sånt som utvecklas i takt med ökad erfarenhet, men det känns helt klart som en av de viktigaste saker jag lärt mig under året. Nu har jag också till fullo insett hur viktigt det är att det finns en tanke och ett mål bakom varje pass. När man tränar 14-16 h per vecka finns det inte plats för ”slaskpass” som bara sliter utan att ge något. Jag har också blivit bättre på att utnyttja soffan mellan jobb och träning, även om jag nog får jobba lite mer på det under 2017. Att gå ner i arbetstid nu de sista månaderna har helt klart gett både min träning och mitt privatliv ett enormt lyft – och jag ser fram emot ett helt år med lediga onsdagar i 2017.

Den totala fördelningen av årets träning när jag gör upp den ser ut som nedan:

Simning ca 140 h (295 km

Cykel ca 270 h (Ute: 185 h och 5170 km     – Trainer: 85 h)

Löpning ca 150 h (1622 km)

Styrka ca 50 h

TOTALT: 610 h

Nästa års mål är redan nedskrivna – både på papper och mentalt. Målet med stort M är att kvala till VM på Hawaii. Om jag lyckas får tiden visa, men jag kommer göra precis allt jag kan för att förutsättningarna skall bli så bra som möjligt. Men det kommer inte att bli lätt! Jag måste kapa ytterligare minst 90 minuter på min totala tid om tävlingsförhållandena är som de varit i år. Första försöket på kval blir vid EM i Frankfurt 9 juli. Där behöver jag nog komma ner på en tid omkring 10:05 för att ha en rimlig chans. Har kollat in mitt motstånd i klassen. Finns 57 anmälda i AG F30-34. Av dem är åtminstone 8-9 stycken riktigt tuffa konkurrenter där 4 var på Hawaii i år och 4-5 stycken kommit 1-3 i någon IM tävling under 2016. Det betyder också att jag behöver kapa ungefär 7 min till på min simtid, närmare 25-30 min på min cykeltid (och höja snittfarten till omkring 34 km/h), samt springa maran på en bit under 4 h. Lyckas jag inte i Frankfurt satsar jag på ett nytt försök i Köpenhamn i augusti. Kommer jag klara det? Ingen aning. Men jag vet att jag har rätt coach för att ta mig dit jag vill komma, jag är övertygad om att det inte är omöjligt, och jag vet att man inte kommer längre än de mål man sätter sig, så man kan lika gärna sikta högt! Så här ser mina måltider ut för Frankfurt och Köpenhamn – givet att förhållandena är bra.

Precis som i år kommer jag även sätta upp en hel massa delmål och fortsätta jobba ännu mer på den mentala styrkan. Att även klara en halv ironmandistans (HIM) sub 5 h i 2017 hade varit skoj, men som det ser ut just nu blir det nog inte så att jag kör någon HIM som jag kommer vara formtoppad inför utan den enda planerade medeldistansen i dagsläget är i Borås 10 juni. Det är en tuff cykling (1000 höjdmeter) och ligger bara en månad innan EM i Frankfurt, vilket betyder att den kommer ligga som ett ”träningspass” i den absolut tuffaste träningsperioden. Går allt bra kan jag säkert ändå göra en bra tid där (och förhoppningsvis ta ännu en pallplats), men det blir i så fall en glad bonuspresent. Jag hoppas ni har lust att fortsätta följa mig på resan även under nästa år. Gott Nytt År allihop!!

strength

GOD JUL – och ett personligt inlägg om annat än triathlon

Vad fort tiden går fort! Kan nästan inte förstå att det snart gått ännu ett år. I nästa inlägg tänkte jag komma med en liten summering av årets träning och nästa års mål, men det här inlägget tänkte jag – tro det eller ej – skriva ett personligt inlägg (nästan) helt frånkopplat triathlon. Känns som att det passar bra nu i jultider när man skall försöka koppla bort träningen och fokusera på annat (iaf enligt coachen). Träningskalendern ekar riktigt tom under julveckan med totalt 4-5 h träning tisdag och onsdag och hela 5 vilodagar (så många vilodagar har jag nog inte haft på en vecka på nästan 2 år). Lär väl på sätt och vis bli en utmaning det med antar jag… Men jag skall verkligen försöka tänka på annat och tiden åt reflektion, familj och vänner, samt allt annat som man normalt inte hinner med i en hektisk vardag. Ok, nu lät det som att jag skulle vara ledig i en månad istället för fyra ynka dagar, men jag får väl ta det som hinns med… Det lär bli en hektisk helg även om den inte är fylld med träning. Även om jag älskar att umgås med familj och vänner blir jag mentalt utmattad av allt socialiserande. Det har tagit mig många år att inse varför – och att acceptera det är helt ok att det är så.

