Övertränad, DNFx2, crash, brutna ben och månaden då stort sett INGET gick min väg…

Ja, vad skall man säga.. Detta inlägget har tagit tid att skriva och den senaste månaden har väl inte varit någon triathlon succé från min sida sett direkt.. Har nog aldrig pendlat så mycket mellan hopp och förtvivlan heller. Medan 3 grymma klubbkompisar kvala till VM 70.3 i Jönköping och sambon seglade in över mållinjen i Frankfurt som andre svensk (enbart slagen av Patrik Nilsson bland svenskarna) på enastående 9:26, så lägrade sig molnen tyngre och tyngre över mitt huvud – även om jag envist plöjde på in i det sista..

Startade juni med att vara alldeles för nedtränad – snudd på övertränad skulle jag vilja säga. Halverade träningen veckan upp till Borås medeldistans med förhoppning om att ändå få till ett vettigt lopp som jag kunde vara nöjd med – om inte annat så mentalt inför IM Frankfurt 4 veckor senare. Kan inte säga att vare sig motivationen eller känslan var på topp inför start. Hade simmat för lite, men simningen kändes ändå ok, iaf med tanke på att det var absolut svinkallt i vattnet. Låg på en bra intensitet utan att det kändes för jobbigt. Upp ur vattnet på 34 min. T1 flöt på och kom upp på cykeln. Som flera av er vet så är Borås cykelbana sjukt kuperad (rena minialperna), med 1000 höjdmeter. Startar dessutom med en enormt brant backe ca 50 m efter start. Benen kändes skit och skräp från första tramptag. Är väl i ärlighetens namn inte heller en bana gjord för diskhjul, men kände att jag behövde testa att köra iaf ett race med hjulet innan Frankfurt. Försökte hålla humöret uppe, men i takt med att jag blev allt tröttare, orkade trycka allt färre watt och blev allt mer illamående så blev jag också allt mer less. Insåg att det var droppen på flera långa månader där jag blivit pussad lite för hårt, inte längre kunde hitta glädjen i det jag gjorde och var less på att ALLTID vara så nedtränad att jag inte anade var min kapacitet låg. Fattade därefter de bästa beslut jag sedan fattat på hela månaden och valde att bryta efter T2, åka hem och säga ett känslomässigt farväl till min coach, ställa planen på extremt lugn och spontan träning inför Frankfurt (”rädda det som räddas kan” plan) och ”anlita” Kristoffer som min nya coach. Det var trist att säga farväl till Magnus som coach, men det var ingen tvekan från min sida om att det var rätt beslut. Om glädjen till sporten försvinner är allt liksom förlorat och jag kände att det började kännas surt och att jag inte längre kunde se målet och den röda tråden i det hela.

Veckan innan Frankfurt började jag ändå känna mig smått förhoppningsfull. Kroppen kändes mycket bättre och framförallt var det ROLIGT igen. Vi flög ner till Tyskland på torsdagen innan tävling. Hade bokat ett lägenhetshotell så vi kunde fylla kök och kyl med bra och god mat stället för att bedöva jaga runt efter bra – och mindre bra – restauranger på stan. Sammanstrålade med övriga klubbkamrater som skulle tävla och supporta. Riktigt roligt att vara så många från 3CT på plats! Blir en helt annan känsla inför tävlingen. På fredagen provsimmade vi delar av banan. Lite bökigt att ta sig ut till sjön utanför stan, men som tur var hade Tommy och Magdalena bilat ner så vi knödde in oss 6 pers i bilen och drog iväg. Simningen kändes riktigt bra! Kände mig förhoppningsfull inför att få till en vettig simning på tävlingen. Största oron var vattentampen och om det skulle bli tävling utan våtdräkt. En vecka innan start låg tempen precis på gränsen (24,5 grader), sedan förr den till 21,1 på onsdagen, men på fredagen var den åter 23,7 eller nåt liknande.

