Etikettarkiv: Training

Semester eller tortyr? Allt är relativt…

(English version at the bottom)

Nu har det snart gått 2 veckor sedan IM i Köpenhamn.. Känns på nåt konstigt sätt som att det var evigheter sedan. Var ute och sprang igår och funderade på varför det fortfarande kändes lite trögt i benen innan mina stackar utmattade neuroner hade gjort den ytterst komplicerade mattematiken och kommit fram till att det faktiskt bara gått drygt åtta dygn sedan jag tog mig över mållinjen.. Känns väl som en evighet eftersom jag redan saknar det så mycket… Har ju hört någon liten fågel kvittra om att det skall finnas något som heter ”Ironman Blues” – ett ytterst smittsamt virus som sägs drabba alla som genomfört en Ironman och som ger symtom i form av nedstämdhet, tomhet och apati nästan omedelbart efter att man genomfört en Ironman och som gör att man liksom mister lusten att träna och ta sig an en ny säsong. Detta ytterst vetenskapligt väldokumenterade medicinska tillstånd har tills vidare inte drabbat mig. Funderar allvarligt på om jag kan ha någon genmutation som gör mig resistent? Kanske skall donera lite blod till vetenskapen? Mådde visserligen illa direkt efter målgång i Köpenhamn, men redan efter ca 45 minuter började jag bli ytterst revanschsugen och började redan fundera på hur snabbt jag kunde dra igång träningen igen. ”Ja, ja, det går snabbt över” är det nog många som tänker nu. Men se där är det många som har fel. Men jag förstår dem, jag är trots allt en lite udda fågel i kolonin – lite av en statistisk avvikelse kanske man kan säga – som inte alltid fungerar som alla andra. Man får ta mig som jag är helt enkelt – på gott eller (kanske ibland mer) på ont.

Pratade med coachen dagen efter loppet. Hans plan för de kommande veckorna löd ungefär ordagrant: ”Nu vill jag att du inte tränar något organiserat de kommande veckorna, och att du försöker att inte läsa eller tänka på triathlon. Försök göra något annat.” Ungefär där satte jag mig på hasorna som en enveten häst som tvärvägrar precis framför en stor vattengrav så gruset flyger och ryttaren får sig ett rejält dopp. Vadå inte tänka på triathlon? Det lär ju knappast fungera. Jag tänker ju på triathlon typ hälften av den tid jag är vaken – och drömmer om det hälften av nätterna. Vad sjutton skall jag då fylla skallen med undrade jag? Mina hjärnceller kommer ju degenerera när de känner att de inte behövs mer eftersom jag bara kommer behöva använda hälften av den hjärnkapacitet jag annars använder.. Lovade iaf att göra mitt bästa då jag teoretiskt mycket väl kan se att det är bra att ta en paus så man inte tröttnar på det man gör – även om det knappast är sannolikt.… Hrrrm… Sagt och gjort – jag viftade på svansen som den snällaste hund och försökte hitta på något annat att göra. Försökte träffa lite folk (det blev en väldans massa triathlon snack), försökte läsa böcker (det blev triathlonböcker/bloggar), försökte till och med se på dumburken för första gången på ett år (den byttes inom 5 minuter till youtube videos från IM tävlingar). Det hela gick iaf bra i ungefär 4-5 dagar. Eller ja – bra var ju en mycket förskönande omskrivning av verkligheten.. Ungefär som att kalla en orkan för en mild bris kanske..? En mer sanningsenlig version är att det tog ungefär 4-5 dagar innan mina benmuskler var fullständigt i kramp och min frustrationsnivå så hög att den sprutade ur öronen på mig. Fick ont överallt och blev så deppig att jag allvarligt undrar om jag inte skulle ha uppfyllt ICD 10 kriterierna för en mild depression – minst! Så efter att inte gjort annat än cyklat två ytterst korta rundor första veckan började jag träna lite mer denna veckan. Fortfarande lätta pass, men iaf någonting varje dag. Mitt första simpass i tisdags var helt underbart! De första minuterna var jag helt euforisk. Simmade som i trans och kände mig som ett tvättäkta våtdjur helt i mitt rätta element – som att komma hem när man varit borta alldeles för länge. Tror jag hade kunnat göra en saltomotal a la Flipper över vattnet av ren glädje om jag försökt! Eller ja, kanske inte något heeelt så graciöst, men jag tror ni fattar. Ungefär samma känsla infann sig under cyklingen på onsdagen – där funderade jag dock inte över att göra några delfinhopp – det kändes trots allt som en något för svår övning på min ädla kolfiberspringare. Men flög fram över slätten med maniskt leende klistrat på läpparna, det gjorde jag!

Jag behöver väl inte säga att förfrågan från coachen om jag ville dra igång organiserad träning igen från nästa vecka var efterlängtat?? I motsats till jobbsemester har denna så kallade semester mest känts som ett straff – lite som att placera en 5-åring på golvet i en godisaffär i 2 veckor och säga till hen: ”du får inte smaka på godiset, men du måste sitta här och titta på det i två veckor och titta på när alla andra barn äter allt godis de vill”. Tortyr med andra ord! Blir helt underbart att dra igång igen på måndag! Har såklart inte lyckats avhålla mig från att varken prata om triathlon, läsa om triathlon, tänka på triathlon eller drömma om triathlon under de här veckorna heller… Har redan måltiderna för IM Frankfurt, IM Köpenhamn och IM 70.3 för nästa år redo – de hänger på väggen här hemma. Sjukt ambitiösa förstås – men skall jag ta mig till Hawaii är det dit jag måste komma. Och jag är enveten som en åsna och taggad till tusen. Texten i bilden nedan är väl mig upp i dagen… Men får nog titta på mina mål någon vecka till innan jag lägger ut dem till allmänhetens beskådan här på bloggen..

images

<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

Almost 2 weeks has passed since Copenhagen IM .. I feel in some strange way it was ages ago. Went out for a run yesterday and wondered why I still felt a little stiff in the legs before my poor fatigued neurons had made the extremely complex mathematical equation and concluded that it had actually only been just over eight days since I crossed the finish line .. Feels like an eternity – probably since I already miss it so much … have heard some little birds chirp about the existence of something called ”Ironman Blues” – a highly contagious virus that is said to affect basically everyone who complete an Ironman, giving symptoms of depression, feelings of emptiness and apathy almost immediately after they finishing an Ironman, making you lose all desire to train and take on a new season. This extremely scientifically well-documented medical condition has so far not hit me. Seriously wonder if maybe I have some genetic mutation making me resistant? Perhaps I should donate some blood to science? Ok, I did feel pretty bad immediately after crossing the finish line in Copenhagen, but after about 45 minutes I started to get very hungry for revenge and already began to think about how quickly I would be able to start training again. ”Well, that will pass quickly” many of you would probably think. But see, there are many of you who are wrong. But I understand why. After all I am a bit like an odd bird in the colony – a bit of a statistical discrepancy, you might say – not like everyone else. You simply have to take me as I am- for better or (perhaps sometimes more) for worse.