different_birds

Vilket för mig till dagens ämne… För mig har denna bloggen flera syften. Framförallt tycker jag att det är riktigt roligt att skriva och jag hoppas också att jag genom att skriva om min träning och triathlonsatsning skall kunna motivera och inspirera andra att utmana sig själva. Men en minst lika stor anledning för mig att blogga är att jag på sikt hoppas kunna hjälpa människor som liksom jag ofta känt att de inte passar in i samhället att känna sig mindre ensamma. Detta blir ett sånt inlägg.. Och på sätt och vis blir det också en inblick i varför triathlon kommit att betyda så mycket för mig. Det är ett ställe där jag blir accepterad för den jag är bland människor som har högt i tak och är mer fördomsfria än genomsnittet och där mina karaktärsdrag ofta gagnar mig.

being-different

När jag växte upp kände jag mig alltid ”fel” och ”konstig” utan att kunna sätta fingret på varför eller vad som gjorde mig annorlunda. Jag låtsades vara som alla andra och gilla det man ”borde” gilla för att passa in. Resultatet var katastrofalt då det endast resulterade i att jag kände mig ännu mera fel och fick allt sämre självkänsla. När jag gick ur gymnasiet insåg jag att jag inte hade den blekaste aning om vem jag var. Mitt inre var som ett svart hål och jag kände mig helt vilsen i mig själv. Inte bästa starten på vuxenlivet när man samtidigt skall ge sig ut i en okänd värld, flytta hemifrån (i mitt fall utomlands) och dessutom lämna allt och alla som man känner. Det tog mig många år, och en del tuffa och perioder då jag mådde riktigt dåligt och var tvungen att på allvar ifrågasätta vem jag var, innan jag kom fram till varför jag fungerar som jag gör och varför jag alltid känt mig som ett ufo i relation till alla andra.

different_too1

Den första stora pusselbiten fick jag när jag tog Mensas inträdesprov och gick med i Mensa. Helt plötsligt träffade jag ett hav av människor som verkade tänka och fungera precis som jag, vilket var en helt ny upplevelse för mig. Även om de hade helt andra intressen så var jag momentant på samma våglängd med i princip alla jag träffade i föreningen. Det gav mig en känsla av tillhörighet och en upplevelse av att ha ”hittat hem” efter att ha varit vilse hela mitt liv – en helt fantastisk känsla för mig! Att nämna att man är medlem i Mensa (för att inte tala om att använda ordet särbegåvad) är lite tabu i dagens samhälle, och jag pratar därför sällan om det med folk jag inte känner. De flesta verkar tro att man vill skryta och att man ser sig som bättre än gemene man. För mig handlar det dock i första hand om att förstå att min hjärna fungerar annorlunda än de flesta andras. Något som kanske oftast i mitt tidiga liv varit mer ett ”straff” än en ”gåva”.

quote_intelligence

Framförallt ger det mig en bättre förståelse för vem jag är då särbegåvningen förklarar många av mina karaktärsdrag som tex. att jag snabbt lär mig nya saker – och därmed ofta känner mig uttråkad på föreläsningar etc då jag tycker att tempot är så enormt långsamt. Att jag kan ha svårt att sätta mig in i att andra behöver mer tid på sig än jag gör. Det är också en bidragande orsak till att jag avskyr grupparbeten och helst löser saker på egen hand i mitt eget tempo. Inte minst förklarar det varför jag har så lätt för att utveckla särintressen (som tex triathlon) – som jag gräver ner mig i med närmast besatthet – och varför jag behöver konstanta utmaningar i livet för att bibehålla intresse för det jag gör (en verklig utmaning både i skolan och i arbetslivet för att inte hamna i monoton tristess vilket gör mig till en usel elev/medarbetare). Det förklarar också några av mina största styrkor och svagheter – min envishet och ovilja att ge upp, min perfektionistiska ådra och att jag kan vara förbannat känslig och ha svårt att ta kritik. Slutligen förklarar det varför jag dagdrömmer så mycket som jag gör – eftersom den egna tankevärlden och existentiella problemställningar ofta ger mig betydligt större utmaningar än livet.

