Race Report Ironman Copenhagen

Racereporten som jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Efter kraschen i Frankfurt sa läkare och sjukgymnaster att jag nog skulle bli bra – om jag bara accepterade att tävlingssäsongen var slut och att jag skulle behöva 10-12 veckors rehab innan jag kunde belasta axeln igen. Vilket jag såklart accepterade – om än inte lättvindigt eller med glädje. De första två veckorna efter olyckan kändes det enormt surt och tungt att jag inte skulle få slutföra en enda Ironman denna säsongen. Speciellt då planen var att få köra både Frankfurt och Köpenhamn med Kristoffer vid min sida (eller iaf någonstans långt fram på banan framför mig;)). Dessutom hade vi ju pratat om att vi efter säsongen 2018 skulle lägga ner Ironmandistansen ett par år för att satsa på halvironman istället. Tanken var ju att jag då skulle ha kört iaf 5 hela IM – och int futtiga tre. Dessutom var det tungt med tanke på att våren känts ganska sur. Jag hade varit nedtränad/övertränad, kompromissat allt för mycket för träningen och allmänt tappat fokus på vad som var mest viktigt – nämligen glädjen i träningen och att dela den med Kristoffer och övriga klubbkompisar. Men vad fanns det att göra? Jag satt ju där skadad och med en axel som jag inte kunde använda. Dock försvann inte tanken på Köpenhamns IM helt. Redan 10 dagar efter olyckan började jag fundera på om man kanske ev kunde köra benspark/enarmssimning 3800m. Maxtiden är ju trots allt på 2:20 h. Men mest var det en liten livlina för humöret och inte något jag trodde var realistiskt möjligt. Bestämde mig iaf för att söka bästa möjliga hjälp och hittade 2 sjukgymnaster med stort idrottsintresse (varav en tidigare elitsimmare) och utnyttjade sjukskrivningstiden till att rehabba, vila, rehabba och vila. Dock var råden en aning förvirrande. Pratade med 3 sjukgymnaster och 4-5 läkare som alla gav olika råd (fattar att det är jobbigt för patienter som inte är insatta!!). Någon sa att jag absolut inte fick lyfta något – en annan sa att jag kunde lyfta upp till horisontalläge. En sa att jag inte fick springa och cykla – en annan sa att det gick bra. Osv, osv. Bestämde mig för att köra mitt eget race men med 2 förhållningsregler. 1) När jag vaknade på morgonen skulle axeln kännas minst lika bra som dagen innan. Den fick aldrig bli sämre och 2) Korsande rörelser var förbjudna första 4 veckorna. Det var uppenbarligen en bra strategi för rehabben gick rekordsnabbt och ju mer jag använde armen desto bättre blev den. Exakt 4 veckor efter olyckan testade jag att simma 500m. Lite öm i axeln efter men dagen efter var den bättre än dagen innan och redan då simmade jag 2000m frisim obehindrat. När det var 9 dagar kvar till start i Köpenhamn gav båda mina sjukgymnaster mig tummen upp för att starta. Snacka om lycka! Enormt kort inställelsetid, suboptimal träning och ett helt annat mål än vad som först planerats. MEN jag fick chansen att stå på startlinjen med Kristoffer som planerat, förhoppningsvis gå i mål och att avsluta säsongen på MINA premisser.

Vi åkte ner till Köpenhamn på fredagen. Fick registrerat oss och checkat in cyklarna på lördagen. Söndag morgon var kall och det småregnade, men vattnet kändes behagligt och stämningen var som alltid på topp. Var lite i valet och kvalet om vilken startgrupp jag skulle stå i. I frankfurt hade jag simmat på strax under 1:12, men nu hade jag varit skadad och bara simmat 5-6 pass på  6 veckor och som mest 2200m med vila. Visste inte alls hur det skulle kännas. Samtidigt ville jag int fega och riskera att behöva simma om en massa. Kristoffer och jag bestämde till sist att jag ändå skulle satsa och ställa mig i startgruppen för 1:10-1:11h. Önskade Kristoffer lycka till och stod sedan och trampade i startfållan en god stund medan de snabbare simmarna kom iväg. Starten gick och jag kom iväg bra. Stressade inte utan försökte hitta ”min” plats i vattnet och köra i min egen rytm. På ett par ställen blev det lite trångt och några gånger hamnade jag bakom någon som inte kunde simma rakt för fem öre. Men på det stora hela fick jag ligga i mitt eget tempo och bara rulla på vilket var enormt skönt. Kände att jag gjorde min minst stressade och mest stabila IM simning hittills. Upp ur vattnet och kollade på klockan som visade omkring 1:11 h. Sjukt nöjd! Visade sig senare att jag simmat på 1:10:56. Drygt 1,5 min snabbare än på samma bana förra året och nytt personbästa – med en trasig ledkapsel och ett nyckelben i 3 bitar. Hur det ens var möjligt fattar jag fortfarande inte!

Tog det hyfsat lugnt i T1 och kom för en gångs skull ut på cykeln utan att ha en puls som rusade som en galen tjur i Pamplona. Simningen var en fysisk prövning för axeln, men ändå inte något som skrämt mig. Det värsta som kunnat hända där hade varit att jag fått ont och tvingats bli bogserad in till land. Det var nu det kändes som att det stora testet startade. Hur skulle det kännas att cykla i tävlingssammanhang efter kraschen i Frankfurt? Hur skulle formen vara när jag inte cyklat ett pass på >10 mil på 3 månader? Skulle axeln orka 18 mil i tempoposition? Gick ut ganska konservativt och försökte känna efter. Kroppen kändes ändå bra. Såg till att ha ett vettigt avstånd till de andra cyklisterna och lät de som ville passera. Stoppade i mig energi och vätska. Valde att ändå köra in och ta en flaska vatten i SAMTLIGA vätskedepåer – men med goda avstånd och skärpt uppmärksamhet. Tänkte att jag banen mig inte skulle komma hem rädd för att köra in och ta något i vätskedepåerna. Min tanke var att detta hade ju nu blivit en tävling utan chans att kvala så bättre att se till att känna sig trygg nu så man kan köra på vid framtida tävlingar. Kände mig ändå trygg och lugn på cykeln och hade inga stora mentala eller energimässigt dippar. På andra varvet tvingades jag köra genom 4 störtskurar och tilltagande vind vilket drog ner farten, men jag höll ändå en vettig snittfart på >30 km/h och en stabil snitteffekt. När jag närmade mig T2 kunde jag konstatera att axeln höll, benen var inte slut och jag hade kört min mest stabila och närvarande cykling någonsin på tävling. Riktigt stolt över mig själv! Cyklingen tog 5:55 h. Långsammare än förra årets 5:38, men vädret var tuffare, banan 2,5 km längre och jag hade som sagt inte cyklat ett långpass på 3 månader vilket knappast är optimalt.

T2 var ny för året och placerad nere i en parkeringskällare. Lite udda. Hade oroat mig lite för att köra nerför rampen i regnet men det gick bra. Fick på löpskorna och ut på löpbanan. Började direkt spana efter Kristoffer. Ville så gärna se honom och ville att han skulle få veta att jag hade tagit mig igenom såpass långt. Såg honom redan på första varvet och han såg lika stark ut som vanligt. Ropade till honom men han var lite inne i sin egen bubbla. Körde på i 5:30 fart och det kändes ok initialt. Dock började jag känna av det välbekanta illamåendet, vilket gjorde att jag (tyvärr) redan tidigt ratade gles och mer energifyllda alternativ till fördel för Coca cola och vatten. Rullade ändå på hyfsat fram till 18 km. Inga besvär med magen som sist. Strax innan 20 km kom Kristoffer ikapp mig. Så grymt härligt att få en puss och en klapp på axeln. Sedan ”dog” jag dock lite mentalt 5 km senare när jag insåg att Kristoffer gått i mål och jag hade 17 km kvar. Var riktigt energilåg och sliten. Hade ju inte heller sprungit ett pass över 10 km de senaste 2,5 månaderna och det kändes. De sista 2 varven på banan var tunga. Visste att jag skulle komma i mål men kunde bara inte mana på mig själv mer. Lite besviken över att jag lite ”kastade in handduken”, men samtidigt oerhört stolt över att jag tog mig igenom tävlingen trots alla motgångar och bristande uppladdning. Korsade mållinjen på 11:57 h. Helt ofattbart skön känsla att mötas av Kristoffer efter målgång! Däremot mådde jag pyton! Efter att ha suttit ner i 5 min fick jag släpa mig till sjukhustältet där de tog blodtryck som visade 85/50 i sittande – inte konstigt att jag mådde skit! De tog en blodgas också vilket visade att jag (motsatt vad jag trott) inte hade saltbrist. Så illamåendet jag känner är med andra ord orsakat av energi och vätskebrist vilket jag får ordna upp till nästa säsong. Blir till att träna löpning med gels i vinter!! För nästa gång skall jag banne mig inte tappa löpningen på slutet nu när jag fått ordning på simningen och cyklingen! Nåja, fick tiggt till mig lite dropp och en halvtimme senare mådde jag ganska prima igen. Dropp gör verkligen underverk!! Börjar fundera på om jag inte bara skall ta med mig egen droppåse och PVK nästa gång jag skall tävla så jag kan fixa det själv istället…

Känslan efter Ironman då? Till skillnad från de föregående två åren då jag inom 1-2 h efter målgång börjat längta efter nästa Ironman så var den spontana känslan denna gång ”aldrig mer”. Under tävlingen insåg jag hur mycket det senaste halvåret kostat mentalt. Det har varit några enormt tuffa månader där jag tränat >15 h/vecka med många tuffa och långa pass, samtidigt som jobbet varit slitigt. Målet var att försöka kvala till Hawaii, men jag hade för mycket fokus på målet och för lite på resan vilket endast resulterade i att jag kompromissat allt för mycket för att få till träningen för att verkligen  ”satsa” och se hur bra jag kunde bli. Men jag fick inte alls det kvitto jag förväntat. Istället blev jag bara mer och mer nedtränad, tröttare och tröttare, och förlorade till sist fokus på vart jag var på väg, vad som var viktigt och vilket pris som var värt att betala för det. Sedan kom DNF i Borås medeldistans. Jag sa farväl till min coach, stannade upp och reflekterade, insåg att jag var på fel spår – att Hawaii ju inte alls var så viktigt som jag inbillat mig, sadlade om och började träna med Kristoffer som coach. Hittade tillbaka till glädjen med triathlon, njöt av livet med rätt fokus igen och började återfå formen – bara för att sedan krascha i Frankfurt och åter få allt slaget i spillror. Lyckades sedan ändå mot alla odds komma tillbaka i rekordtid med en rehab som blev förkortad med 8 veckor och ta mig igenom en av de tuffaste långdistanstävlingar som finns. Allt som jag varit igenom sista halvåret föll på något sätt ner över mig efter målgång. Jag var lite besviken över att jag gav upp lite på sista halvan av löpningen, men samtidigt – vilket händer ganska sällan – lite stolt över mig själv för att jag lyckades ta mig runt och gå i mål, att jag ändå fattat så många ”rätt” beslut (både att bryta i Borås, byta coach, hitta rätt fokus och prioriteringar igen, smart rehab, lita på att jag kunde tävla trots en skadad axel och alla som sa att jag var galen, inte fegat, trott på mig själv osv) och att jag fick avsluta säsongen på MINA – och på de rätta – premisserna: med rätt fokus, av rätt anledning och tillsammans med den jag älskar mer än allt annat i universum.