Talked to my coach the day after the race. His plan for the coming weeks read something word for word: ”Now I want you to not do any organized training in the coming weeks. And try try not to read or think about triathlon. Try to do something different. ” Somewhere about there I sat on the heels like a stubborn horse that refuses to jump just in front of a large water hole, making gravel fly and the rider making a flying dive into the water. What do you mean not to think of triathlon? That’s hardly going to work. I think of triathlon half the time I’m awake – and dream about it half the time I sleep. What the heck am I going to fill my head with instead, I wondered? My brain cells will most likely degenerate when they feel they’re not needed anymore since I will only need to use half of my normal brain capacity.. Either way I promised to do my best since I theoretically can very well see that it is good to take a break so that you do not get tired of what you’re doing – even if it is hardly likely. Hrrrm … … Said and done – I wagged my tail as the cutest little dog and tried to find something else to do. Tried to meet friends (it was an awfully lot of triathlons talk), tried to read books (it was triathlon books / blogs), even tried to watch tv for the first time in a year (it was replaced within 5 minutes with youtube videos from IM races). But it all went well for about 4-5 days. Or, well – good was an euphemism of reality .. Kind of like calling a hurricane of a gentle breeze maybe ..? A more truthful version is that it took about 4-5 days before my leg muscles were full of cramp and my frustration level was so high that it was pouring out of my ears. Hurt all over and was so depressed that I seriously wonder if I would not have met the ICD 10 criteria for mild depression – at least! So after not having done anything but cycled two very short rounds the first week I started training a little more this week. Still light workouts, but something every day. First swim session on Tuesday was absolutely wonderful! The first few minutes I was completely euphoric. Swam in a trance and felt like a genuine see creature completely in my right element – like coming home when you have been away far too long. I think I could have done a somersault worthy of a dolphin out of the water of pure joy if I tried! Or, well, maybe not quite so gracefully, but I think you get the picture. About the same feeling appeared during my bike ride on Wednesday – where I didn’t think thought about somersaults – I have to admit – that felt slightly too difficult an exercise on my noble carbon stallion. However; I did fly over the plain with a manic smile all over my face!

Needless to say that the inquiry from the coach asking if I wanted to launch organized training again from next week was awaited?? In contrast to job holidays this so-called holiday mostly felt like a punishment – a bit like placing a 5 year old on the floor in a candy store for 2 weeks and telling him: ”you can not taste the candy, but you have to sit here and look at it for two weeks and watch as all the other children eat all the candy they want. ” Torture in other words! Will be absolutely wonderful to start up again on Monday! And off course I have not been able to deter myself from not talking about triathlon, read about triathlons, think about triathlon or dream of triathlon in this week either … Have already pinned down the goal times for IM Frankfurt, IM Copenhagen and IM 70.3 for next year – they are now hanging on the wall at home. Crazy ambitious of course – but if I am going to Hawaii next year, that’s what I need to achieve. Will probably look at them for a few more weeks on my own before I display them to the public on this blog .. But stay tuned and they will appear…

Annonser

Dags för formtoppning!

Mina sista tre veckors hårdkörning inför IM Köpenhamn är nu avslutade. Lyckades pressa in 51 timmars träning på 21 dagar fördelat på ca 10 simning , 27 h cykel och 14 h löpning. Vet inte om jag lyckats optimera formen för att kunna nå det ambitiösa mål jag siktar mot, men har iaf gjort vad jag kunnat. Även om jag i princip varit konstant nedtränad sedan oktober nu, så är jag just nu utan tvekan mer nedtränad än jag någonsin varit tidigare. Det fysiska och mental överskottet är icke-existerande, är konstant hungrig (även om jag äter stort sett hela tiden), fryser så snart jag sitter stilla och är trött i princip från att jag vaknar på morgonen. Det har väl gått lite upp och ner med träningen under dessa tre veckor, men kroppen har iaf hållit ihop vilket jag är ytterst tacksam för.

Foto 2016-07-22 21 08 36

Startade vecka 1 med 16 timmars träning. Strålande sol och minst 25 grader varenda dag gjorde att det visserligen var varmt som sjutton att träna, men annars rent njutbart. Framförallt OW simning är ju underbart när havet är stilla, sikten bra och vattnet behagligt varmt. Träningen rullade egentligen på rätt bra första veckan. Mitt stora problem var det återkommande illamåendet jag drabbas av när jag tvingas sätta i mig en massa socker på cykeldistanspassen, vilket bidrar till att jag inte fick i nog mer än kanske 50% av det jag borde få. Kvaliteten på passen faller rätt markant då – inte minst när man pressar 1000 höjdmeter på varenda pass >80 km – samtidigt som frustrationen ökar och humöret och självförtroendet dalar i ungefär samma takt som energinivåerna.

Vecka 2 ökades träningen till 18 timmar (3,5 h simning, 9 h cykel och 5,5 h löpning). Vädret blev samtidigt sämre – regn, blåst och ca 15-19 grader. Borta var sommarvärmen. OW passen blev plötsligt långt mindre inspirerande. Höga vågor, dålig sikt och starka strömmar. Lyckades dessutom få ett gäng trådar från en brännmanet i ansiktet på ett simpass vilket väl inte direkt förhöjd träningsglädjen under det passet….

Viktigaste nyckelpasset blev onsdagens långa brickpass med 45 min löpning innan frukost och sedan efter frukost 4 timmars cykling (första 2 h på tänkt IM intensitet och sista 2 h på 87% av FTP), direkt följt av 12 x 1000m löpning med starttid 5:30. Hade väl en ambition om att springa i 4:35 fart, men eftersom det är attans kuperad terräng här ute på västkusten där jag befunnit mig dessa tre veckor och jag fortsatt hade problem med energiintaget, blev de sista 2 timmarnas cykling rätt kämpiga och benen var därefter när det var dags för löpningen. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Valde istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vila, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt.

På lördagen var det långdistans på programmet. 2,5 h löpning på eftermiddagen efter att ha cyklat 2 h distans på förmiddagen. Här fick jag glädjen av att känna att löpningen är min styrka. Trots kuperad terräng sprang jag 27 km och benen ondes pigga och fräscha hela vägen igenom. Kände mig egentligen inte tröttare när jag kom hem än när jag startade – grym känsla!

Problemet med illamåendet på cykeln kvarstod dock. Experimenterade med det mesta under de första två veckorna för att försöka hitta en hållbar lösning. Testade energidryck i två olika smaker (citrus och tropisk), fyra olika energibars, tre olika gels, prövade att tillsätta BCAA till energidrycken (funkade INTE ALLS – sänkte mitt blodsocker och gjorde mig ännu mer illamående), testade bikarbonat för att syraneutralisera (smakar vidrigt vilket INTE gjorde mig mindre illamående). Kom åtminstone fram till att BCAA och bikarbonat var fruktansvärt dåliga idéer, och att allt som smakar mint och citrus hjälpte på illamåendet, men var långt ifrån en hållbar lösning. I slutet av veckan var jag så frustrerad att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Att få hela IM sabbat pga bristande energiintag är liksom inte acceptabelt när man lagt in närmare 600 träningstimmar för att komma i form… Grrrr….