Sist på eftermiddagen skulle vi ta en provrunda med cyklarna. Visade sig vara nästan helt hopplöst med tanke på trafiken. Är nog sista gången jag försöker genomföra ett cykelpass inne i en storstad. Ett par hundra meter innan vi var tillbaka på hotellet skulle vi byta fil och då var olyckan framme. Jag min klantskalle lyckades inte köra tillräckligt rakt över ett spårvagnsspår utan diskhjulet gled ner och fastnade i spåret. Ingen hög fart men drämde i svanskotan och rumpan rätt rejält. Framförallt var jag dock i upplösningstillstånd av oro för att cykeln var paj. Tur att Kristoffer höll huvudet kallt och prioriterade att få bort mig från vägen innan jag började kolla växlar och bromsar mitt på en fyrfilig väg (prioriteringar ni vet… ;)). En snäll tysk stannade och var enormt bekymrad för mig – jag var mest bekymrad för min cykel. Till sist fick jag vänligt förklarat att även om jag kanske inte såg ok ut så var jag akutläkare och hade hyfsat koll på min kroppsliga status – även om jag var upprörd. Linkade sedan tillbaka till hotellet för att göra status medan jag argsint förbannade mig själv och min klantighet i mindre vackra ordalag. Visade sig att cykeln klarat sig helskinnad. Jag ”slapp” med några riktgt rejäla blåmärken och skrapsår på rumpan och ett skrapsår på armbågen. Var lite osäker på om jag ens skulle kuna springa med en svanskota som kändes bara jag tog ett steg, men det fanns såklart inte på kartan att ens överväga att inte starta på söndagen – cykeln var ju hel och det var slutet på den diskussionen. Skulle såklart visa sig att jag kanske borde lyssnat på universum som – sett i backspegeln – försökte tala om för mig att detta INTE var ett race jag skulle köra. Men, men, universum måste ha VÄLDIGT dålig koll på vem jag är för min envishet kräver betydligt mer övertalning än så – vilket tyvärr också skulle visa sig komma..

Lördagen kom och vi fick checkat in cyklarna. Simmade lite igen vilket kändes ok. Var fortfarande osäker på löpningen men kändes betydligt mycket bättre än gårdagen. Slappade resten av dagen på hotellet och satte väckarklockan på 03:30. Då var det buss ut till start, en oroliga 5 minuter då vi trodde att de sagt att det var våtdräktsförbud innan det visade sig att tempen var 24,1 och det den tyska speakern sagt var ”wetsuit legal”, fast det lät väldigt mycket som ”illegal”. På med våtdräkten och in i startfållan. Valde att trots allt bevara tron på mig själv och ställa mig i startfållan för 1:00-1:10 h då mitt mål innan tävling varit att simma på 1:07:xx. När jag kom i vattnet kändes det BRA. Kändes stabilt och lugnt. Fastnade ett par gånger bakom ett par simmare, men annars flöt det på och jag fick köra på den intensitet jag ville. Bojarna var på sina ställen dock lite svåra att se då solen låg rakt i ögonen. Som tur var en lättnavigerad bana så simmade inte helt galet fel iaf. Värvning på land efter ca 1500 m och ner på andra varvet. Efter ca 2500m började jag känna mig redo att komma upp ur vattnet, men kände mig inte trött utan kunde hålla intensiteten in i det sista.

Upp ur vattnet och min klocka stannade på 1:11:xx. Sett till uppladdning, att det var sötvatten och värvning på land så kände jag mig ruskigt nöjd med tat ändå simmat 1 min snabbare än i Köpenhamn förra året! Jobbig löpning uppför i sand till T2. Fick gå delvis då pulsklockan visade på 185.. Kändes inte helt optimalt. Fick gjort en snabb växling i T1, inte minst då jag beslutat mig för att skippa strumporna och ta på dem i T2. Upp på cykeln och iväg. detta var vad jag fasat för. hur skulle benen kännas? Fick trampat iväg och började stoppa i mig energi. Många tankar som snurrar i huvudet, men jo, benen kändes BRA. Kände att detta nog skulle gå vägen. Förtas 20 km av banan var väldigt lättcyklade på motorväg. Snittade 35 km/h trots konservativ snitteffekt på 130w. Efter ca 25 km börjar det gå uppför. Kändes segt, men fortfarande ok i benen. Började se fram emot andra halvan av banan som skall vara extremt lättåkt.