Och lusten att tävla igen då? Det tog längre tid än någonsin tidigare, men efter typ 3 dagar började vi ändå spåna på nästa års säsong. Hade ju inte varit mig om jag bara gett upp och kastat in handduken… Nästa års säsong kommer dock bli mycket mer med fokus på att njuta och ha roligt – precis som det skall vara! Men återkommer om det i ett separat inlägg.

Övertränad, DNFx2, crash, brutna ben och månaden då stort sett INGET gick min väg…

Ja, vad skall man säga.. Detta inlägget har tagit tid att skriva och den senaste månaden har väl inte varit någon triathlon succé från min sida sett direkt.. Har nog aldrig pendlat så mycket mellan hopp och förtvivlan heller. Medan 3 grymma klubbkompisar kvala till VM 70.3 i Jönköping och sambon seglade in över mållinjen i Frankfurt som andre svensk (enbart slagen av Patrik Nilsson bland svenskarna) på enastående 9:26, så lägrade sig molnen tyngre och tyngre över mitt huvud – även om jag envist plöjde på in i det sista..

Startade juni med att vara alldeles för nedtränad – snudd på övertränad skulle jag vilja säga. Halverade träningen veckan upp till Borås medeldistans med förhoppning om att ändå få till ett vettigt lopp som jag kunde vara nöjd med – om inte annat så mentalt inför IM Frankfurt 4 veckor senare. Kan inte säga att vare sig motivationen eller känslan var på topp inför start. Hade simmat för lite, men simningen kändes ändå ok, iaf med tanke på att det var absolut svinkallt i vattnet. Låg på en bra intensitet utan att det kändes för jobbigt. Upp ur vattnet på 34 min. T1 flöt på och kom upp på cykeln. Som flera av er vet så är Borås cykelbana sjukt kuperad (rena minialperna), med 1000 höjdmeter. Startar dessutom med en enormt brant backe ca 50 m efter start. Benen kändes skit och skräp från första tramptag. Är väl i ärlighetens namn inte heller en bana gjord för diskhjul, men kände att jag behövde testa att köra iaf ett race med hjulet innan Frankfurt. Försökte hålla humöret uppe, men i takt med att jag blev allt tröttare, orkade trycka allt färre watt och blev allt mer illamående så blev jag också allt mer less. Insåg att det var droppen på flera långa månader där jag blivit pussad lite för hårt, inte längre kunde hitta glädjen i det jag gjorde och var less på att ALLTID vara så nedtränad att jag inte anade var min kapacitet låg. Fattade därefter de bästa beslut jag sedan fattat på hela månaden och valde att bryta efter T2, åka hem och säga ett känslomässigt farväl till min coach, ställa planen på extremt lugn och spontan träning inför Frankfurt (”rädda det som räddas kan” plan) och ”anlita” Kristoffer som min nya coach. Det var trist att säga farväl till Magnus som coach, men det var ingen tvekan från min sida om att det var rätt beslut. Om glädjen till sporten försvinner är allt liksom förlorat och jag kände att det började kännas surt och att jag inte längre kunde se målet och den röda tråden i det hela.

Veckan innan Frankfurt började jag ändå känna mig smått förhoppningsfull. Kroppen kändes mycket bättre och framförallt var det ROLIGT igen. Vi flög ner till Tyskland på torsdagen innan tävling. Hade bokat ett lägenhetshotell så vi kunde fylla kök och kyl med bra och god mat stället för att bedöva jaga runt efter bra – och mindre bra – restauranger på stan. Sammanstrålade med övriga klubbkamrater som skulle tävla och supporta. Riktigt roligt att vara så många från 3CT på plats! Blir en helt annan känsla inför tävlingen. På fredagen provsimmade vi delar av banan. Lite bökigt att ta sig ut till sjön utanför stan, men som tur var hade Tommy och Magdalena bilat ner så vi knödde in oss 6 pers i bilen och drog iväg. Simningen kändes riktigt bra! Kände mig förhoppningsfull inför att få till en vettig simning på tävlingen. Största oron var vattentampen och om det skulle bli tävling utan våtdräkt. En vecka innan start låg tempen precis på gränsen (24,5 grader), sedan förr den till 21,1 på onsdagen, men på fredagen var den åter 23,7 eller nåt liknande.

Sist på eftermiddagen skulle vi ta en provrunda med cyklarna. Visade sig vara nästan helt hopplöst med tanke på trafiken. Är nog sista gången jag försöker genomföra ett cykelpass inne i en storstad. Ett par hundra meter innan vi var tillbaka på hotellet skulle vi byta fil och då var olyckan framme. Jag min klantskalle lyckades inte köra tillräckligt rakt över ett spårvagnsspår utan diskhjulet gled ner och fastnade i spåret. Ingen hög fart men drämde i svanskotan och rumpan rätt rejält. Framförallt var jag dock i upplösningstillstånd av oro för att cykeln var paj. Tur att Kristoffer höll huvudet kallt och prioriterade att få bort mig från vägen innan jag började kolla växlar och bromsar mitt på en fyrfilig väg (prioriteringar ni vet… ;)). En snäll tysk stannade och var enormt bekymrad för mig – jag var mest bekymrad för min cykel. Till sist fick jag vänligt förklarat att även om jag kanske inte såg ok ut så var jag akutläkare och hade hyfsat koll på min kroppsliga status – även om jag var upprörd. Linkade sedan tillbaka till hotellet för att göra status medan jag argsint förbannade mig själv och min klantighet i mindre vackra ordalag. Visade sig att cykeln klarat sig helskinnad. Jag ”slapp” med några riktgt rejäla blåmärken och skrapsår på rumpan och ett skrapsår på armbågen. Var lite osäker på om jag ens skulle kuna springa med en svanskota som kändes bara jag tog ett steg, men det fanns såklart inte på kartan att ens överväga att inte starta på söndagen – cykeln var ju hel och det var slutet på den diskussionen. Skulle såklart visa sig att jag kanske borde lyssnat på universum som – sett i backspegeln – försökte tala om för mig att detta INTE var ett race jag skulle köra. Men, men, universum måste ha VÄLDIGT dålig koll på vem jag är för min envishet kräver betydligt mer övertalning än så – vilket tyvärr också skulle visa sig komma..

Lördagen kom och vi fick checkat in cyklarna. Simmade lite igen vilket kändes ok. Var fortfarande osäker på löpningen men kändes betydligt mycket bättre än gårdagen. Slappade resten av dagen på hotellet och satte väckarklockan på 03:30. Då var det buss ut till start, en oroliga 5 minuter då vi trodde att de sagt att det var våtdräktsförbud innan det visade sig att tempen var 24,1 och det den tyska speakern sagt var ”wetsuit legal”, fast det lät väldigt mycket som ”illegal”. På med våtdräkten och in i startfållan. Valde att trots allt bevara tron på mig själv och ställa mig i startfållan för 1:00-1:10 h då mitt mål innan tävling varit att simma på 1:07:xx. När jag kom i vattnet kändes det BRA. Kändes stabilt och lugnt. Fastnade ett par gånger bakom ett par simmare, men annars flöt det på och jag fick köra på den intensitet jag ville. Bojarna var på sina ställen dock lite svåra att se då solen låg rakt i ögonen. Som tur var en lättnavigerad bana så simmade inte helt galet fel iaf. Värvning på land efter ca 1500 m och ner på andra varvet. Efter ca 2500m började jag känna mig redo att komma upp ur vattnet, men kände mig inte trött utan kunde hålla intensiteten in i det sista.

Upp ur vattnet och min klocka stannade på 1:11:xx. Sett till uppladdning, att det var sötvatten och värvning på land så kände jag mig ruskigt nöjd med tat ändå simmat 1 min snabbare än i Köpenhamn förra året! Jobbig löpning uppför i sand till T2. Fick gå delvis då pulsklockan visade på 185.. Kändes inte helt optimalt. Fick gjort en snabb växling i T1, inte minst då jag beslutat mig för att skippa strumporna och ta på dem i T2. Upp på cykeln och iväg. detta var vad jag fasat för. hur skulle benen kännas? Fick trampat iväg och började stoppa i mig energi. Många tankar som snurrar i huvudet, men jo, benen kändes BRA. Kände att detta nog skulle gå vägen. Förtas 20 km av banan var väldigt lättcyklade på motorväg. Snittade 35 km/h trots konservativ snitteffekt på 130w. Efter ca 25 km börjar det gå uppför. Kändes segt, men fortfarande ok i benen. Började se fram emot andra halvan av banan som skall vara extremt lättåkt.

Körde in i vätskedepån efter 45 km och fattade det fatala beslutet att ta en bar då en ytterst vänlig medtävlande som uppenbarligen inte fick tag i det hen ville ha plötsligt tvärnitar framför mig. Alltså hur tänker man?? Jag hade inte en chans i världen att stanna utan brakade in i personens bakhjul (hann inte ens se om det var en tjej eller kille) och voltar i hög hastighet med cykeln. Föll nog från nästan 2m höjd i säkert >30 km/h och landade riktigt tungt på huvud och vänster axel, medan cykeln landade med ett brak ett par meter längre fram. Första frågan från funktionärerna var om jag kunde fortsätta. Där och då ville jag bara upp på cykeln igen, men sjukvårdarna från sjuktältet bredvid tvingade in mug för att sitta ner och bli undersökt. Jag var helt förstörd. Kunde inte för mitt liv sluta grina och tårarna bara rann i strida strömmar. Som jag hade kämpat för denna dagen, alla timmar och allt slit, all förväntan och drömmar. Och framförallt med tanke på att det till tider varit tungt och motigt. Jag hade verkligen gett ALLT jag kunnat för denna dagen. Och så sätter en mestävlandes idiotbeslut punkt för den innan den ens börjat. Sjukvadarna vägrade låta mig fortsätta. Istället satte de på mig nackkrage och så så fick jag åka blåljus till traumasjukhuset (fint studiebesök iaf – finns mycket vi kan lära där). Så snart de förstod att jag var akutläkare själv så fick jag VIP behandling. Bra dialog med en enastående traumaläkare, fick granska röntgenbilder dieket tillsammans med läkare och preliminärbesked om behandlingsalternativ och prognos, vilket jag var ENORMT tacksam för. Hade jag inte varit läkare hade de inte heller släppt iväg mig efter de ynka 40 min som det tog att undersöka mig, röntga mig, plåstra om, skriva ut journal, fixa röntgenbilder på CD och diverse annat (tysk effektivitet när det är som bäst), utan då hade jag nog blivit inlagd. Kontentan av det hela: med en AC-leds luxation grad II i vänster axel, ett nyckelben som var av på 2 ställen, sannolik mild hjärnskakning och en besvikelse så stor att den knappt gick att bära sattes jag i en taxi mot målet för att försöka få tag i min telefon och mina saker, samt lokalisera min cykel och alla klubbkamrater. 