High5

Dagarna rullade trots allt på och vecka 3 avslutade hårdträningen med 19 timmars planerad träning – varav 10 h cykling. Onsdagens 5 h cykelpass kantades återigen av illamående och gick långt ifrån så bra som hoppats. Ägnade större delen av vilodagen på torsdagen åt att analysera och revidera min energiplan. Försökte plocka ut det som fungerat och det som inte fungerat och sätta ihop en ny plan som jag sedan testkörde på mitt sista långpass på fredagen – ett 4 h distanspass. Och ÄNTLIGEN fungerade ALLT som det skulle. Min medicinska hypotes som jag kommit fram till är att jag för det första är enormt känslig för lågt blodsocker och för det andra att jag, pga att jag normalt inte äter något raffinerat socker och stort sett inga snabba kolhydrater, sannolikt får ett enormt stort insulinpåslag och att mina celler dessutom är enormt insulinkänsliga. När man normalt äter väldigt lite socker så bildar cellerna mer insulinreceptorer för att lättare kunna ta upp de mindre mängder glukos man har i blodet. Det är till dels positivt eftersom det gör att jag får en enorm effekt av socker när jag äter det – dvs om jag lyckas få i mig det. Det negativa är att jag enormt snabbt får ett blodsockerfall efter att jag intagit socker eftersom cellerna tar upp det ultrasnabbt och tömmer blodbanan på socker. Fallande blodsocker –> Illamående –> mindre intag –> energiunderskott –> mer illamående. Dvs en ond cirkel som jag haft svårt att ta mig ur. Nyckeln för mig har jag nu insett är att när jag väl börjat äta socker måste jag se till att äta mindre mängder kontinuerligt. Dvs att käka en bar var 30:e minut fungerar INTE. Min reviderade energiplan innebär istället att jag måste inta en stor klunk sportdryck var 5:e minut, 1/6 bar var 10:e minut, stötta med en extra gel ca var 90:e minut (lite lurigt med gel. Får lätt magknip i ca 10 min och efter att jag tagit gel måste jag vara ännu mer observant på att få i mig energi kontinuerligt då det är så mycket socker i en enda gel att mitt insulin går genom taket), samt fri tillgång till smågodis att tugga på in i mellan och så vatten efter törst. Den här planen betyder att jag kommer ha ett enormt behov av att hålla koll på tiden under tävling, men att vara organiserad brukar vara min stora styrka så är det det som skall till så kommer jag lösa det. Enligt denna plan lyckades jag under fredagens pass få i mig >90% av tänkt tävlingsenergi (istället för de dryga 50% som jag snittat de senaste 3 veckorna). Kände mig urstark både fysiskt och mentalt hela vägen trots gräsligt väder med hällande regn och hård vind. Men trots ösregn och 10 m/s motvind hem så kändes det toppen! Så fantastiskt skönt att få kvitto på att det är energiintaget som skapat alla problem och inte att jag börjat bli helt övertränad eller något annat. Kände mig piggare när jag kom hem än när jag gick ut. GRYMT skönt att få avsluta med ett sista distanspass på cykeln som känns så bra!

Fick tyvärr skippa veckans sista löppass pga lätta känningar i senskidan runt senan till stortån i hålfoten. Hade problem där i höstas i samband med att jag också drog på mig en bristning i plantarsenan. Avskyr att inte genomföra planerade pass men samtidigt enormt korkat att riskera att dra upp en gammal skada som skulle kunna riskera IM när man lagt ner så enormt mycket träning för att nå hit där jag är idag. Får försöka lägga munkavel på den lilla djävulen på axeln som anklagar mig för att vara lat och komma med undanflykter… Oavsett vad så är det nu dags för formtoppning. Två veckor återstår tills jag står på startlinjen i Köpenhamn och får visa vad jag går för. Kan knappt vänta!!

far-from-what-i-once-was

 

 

 

Hårdträningen rullar på.

(english version at the bottom)

Har nu tagit mig igenom ca hälften av de 3 veckornas hårdträning innan formtoppningen för Ironman Köpenhamn börjar. Första veckan avlöpte utan större incidenter. Loggade ca 16,5 h träning (4 h simning (9,5 km), 9 h cykling (240 km), 3,5 h löpning (40 km)). Kroppen känns bra. Har helt återhämtat mig från förkylningen och bihåleinflammationen som nästan satte stopp för Jönköping i början av juli.

Foto 2016-07-22 21 08 36

Denna veckan har träningen trappats upp. Startade måndagen relativt lätt med 75 min OW simning och 75 min distanslöpning. Tisdag eftermiddag bestod av 3 h distanscykling i fint cykelväder. Denna veckan ligger temperaturen på omkring 20 grader och halvmules istället för >35 grader i solen, milfritt och vindstilla. Känns att man orkar mer när det inte är så varmt… Efter en natts vila var det dags för veckans stora utmaning med en träningsdag på över 6 h. Startade lite lätt med 45 min löpning i lugn distansfart innan frukost. Ett par timmar senare (efter en dubbel frukost) drog jag ut på ett 5,25 h crosspass bestående av 4 h cykling och 75 min löpning. De första 2 h cykling skulle gå i lugn distansfart med effekt på 65-70% av FTP (dvs tänkt IM tävlingsintensitet ungefär). Kändes toppen. Benen var pigga, humöret på topp och vädret alldeles lagom. Befinner mig för närvarande ute på västkusten och det är rejält mycket mer kuperat än jag är van vid hemifrån, så det har varit lite motigt att cykla. Brukar landa på ca 650 höjdmeter stigning per 8 mil ungefär. Som jämförelse kommer banan i Köpenhamn att ha 550 höjdmeter på 18 mil – ca 1/3 så mycket – så det är bra träning.. Kommer kännas helt platt när det är tävlingsdags! Cyklade 6 mil upp mot norska gränsen och hann nästan med en kort visit till grannlandet innan jag fick vända.

Foto 2016-07-27 12 31 57

De sista 2 h hem skulle cyklas på högre intensitet omkring 80-85% av FTP. Det blev rätt kämpiga timmar. För det första 2 h i konstant motvind omkring 6 m/s – efter ett tag blir det mentalt lite motigt att känna att man trycker en massa effekt utan att få särskilt mycket retur. Den kuperade terrängen gjorde dessutom att jag tappade en hel del effekt utför och därför fick jobba dubbelt så hårt på platten och uppför för att upprätthålla en vettig snitteffekt. Just det där pendlandet med höga effekttoppar tar knäcken på mig! Jag börjar bli betydligt starkare på cykeln, framförallt när jag får lov att ligga och köra jämnt, men med min korta cykelkarriär där jag bara cyklat pass på högre intensitet de sista 10 månaderna (tränade inför förra årets IM endast genom att köra distansfart), så har jag ännu inte helt byggt upp de cykelmuskler som behövs för att klara av en massa toppar över tröskeleffekt. Första timmen hem gick ändå rätt ok. Började dock känna av det allt för bekanta illamåendet som inträder när jag tvingas äta för mycket socker. Blir en ond cirkel där jag först bli illamående pga sockret, vilket gör att jag inte kan tvinga i mig mer socker/sportdryck, som sedan medför ännu mer illamående pga energi- och vätskebrist. Försöker fortfarande hitta en riktigt bra och hållbar lösning på problemet.. Efter 3,5 h kom jag ut på en tungt trafikerad väg med minimal (=icke-existerande) vägren. Hård motvind, stumma ben, illamående, enormt energilåg och på väg att bli tryckt av vägen av lastbilar, husbilar och husvagnar. Typ där dog jag. Sista 35 min var en kamp om att tvina benen att fortsätta trampa och inte bara ställa sig vid vägkanten och kasta cykeln i diket. Kändes skit för att säga det rent ut sagt. Började undra hur sjutton jag ens skulle ta mig igenom de 18 milen i Köpenhamn. Började få visioner om att det skulle gå sämre i år än förra året.. inte särskilt produktivt, men vet att det är precis så jag blir när jag är för energilåg – jag tappar totalt tron på min egen förmåga. Min egen värsta fiende som sagt.