Körde in i vätskedepån efter 45 km och fattade det fatala beslutet att ta en bar då en ytterst vänlig medtävlande som uppenbarligen inte fick tag i det hen ville ha plötsligt tvärnitar framför mig. Alltså hur tänker man?? Jag hade inte en chans i världen att stanna utan brakade in i personens bakhjul (hann inte ens se om det var en tjej eller kille) och voltar i hög hastighet med cykeln. Föll nog från nästan 2m höjd i säkert >30 km/h och landade riktigt tungt på huvud och vänster axel, medan cykeln landade med ett brak ett par meter längre fram. Första frågan från funktionärerna var om jag kunde fortsätta. Där och då ville jag bara upp på cykeln igen, men sjukvårdarna från sjuktältet bredvid tvingade in mug för att sitta ner och bli undersökt. Jag var helt förstörd. Kunde inte för mitt liv sluta grina och tårarna bara rann i strida strömmar. Som jag hade kämpat för denna dagen, alla timmar och allt slit, all förväntan och drömmar. Och framförallt med tanke på att det till tider varit tungt och motigt. Jag hade verkligen gett ALLT jag kunnat för denna dagen. Och så sätter en mestävlandes idiotbeslut punkt för den innan den ens börjat. Sjukvadarna vägrade låta mig fortsätta. Istället satte de på mig nackkrage och så så fick jag åka blåljus till traumasjukhuset (fint studiebesök iaf – finns mycket vi kan lära där). Så snart de förstod att jag var akutläkare själv så fick jag VIP behandling. Bra dialog med en enastående traumaläkare, fick granska röntgenbilder dieket tillsammans med läkare och preliminärbesked om behandlingsalternativ och prognos, vilket jag var ENORMT tacksam för. Hade jag inte varit läkare hade de inte heller släppt iväg mig efter de ynka 40 min som det tog att undersöka mig, röntga mig, plåstra om, skriva ut journal, fixa röntgenbilder på CD och diverse annat (tysk effektivitet när det är som bäst), utan då hade jag nog blivit inlagd. Kontentan av det hela: med en AC-leds luxation grad II i vänster axel, ett nyckelben som var av på 2 ställen, sannolik mild hjärnskakning och en besvikelse så stor att den knappt gick att bära sattes jag i en taxi mot målet för att försöka få tag i min telefon och mina saker, samt lokalisera min cykel och alla klubbkamrater. 

Sedan fick jag tyvärr uppleva den okända tyska ineffektiviteten när jag fick sitta i 7 h i 35 graders värme med bruten axel och hjärnskakning för att få mina grejer från T2. Förutom en funktionär som gjorde vad hon kunde för att göra det hyfsat bekvämt för mig i Athletes Garden så fanns det absolut INGEN assistans att få. Fick mer support av andra medtävlanden som brutit än från IM organisationen, vilket var något av en besvikelse. Ingen som kunde tala om för mig var min cykel tagit vägen eller när jag kunde få mina saker. Till sist fick jag tag på en av klubbkompisarna som supportade. Helt obeskrivligt skönt att få se ett välbekant ansikte! Efter 5 h kom också Kristoffer i mål och då brast det för mig igen. Var så skönt att inte känna sig helt ensam i världen längre. 