Sedan fick jag tyvärr uppleva den okända tyska ineffektiviteten när jag fick sitta i 7 h i 35 graders värme med bruten axel och hjärnskakning för att få mina grejer från T2. Förutom en funktionär som gjorde vad hon kunde för att göra det hyfsat bekvämt för mig i Athletes Garden så fanns det absolut INGEN assistans att få. Fick mer support av andra medtävlanden som brutit än från IM organisationen, vilket var något av en besvikelse. Ingen som kunde tala om för mig var min cykel tagit vägen eller när jag kunde få mina saker. Till sist fick jag tag på en av klubbkompisarna som supportade. Helt obeskrivligt skönt att få se ett välbekant ansikte! Efter 5 h kom också Kristoffer i mål och då brast det för mig igen. Var så skönt att inte känna sig helt ensam i världen längre. 

De första 48 h var liten av en plåga. Först sk´sjukhusbesök, sedan 7 h väntan i stekande sol, ytterligare 2 h för att få tag i mina saker och släpa dem med en arm 3 km till hotellet, försöka få av sig tighta kläder med en bruten axel, inte lyckas sova mer än max 1 h pga smärta och att tvingas ligga på rygg (skulle visa sig att det skulle ta 10 dagar innan jag vant mig vid att sova på rygg), dagen efter 8 h väntan på flygplatsen, ett försenat flyg och sedan hemma kl 2 på natten. Kan ha varit de längsta 48 h jag upplevt på mycket, mycket länge! Är bara enormt tacksam för att jag inte var iväg själv utan att Kristoffer var med. Vet sjutton inte hur jag skulle klarat det utan honom!

2 dagar efter olyckan var jag på NÄL. Ny röntgen och dagen efter utlåtande från axelspecialisten som meddelade att prognosen var god som det såg ut då. Armen immobiliserad i en vecka och sedan försiktig mobilisering till smärtgränsen. Ny röntgen efter 2 veckor och om den såg bra ut fri mobilisering av armen. Dock ingen belastning av armen i 5-6 veckor. Surt var bara förnamnet! Dag 3 efter olyckan var dock dagen då jag bestämde mig för att det banne mig får försöka vara nog med tårar och självömkan. Dags att ta sig i kragen. Med ett expertutlåtande från minst 40 läkare både hemma och i Tyskland (där den helt enastående idrottande traumaläkaren förstod min desperation och drog mina röntgenbilder för diskussion på överläkarronden på ett av Frankfurts största trauma- och ortopediska sjukhus) visste jag ju iaf vad jag hade att förhålla mig till. Alla läkare var överens om att det är konservativ behandling som gäller, även för en högpresterande atlet. Skönt att veta att alla är överens om behandlingen och prognosen! Har jag tur så kanske jag är hel igen i slutet av september och kan börja simma och cykla ute igen då. Cyklarna installerades på trainern redan dagen efter hemkomst och skall man se något positivt i det så har det aldrig varit lättare att motivera sig till att sätta sig på en trainer – trots strålande solsken ute. Ilska och motivation är en bra drivkraft!

Just nu – 2 veckor efter olyckan – har jag passerat stadiet med den största besvikelsen (både över tävlingen, att semestern blev förstörd, att missa Köpenhamns IM, att inte få vara med och segla hem vår nya fina segelbåt och allt annat), och den värsta ilskan har lagt sig. Nu är jag mest taggad för come-back! Nu blickar jag fram mot IM Sydafrika i april – som enligt sjukgymnasterna inte skall vara något problem om jag sköter min rehab. Det har varit en lång månad där mycket har hänt och många känslor varit uppe på tapeten. Det har varit en  månad som jag helst inte vill uppleva igen, men som jag hoppas att – sett i backspegeln – ändå kommer att upplevas som positiv då jag vägrar låta den passera utan att se till att det kommer något gott ur den. Kanske skulle jag ha lyssnat på universum som envist försökte tala om för mig att jag INTE skulle köra detta race. Synd bara att jag är mer envis än universums samlade krafter. Men, men, jag lever. Det kunde gått mycket, mycket värre – speciellt sett till kraften i crashen. Det positiva är att om jag någonsin tvivlade på hur viktigt detta var för mig så är det tvivlet borta! Nog för att jag är besviken över att säsongen är över, men rädslan och paniken över att inte veta om jag skulle förlora möjligheten att fortsätta dela denna sport/livsstil med Kristoffer, att förlora gemenskapen som sporten och klubbkompisarna ger mig och alla fantastiska upplevelser som triathlon medför var det som verkligen fick mig att bryta ihop. Nu är det bara att gå vidare. Försöka njuta av sommaren även om det finns saker som jag inte kan göra. Förhoppningsvis blir det lite sol, bad och segling iaf. Och förhoppningsvis är jag tillbaka i träning snart igen.

Återigen vill jag bara säga TACK! Tack till Kristoffer som alltid finns där. Som inte bara står tur med alla tårar utan lyckas kan se dem som något positivt och få mig att skratta och känna att jag inte är ensam – att vi är ett team. Tack till min och Kristoffers underbara familj som alltid finns där, till alla vänner som visat sitt stöd och uppmuntan de sista två veckorna och som fått mig att känna mig enormt priviligerad som får ha så fantastiskt fina vänner! Tack till alla vänner i 3CT som inspirerar mig varenda dag, till alla kollegor här och i Tyskland som inom 2 h efter olyckan kastade sig över uppgiften med att bedöma mina skador och se till att jag fick den hjälp jag behövde, och slutligen tack till Giro som såg till att jag hade en hjälm som gjorde att min skalle och nacke klarade sig bra mycket bättre än man kunnat förvänta vid ett sånt högenergivåld.

 

---

 

 

 

Mallis, svensk vårsol och ljus vid horisonten..

Som de flesta nog noterat så har det varit ganska sparsmakat (=total stiltje) när det kommer till inlägg på bloggen de senaste veckorna. Finns flera orsaker till det, men den största är väl egentligen att jag upplevde februari och mars som ganska tunga månader. Jobbet var slitigt – eller ja, i ärlighetens namn hade jobbet varit riktigt slitigt sedan oktober, men det kulminerade liksom efter att man jobbat skiten ur sig på akuten non-stop i 6 månader utan semester. Lär väl inte ha undgått någon som inte legat i koma hur arbetssituationen och belastningen sett ut på alla landets sjukhus det senaste året. Katastrofläge är ju snart bara förnamnet.. Hade en mindre krisreaktion nån gång i februari. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag inte kunde tvinga fram en vårdplats på avdelningen till en dödssjuk 95-årig man som istället fick ligga mitt på akuten i flera timmar. Kände mig så maktlös och totalt utmattad – så illa att jag faktiskt fick stanna hemma en dag från jobbet för jag orkade knappt gå ur sängen. Det hämtade sig väl något sånär efter det – speciellt framåt slutet av mars när jag började jobba på de vanliga vårdavdelningar och kunde se fram emot 3 månader med lugnare arbetssituation. Men det var en varningsklocka som fick mig att inse att så länge situationen ser ut som den gör på våra sjukhus lär jag inte orka arbeta 100% på akuten fram till pension. Det är antingen reducerad arbetstid eller kombinationstjänst som kommer vara alternativen så snart jag är färdig specialist. Oftast brukar träningen vara det som håller humöret uppe och får mig att orka med jobbet, men när det var som värst på jobbet och jag kände att jag helt förlorat kontrollen över min arbetssituation så började det kännas tungt även med att ha träningen styrd av någon annan. Var väl kanske vad man kan förvänta när man tränat för en coach i 1,5 år och inte styrt vare sig arbetstider eller fritid själv på mycket länge. Blir ju på sätt och vis som att man har 2 jobb och oavsett hur roliga man tycker att de jobben är så antar jag att det är naturligt att man blir ”mätt” i perioder. Blev ju inte bättre av att träningsschemat var helt osynkat med vädret så de mycket få dagar som kom med sol och vettigt väder så hade jag allt annat än distanscykling på programmet – den låg som oftast de dagar det hällregnande eller snöade. Summa summarum så kändes allt ganska tradigt ett tag och jag behövde lite ett break från allt ”extra” inklusive bloggande. Men som tur är varar ju inget för evigt..

För sedan kom de första riktiga vårdagarna, det blev lugnare på jobbet, jag tog mig friheter att ändra lite i träningsprogrammet så jag fick köra lite mer efter lust och önskemål, jag fick lite mer kvalitetstid med sambon och sedan var jag på banan igen. Under påskveckan var det dessutom dags för den efterlängtade träningsresan till Mallis. Vi var 12 stycken från klubben som var iväg. Flera var där förra året (eller hade varit där tidigare), men för mig var det första gången.

Vi hade GRYM tur med vädret och hade strålande sol och värme varenda dag. Såg ett par moln sista dagen, men annars var vädret helt perfekt. Fokus var på cyklingen – fick ihop hela 700 km och nästan 30 h cykling. Dessutom blev det 5 h simning och ett kort löppass.

Två av veckans stora höjdpunkter var såklart att få cykla Sa Calobra och Puig Major. Fantastisk upplevelse att kunna köra nästan en halvtimme bara utför. Tuffa stigningar uppför såklart – men vilka fantastiska vyer! Tiden går ju ganska mycket snabbare när man har sådan utsikt än när man sitter på trainern och glor in i väggen under sina intervallpass! 😉

En av dagarna tog vi också med cyklarna på en buss som körde oss till Andratx norr om Palma. Sedan följde en fantastiskt fin cykeltur längs med norra delen av ön – inkl Puig Major på vägen hem.

Simningen blev mycket fokus på teknik. Var länge sedan någon kollade på mig när jag simmade (tyvärr) och alla ”välmenande” kommentarer som jag fått av en massa okända människor har dessvärre gjort att jag fokuserat på helt fel saker i bassängen de senaste månaderna och istället tappat en del vad avser vattenläge. Att se sig själv efter filmningen den första dagen på Mallis var väl ingen jätterolig upplevelse om man säger så… Men, med rätt teknikövningar blev utvecklingen under veckan desto bättre och tre dagar senare hade jag bättre vattenläge utan dolme än jag hade med dolme den första dagen – och det var ju till gengäld ganska mycket roligare att se! Nu gäller det bara att fortsätta nöta teknik och tänka teknik på varenda längd man simmar. Inget mer slappande i bassängen – och inget mer lyssnande på råd från folk som inte känner mig och som jag vet vet vad de pratar om!