Rullade i all fall till sist in till stugan efter lite drygt 4 h och knappt 120 km. Stapplade in och fick hällt i mig vätska och lite energi. På med löpskorna för de avslutande 12×1000 m löpning med starttid 5:30. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Kunde inte se hur sjutton jag skulle ta mig igenom 12 kilometers löpning i det tempot. Hemmet hade jag förmodligen siktat på en löptid på omkring 4:35/km, men eftersom det inte är platt ens när det är platt här på kusten, och mina ben var så stumma som de var efter cyklingen, valde jag istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vile, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Kände hur humöret återkom i samma takt som löpningen kändes bättre och bättre. Började visserligen bli lite trött de sista 2 kilometrarna, men himmel vilken skillnad på känsla när jag avslutade löpningen jämfört med när jag steg av cykeln! Känns grymt skönt att veta att man i alla fall är en någorlunda stark löpare inför Köpenhamn. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt..

Chrissie

Efter ett avslutat långpass var det helt obeskrivligt skönt att ställa sig i uteduschen med kläderna på (kan ju lika gärna tvätta samtidigt..), göra en stor bunke med mat (tallrikar är på tok för små efter sådana träningspass), och sedan spendera kvällen med att bara vara riktigt lat. Idag står det vila på programmet (välförtjänt skulle jag säga… Har bara 3 vilodagar på tre veckor och alla tre ligger dagen efter monsterpass som detta). Sedan rullar det på under helgen med en hel del löpning och simning. Planen är att logga 18-19 h träning denna veckan. Nästa vecka väntar ännu en tuff vecka med motsvarande träningsmängd, inklusive ett rejält pass på onsdagen med 75 min OW simning, följt av crosspass med 5 timmars cykling och 15 minuters löpning, samt ett 4 h distanspass på cykeln på lördagen och närmare 25 km löpning på söndagen. Får hoppas att det fortsätter med samma flyt som hittills!

Foto 2016-07-27 17 14 30

>>>>>

I have now gotten through about half of the 3 weeks of hard training before starting to peak for the Ironman Copenhagen. The first week passed without any major incidents. Logged approximately 16.5 hours training (4 hours swimming (9.5 km), 9 hour cycling (240 km), 3.5 hours running (40 km)). The body feels good. I have fully recovered from the cold and sinus infection that nearly forced me to not race in Jönköping in early July.

This week workout intencity escalated. Started Monday relatively easy 75 min OW swimming and 75 minutes distance running. Tuesday afternoon consisted of 3 hours distance bike ride in great cycling weather. This week, the temperature is about 20 degrees Celsius and partially cloudy instead of> 35 degrees Celsius in the sun, cloud free skies and zero wind like last week. Definitely feel that you can push your body harder when it’s less hot… After a night’s rest, it was time for this week’s big challenge with a training day of over 6 hours. Started out easy with 45 minutes running in calm distance speed before breakfast. A few hours later (after a double breakfast), I had a 5.25 h brick-session consisting of 4 hours bike ride and 75 minutes run. The first 2 hours cycling was supposed to be conducted at a speed with power of 65-70% of the FTP (approximately IM race intensity). Felt awesome! Legs felt great, my mood was on top and the weather just right. I am currently located out on the West Coast and it is considerably more hilly than I’m used to at home, so training has been a little more challenging, and the speed somewhat slower. Out here I usually land at about 650 meters of altitude climb every 80 km approximately. By comparison, the track in Copenhagen will only have 550 meters of altitude climb over 180 km – about 1/3 as much – so this is good practice .. It will feel completely flat when it’s race time! Rode 60 km up to the Norwegian border and did almost have time for a short visit to the neighboring country before I had to turn around and head back home.

The last 2 hours home would be cycled at higher intensity around 80-85% of FTP. It was tough hours. First of all it was 2 hours of constant head wind around 6 m / s – after a while it becomes mentally challenging to feel that you press a lot of power without getting much return. The hilly terrain also resulted in me loosing a lot of power down hill. I therefore had to work twice as hard on the flat and uphill to maintain a reasonable average power. Those repeating high power peaks is what kills me on the bike! Don’t get me wrong, I’m getting much stronger on the bike, especially when I’m allowed to lie at a steady pace around 65-70% of FTP, but with my short cycling career where I have just trained at higher intensities during the last 10 months (before last year’s IM I only trained at slow distance speed), I have not yet fully built the muscles needed to cope with a lot of peaks above threshold effect. The first hour home still felt quite ok. I did however, begin to feel the all too familiar nausea that occurs when I have to eat too much sugar. It becomes a vicious circle where I first feel sick because of the sugar, which means that I can not force myself to eat/drink more sugar / sports drink, which then causes even more nausea due to energy deficit and dehydration. Still trying to find a really good and sustainable solution to the problem.. After 3.5 hours, I came out on a heavily trafficked road with minimal (= non-existent) roadside. Stiff headwind, heavy legs, nausea, huge energy deficit and almost being pushed of the road by trucks and caravans. Somewhere there I died mentally and physically. The last 35 minutes was a struggle to push my legs to continue pedaling and not just stop by the roadside and throw the bike into the ditch. Felt crap to put it bluntly. Began to wonder how the heck I would even get myself through the 180 km in Copenhagen. Started to have visions of it going even worse this year than last year .. not very productive, but I know that it is just how I get when I’m at a energy low – I lose total faith in my own abilities. My own worst enemy, as I have said before….

Finally rolled in to the summer house after a little more than 4 hours and just below 120 km. Staggered in and had some fluid and a little energy. On with the running shoes for the final 12×1000 m run with start time 5:30. First kilometer felt downright miserable. The legs felt as heavy logs. Could not see how the heck I’d get through the 12 km run at the anticipated speed. At home I would probably have aiming for a speed of around 4: 35 / km, but because it is not flat even when it’s considered flat here on the coast, and my legs were as heavy as they were after the cycling, I chose instead to aim at 4 : 50 speed. A little less rest between intervals, but also a little less tired after each run. After 2 km, my body felt better and better, to my great joy. And my mood rose at the same rate as the run felt better and better. Admittedly I started to get a little tired the last two kilometers, but what a difference in feeling when I finished the run compared to when I got off the bike! Feels awesome to know that in any case I’m a reasonably strong runner. Gave myself a pat on the shoulder and decided that there is still hope to make a good race in Copenhagen after all ..

After completing such a long workout it felt indescribably good to go straight into the shower with clothes on (might as well wash the same time ..), to make a big bowl of food (dishes are way too small after such workouts), and then spend the evening with just being really lazy. Today, there is rest day on the program (deservedly I would say … Have only three days of rest for three weeks and all three is the day after monstrous workouts like this one). Then the weekend will roll on with a lot of running and swimming. The plan is to log 18-19 hours training this week. Next week will be another tough week with the same amount of training, including a tough session on Wednesday with 75 minutes OW swimming, followed by a brick session with 5 hours of cycling and 15 minutes of running, as well as 4 hours distance workout on the bike on Saturday and almost 25 km running on Sunday. Lets hope it continues to go well without any mishaps.

Semester!