being-different

Att få en bättre förståelse för varför jag fungerar annorlunda har gett mig mycket bättre självkänsla och inre styrka. Det har också gjort mig enormt engagerad i skolans arbete för att fånga upp särbegåvade barn. Dessa barn har alltid glömts bort och översetts i skolan och många har liksom jag suttit uttråkad, frustrerad och understimulerad genom hela skoltiden, vilket är en tragedi. Precis som vi måste jobba ännu mer med att stötta svaga elever i skolan måste vi också bli mycket bättre på att se och utmana dessa elever för att ta till vara på deras styrkor! Skolan borde handla om att väcka elevers nyfikenhet, inspirera dem till att vilja lära, se deras styrkor och möta alla barn som individer. Inte att stoppa in alla i en fyrkantig standardiserad mall där alla ser likadan ut. Min förhoppning är att skolan framöver kommer fortsätta sitt arbete med att börja fånga upp dessa elever – och att de kommer få de resurser de behöver för att göra det. Mensa driver ett oerhört viktigt projekt i form av GCP (Gifted Children Project) som jobbar just med att hjälpa lärare och skolor att identifiera dessa barn och hur de skall kunna utmana dem på rätt sätt.

blog_gifted2

För ett par år sedan utkom en ny bok som också kom att ge mig en stor inblick i vem jag är. Den boken heter ”Introvert – den tysta revolutionen” av Jonas Jonkman (en bok som varmt kan rekommenderas). Efter att ha läst denna bok insåg jag att jag är extremt introvert då jag uppfyller i princip varenda typiska karaktärsdrag för introverta. Vi lever idag i västvärlden i ett samhälle som ser extroverta karaktärsdrag som det ”normala” och önskvärda, medan introversion ofta ses som något avvikande. WHO betraktar faktiskt till och med introversion som ett mentalt hälsoproblem (jag skämtar inte!) och USAs psykiatriska förening vill ta upp det som en psykiatrisk diagnos. Det säger väl en del om hur acceptabelt det är att vara annorlunda i dagens samhälle…

goldfish jumping out of the water

Vet man vad det innebär att vara introvert så förstår man mitt stora behov av egentid. Hur jag finner min största inspiration i mina egna tankar och trivs i mitt eget sällskap. Det betyder inte att jag är osocial eller att jag ogillar människor. Jag gillar verkligen människor, men jag dras inte till deras närhet och jag tenderar att föredra att umgås med människor på ett annat sätt. För mig kan optimalt umgänge bestå i att jag och sambon sitter i varsin soffa och läser en bok – och ibland bara växla en mening på flera timmar. Att försöka tråka ut mig med egentid är som att försöka dränka en fisk – det är näst intill omöjligt. Däremot blir jag mentalt utmattad, obekväm och överstimulerade i sociala sammanhang (och jag känner mig oftare mera ensam i stora folksamlingar än när jag är helt själv). Om ni någonsin ser mig stå i ett hörn och stirra ner på min telefon mitt under en fest (eller fly bort på övervåningen/toaletten) så är det inte för att vara otrevlig. Det blir helt enkelt min ventil för att ladda mina batterier när jag börjar känna mig totalt utmattad och överstimulerad. Detta kan vara enormt svårt för extroverta att förstå då de får energi just genom umgänge. Många tar det personligt eller tycker att man saknar social kompetens och att man är ”tråkig”. De har svårt att förstå at man faktiskt hellre väljer att sitta helt ensam hemma en fredagkväll, uppkrupen i soffan med en bok om triathlon eller kvantfysik (om det råkar vara det särintresse man för närvarande begravt sig i), än att hänga på afterwork med kollegorna i en skränig bar – vilket för mig närmast kan likställas med tortyr efter en lång arbetsvecka. Eftersom mitt jobb innebär att jag har folk omkring mig hela dagarna på jobbet klarar jag inte av att också ha planerade sociala tillställningar flera kvällar veckan. De veckor jag haft det har jag varit helt slutkörd i närmare en vecka efteråt. Därför behöver jag framförhållning när det kommer till aktiviteter. Jag fungerar dåligt med spontant planerade fester tex. Får jag däremot en dag i veckan där jag mest får sitta för mig själv med mina egna tankar, så är jag pigg och redo för nästa arbetsvecka igen.