Kom hem igen med en frisk och hel kropp – och framförallt välmående i själen och i ett fantastiskt humör efter en vecka med sol, underbart sällskap och total kontroll över min egen tid. Var precis vad jag behövde! Och någon vecka efter hemkomst började ju vårvärmen komma även här hemma. Långsamt, men ändå… Denna veckan har bjudit på både premiär på tempohojen och premiär med kortbyxor på cykeln i Sverige. Har fått chansen att verkligen testa min nya sittposition på tempon och min nya tempohjälm. Sitter SÅ mycket bättre på cykeln nu, och även om positionen är mycket mer aggressiv (har sänkt styret med typ 10 cm minst – fick ta till en ställbar styrstam som jag satt på -60 grader då det inte fanns utrymme att sänka mer framtill) så får jag mindre ont i nacken nu än tidigare. Orkar också ligga i tempoposition i +4 h utan att vara ur mer än enstaka gånger, så borde inte bli ett problem på tävlingen. Hjälmen känns också fantastiskt bra. Välventilerad för att vara en tempohjälm, perfekt passform, lätt att få på sig, väldigt bra akustik tack vare det stora visiret, bra synskärpa i visiret och visiret sitter där det skall även om man drar i det (starka magneter med andra ord). Skall bara vänja mig vid att jag INTE kan klia mig i panna osv med hjämen på.. Vet inte hur många gånger jag försökte på den första rundan och upptäckte att jag ju hade ett stort visir som satt i vägen..

De bilderna får avsluta dagens inlägg. Cykling på tempocykel i hög fart i vårsol och på fina landsvägar tillsammans med den man älskar mest. Livet när det är som bäst helt enkelt!

Träningsåret 2017 har rullat igång bra.

Ja, som titeln antyder så rullar allt på enligt plan. Befinner mig just nu inne i en lugnare vecka med drygt 8 h planerad träning efter att ha kört på rätt bra de sista fyra veckorna och snittat omkring 15-16 h/vecka. Intensiteten har också ökats på med 3-4 intervall-/tröskelpass per vecka (ett pass per gren och ibland ett andra tröskelpass på trainern). Distanscyklingen har jag gått över till att enbart köra ute efter att jag fått investerat i riktigt bra dubbdäck och vintercykelkläder – och framförallt efter att jag insett hur mycket jag älskar min cross! Även om distans på trainern aldrig blir lika illa som löpning på löpband (kör hellre 3 h distans på trainern än 30 min på löpbandet – vilket blä säger lite om hur roligt jag tycker det är att springa på ett rullande band..) så kommer det nog nästan enbart bli distans ute resten av vintersäsongen.

Kroppen känns i alla fall toppen! Cyklingen är roligare än någonsin – sannolikt för att jag verkligen börjar märka att jag blir en bättre och mer uthållig cyklist. Visst kunde jag köra distanspass på >3 h i våras utan att det var några konstigheter med det, men då kände man sig ofta lite sliten och låg på slutet. Nu kommer man ju hem pigg och glad efter en 3,5 h runda i minusgrader och utan energiintag! Inte heller intervallpassen på trainern ger samma motiga upplevelse som innan. Grymt härlig känsla!

Även löpningen känns bättre och bättre. Distanspassen rullar på i ungefär 15-20 sek snabbare tempo per kilometer än vad de gjorde i våras, trots dåligt väglag och massa kläder. Samma sak på löpintervallerna där tempot gått ner med ca 10 sek i kilometerfart på samma upplevda intensitet. Blir ju också ännu trevligare de dagar som vädret är riktigt härligt trots att det är mörkaste januari.

Har dessutom äntligen (efter att ha köpt och provat gud vet hur många par skor det senaste året) hittat två par löparskor som jag tror kommer fungera riktigt bra för sommarens tävlingar: Asics Hyperspeed (135 g och 6 mm drop) för distanser upp till halvmaran och Adidas Takumi Sen (170 g och 6 mm drop) för IM. Märks att jag blivit en mycket starkare löpare – för ett år sedan hade jag inte orkat springa i så lätta skor med såpass lite dämpning och stöd. Men nu har jag under tolv månader jobbat mig neråt i både drop och dämpning/vikt och tror att de kommer fungera klockrent!

Det enda som känns som att det står och ”stampar” lite är väl simningen. Inte för att det känns dåligt direkt, men förra säsongen startade jag på så låg nivå att jag gjorde massiva förbättringar rätt snabbt. Har förstås hela tiden vetat att det inte kunde fortsätta för evigt, men allt är ju såklart roligare när man märker snabba och tydliga förbättringar. Känner dock helt klart att uthålligheten och tekniken (ffa draget och vattenkänslan) blivit mycket bättre, så framåt går det ju ändå.

Sammantaget känns det bra och positivt så här i slutet av årets första månad. Bara att tugga på ett par månader till nu då innan man kan börja inkassera allt det jobb man lagt ner under vintern… Nöjd också med förra årets resultat – men hoppas såklart på ännu mer för 2017..

Final countdown…

Nästan ett års väntan lider äntligen mot sitt slut och på söndag får jag för andra gången ställa mig på startlinjen för en Ironmantävling. Känns så grymt bra att vara tillbaka och återigen få insupa den fantastiska atmosfär som råder vid en Ironman tävling. Blir också lite extra varm i hjärtat när jag får lov att tävla i Danmark….

Samtidigt som tävlingsnerverna börjar göra sig påminda, infinner sig samtidigt också ett inre lugn. Vetskapen om att jag gjort precis ALLT jag kunnat för att utvecklas på bästa sätt sedan min Ironman debut här i Köpenhamn för precis ett år sedan. Tron på min kapacitet har gått upp och ner under året. Däremot har jag inte för en enda sekund tvekat över om  om det varit värt allt slit och disciplin. Alla kalla och blöta cykelpass, alla tunga intervallpass och tidiga mörka vinterdagar då man begett sig till simhallen i ottan. Detta är utan minsta tvekan det absolut roligaste jag sysslat med i hela mitt liv – och all tid, slit, svett och ibland tårar har  bara förstärkt min kärlek till sporten och spätt på min dröm om att få möjlighet att ta det till en helt annan ambitionsnivå framöver!

 

När jag summerar träningen för året  som gått ser jag att jag fått ihop ca 550 timmars träning (140 h simning, 250 h cykling, 120 h löpning och 40 h styrketräning). Inte dåligt med tanke på att man även har ett fulltidsjobb att sköta.. Det är tur att man har förstående familj, vänner och kollegor. Inte sällan har jag fått lov att flexa ut tidigare från jobbet eller fått byta jourpass för att få till träning och tävling och familj och vänner har fått stå ut med att träning prioriterats enormt högt. Tack till alla ni som gör det möjligt för mig att följa min dröm och passion! Och tack för det intresse ni visar! Att få vara en inspiration för andra är en stor del av min dröm.

Nu är cykeln är preppad, race bags packade, dubbel- och trippelkollade, tävlingskläderna framlagda. Ett kort cykel-löppass är avklarat. Kroppen känns pigg och utvilad. I morgon blir det ett mycket kort simpass och sedan bär det av till incheckning. Söndag morgon möter jag soluppgången på Amager tillsammans med över 3000 triathleter för att se vad årets träning gett för resultat. Vet att jag har gjort enorma framsteg tack vare Magnus och MJ coaching. Det har varit enormt roligt, givande och lärorikt att ha en coach som Magnus, för att inte tala om hur skönt det är att ha någon som är så kunnig som fattar alla beslut så man slipper göra det själv, att ha någon att stå till svars för för varje träningspass så man slipper ”dåliga ursäkter” och att ha någon som peppar när det inte går som man vill. Jag ser fram emot att fortsätta min utveckling och vårt samarbete under det kommande året – oavsett hur det går på söndag.

I morgon kommer jag sitta klistrad framför datorn det mesta av dagen för att följa alla vänner som kör Kalmar IM. Det enda som återstår för egen del är att bevara mentalt fokus och styrka, följa min plan, ha roligt, och njuta av resan från start till mål! Endast tiden får utvisa om det jag investerat räcker för att jag skall nå de enormt ambitiösa målsättningar jag satt mig…. Oavsett vad så hörs vi igen på andra sidan mållinjen!

 

Dags för formtoppning!

Mina sista tre veckors hårdkörning inför IM Köpenhamn är nu avslutade. Lyckades pressa in 51 timmars träning på 21 dagar fördelat på ca 10 simning , 27 h cykel och 14 h löpning. Vet inte om jag lyckats optimera formen för att kunna nå det ambitiösa mål jag siktar mot, men har iaf gjort vad jag kunnat. Även om jag i princip varit konstant nedtränad sedan oktober nu, så är jag just nu utan tvekan mer nedtränad än jag någonsin varit tidigare. Det fysiska och mental överskottet är icke-existerande, är konstant hungrig (även om jag äter stort sett hela tiden), fryser så snart jag sitter stilla och är trött i princip från att jag vaknar på morgonen. Det har väl gått lite upp och ner med träningen under dessa tre veckor, men kroppen har iaf hållit ihop vilket jag är ytterst tacksam för.

Startade vecka 1 med 16 timmars träning. Strålande sol och minst 25 grader varenda dag gjorde att det visserligen var varmt som sjutton att träna, men annars rent njutbart. Framförallt OW simning är ju underbart när havet är stilla, sikten bra och vattnet behagligt varmt. Träningen rullade egentligen på rätt bra första veckan. Mitt stora problem var det återkommande illamåendet jag drabbas av när jag tvingas sätta i mig en massa socker på cykeldistanspassen, vilket bidrar till att jag inte fick i nog mer än kanske 50% av det jag borde få. Kvaliteten på passen faller rätt markant då – inte minst när man pressar 1000 höjdmeter på varenda pass >80 km – samtidigt som frustrationen ökar och humöret och självförtroendet dalar i ungefär samma takt som energinivåerna.

Vecka 2 ökades träningen till 18 timmar (3,5 h simning, 9 h cykel och 5,5 h löpning). Vädret blev samtidigt sämre – regn, blåst och ca 15-19 grader. Borta var sommarvärmen. OW passen blev plötsligt långt mindre inspirerande. Höga vågor, dålig sikt och starka strömmar. Lyckades dessutom få ett gäng trådar från en brännmanet i ansiktet på ett simpass vilket väl inte direkt förhöjd träningsglädjen under det passet….