Äntligen semester! Har inte gjort annat än längtat de sista tre veckorna på jobbet. Att man varit sjuk har väl kanske inte heller höjt motivationen och arbetsmoralen om man säger så… Men nu får jag äntligen ägna mig åt det jag verkligen älskar och vill göra i tre hela veckor. Det betyder att livet kommer bestå av att simma, cykla och springa – och däremellan äta, sova, bada och sola. Och såklart att läsa triathlonböcker, läsa triathlonbloggar, researcha utrustning, blogga om triathlon, se en massa youtube filmer från tidigare Ironmantävlingar och följa alla grymma triathleter rund om i världen. Livet blir helt enkelt inte bättre för en inbiten triathlet…

Fil 2016-07-18 18 12 35

Nu återstår 5 veckor till IM i Köpenhamn. De kommande tre veckorna blir den sista perioden med riktigt hård träning. Nu skall det slipas på formen innan den avslutande formtoppningen. Min stackars coach har inte haft det lätt med att upprätthålla formen – och kanske framförallt mitt humör – när jag varit sjuk. När man jobbat så hårt de senaste 9 månaderna och lagt in över 400 träningstimmar är det minst sagt surt att bli sjuk just när man äntligen skall få visa vad man går för.. MEN, nu är jag tillbaka på topp igen. Startar den första veckan med ca 17 timmars träning. De sista två veckorna har jag inte sett schemat för än – men sannolikt blir det minst lika mycket de veckorna. Känns riktigt, riktigt bra. Kroppen har äntligen återhämtat sig helt och det känns som att man fått tillbaka sin ”gamla” kropp igen. Helt sjukt hur man blir blind för hur bra man mår tills man bli sjuk… Men nu vet jag att jag kan genomföra de kommande veckornas träning på ett bra sätt när jag kan ägna resten av tiden till återhämtning. Det kommer inte att bli något slarvande med vare sig sömn, vila, energi eller vätskeintag de kommande veckorna. Nu ser jag bara så GRYMT mycket fram emot att stå på startlinjen i Köpenhamn den 21 augusti!

Sjukdom, panik och förtvivlan… Framtidsplaner och lite solsken..

Upp som en sol och ner som en pannkaka – det är väl typ så man kan beskriva slutet av förra månaden. Körde ett av mitt livs bästa träningspass dagen innan midsommarafton – och vaknar på min födelsedag med ont i halsen. INTE SKOJ!! Höll sig ändå rätt stabilt fram till måndag när världens dunderförkylning satte in. Nog för att jag brukar bli rejält dålig när jag blir förkyld (lite av min achilleshäl) men detta var värre än någonsin. Och inte blev det bättre heller utan istället har det blivit till bihåleinflammation. Nu är jag inne på dag 10 med huvudvärk, nästäppa, hörselnedsättning och ett huvud som väger ca tio kilo mer än vanligt. Blir låååångsamt bättre, men attans vad segt det är! Hoppas fortfarande på att kunna göra ett hyfsat race i Jönköping på söndag. På startlinjen kommer jag att stå – och mållinjen kommer att passeras om jag så skall krypa över den – men lite bittert är det när jag gått nedtränad i 9 månader och bara väntat på att äntligen få chansen att visa vad jag går för och få ett kvitto på 400 timmars slit sedan i oktober.  Nu blir det inte som planerat och jag försöker mentalt att göra det bästa av situationen men det är svårt. Har inte varit det roligaste sällskapet den senaste veckan kan jag säga.. Pendlat lite mellan hopp och förtvivlan med stark övervikt mot det senare. Är enormt tacksam för att alla runtomkring är så förstående och står ut med mitt evinnerliga gnäll..

Om inte annat fick jag idag chansen att glädja mig åt nästa sommar – anmälan till IM Frankfurt är nu på plats! Skall bli så grymt roligt att få köra ett europamästerskap!

Foto 2016-07-04 16 05 33

Blir också mycket skärmtid när man skall vila sig ifrån sjukdom.. På nätet florerar en massa listor med saker som uppenbarligen kännetecknar en triathlet… Hittade denna. Någon mer än jag som känner igen sig? Nr 10 och 17 är ju givna – liksom nr 61… Men tror egentligen att stort sett allt passar in på mig. Vet inte om det gör mig till en tvättäkta triathlet eller en tvättäkta nörd? Kanske bägge delar??

Saker som kännetecknar en triathlet:

  1. Du missade kemilektionen i gymnasiet, men ändå enkelt kan lära ut allt om hur mjölksyra fungerar.
  2. När du är på gymmet byter du om så snabbt som du bara kan eftersom du ser det som en växling.
  3. Du tar med dig egen vattenflaska när du ska på fest för att vara så väl förberedd som möjligt inför morgondagens långpass. Alla andra på festen har också tagit med egen vattenflaska eftersom du inte har ett socialt liv utanför triathlonvärlden.
  4. Du har badkläder under dina arbetskläder för att göra ett snabbt ombyte när du ska simma på lunchen.
  5. Ett par av kraven när du åker på din semester är att hotellet har spinningcykel, pool och närliggande sköna löprundor.
  6. 30 grader är för varmt för att klippa gräset. Men inte för att dra ett cykelpass.
  7. Ditt arbete ser du som återhämtningstid mellan dina träningspass.
  8. Du tillbringar stora delar av din semester på träningsläger.
  9. Du kommer på dig själv i sista sekunden innan du är på väg att fräsa iväg en snorloska på kontoret. Men du räddar lyckligtvis situationen.
  10. Din cykel kostar mer än din bil.
  11. I mataffären ropar du ”kommer vänster” när du passerar och ska gå om folk.
  12. Du vet att du är en triathlet när du använder orden ”lätt” och ”långpass” i samma mening.
  13. Du äter inte bara gels, men du kan ändå varenda smak från vartenda märke.
  14. Din badhandduk är aldrig torr.
  15. Din partner tycker att det inte längre är konstigt att du har ditt pulsbälte bredvid sängen.
  16. När du träffar en annan triathlet som gjort samma tävling som du, går du hem och kollar upp online vad denne var med i för åldersgrupp, vad för splittider han eller hon hade, samt slutresultat.
  17. Din semester planerar du efter ditt tävlingsschema.
  18. Du ser det som en vilodag från träning när du endast simmade 3000 meter på morgonen.
  19. Du vet att du är en triathlet när du dyker upp på kontoret på måndagen med utsuddade nummer över hela kroppen.
  20. Det finns personer i ditt liv som du vet mer om vad de simmar 100 meter på än vad de jobbar med.
  21. När din cykel står i vardagsrummet, förmodligen monterad på en trainer.
  22. En bil följer efter dig alltför nära och du anklagar dem för drafting.
  23. Din partner ser fram emot när du i framtiden taggar ner och bara ägnar dig åt att springa maraton.
  24. Du vet att du är en triathlet när ingen längre tror på dig när du säger: ”Jag kommer aldrig göra en ironman”.
  25. När 8 km löpning är ett väldigt lätt pass.
  26. Du spenderar mer pengar på träningskläder än på jobbkläder.
  27. När du rengör din cykel oftare än din bil.
  28. Du har många fler par skor i garderoben än din icke-triathlon-intresserade partner.
  29. Dina vänner gråter när de ser filmen Titanic. Du gråter när du ser på Ironman World Championship.
  30. Du måste förklara för dina medarbetare vad ”splits” ”brickor” och ”LSD” betyder.
  31. När någon frågar om din ålder svarar du: 30-34 år.
  32. När folk tycker att du är duktig när du sprungit 25 km och du känner dig förolämpad.
  33. Du köper en ny bil som matchar färgen på din cykel.
  34. Du tycker att en sprint är en träningssession.
  35. Du planerar ditt bröllop så att det inte sker under tävlingssäsongen eller på annat sätt stör din träning.
  36. Dina vänner är extremt avundsjuka på dina brunbrända ben. Tills de upptäcker att brännan slutar vid dina cykelbyxor.
  37. Du tycker att varje dag som lagts på något annat än träning är en bortslösad dag.
  38. Det samma gäller pengar som använts till något annat än tri-grejer.
  39. Du har helt tappat känslan av att känna dig generad av att visa dig mer eller mindre naken inför andra. Utan att fundera klär du glatt av dig till bara underkläderna (oavsett var du råkar befinna dig) om du behöver byta om eller prova kläder. Lika gärna öppnar du dörren och kramar om dina gäster endast iförd kallingar. (Är gästerna oxå triathleter kramar de tillbaka lika obekymrat och glatt)
  40. Man kan alltid bjuda hem triathleter utan att oroa sig för att det eventuellt är stökigt hemma. De vet att man inte hinner städa om man tränar triathlon och har själv alltid våtdräkter på tork i badrummet, cyklarna som behöver byta lindor i vardagsrummet, diskade/odiskade vattenflaskor på diskbänken och hela hallen fylld med cykelskor och joggingskor.
  41. Du har helt slutat köpa vanliga kläder, inredning och annat onödigt till hemmet. Det finns alltid löpartights, simglasögon, anmälningsavgifter till tävlingar eller nya hjul till cykeln som man verkligen behöver lägga pengar på.
  42. En triathlet intalar sig själv (och resten av familjen) att helgen med triathlon-tävlingen helt klart var en familjesemester. Vi käkade ju hotellfrukost ihop.
  43. Du visar gärna och ogenerat sitt senaste skav som nya tri-brallorna orsakat i underlivstrakten för alla som vill (och eventuellt inte vill) se, diskuterar var och hur det är bäst att kissa under loppet (i dräkten, i växlingen eller i vägkanten) och hur man orkade springa vidare efter att ha kräkts på senaste tävlingen.
  44. När du reser bort packar du alltid löpkläder och simglasögon först.
  45. Du har en vattenflaska med dig när du kör din bil.
  46. Du vet exakt hur mycket protein varje energi bar har.
  47. Dina ben är mer välrakade än din flickväns.
  48. Du har allt som behövs i bilen för att simma, cykla eller springa med fem minuters varsel.
  49. Du vet att du är en triathlet när du tar isbad!
  50. Du kan plöja igenom en jättestor tallrik med pannkakor och korv och gå tillbaka för påfyllning med gott samvete.
  51. Du har inget emot att inta spenat i flytande form.
  52. IM inte längre avser ”instant message”.
  53. Du duschar minst två gånger per dag.
  54. Du vet att du är en triathlet när du tror den ultimata formen av tapeter är alla racing nummerlappar.
  55. Du planerar semester runt där din nästa tävling kommer att bli.
  56. Ungefär hälften av tröjor du äger har åtminstone ett dussin logotyper på baksidan.
  57. Du kör minst en tvättmaskin varje vecka med endast träningskläder.
  58. Du vet att du är en triathlet när folk ser din ”140,6” klistermärke på din bil och frågar vad radiostation det är.
  59. Du har glömt hur man dricker ur koppar och glas.
  60. Du vet att du är en triathlet när bilköpet beror på om din cykel får plats i den eller inte.
  61. Och viktigast av allt… En triathlet känns också lätt igen på sin kärlek till sporten, sin fighting spirit och på att han eller hon älskar att diskutera vindar, vågor, snitthastigheter och uppförbackar. Det är ju alltid roligt att bli lite trött.