De första 48 h var liten av en plåga. Först sk´sjukhusbesök, sedan 7 h väntan i stekande sol, ytterligare 2 h för att få tag i mina saker och släpa dem med en arm 3 km till hotellet, försöka få av sig tighta kläder med en bruten axel, inte lyckas sova mer än max 1 h pga smärta och att tvingas ligga på rygg (skulle visa sig att det skulle ta 10 dagar innan jag vant mig vid att sova på rygg), dagen efter 8 h väntan på flygplatsen, ett försenat flyg och sedan hemma kl 2 på natten. Kan ha varit de längsta 48 h jag upplevt på mycket, mycket länge! Är bara enormt tacksam för att jag inte var iväg själv utan att Kristoffer var med. Vet sjutton inte hur jag skulle klarat det utan honom!

2 dagar efter olyckan var jag på NÄL. Ny röntgen och dagen efter utlåtande från axelspecialisten som meddelade att prognosen var god som det såg ut då. Armen immobiliserad i en vecka och sedan försiktig mobilisering till smärtgränsen. Ny röntgen efter 2 veckor och om den såg bra ut fri mobilisering av armen. Dock ingen belastning av armen i 5-6 veckor. Surt var bara förnamnet! Dag 3 efter olyckan var dock dagen då jag bestämde mig för att det banne mig får försöka vara nog med tårar och självömkan. Dags att ta sig i kragen. Med ett expertutlåtande från minst 40 läkare både hemma och i Tyskland (där den helt enastående idrottande traumaläkaren förstod min desperation och drog mina röntgenbilder för diskussion på överläkarronden på ett av Frankfurts största trauma- och ortopediska sjukhus) visste jag ju iaf vad jag hade att förhålla mig till. Alla läkare var överens om att det är konservativ behandling som gäller, även för en högpresterande atlet. Skönt att veta att alla är överens om behandlingen och prognosen! Har jag tur så kanske jag är hel igen i slutet av september och kan börja simma och cykla ute igen då. Cyklarna installerades på trainern redan dagen efter hemkomst och skall man se något positivt i det så har det aldrig varit lättare att motivera sig till att sätta sig på en trainer – trots strålande solsken ute. Ilska och motivation är en bra drivkraft!

Just nu – 2 veckor efter olyckan – har jag passerat stadiet med den största besvikelsen (både över tävlingen, att semestern blev förstörd, att missa Köpenhamns IM, att inte få vara med och segla hem vår nya fina segelbåt och allt annat), och den värsta ilskan har lagt sig. Nu är jag mest taggad för come-back! Nu blickar jag fram mot IM Sydafrika i april – som enligt sjukgymnasterna inte skall vara något problem om jag sköter min rehab. Det har varit en lång månad där mycket har hänt och många känslor varit uppe på tapeten. Det har varit en  månad som jag helst inte vill uppleva igen, men som jag hoppas att – sett i backspegeln – ändå kommer att upplevas som positiv då jag vägrar låta den passera utan att se till att det kommer något gott ur den. Kanske skulle jag ha lyssnat på universum som envist försökte tala om för mig att jag INTE skulle köra detta race. Synd bara att jag är mer envis än universums samlade krafter. Men, men, jag lever. Det kunde gått mycket, mycket värre – speciellt sett till kraften i crashen. Det positiva är att om jag någonsin tvivlade på hur viktigt detta var för mig så är det tvivlet borta! Nog för att jag är besviken över att säsongen är över, men rädslan och paniken över att inte veta om jag skulle förlora möjligheten att fortsätta dela denna sport/livsstil med Kristoffer, att förlora gemenskapen som sporten och klubbkompisarna ger mig och alla fantastiska upplevelser som triathlon medför var det som verkligen fick mig att bryta ihop. Nu är det bara att gå vidare. Försöka njuta av sommaren även om det finns saker som jag inte kan göra. Förhoppningsvis blir det lite sol, bad och segling iaf. Och förhoppningsvis är jag tillbaka i träning snart igen.