Viktigaste nyckelpasset blev onsdagens långa brickpass med 45 min löpning innan frukost och sedan efter frukost 4 timmars cykling (första 2 h på tänkt IM intensitet och sista 2 h på 87% av FTP), direkt följt av 12 x 1000m löpning med starttid 5:30. Hade väl en ambition om att springa i 4:35 fart, men eftersom det är attans kuperad terräng här ute på västkusten där jag befunnit mig dessa tre veckor och jag fortsatt hade problem med energiintaget, blev de sista 2 timmarnas cykling rätt kämpiga och benen var därefter när det var dags för löpningen. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Valde istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vila, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt.

På lördagen var det långdistans på programmet. 2,5 h löpning på eftermiddagen efter att ha cyklat 2 h distans på förmiddagen. Här fick jag glädjen av att känna att löpningen är min styrka. Trots kuperad terräng sprang jag 27 km och benen ondes pigga och fräscha hela vägen igenom. Kände mig egentligen inte tröttare när jag kom hem än när jag startade – grym känsla!

Problemet med illamåendet på cykeln kvarstod dock. Experimenterade med det mesta under de första två veckorna för att försöka hitta en hållbar lösning. Testade energidryck i två olika smaker (citrus och tropisk), fyra olika energibars, tre olika gels, prövade att tillsätta BCAA till energidrycken (funkade INTE ALLS – sänkte mitt blodsocker och gjorde mig ännu mer illamående), testade bikarbonat för att syraneutralisera (smakar vidrigt vilket INTE gjorde mig mindre illamående). Kom åtminstone fram till att BCAA och bikarbonat var fruktansvärt dåliga idéer, och att allt som smakar mint och citrus hjälpte på illamåendet, men var långt ifrån en hållbar lösning. I slutet av veckan var jag så frustrerad att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Att få hela IM sabbat pga bristande energiintag är liksom inte acceptabelt när man lagt in närmare 600 träningstimmar för att komma i form… Grrrr….

Dagarna rullade trots allt på och vecka 3 avslutade hårdträningen med 19 timmars planerad träning – varav 10 h cykling. Onsdagens 5 h cykelpass kantades återigen av illamående och gick långt ifrån så bra som hoppats. Ägnade större delen av vilodagen på torsdagen åt att analysera och revidera min energiplan. Försökte plocka ut det som fungerat och det som inte fungerat och sätta ihop en ny plan som jag sedan testkörde på mitt sista långpass på fredagen – ett 4 h distanspass. Och ÄNTLIGEN fungerade ALLT som det skulle. Min medicinska hypotes som jag kommit fram till är att jag för det första är enormt känslig för lågt blodsocker och för det andra att jag, pga att jag normalt inte äter något raffinerat socker och stort sett inga snabba kolhydrater, sannolikt får ett enormt stort insulinpåslag och att mina celler dessutom är enormt insulinkänsliga. När man normalt äter väldigt lite socker så bildar cellerna mer insulinreceptorer för att lättare kunna ta upp de mindre mängder glukos man har i blodet. Det är till dels positivt eftersom det gör att jag får en enorm effekt av socker när jag äter det – dvs om jag lyckas få i mig det. Det negativa är att jag enormt snabbt får ett blodsockerfall efter att jag intagit socker eftersom cellerna tar upp det ultrasnabbt och tömmer blodbanan på socker. Fallande blodsocker –> Illamående –> mindre intag –> energiunderskott –> mer illamående. Dvs en ond cirkel som jag haft svårt att ta mig ur. Nyckeln för mig har jag nu insett är att när jag väl börjat äta socker måste jag se till att äta mindre mängder kontinuerligt. Dvs att käka en bar var 30:e minut fungerar INTE. Min reviderade energiplan innebär istället att jag måste inta en stor klunk sportdryck var 5:e minut, 1/6 bar var 10:e minut, stötta med en extra gel ca var 90:e minut (lite lurigt med gel. Får lätt magknip i ca 10 min och efter att jag tagit gel måste jag vara ännu mer observant på att få i mig energi kontinuerligt då det är så mycket socker i en enda gel att mitt insulin går genom taket), samt fri tillgång till smågodis att tugga på in i mellan och så vatten efter törst. Den här planen betyder att jag kommer ha ett enormt behov av att hålla koll på tiden under tävling, men att vara organiserad brukar vara min stora styrka så är det det som skall till så kommer jag lösa det. Enligt denna plan lyckades jag under fredagens pass få i mig >90% av tänkt tävlingsenergi (istället för de dryga 50% som jag snittat de senaste 3 veckorna). Kände mig urstark både fysiskt och mentalt hela vägen trots gräsligt väder med hällande regn och hård vind. Men trots ösregn och 10 m/s motvind hem så kändes det toppen! Så fantastiskt skönt att få kvitto på att det är energiintaget som skapat alla problem och inte att jag börjat bli helt övertränad eller något annat. Kände mig piggare när jag kom hem än när jag gick ut. GRYMT skönt att få avsluta med ett sista distanspass på cykeln som känns så bra!

Fick tyvärr skippa veckans sista löppass pga lätta känningar i senskidan runt senan till stortån i hålfoten. Hade problem där i höstas i samband med att jag också drog på mig en bristning i plantarsenan. Avskyr att inte genomföra planerade pass men samtidigt enormt korkat att riskera att dra upp en gammal skada som skulle kunna riskera IM när man lagt ner så enormt mycket träning för att nå hit där jag är idag. Får försöka lägga munkavel på den lilla djävulen på axeln som anklagar mig för att vara lat och komma med undanflykter… Oavsett vad så är det nu dags för formtoppning. Två veckor återstår tills jag står på startlinjen i Köpenhamn och får visa vad jag går för. Kan knappt vänta!!

 

 

 

Hårdträningen rullar på.

(english version at the bottom)

Har nu tagit mig igenom ca hälften av de 3 veckornas hårdträning innan formtoppningen för Ironman Köpenhamn börjar. Första veckan avlöpte utan större incidenter. Loggade ca 16,5 h träning (4 h simning (9,5 km), 9 h cykling (240 km), 3,5 h löpning (40 km)). Kroppen känns bra. Har helt återhämtat mig från förkylningen och bihåleinflammationen som nästan satte stopp för Jönköping i början av juli.

Denna veckan har träningen trappats upp. Startade måndagen relativt lätt med 75 min OW simning och 75 min distanslöpning. Tisdag eftermiddag bestod av 3 h distanscykling i fint cykelväder. Denna veckan ligger temperaturen på omkring 20 grader och halvmules istället för >35 grader i solen, milfritt och vindstilla. Känns att man orkar mer när det inte är så varmt… Efter en natts vila var det dags för veckans stora utmaning med en träningsdag på över 6 h. Startade lite lätt med 45 min löpning i lugn distansfart innan frukost. Ett par timmar senare (efter en dubbel frukost) drog jag ut på ett 5,25 h crosspass bestående av 4 h cykling och 75 min löpning. De första 2 h cykling skulle gå i lugn distansfart med effekt på 65-70% av FTP (dvs tänkt IM tävlingsintensitet ungefär). Kändes toppen. Benen var pigga, humöret på topp och vädret alldeles lagom. Befinner mig för närvarande ute på västkusten och det är rejält mycket mer kuperat än jag är van vid hemifrån, så det har varit lite motigt att cykla. Brukar landa på ca 650 höjdmeter stigning per 8 mil ungefär. Som jämförelse kommer banan i Köpenhamn att ha 550 höjdmeter på 18 mil – ca 1/3 så mycket – så det är bra träning.. Kommer kännas helt platt när det är tävlingsdags! Cyklade 6 mil upp mot norska gränsen och hann nästan med en kort visit till grannlandet innan jag fick vända.

De sista 2 h hem skulle cyklas på högre intensitet omkring 80-85% av FTP. Det blev rätt kämpiga timmar. För det första 2 h i konstant motvind omkring 6 m/s – efter ett tag blir det mentalt lite motigt att känna att man trycker en massa effekt utan att få särskilt mycket retur. Den kuperade terrängen gjorde dessutom att jag tappade en hel del effekt utför och därför fick jobba dubbelt så hårt på platten och uppför för att upprätthålla en vettig snitteffekt. Just det där pendlandet med höga effekttoppar tar knäcken på mig! Jag börjar bli betydligt starkare på cykeln, framförallt när jag får lov att ligga och köra jämnt, men med min korta cykelkarriär där jag bara cyklat pass på högre intensitet de sista 10 månaderna (tränade inför förra årets IM endast genom att köra distansfart), så har jag ännu inte helt byggt upp de cykelmuskler som behövs för att klara av en massa toppar över tröskeleffekt. Första timmen hem gick ändå rätt ok. Började dock känna av det allt för bekanta illamåendet som inträder när jag tvingas äta för mycket socker. Blir en ond cirkel där jag först bli illamående pga sockret, vilket gör att jag inte kan tvinga i mig mer socker/sportdryck, som sedan medför ännu mer illamående pga energi- och vätskebrist. Försöker fortfarande hitta en riktigt bra och hållbar lösning på problemet.. Efter 3,5 h kom jag ut på en tungt trafikerad väg med minimal (=icke-existerande) vägren. Hård motvind, stumma ben, illamående, enormt energilåg och på väg att bli tryckt av vägen av lastbilar, husbilar och husvagnar. Typ där dog jag. Sista 35 min var en kamp om att tvina benen att fortsätta trampa och inte bara ställa sig vid vägkanten och kasta cykeln i diket. Kändes skit för att säga det rent ut sagt. Började undra hur sjutton jag ens skulle ta mig igenom de 18 milen i Köpenhamn. Började få visioner om att det skulle gå sämre i år än förra året.. inte särskilt produktivt, men vet att det är precis så jag blir när jag är för energilåg – jag tappar totalt tron på min egen förmåga. Min egen värsta fiende som sagt.

Rullade i all fall till sist in till stugan efter lite drygt 4 h och knappt 120 km. Stapplade in och fick hällt i mig vätska och lite energi. På med löpskorna för de avslutande 12×1000 m löpning med starttid 5:30. Första kilometern kändes bedrövlig rent ut sagt. Benen kändes som tunga trästockar. Kunde inte se hur sjutton jag skulle ta mig igenom 12 kilometers löpning i det tempot. Hemmet hade jag förmodligen siktat på en löptid på omkring 4:35/km, men eftersom det inte är platt ens när det är platt här på kusten, och mina ben var så stumma som de var efter cyklingen, valde jag istället att sikta på 4:50 fart. Lite mindre vile, men också lite mindre trött efter varje intervall. Efter 2 km kändes kroppen bättre och bättre. Började rulla på bra till min stora glädje. Kände hur humöret återkom i samma takt som löpningen kändes bättre och bättre. Började visserligen bli lite trött de sista 2 kilometrarna, men himmel vilken skillnad på känsla när jag avslutade löpningen jämfört med när jag steg av cykeln! Känns grymt skönt att veta att man i alla fall är en någorlunda stark löpare inför Köpenhamn. Gav mig själv en klapp på axeln och bestämde mig för att det nog finns hopp om att kunna genomföra en bra tävling i Köpenhamn trots allt..