 

Så grymt gött!!

(English version at the bottom…)

Är nu mitt i tredje hårda träningsveckan på raken. Sista hårda genomköraren innan formtoppningen startar för årets första av två prio 1 tävlingar – Jönköping 70.3 den 10:e juli. Har varit konstant nedtränad sedan oktober förra året nu så det kommer bli fruktansvärt spännande att se hur bra man kan prestera i utvilat tillstånd – för att inte tala om hur det känns att ha helt fräscha ben! Tror faktiskt helt ärligt jag har glömt hur det känns för jag tycker oftast att jag känner mig helt pigg och fräsch i kroppen nu när jag ligger i hårdträning.

Första veckan i denna träningsperioden inleddes med en 14 timmars vecka. Även förra veckan blev det till 14 timmar – inkl Borås medeldistans i lördags. Denna veckan är planen att avsluta starkt med 17 timmars träningsvecka. Har därför tagit semester denna veckan då jag insett att det är nästan hopplöst att få in mer än 14 timmars träning OCH vila på en vecka om man jobbar heltid. Borås medeldistans gick ju över förväntan (ni kan läsa min race report här). Redan dagen efter var jag ute på en 2 timmars distansrundan på cykeln. Kroppen kändes bra – ingen värk eller smärta någonstans, men det märktes att hjärtat fått jobba en del för pulsen låg ca 20 slag lägre än vanligt under träning. Måndag var vilodag. I tisdags körde jag ett löppass på 11 km i distansfart, ett intervallpass i bassängen (18x100m med starttid 1:55 i våtdräkt – simtid 1:37-1:38/100m). Kändes grymt bra att sätta alla starttider på serien och simma så jämnt bara några dagar efter en så hård tävling! Avslutade dagen med ett OW pass med klubbkamraterna från 3CT i Öresjö. Igår blev det ett 3 h distanspass på tempohojen i härligt väder. Idag kom så veckans enligt mig viktigaste nyckelpass: 40 min distanslöpning innan frukost följt av frukost och en timmes vila med efterföljande cykling i 2:45 h (varav sista 90 min i 85-90% av FTP) direkt efterföljt av 10x1000m löpning i 4:30-4:35 fart  med 1 minuts vila. Utan tvekan ett av mitt livs tuffaste träningspass, men grymt nöjd med att jag körde det helt perfekt enligt plan! Känns så grymt jäkla gött att kroppen svarar så bra! Har nu sedan i torsdags på åtta dagar sprungit hela 66 km, cyklat nästan 320 km och simmat 6,5 km. I morgon blir det vila med midsommarfirande och firande av min egen födelsedag, innan veckan avslutas starkt med 75 min OW + 4 timmars distanscykling på lördag och ett långt löppass på 1:45 h (inkl 3×20 min fartökning i ca 4:40 fart) på söndag. Om allt går som det skall kan jag därefter summera tre veckors träning med inte mindre än 45 timmars träning (varav 26 timmar de sista 9 dagarna) – inkl (om allt går enl plan) 153 km löpning (dvs snitt på lite över 5 mil i veckan),  650 km cykling och 23 km simning. Känns helt ofattbart bra! Nu har jag verkligen gjort vad jag kunnat för att komma i bästa möjliga form inför Jönköping! Nu är det bara att cash in på allt arbete. Efter 10 juli blir det sista riktigt hårda genomköraren innean IM i augusti. Längtar!! Hoppas ni får en trevlig midsommar allihop!

I’m now in the middle of my third hard training week in a row. This is the last tough period before peaking starts for the first of my two priority 1 races this season – Jönköping 70.3 on July 10. I have now pretty much been constantly strained since October last year so it will be so exciting to see how well I can perform in a well rested state – not to mention to see what it feels like to have completely fresh legs! I honestly think I’ve forgotten how it feels, because most of the time I feel completely refreshed even now when I am in intense training period.