Man walking at sunset

Att vara introvert betyder också att jag jobbar bäst på egen hand och i sekvens. Grupparbeten och öppna kontorslandskap är rena mordet för min produktivitet. Likaså ogillar jag ytliga konversationer med ytliga bekanta. Jag är totalt usel på småprat och har en hög tröskel för att öppna munnen. Då är jag hellre tyst. Om du däremot startar en djupare konversation med mig (speciellt om något jag brinner för) så kan jag prata i evigheter. När jag pratar med någon vill jag ha ett meningsfullt och gärna djupt samtal. Det gör att jag ofta djupdyker ner i konversationer och skippar allt ”mellanprat”. Därför har jag få och djupa vänskaper och trivs bäst i små sällskap med 1-2 personer i lugn miljö med djupa och intressanta diskussioner.

Tyvärr betyder min introverta sida också att jag bär många av mina känslor inom mig och jag kan analysera och sönderrationalisera precis allt. Jag funderar mycket över existentiella frågor och grubblar mycket i ensamhet. Jag vill helt enkelt fundera färdigt innan jag säger något. När jag gör det blir mitt ansikte ofta ganska uttryckslöst vilket gör att andra kan tro att jag är nedstämd eller totalt ointresserad även om jag ofta är allt annat än det. Det kan vara svårt att förklara för människor man har omkring sig – men jag är bara den jag är – på gott och ont.

Man walking at sunset

Vi lever tyvärr i ett fördomsfullt samhälle. Att vara ”avvikande” från majoriteten av befolkningen gör att man sticker ut. Man tycker inte att man passar in – vilket kan kännas tungt att bära om man inte har en grundmurad självkänsla. Jag känner mig fortfarande enormt malplacerad i världen en stor del av tiden, men jag har insett att det är den jag är. Skillnaden nu mot när jag var yngre är att jag för det första har fått en förståelse för varför det är så, men kanske framförallt att jag nu ser mina karaktärsdrag som styrkor istället för svagheter. Jag har slutat låtsas vara någon som jag inte är, och jag har slutat att ge avkall på mig själv för att vara andra till lags. Även om jag såklart kompromissar ibland för andras skull försöker jag idag att välja att göra saker utifrån vad jag själv vill och mår bra av. Dessutom tycker jag numera att det är rätt coolt att vara annorlunda. Men det har som sagt varit en lång process där jag i princip har varit så långt nere på botten att jag fått radera hela min självbild för att bygga upp den på nytt. Det är aldrig lätt eller särskilt roligt att granska sitt inre med mikroskop och vända och vrida på alla sina bra och dåliga sidor, men personligen kan jag säga att det i slutändan har det varit värt det till 100%. Visserligen har jag mått dåligt i perioder och inte orkat leva livet fullt ut. Men jag har kommit ut på andra sidan med en inre styrka och självkännedom som jag vet kommer göra det möjligt för mig att leva resten av mitt liv till fullo och mycket mer meningsfullt än vad jag skulle gjort om jag inte gått igenom den processen. Jag hoppas att alla andra som känner sig annorlunda – oavsett orsak – inser att de inte är ensamma och att de finner styrkan att vara stolta över sig själva och se sin särpräglade karaktär som en styrka och inte som en svaghet.

different_too

Det måste finnas mer plats för variation och mångfald i vårt samhälle. Detta är en av orsakerna till att jag älskar triathlon – det är en sport fylld av människor som har kärleken till sporten gemensamt, men utöver det är enormt fördomsfria och ger plats för alla typer av människor inom sporten. Människor som liksom jag är målmedvetna och som vet hur det är att älska sitt intresse så högt att man kan ägna största delen av sitt liv åt det – utan att man klassas som idiot för det. Tack alla ni som orkat läsa detta långa inlägg – och tack till alla er som är öppna och förstående för människors skillnader. God Jul! Jag hoppas att ni får en fantastisk helg med nära och kära!

uniqe

Inre styrka och ord som betyder så mycket för mig..