Efter ett avslutat långpass var det helt obeskrivligt skönt att ställa sig i uteduschen med kläderna på (kan ju lika gärna tvätta samtidigt..), göra en stor bunke med mat (tallrikar är på tok för små efter sådana träningspass), och sedan spendera kvällen med att bara vara riktigt lat. Idag står det vila på programmet (välförtjänt skulle jag säga… Har bara 3 vilodagar på tre veckor och alla tre ligger dagen efter monsterpass som detta). Sedan rullar det på under helgen med en hel del löpning och simning. Planen är att logga 18-19 h träning denna veckan. Nästa vecka väntar ännu en tuff vecka med motsvarande träningsmängd, inklusive ett rejält pass på onsdagen med 75 min OW simning, följt av crosspass med 5 timmars cykling och 15 minuters löpning, samt ett 4 h distanspass på cykeln på lördagen och närmare 25 km löpning på söndagen. Får hoppas att det fortsätter med samma flyt som hittills!

>>>>>

I have now gotten through about half of the 3 weeks of hard training before starting to peak for the Ironman Copenhagen. The first week passed without any major incidents. Logged approximately 16.5 hours training (4 hours swimming (9.5 km), 9 hour cycling (240 km), 3.5 hours running (40 km)). The body feels good. I have fully recovered from the cold and sinus infection that nearly forced me to not race in Jönköping in early July.

This week workout intencity escalated. Started Monday relatively easy 75 min OW swimming and 75 minutes distance running. Tuesday afternoon consisted of 3 hours distance bike ride in great cycling weather. This week, the temperature is about 20 degrees Celsius and partially cloudy instead of> 35 degrees Celsius in the sun, cloud free skies and zero wind like last week. Definitely feel that you can push your body harder when it’s less hot… After a night’s rest, it was time for this week’s big challenge with a training day of over 6 hours. Started out easy with 45 minutes running in calm distance speed before breakfast. A few hours later (after a double breakfast), I had a 5.25 h brick-session consisting of 4 hours bike ride and 75 minutes run. The first 2 hours cycling was supposed to be conducted at a speed with power of 65-70% of the FTP (approximately IM race intensity). Felt awesome! Legs felt great, my mood was on top and the weather just right. I am currently located out on the West Coast and it is considerably more hilly than I’m used to at home, so training has been a little more challenging, and the speed somewhat slower. Out here I usually land at about 650 meters of altitude climb every 80 km approximately. By comparison, the track in Copenhagen will only have 550 meters of altitude climb over 180 km – about 1/3 as much – so this is good practice .. It will feel completely flat when it’s race time! Rode 60 km up to the Norwegian border and did almost have time for a short visit to the neighboring country before I had to turn around and head back home.

The last 2 hours home would be cycled at higher intensity around 80-85% of FTP. It was tough hours. First of all it was 2 hours of constant head wind around 6 m / s – after a while it becomes mentally challenging to feel that you press a lot of power without getting much return. The hilly terrain also resulted in me loosing a lot of power down hill. I therefore had to work twice as hard on the flat and uphill to maintain a reasonable average power. Those repeating high power peaks is what kills me on the bike! Don’t get me wrong, I’m getting much stronger on the bike, especially when I’m allowed to lie at a steady pace around 65-70% of FTP, but with my short cycling career where I have just trained at higher intensities during the last 10 months (before last year’s IM I only trained at slow distance speed), I have not yet fully built the muscles needed to cope with a lot of peaks above threshold effect. The first hour home still felt quite ok. I did however, begin to feel the all too familiar nausea that occurs when I have to eat too much sugar. It becomes a vicious circle where I first feel sick because of the sugar, which means that I can not force myself to eat/drink more sugar / sports drink, which then causes even more nausea due to energy deficit and dehydration. Still trying to find a really good and sustainable solution to the problem.. After 3.5 hours, I came out on a heavily trafficked road with minimal (= non-existent) roadside. Stiff headwind, heavy legs, nausea, huge energy deficit and almost being pushed of the road by trucks and caravans. Somewhere there I died mentally and physically. The last 35 minutes was a struggle to push my legs to continue pedaling and not just stop by the roadside and throw the bike into the ditch. Felt crap to put it bluntly. Began to wonder how the heck I would even get myself through the 180 km in Copenhagen. Started to have visions of it going even worse this year than last year .. not very productive, but I know that it is just how I get when I’m at a energy low – I lose total faith in my own abilities. My own worst enemy, as I have said before….

Finally rolled in to the summer house after a little more than 4 hours and just below 120 km. Staggered in and had some fluid and a little energy. On with the running shoes for the final 12×1000 m run with start time 5:30. First kilometer felt downright miserable. The legs felt as heavy logs. Could not see how the heck I’d get through the 12 km run at the anticipated speed. At home I would probably have aiming for a speed of around 4: 35 / km, but because it is not flat even when it’s considered flat here on the coast, and my legs were as heavy as they were after the cycling, I chose instead to aim at 4 : 50 speed. A little less rest between intervals, but also a little less tired after each run. After 2 km, my body felt better and better, to my great joy. And my mood rose at the same rate as the run felt better and better. Admittedly I started to get a little tired the last two kilometers, but what a difference in feeling when I finished the run compared to when I got off the bike! Feels awesome to know that in any case I’m a reasonably strong runner. Gave myself a pat on the shoulder and decided that there is still hope to make a good race in Copenhagen after all ..

After completing such a long workout it felt indescribably good to go straight into the shower with clothes on (might as well wash the same time ..), to make a big bowl of food (dishes are way too small after such workouts), and then spend the evening with just being really lazy. Today, there is rest day on the program (deservedly I would say … Have only three days of rest for three weeks and all three is the day after monstrous workouts like this one). Then the weekend will roll on with a lot of running and swimming. The plan is to log 18-19 hours training this week. Next week will be another tough week with the same amount of training, including a tough session on Wednesday with 75 minutes OW swimming, followed by a brick session with 5 hours of cycling and 15 minutes of running, as well as 4 hours distance workout on the bike on Saturday and almost 25 km running on Sunday. Lets hope it continues to go well without any mishaps.

Race Report Ironman 70.3 Jönköping

Sedan i oktober förra året när jag började träna med Magnus Johansson som coach har jag sett fram emot prio A racen för säsongen. Att äntligen få ett kvitto på allt arbete som vi lagt in. Allt planerande och uppföljande från Magnus sida – och över 400 träningstimmar från min sida. Tävlingen i Borås 18 juni gick visserligen riktigt bra, men jag var inte formtoppad och det gör trots allt stor skillnad. En sån grym besvikelse att sen bli sjuk två veckor innan Ironman 70.3 Jönköping! Vaknade på midsommarafton (och min födelsedag till på köpet) med ont i halsen. Orkade dock genomföra ett 4 timmars distans pass på cykeln under lördagen (mycket tack vare pojkvännen som agerade dragplåster) men sedan bröt förkylningen ut – och höll i sig. Det blev bara inte bättre! Så sjukt frustrerad! Först efter 10 dagar fattade jag att det nog övergått i bihåleinflammation (Att man som läkare inte ens kan diagnosticera sig själv utan bara går runt och säger åt sig själv att sluta gnälla och klaga… Herregud!). In med behandling med både cortisonspray och antibiotika. Först då började det vända. Men hela formtoppningen gick om intet och uppladdningen var rent ut sagt skit både för formen och inte minst mentalt. Var tveksam om jag skulle kunna starta ända fram till tävlingsdagens morgon, samtidigt som jag visste att det banne mig skulle mycket till för att tvinga mig till att avstå årets näst viktigaste tävling!

Dagen innan tävling (lördag) åkte vi upp till Jönköping. Fick registrerat oss, provsimmat delar av simbanan (kändes trots allt ok även om jag stort sett inte simmat på 2 veckor), checkat in på hotellet och checkat in cyklar och tävlingspåsar i växlingsområdet. Sedan ägnades dagen åt att hänga på stan, reka växlings- och målområdena (inkl den monstruöst långa löpningen mellan simuppgång och T1 på över 500 m!!), samt bränna lite pengar i expon. Blev tidig sänggång för att försöka få till så mycket vila som möjligt för kroppen innan tävlingsstart.

Älskar verkligen atmosfären på Ironman tävlingar! Det är en helt speciell känsla eftersom det är så stort och involverar så många atleter. Överallt ser man folk på grymma tempohojar och i träningskläder. Man kan inte bli annat än peppad! Och förväntan hänger i luften överallt. Tävlingarna är visserligen dyra, men med tanke på hur välorganiserade eventen är så är det enligt mig värt varenda krona! När man lagt så mycket tid på träning är det skönt att komma till en tävling där man vet att precis ALLT i organisationen runt omkring fungerar som en klocka!

Tävlingsdagen kom med mulet väder, men uppehåll och svag vind. Efter frukost bar det av ner till växlingsområdet. Kolla cykeln, påsar och fylla på sportdryck och energi på cykeln. Fick tid att hänga lite med klubbkompisarna också. Grymt roligt att det var så många 3CT:are som ställde upp! Sedan på med våtdräkten och traska ner till simstarten och simuppvärmningen. Uppvärmningen var i kanalen bredvid sjön och hölls rätt tidigt (8-8:30) vilket betydde att man sedan var tvungen att stå och småfrysa i över 30 min i väntan på start. Det blev tid till många tankar under den halvtimmen… Att jag skulle starta hade jag definitivt bestämt mig för. Däremot tvingades jag ställa mig på startlinjen utan någon som helst vettig plan för hur jag skulle genomföra loppet. Jag hade säkert 5 potentiella planer i huvudet, men visste att jag skulle få revidera löpande utifrån hur kroppen kändes. Planen var iaf att starta ut på simningen i ett ganska lugnt tempo, försöka hitta min egen plats i vattnet och få in en rytm som kändes behaglig. Självseedingen vållade mig dock vissa problem. Simmade ju riktigt bra i Borås, men var osäker på hur mycket sjukdomen ställt till med. Dessutom är simning ju en färskvara och det har varit riktigt dåligt med simning de sista 2 veckorna. Seedinggrupperna gick med 2 min intervaller för rullande start (4 atleter släpptes i vattnet med 5 sek mellanrum). Ställde mig efter mycket dividerande i startgrupp för 32 min. Ville inte fega och hoppades att jag skulle hitta några fötter på en något starkare simmare som kanske kunde dra upp min fart lite. Sedan blev det dags för nationalsången och start för proffsen. Där någonstans kände jag mig nästan lite tårögd. Efter de senaste veckornas slitningar mellan hopp och förtvivlan så var jag så otroligt glad och tacksam för att jag iaf fick stå på startlinjen och uppleva ännu en Ironmantävling. Det är inte många upplevelser i mitt liv som slår de stunderna strax innan start när man står tillsammans med 2000 taggade atleter i soluppgången och väntar på att få kasta sig i vattnet! Så var det äntligen dags för start. Simningen på 1930 m gick i Munksjön i centrala Jönköping. Extremt lättnavigerat – rakt ut, tvärs över och rakt tillbaka. Kändes skönt att slippa fundera över det iaf! Visade sig snabbt att jag såklart varit alldeles för optimistisk med seedinggruppen. Blev omsimmad av typ alla och hittade inga fötter att ligga på – inte någon bra start för självförtroendet! Simningen kändes seg och långsam (men å andra sidan tappar jag alltid tidsuppfattningen helt när jag simmar på tävling så det är svårt att avgöra hur snabbt det går egentligen). Fick iaf gott om plats och slapp trängas med andra. Skönt med rullande start istället för det totala kaos som råder vid gemensamma starter! Kom upp ur vattnet och startade på den något långa löpningen till T1. Stannade klockan så snart jag fått ner våtdräkten till midjan och såg att den stod på 38 min (officiell tid 37:38). Kändes absolut katastrofalt dåligt jämfört med min simning i Borås på 31 min.