The first week of this training session began with a 14 hour week. Last week was also a 14 hour week – including Boras middle distance last Saturday. This week the plan is to finish strong with a 17-hour training week. I have therefore taken the week of off work. I am miles past the realization that it is almost hopeless to get more than 14 hours of training plus proper rest in a week if I work full time. Boras middle distance did go above expectations (you can read my race report here). The day after I was out on a 2 hour ride on the bike. The body felt good – no aches or pains anywhere, but it was noticeable that my heart was a bit strained from the race the day before as my pulse was about 20 beats lower than usual during training. Monday was a full rest day. On Tuesday I had an 11 km run in the morning, followed by an interval workout in the pool (18x100m with start time 1:55 in wetsuit – swimming time 1: 37-1: 38 / 100m). Felt absolutely awesome to nail every start time and swim so evenly so shortly after a big race! Finished the day with an OW swim with fellow club mates from 3CT in Öresjö. Yesterday I had a really nice 3 hour ride on my bike at distance pace in glorious summer weather. Today it was time for this weeks (at least according to me) most important key workout: 40 min distance run before breakfast followed by breakfast and an hour’s rest with subsequent 2:45 hours bike ride (wit the last last 90 minutes at 85-90% of FTP), directly followed by 10x1000m running about 4:30-4:35 pace with 1 minute rest. A good 4 hour workout to start the day! Without a doubt one of the hardest workouts I have ever completed, but so happy to be able to say that I nailed it! Feels so incredibly good that my body responds so well to all this training! Have now since Thursday last week in just eight days completed 66 km running, cycled almost 320 km and 6.5 km swimming. Tomorrow will be another day of rest celebrating midsummer my own birthday, before the week ends strongly with 75 minutes OW + 4 hours of cycling on Saturday and a long run workout of 1:45 h (incl 3×20 min acceleration in 4:40 pace) on Sunday . If everything goes as it should, I can then sum up the last three weeks with no less than 45 hours of training (of which 26 hours is done in the last 9 days) – including (if all goes according to plan) 153 km running (ie the average of a little more than 50 km a week), 650 km cycling and 23 km swimming. Feels unbelievable good! Now I have really done what I could to get in the best possible shape for Jönköping! All that is left is to cash in on all the hard work. After July 10 will be the last really hard workout innean IM in August. I can’t wait!!

Race Report Borås Medeldistans

Lördagen den 18/6 var det äntligen var det dags för årets förstå stora triathlon tävling! Borås medeldistans (1,9 km simning, 90 km cykling, 21 km löpning) som arrangerades för första gången i år av Jonas Colting. Kort sammanfattning av banan med simning i sjön vid Almenäs strax utanför Borås på en tvåvarvsbana med värvning på land efter 1000m, cykling på en extremt kuperad 45 km vändbana med totalt 1000 höjdmeter stigning (sannolikt Sveriges tuffaste medeldistanscykelbana), samt löpning på en flack 7 km trevarvsbana.

Med tanke på att tävlingen ligger endast 3 veckor för Ironman 70.3 Jönköping som är en av mina prio ett tävlingar denna säsong hamnade den mitt i den mest intensiva träningsperioden innan formtoppningen. Jag hade därför ställt in mig på att köra tävlingen som en rent träningstävling. Hade därför initialt inga jätteförväntningar på tid men såg det mer som en ypperlig chans att testa all tävlingsutrustning, energiplan etc etc. Meeen, ni vet ju hur det är.. Satt och kollade startlistan och insåg att jag kanske kunde ha en chans att placera mig rätt hyfsat och då kom tävlingshjärnan såklart in på banan. Precis som det skall vara med andra ord.

Veckan upp till tävling växlade väderprognosen kraftigt. Allt från soligt till absolut hällregn. Borås är ju känt för att vara Sveriges regnigaste stad, så förhoppningarna om vackert väder var väl inte jättestora. Lördagen kom också med mulet väder, regn och ca 14 grader i luften när vi gick upp kl 5. Packa bilen, käka frukost och sedan avfärd mot Borås kl 6. Nervositeten kom gradvis smygande under bilresan, samtidigt som regnskurarna avlöste varandra. När vi kom fram var det bara att registrera sig, hämta nummerlapp och chipp, fixa det sista med cyklarna och sedan rigga växlingsplatsen. Blev lite kort om tid för ombyte och lite halvstressigt. Brukar normalt inte vara särskilt disträ och glömma saker, men kände mig allmänt blank och förvirrad i huvudet. Kanske ett gott tecken, vem vet? Missade race briefingen i stressen, men som tur är har man ju vid det här laget varit med förut, så man vet att det mesta löser sig trots allt om man bara läst start pm innan. Om inte annat kan man alltid fråga någon av de andra tävlande om man missat något viktigt… haha Tur att det är så många trevliga och hjälpsamma människor i denna sporten!

IMG_0998

Hade precis krånglat på mig våtdräkten, kladdat vaselin överallt och begett mig mot växlingsområdet för att kanske få höra det sista av informationen när jag kom på att jag glömt pulsbandet. Lite stress och panik (man blir ju så sjukt sjukligt beroende av all denna elektronik… Pulsband, klocka, effektmätare.. Suck! Det är ju egentligen inte klokt, men på nåt sätt har passet/tävlingen ju nästan inte existerat om man inte kan gå hem och detaljgranska alla snittfarter, snitteffekter, distanser, kadenser, höjdmetrar etc etc efteråt.. Som tur var så fick jag hjälp av en supporter från klubben som hjälpte mig att kränga på pulsbandet utan att jag behövde ta av allt igen. Som sagt, brukar inte vara så disträ, men hjärnan var helt blank denna morgon.

Hann iaf ner och värma upp i vattnet innan start. Enligt Jonas Colting var det ”lufttemperatur på 16 grader och ungefär det samma i vattnet” – kändes INTE så när jag stack tårna i vattnet kan jag säga! Men efter några minuters insim hade kroppen domnat av tillräckligt för att jag inte skulle känna att det var kallt längre iaf. Så var det äntligen dags för start. Hela tävlingsklassen herr/dam (senior + master) startade samtidigt från land.

Startade i tredje led och var snabbt ner i vattnet. Lite kaotiskt initialt då jag hamnade mitt emellan tre killar som simmade både ojämnt i fart och riktning. Hade lite svårt att hitta plats och rytm tills jag simmat över en av dem och kommit lite längre ut mot vänsterkanten. Efter ca 300m lättade et och jag kunde rulla på i mitt eget tempo. Tyckte jag körde lugnt och jämnt. Ingen hög ansträngning alls. Kändes som att första varvet gick rätt fort. Sen upp på land för varvning. Totalt blodtrycksfall! Benen blev som spagetti och hjärtat rusade iväg. Stapplade på lite darriga ben ut på bryggan och dök i för nästa varv. Tog nog 20-30 m innan blodtryck och puls stabiliserade sig igen men sedan rullade det på igen. Tappade helt tidsuppfattningen, men banan var lättrimmad och lättnavigerad så tappade inte direkt någon tid på omvägar och felsimningar. Upp ur vattnet för växling. Slapp ett nytt blodtrycksfall som tur var. Fick hyfsat snabbt ner våtdräkten till midjan och började kuta upp mot växlingen. Stannade klockan och kastade ett öga på den. Tyckte mig se 31 min och hann bli lite chockad då det var grymt mycket snabbare än förväntat (10 min snabbare än på IM 70.3 Kronborg förra året!), men släppte det snabbt och fokuserade på växlingen.