Det är ibland lätt att glömma – och svårt att överblicka – hur stort inflytande våra ord och handlingar har på vår omvärld. Ofta känner man sig som en liten fisk i en väldigt stor sjö. Jag känner iaf ganska ofta att jag gör alldeles för lite för världen och människorna i den. Att jag kanske borde ägna mer tid åt att vara samhällsnyttig än att träna hela dagarna eftersom det känns som att det är något jag gör bara för mitt eget höga nöjes skull – en egoistisk handling rakt av för att säga det rent ut… Därför blev jag väldigt glad över en kommentar jag fick i förra veckan. Jag har en kollega och vän som hela livet kämpat mot folks fördommar. Det senaste året har hon verkligen utmanat sig själv och flyttat sina gränser genom att ställa upp i flera löptävlingar och hinderbanelopp. Hon har utvecklats enormt och verkligen visat för sig själv (och alla andra) hur mycket hon klarar. Jag är grymt imponerad av henne! Därför blev jag riktigt rörd och varm i hjärtat när jag läste följande kommentar av henne på FB: ”…Ett speciellt tack till Mie Pedersen Du har inspirerat mig med din resa du gör just nu och din blogg. Ditt stöd får mig att tro att man kan klara av vad som helst bara man tror och kämpar”.

strength

Hon lyckas sätta ord på precis det jag så väldigt gärna vill bidra till genom min blogg och min träning – min stora önskan om att kunna motivera andra. Att visa att man ofta är så fantastiskt mycket starkare och mer kapabel än man själv tror sig vara. Man skall aldrig jämföra sig med andra. Vi står alla med olika styrkor, svagheter och erfarenheter i bagaget, och vi har därmed alla olika utgångsläge – för att inte tala om olika mål och ambitioner. Det som kan se ut som en liten grästuva för vissa kan kännas som Mt Everest för en annan. Men det spelar ingen roll! Det viktiga är att inse att om man verkligen vill något och är beredd att kämpa för det så har ALLA en inre styrka och kapacitet som vida överstiger det vi själva (och ofta omvärlden) tror att vi har. Det gäller självklart fysiska målsättningar – men sannerligen också alla andra motgångar vi möter i livet.

strength3

Jag tror egentligen inte att något är omöjligt förrän man ger upp och intalar sig att något är hopplöst och att man på inget sätt kan påverka utfallet av en given situation. Därmed inte sagt att man kan klara allt på egen hand och att man kan/skall avsäga sig all hjälp från omvärlden, men jag tror det är enormt viktigt att man själv försöker bidra till sin egen utveckling, sin hälsa och strävan efter att nå sina mål. Gör man inte det sätter man sig själv i en passiv roll där man förväntar sig att någon annan skall ta en dit man vill komma, vilket för det första sällan händer, och för det andra (och kanske viktigare) så blir glädjen av att nå sitt mål så mycket mindre än om man själv tog sig dit. Även om resan ibland är rent ut sagt förbannat jobbig så ligger det mycket i ordspråket att det ”är resan som är själva målet”. Vi borde aldrig ge avkall på den resan!

strength1

Jag har själv i perioder befunnit mig i  situationer i livet där jag känt mig fullkomligt maktlös och beredd att ge upp. Då jag verkligen trott att jag inte kunnat påverka min situation. Då jag tyckt förbannat synd om mig själv. Jag har åtminstone nån gång i livet också nått den djupaste botten där jag helt ärligt känt det som att jag stått på ravinens kant och stirrat ner i en avgrund. Där jag var tvungen att fatta ett beslut. Men det har också varit då jag VERKLIGEN insett att ingen annan kommer kunna hjälpa ur situationen. Att jag själv måste VILJA ta mig någonstans och börja simma mot ytan. Och känslan man får har när man når ytan och inser hur förbannat stark man egentligen är – den är oslagbar! Och den bär man med sig resten av livet i allt man gör. Därför hoppas jag  innerligt att jag kan hjälpa och inspirera andra till att hitta sin inre styrka att uppnå sina mål – oavsett vad de målen är! I mitt arbete jobbar jag självklart för att direkt kunna rädda livet på människor, men jag försöker även att inge patienter motivation om att ”hjälp till självhjälp” faktiskt fungerar. Att man aktivt kan bidra till sin hälsa och välmående. Utanför arbetsplatsen hoppas jag framförallt att jag genom min blogg, min träning och mitt liv kan inspirera andra till att hitta sin inre styrka och följa sina drömmar. Tack till alla er som ger mig möjligheten att nå den drömmen och målet! Ni betyder oerhört mycket för mig! Avslutar detta inlägget med ett av mina favoritcitat av Marianne Williamson… Se ert inre ljus och styrka – och låt det inspirera andra på er väg!

our_deepest_fear