Löpningen till T1 kändes ändå ok, trots att pulsen låg alldeles för högt. Märktes att kroppen inte mådde toppen. In i växlingsområdet och hittade snabbt min påse på räcket. Offrade 30 sek på att ta på en extra tröja inför cyklingen för att inte frysa då det kändes enormt korkat efter att man varit sjuk i två veckors tid. Visade sig att vara ett klokt val då det inte var jättevarmt i luften. Ut till cykeln och bort till cykelstarten. Tid i T1 6:04.

Kommer upp på cykeln och startar klocka och cykeldator. Upptäcker genast att det är något fel med effektpedalerna. Lite lätt stress och panik. Fick inte mätaren att visa över 100 watt. Inser att jag måste köra på känsla istället för att ha ett riktvärde att gå efter. Cyklar ett tag och tycker ändå att det känns som att mätaren visar ca hälften av vad jag reellt trycker ut av effekt så bestämmer mig för att ändå snegla på effektmätaren och försöka ligga på hälften av det värde som jag planerat sedan innan (visar sig senare vara helt korrekt då effektmätaren bara registrerat ena pedalens värde). Trampar ut på cyklingen och inser efter ett par minuter att jag även har grymma problem med mina växlar. Närmare bestämt att de tre lättaste växlarna på varje drev hoppar fram och tillbaka och är helt obrukbara. En av dagens absolut största läxor blev helt klart: ”se till att cykla igenom all utrustning och växlar på cykeln dagen innan”… Första 10 km på cyklingen går i princip bara uppför. Kroppen känns skit och jag försöker ta det lugnt medan alla andra bara kör förbi. Efter ca 10 km planar det ut men hela banan är egentligen rätt kuperad (>600 höjdmeter) så platt blir det aldrig. Mycket klungkörning i starten bland de andra. Jag försöker köra schysst och ligga med 12 m lucka enligt tävlingsreglerna. Svårt med omkörningar när de man inte kör om följer reglerna och faller tillbaka när man väl har passerat deras framhjul. Blir smått irriterad. Bra närvaro av race marshalls på banan iaf. Kroppen känns fortsatt inte alls bra. Försöker få i mig så mycket energi som möjligt med resultatet att jag börjar få ont i magen efter drygt 45 min. Vid 20 km snittar jag bara ca 26 km/h. Känner mig enormt missmodig och börjar starkt överväga om jag inte skall bryta trots allt. Är det värt det undrar jag? Får gräva rätt djupt mentalt för att komma fram till att: ”jo, det är absolut värt det, för jag vet att det är detta jag älskar att göra mer än stort sett allt annat när det kommer till kritan”. Vänder in i medvinden och tempot stiger långsamt och i takt med det även tron på mig själv. Kroppen börjar också kännas bättre. De nästa 45 km cyklar jag riktigt förbaskat bra med tanke på omständigheterna och snittar nästan 34 km/h under 4 mil. Sista 20-25 km går i motvind/sidvind. Förväntar mig att hastigheten skall falla markant men det gör den inte. Lyckas fortsatt hålla ett snitt omkring 31 km/h totalt. Får glada pepp från Jesper Svensson som jag cyklade med på Playitas när vi passerar varandra några gånger vilket värmer i hjärtat. Inser att jag verkligen njutit av cyklingen efter de första 20 km. Aldrig har en tävlingscykling känts så bra – och då är jag ändå inte frisk. Vid 85 km blir jag omkörd av en kille i M30-34 klassen som vänder sig om precis när han passerar och ropar ”faan vad snabb du är!”. Hörs att han menar vad han säger och blir så himla glad! Tänk vad mycket sådana kommentarer gör! Rullar in mot T2 och hoppar av cykeln. Cykeltid 2:55:03 – snittfart 30,85 km/h. Helt klart den bästa cykling jag gjort i tävlingssammanhang!

Benen känns enormt mycket fräschare än efter cyklingen i Borås. Snabb växling på 1:34 och ut på löpningen. Känns direkt tungt i bröstet. Inser att det kommer bli riktigt, riktigt jobbigt. Beslutar mig för att försöka lägga mig på 5 min tempo och se hur det går. Vill så himla gärna springa snabbare än i Borås. Blir grymt peppad av klubbkamrater och bekanta både på banan och vid sidan av. Fantastiskt publikstöd längs hela banan. Så sjukt roligt att så många människor kommer ut för att heja! Springer på och benen känns ok, men tungt i bröstet. Känns att hjärtat är ansträngt och pulsen ligger högt. Kanske inte högre än förväntat, men så snart den kommer över en viss nivå känns det som att kraften försvinner ur benen. Hinner bli lite orolig men samtidigt börjar jag inse att jag kanske, kanske kan komma under 5:30 som egentligen var mitt mål innan jag blev sjuk (egentligen hade jag en dröm om 5:15, men med tanke på att det är en långsam cykelbana och en enormt lång T1 så visste jag att det var ganska orealistiskt) och tänker att så fasen heller att jag ger upp eller kroknar nu! När jag passerat 11 km lossnar det något. Bara vetskapen om att man bara har ca 50 min kvar gör mycket. Bestämmer mig för att öka så smått vid 15 km. Det känns helt ok. Håller farten fram till 19,5 km och ökar sedan ytterligare. Det håller hela vägen in i mål. Löptid på 1:44:20 – snittfart 4:59/km (ca 4 min snabbare än i Borås). Passerar mållinjen grymt nöjd på tiden 5:24:38. Slutar på 9:e plats i min AG (mindre än 2 min efter 7:an) av totalt 53 anmälda.

Mår väl sådär den första kvarten efter målgång. Yr och dubbelseende. Lättar efter lite mat och dryck. (Sannolikt rätt massiv saltbrist också för jag mår fantastiskt mycket bättre efter att ha fått i mig lite salta nötter i bilen på väg hem senare).  Äter den godaste hamburgare jag ätit på mycket länge! Mat smakar verkligen aldrig så gott som efter en långdistanstävling! Får min medalj och min finisher t-shirt och sammanstrålar sedan med de andra från klubben som gått i mål. Alla har gjort fantastiskt fina resultat. Kan bara återigen konstatera att alla min klubbkompisar är grymma atleter! Inte konstigt att man ibland känner sig sämre än man är när man har dem som referensmaterial! Absolut mest imponerande är Robert Kallin som debuterade på distansen och kommer in som nr 14 – efter 13 proffs och cyklade med en snittfart över 40 km/h!! Den killen kommer gå hur långt som helst!!

För egen del var jag mest nöjd med att få åka hem utan den känsla av besvikelse som jag trodde att jag skulle ha med i bagaget. När jag reflekterar över tävlingen dagen efter inser jag att det sannolikt var både korkat och farligt att utsätta kroppen för den belastningen när den mådde som den gjorde, men att jag får vara fruktansvärt tacksam för att kroppen höll ihop. I min värld var det ändå värt det – både för att jag verkligen älskar det jag gör och för att denna tävling gav mig ofattbart mycket insikt i min egen mentala och fysiska styrka. Denna gång fick jag verkligen utmana mina gränser och därmed också inse vad jag faktiskt kan åstadkomma. Det kommer utan tvekan att hjälpa mig framöver och bidra till ännu bättre prestationer. Vad gäller simningen så var den visserligen inte fantastisk, men i efterhand inser jag att den inte var så dålig som jag först ansåg. Simbanan i Borås var ca 150m kort (ca 1750m) och enligt min klocka simmade jag 2150m igår. Om det stämmer så var det minst 300m längre simning, vilket förklarar en stor del av tidsskillnaden. Cykeltiden på 2:55 på en så pass långsam och kuperad bana kan jag inte vara annat än nöjd med. Att jag kan springa ännu snabbare vet jag. Men att med två veckors förkylning och bihåleinflammation i kroppen ändå köra 4 min bättre än på förra tävlingen är ändå klart godkänt. Efter denna tävling känns inte mitt mål om 11 h i Köpenhamn helt orealistiskt… Om jag nu bara får vara frisk fram till dess. Tycker dock att jag har varit sjuk så det räcker för flera år framåt. Tror aldrig jag varit dålig så länge tidigare… Nu blir det några dagars vila och lugn träning och sedan hoppas jag att de kommande tre veckornas hårdträning under semestern går precis så smidigt som de skall. Uppdatering lär följa..

Race Report – Ironman 70.3 Jönköping (english)

Since last October when I started training with Magnus Johansson as coach, I have been looking forward to the priority A races of the season. To finally get a receipt for all the work we put in. All planning and follow-up from Magnus side – and over 400 hours of training on my part. The competition in Borås June 18 was indeed really good, but I was not well rested and that does, after all, make a big difference. Imagine my disappointment when I got sick just two weeks prior to Ironman 70.3 Jönköping! Woke up on Midsummer Eve (and my birthday just to make it even worse) with a sore throat. Did however still manage a 4-hour distance workouts on the bike on Saturday (thanks to my boyfriend who went along for moral support and providing a wheel to draft on), but then the worst cold broke out – and continued. It just refused to get better! So frustrated! Only after 10 days I realized that it probably passed into sinusitis (that I as a doctor can not even diagnose myself but just go around and tell myself to stop whining and complaining … Oh my God!). Started treatment with both antibiotics and cortisone spray. Only then did I start to get better, but not fast by any means. The whole peaking period came to naught, and preparation for the second biggest race of the season was downright crap both regarding form and especially mental state. Was hesitant if I could start right up to race day morning. At the same time I knew damn well that it would take a lot to force me to abandon this year’s second most important competition!