IMG_0709

Tappade ca 20 sek då våtdräkten fastnade runt vristerna och jag hade svårt att få av den då jag var så förbaskat stelfrusen överallt. Sedan på med strumpor med fumliga fingrar och på med hjälm, skor och nummerlapp. Grabbade cykeln och började springa mot cykelstarten. Tid i T1 1:54 min.  Rätt lång löpning på grus och gräs som tog lite tid, men sedan upp på cykeln och iväg. Nämnde jag förresten att cykelbanan är kuperad? Eller förresten, det är inte sant – den är sjukt kuperad! Startar med typ 3 km nästan konstant stigning. Snittade bara 17 km/h första 5 km och låg nästan på tröskeleffekt. Som tur var har man så mycket adrenalin i kroppen i starten att det inte ens känns jobbigt, men lite missmodig blir man ju när det går så attans långsamt! Sedan blev det bättre. Mer utför och vinden i ryggen. Låg och snittade 33-38 km/h de kommande 15 km. Kände mig grymt stark och pigg. Fick i mig ordentligt med vätska och energi (haft grymma problem på träning med att jag blir så sjukt illamående av allt socker då jag aldrig äter socker annars – men testade en ny lösning nu som i princip innebar att jag mellan alla bars och sportdryck stoppade i mig godis med mintsmak och det gjorde susen för illamåendet!). Frös inte ens i linne och shorts trots att vädret fortfarande var halvtaskigt med vind, duggregn till och från och ca 16 grader. Vid 40 km började jag möta de första killarna som vänt vid 45 km. Försökte se hur många tjejer som låg före mig, men som de flesta av er vet är det nästan helt hopplöst i den hastigheten. Vändpunkt på botten av en lång backe där jag vände på 1:32 (snittfart strax under 30 km/h -Grymt nöjd!) och så började klättringen tillbaka mot mål. Tillbakavägen blev seeeg som klister! Det gick antingen uppför eller i hård motvind. Benen började bli matta och jag hade svårt att trycka höga watt ens i uppförsbackarna. Långa sträckor låg jag helt själv på vägen och det kändes som att jag stod still – det positiva var ju förstås att ingen annan körde om mig heller så alla hade det väl lika jobbigt.. Helt sjukt hur fokuserad man är under tävling för jag kände inte igen mig under största delen av tillbakavägen trots att jag nyss cyklat den åt andra hållet! Ett par gånger funderade jag till och med på om jag cyklat fel! Det hade jag som tur var inte. Fick gräva mentalt den sista timmen. Sista pepplåten jag lyssnat på på spotify innan start (Hall of fame) körde konstant i skallen tillsammans med alla positiva mantran jag kunde plocka fram. Lyckades trots allt bevara fokus, humör och tron på min förmåga genom hela cyklingen vilket jag är enormt stolt över då jag vet att det kan vara en av mina största svagheter på cykeln! Klev av cykeln efter 3:10 h aktiv cykeltid (officiell tid 3:14 eftersom löpning till/från växling med cykeln räknades in). Var lite trött och matt men gjorde ändå ett snabbt byte i T2 (55 sek).

IMG_1018

Ut på löpningen i ca 5 min tempo. Benen känns rätt stela efter cyklingen. Ser att jag har en tjej ca 60m framför mig men vet inte vilken klass hon är i. Efter ca 500m passerar jag ett gäng åskådare som ropar att jag är 5:e tjej och att fyran ligger precis framför mig. Ser att hon springer åtminstone 10 sek snabbare tempo än mig. Känner efter om jag tror att jag har orken att jaga ikapp så tidigt på löpningen men inser att det är för riskabelt. Chansen är stor att jag tappar dubbelt upp sen istället. Känner mig lite besviken men fokuserar istället på att väcka liv i löpbenen, hålla ett jämnt tempo och hitta min vanliga fina löpkänsla igen. Måste dessutom göra ett kort pittstopp i skogen för att kissa. Har ännu inte bemästrat det där med att kissa medan jag cyklar. Den inre mentala spärren sätter stopp. Gjorde ändå ett tappert försök idag, men får väl öva på det. Kan inte fortsätta att slösa dyrbara sekunder på så onödiga stopp. Efter ca 5 km känns det plötsligt riktigt bra i benen igen – i ca 1 km. Sedan kommer en djävulsk kramp i höger vad. Fattar först inte ens vad det är – jag drabbas ALDRIG av kramp. Tror först att jag dragit på mig någon skada. Hela skadespektrumet med muskelbristningar, blödningar, senor och ligament rullar genom huvudet (ibland är läkaryrket inte till ens fördel!) och jag hinner bli lite nojig, tills jag kommer till en backe och verkligen känner hur hela vadmuskeln krampar ihop. Gissningsvis pga hård cykling i kallt väder. Ont som satan, men samtidigt så enormt lättad när jag inser att det ”bara” är kramp. Funderar över om jag måste stanna och stretcha men kommer fram till att stannar jag en gång så är risken stor att jag får fortsätta att stanna. Bestämmer mig för att bara bita ihop och sluta gnälla. ”Pain is temporary – quitting is forever” rullar på repeat genom skallen. Känns som en kniv i vaden men kan ändå hålla 5:15 tempo ca. Ner med en gel och kör vidare. Märker till min lättnad att krampen sakta avtar efter ca 11 km och när jag passerar 14 km strecket och går ut på sista löpvarvet så är den helt borta. Istället kommer ösregnet, men det var ett byte jag trots allt gärna tog. Ökade farten lite första halvan på sista varvet. Kroppen kändes bra. Var lite energilåg men kändes inte särskilt ansträngande i övrigt. Hade jag varit bättre på att stoppa i mig energi under löpningen hade jag nog kunnat springa snabbare. Men, men övning ger färdighet och detta var ju just tänkt som övning. Kändes bra när mållinjen närmade sig och passerade mål på löptid 1:48 och totaltid 5:36:51, vilket är 37 min snabbare än min IM 70.3 förra året. Verkligen inte illa med tanke på hur nedtränad jag är och hur tuff cykelbanan var! Roligt med en tävling där man även blir mött av tävlingsledaren (Colting) som personligen ger alla deltagare en kram och medalj efter målgång. Det gör att man känner sig lite extra speciell på nåt sätt. Det var dessutom riktigt gött att besöka fikabordet efter målgång! Sällan smakar mat så bra som efter medel- och långdistanstriathlon!

IMG_0839

Efter ombyte och utcheckning av cyklar rådde viss osäkerhet om var jag placerat mig. Fick tag i en tävlingsledare som upplyste mig om att jag trots allt lyckats ta 3:e platsen i seniorklassen (F18-34) – skoj! Prisutdelning och första upplevelsen av att stå på prispallen gav en riktigt fin avslutning på en riktigt bra dag! I sammandrag enormt nöjd med simningen och första halvan av cyklingen. Visserligen tufft på andra cykelhalvan, men nöjd över att den mentala biten fungerade. Hade gärna avslutat med en något snabbare löpning, men med trötta ben efter cyklingen, kramp i 5 km och ösregn de sista 7 km så är jag ändå riktigt nöjd med prestationen. Detta var ju inte ens tänkt som en tävling där jag skulle prestera på topp (och med tand på hur nedtränad jag är så kommer jag definitivt att kunna prestera bättre i formtoppat tillstånd om allt går vägen). Vädret kunde såklart också varit bättre, men det var en enormt fint arrangerad tävling på fin tävlingsbana! Ordning och reda på allt och fantastiskt duktiga funktionärer och tävlingsledare. Kände mig visserligen lite tveksam till att köra tävlingen igen nästa år pga cykelbanan, men när jag nu vann en fri startplats till nästa års tävling vete sjutton om jag inte kommer tillbaka.. Kunde vara ett fint träningstillfälle för ett av kommande års stora mål..

IMG_0993IMG_0994