The day before the race (Saturday) we drove to Jönköping. Got registered, tried out part of the swim course (despite everything the swim felt ok, even though I had hardly swum in two weeks time), checked into the hotel and checked in bikes and race bags in the transition area. The rest of the day was spend hanging around town, checking out the transition areas (including the enormously long run between swim exit and T1 – over 500m !!), and spending some money in the expo. I went to bed early to try to get as much rest as possible for the body before the race.

I really love the atmosphere at Ironman competitions! It’s a very special feeling because it is so large and involves so many athletes. Everywhere you see people on awesome bikes and in workout clothes. And everywhere you can feel the anticipation in the air. One can not help but be inspired! The races are certainly expensive, but considering how well organized the events are, it’s worth every penny in my opinion! When you have spend so much time training and preparing, it’s nice to come to a competition where you know that everything in the organization around it works like a clock!

Race day came with overcast weather, but no rain and light winds. After breakfast we took off down to the transition area. Checked the bike and transition bags. Got time to hang around with club mates for a while as well. Awesome that there were so many 3CT: ers who lined up! Then on with the wetsuit and trudge down to swim start and swim warm up. The warm up was in the canal next to the lake and was held quite early (8-8: 30 am) which meant that you then had to stand around and get somewhat cold for over 30 minutes waiting for the start. There were many thoughts in my head during that half hour … That I would start, I had definitely decided. However, I had to stand on the starting line without any sensible plan for how I would race. I certainly had like five potential plans in my head, but I knew I would have to revise mu plan regularly based on how my body felt. The plan was to at least start out swimming in a rather calm pace, trying to find my own place in the water and get into a rhythm that felt comfortable. Self seeding caused me some problems. Swam really good in Borås, but was unsure how much the disease had ruined my shape. Swimming is definitely perishable and it’s been really bad with swimming the last 2 weeks. Seeding groups went with 2 min intervals for the rolling start (4 athletes were released into the water with 5 sec intervals). After much wavering I ended up in the starting group for 32 minutes estimated swim time. Did not want to be a cowards and hoped that I would find some feet of a slightly stronger swimmers who might be able to pull up my speed a little. Then it was time for the national anthem and the start of the pros. Then I felt almost a little teary-eyed. After the recent weeks tensions tearing me between hope and despair, I was so incredibly happy and grateful that I got to stand on the starting line and experience yet another Ironman Competition. There are not many experiences in my life that beats the moments just before the start when you stand among 2000 athletes at sunrise, waiting to throw yourself into the water! Then it was finally time to start. The swim was a one-loop 1930 m course in Munksjön in central Jönköping. Extremely easy to navigate – straight up and straight back. Felt nice not having to think about that at least! Turned out quickly that I of course had been far too optimistic with seeding. Was overtaken by everyone and found no feet to draft on – not a good start for the confidence! The swimming felt tough and slow (but on the other hand, I always lose track of time completely when I swim in races so it is difficult to determine how fast it is really). At least got plenty of space and didn’t have to combat with other swimmers in the water. Nice with rolling start rather than the total chaos at the mass starts! Came out of the water and started on the somewhat long run toward T1. Paused my clock as soon as I got the wetsuit down and saw that it was on 38 minutes (official time 37:38). Felt absolutely catastrophically bad compared to my swimming in Boras on 31 minutes.

The run to the T1 still felt ok, even though the pulse was too high. Noticed that the body was not feeling great. In the transition area and quickly found my bag on the rack. Sacrificed 30 seconds to take on an extra sweater for the cycling to make sure I didn’t get too cold (that would have felt enormously stupid after being sick for two weeks). Turned out to be a wise choice as it wasn’t very warm in the air. Out to the bike and off to cycle start. Time in T1 6:04.

Got up on the bike and started the clock and cycle computer. Discovered immediately that there was something wrong with power pedals. A little light stress and panic. Did not get the power meter to register over 100 watts. Realized that I had to race purely on feeling rather than to have a guideline to go by. Rode for a few kilometers and it felt as if the meter showed about half of the watts I really crank so I decide to still glance at the power meter and try to be at half of the value I planned from the start (turned out later to be absolutely correct since the power meter only registered one pedal value). Kept cycling and realize after a few minutes that I also have huge problem with my gears. Specifically, the three lightest gears on each sprocket jumps back and forth and are completely unusable. One of today’s biggest lessons was quite clear: ”make sure to cycle through all of the equipment and gears on the bike the day before the race” … The first 10 km of cycling is basically just up hill. The body felt like crap and I tried to take it easy while everyone else are just driving past. After about 10 km it levels out but the whole track is actually quite hilly (> 600 meters of altitude) so it’s never flat really. A lot of drafting at the start among the cyclists. I try to run a fair race and keep 12 m gap according to the rules. Difficult to overtake when others are not following the rules and refuse to fall back once you have passed their front wheel. Got somewhat annoyed. However; good presence of race marshalls on the course! The body continued to feel bad. Tried to get in as much energy in as possible with the result that I started to get a stomach ache after about 45 minutes. At 20 km I averaged just about 26 km / h. I feel tremendously discouraged and began to strongly consider if I should not break after all. Is it worth it, I wondered? Had to dig deep mentally to come to the conclusion that: ”Yes, it is absolutely worth it, because I know that this is what I love to do more than just about everything else when it comes down to it.” We then turn into tailwind and the tempo slowly increases along with my belief in myself. The body also begins to feel better. The next 45 km bike I do a really damn good cycling considering the circumstances and average almost 34 km / h over 40 km. Last 20-25 km was with head / crosswind. Expected the speed to decrease significantly, but it didn’t. Succeeded to continued to keep an average around 31 km / h in total. Got good cheering from Jesper Svensson, who I rode with at Playitas when we pass each other a few times, which warmed my heart. Realized that I really enjoyed the bike after the first 20 km. Never had a race where the bike part felt so good – and then I’m still not healthy. At 85 km I was overtaken by a guy in M30-34 class that turns his head just as he passes and shouts ”damn you’re fast!”. Heard that he really meant his words, and was so happy! Imagine what such comments do! Rolled in towards T2 and jumped off the bike. Cycle 2:55:03 – average speed of 30.85 km / h. Clearly the best cycling I have done in a race so far!

My legs felt enormously fresher than after cycling in Borås. Fast switch in T2 at 1:34 and out on the run. Felt right away that I had a heavy feeling in my chest. Realized that this was going to get really, really tough. Decided to try to stay at a 5 min/km pace and see how it goes. Really wanted to do a faster run than in Borås. Got lots of energy from being cheered on by team mates and friends both on and of the course. Fantastic crowd support along the entire path. Awesome that so many people come out to cheer and support! My egs feel ok, but I can’t get rid of the heavy feeling in the chest. Can feel that the heart is strained and the pulse is high. Maybe not higher than expected, but as soon as it is over a certain level, it feels as if I loose all strength in my legs. Get a little worried but at the same time, I start to realize that maybe, maybe I can finish in under 5:30 which was really my goal before I got sick (actually, I had a dream about 5:15, but given that it is a slow bike course and an enormously long T1 I knew it was pretty unrealistic), and decide that this is just not a time to give up! When I passed the 11 km it feels slightly better. Just knowing that you only have about 50 minutes left does a lot. Decide to increase my speed a little at 15 km. It still feels quite ok. Kept the speed up to 19.5 kilometers and then increased a little further. Manage to stay at that speed all the way across the finish line. Time of run of 1:44:20 – average speed 4: 59 / km (about 4 minutes faster total time than in Borås). Crossing the finish line really, really satisfied at the time 5:24:38, giving me a 9th place in my AG (less than 2 minutes after 7th grade) of a total of 53 entries.

Felt pretty bad the first fifteen minutes after the finish. Dizziness and double vision. Eases after a bit of food and drink. (Probably sodium deficiency and dehydration). Ate the most delicious burgers I’ve had in a very long time! Food really never tastes as good as it does after a long distance race! 😉 Got my medal and my finisher shirt and then met up with the others from the club. Everyone produced amazing results. Can not say enough times that all my club mates are awesome athletes! No wonder I sometimes feel worse than I am when I have them as reference material! By far, the most impressive performance was made by Robert Kallin, who did his first race on this distance and came in as No. 14 – after 13 professionals and rode with an average speed of 40 km / h!! That guy will definitely big a big name in triathlon in a very near future!!

For my part I was most pleased to go home without the feeling of disappointment that I thought I would have. When I reflect on the race day after I realize that it probably was both stupid and dangerous to expose myself to the strain when I wasn’t in good shape, and that I’m grateful that my body held together. In my world, it was still worth it though – both because I really love what I do and because this contest gave me incredibly much insight into my own mental and physical strength. This time I really had to challenge my limits and thus realized what I can actually achieve. It will undoubtedly help me in the future and contribute to even better performances. As to the swim it was admittedly not fantastic, but in retrospect I realize that it was not as bad as I first thought. The swim course in Borås was about 150m short (about 1750m) and according to my watch I swam 2150m yesterday. If true, it was at least 300m longer swimming, which explains a large part of the time difference. The cycle time at 2:55 on such a slow and hilly course, I can not be anything but pleased with. As for the run, I know I can run even faster. But with two weeks of cold and sinus infections in the body, running four minutes better than the last race is still clearly a pretty good performance. After this contest my goal of 11 hours in Copenhagen does not feel totally unrealistic … If I only get to be healthy until then.

Race days approaching…

Time is flying! First big competition of the year is rapidly approaching. On Saturday it’s time for middle distance triathlon in Borås. It’s not one of my top A priority races of the season, but an important B race non the less. The bike course is going to be a challenge with 1000 m of elevation on the 90 km course. Even though I won’t peak my fitness for the race, I’m really looking forward to the competition since it will be the first real test to see how much I have improved since last year and since I started working with Magnus as a coach. I generally feel like I’ve made huge improvements in both swimming, cykling and running since October last year, but since I’m pretty much basically strained from training and overall feeling do vary from day to day it’s hard to get a really clear picture of how well I’m actually able to perform when in an important race situation.

Then, only three weeks after Borås it’s time for this seasons first priority A race – IM 70.3 in Jönköping. One of two big milestones of the season (the second being IM Copenhagen in August). To prep as well as possible for the race we went down to Jönköping this weekend to test the bike course, check out the swim course and transition zones in advance. I must say that the arrangers have done an outstanding job picking the course! It’s absolutely beautiful and the quality of the asphalt is really good throughout. Moreover; basically no sharp turns and even though there are rolling hills and a somewhat tough elevation at the very beginning, it’s no where close to being as hard as I had feared. I think it will be a great opportunity to really test my ability and fitness.

This past week and the next two weeks will be hard training weeks with around 15-17 hours training per week. I’m expecting to put in about 200-250 km on the bike, 45-55 km running and around 8 km swimming each week. Then there will be two weeks of peaking before IM 70.3 on July 10. Finally, now’s the start of the two months for which I’ve spent 9 months training, anticipating and looking forward to. I’m so ready to be the best I can possibly be doing what I love so incredibly much! So just BRING IT ON!