Återigen vill jag bara säga TACK! Tack till Kristoffer som alltid finns där. Som inte bara står tur med alla tårar utan lyckas kan se dem som något positivt och få mig att skratta och känna att jag inte är ensam – att vi är ett team. Tack till min och Kristoffers underbara familj som alltid finns där, till alla vänner som visat sitt stöd och uppmuntan de sista två veckorna och som fått mig att känna mig enormt priviligerad som får ha så fantastiskt fina vänner! Tack till alla vänner i 3CT som inspirerar mig varenda dag, till alla kollegor här och i Tyskland som inom 2 h efter olyckan kastade sig över uppgiften med att bedöma mina skador och se till att jag fick den hjälp jag behövde, och slutligen tack till Giro som såg till att jag hade en hjälm som gjorde att min skalle och nacke klarade sig bra mycket bättre än man kunnat förvänta vid ett sånt högenergivåld.

 

---

 

 

 

Träningsåret 2017 har rullat igång bra.

Ja, som titeln antyder så rullar allt på enligt plan. Befinner mig just nu inne i en lugnare vecka med drygt 8 h planerad träning efter att ha kört på rätt bra de sista fyra veckorna och snittat omkring 15-16 h/vecka. Intensiteten har också ökats på med 3-4 intervall-/tröskelpass per vecka (ett pass per gren och ibland ett andra tröskelpass på trainern). Distanscyklingen har jag gått över till att enbart köra ute efter att jag fått investerat i riktigt bra dubbdäck och vintercykelkläder – och framförallt efter att jag insett hur mycket jag älskar min cross! Även om distans på trainern aldrig blir lika illa som löpning på löpband (kör hellre 3 h distans på trainern än 30 min på löpbandet – vilket blä säger lite om hur roligt jag tycker det är att springa på ett rullande band..) så kommer det nog nästan enbart bli distans ute resten av vintersäsongen.

Kroppen känns i alla fall toppen! Cyklingen är roligare än någonsin – sannolikt för att jag verkligen börjar märka att jag blir en bättre och mer uthållig cyklist. Visst kunde jag köra distanspass på >3 h i våras utan att det var några konstigheter med det, men då kände man sig ofta lite sliten och låg på slutet. Nu kommer man ju hem pigg och glad efter en 3,5 h runda i minusgrader och utan energiintag! Inte heller intervallpassen på trainern ger samma motiga upplevelse som innan. Grymt härlig känsla!

Även löpningen känns bättre och bättre. Distanspassen rullar på i ungefär 15-20 sek snabbare tempo per kilometer än vad de gjorde i våras, trots dåligt väglag och massa kläder. Samma sak på löpintervallerna där tempot gått ner med ca 10 sek i kilometerfart på samma upplevda intensitet. Blir ju också ännu trevligare de dagar som vädret är riktigt härligt trots att det är mörkaste januari.

Har dessutom äntligen (efter att ha köpt och provat gud vet hur många par skor det senaste året) hittat två par löparskor som jag tror kommer fungera riktigt bra för sommarens tävlingar: Asics Hyperspeed (135 g och 6 mm drop) för distanser upp till halvmaran och Adidas Takumi Sen (170 g och 6 mm drop) för IM. Märks att jag blivit en mycket starkare löpare – för ett år sedan hade jag inte orkat springa i så lätta skor med såpass lite dämpning och stöd. Men nu har jag under tolv månader jobbat mig neråt i både drop och dämpning/vikt och tror att de kommer fungera klockrent!

Det enda som känns som att det står och ”stampar” lite är väl simningen. Inte för att det känns dåligt direkt, men förra säsongen startade jag på så låg nivå att jag gjorde massiva förbättringar rätt snabbt. Har förstås hela tiden vetat att det inte kunde fortsätta för evigt, men allt är ju såklart roligare när man märker snabba och tydliga förbättringar. Känner dock helt klart att uthålligheten och tekniken (ffa draget och vattenkänslan) blivit mycket bättre, så framåt går det ju ändå.

Sammantaget känns det bra och positivt så här i slutet av årets första månad. Bara att tugga på ett par månader till nu då innan man kan börja inkassera allt det jobb man lagt ner under vintern… Nöjd också med förra årets resultat – men hoppas såklart på ännu mer för 2017..

Snöstorm, lediga onsdagar och ambitiösa målsättningar med sikte mot Kona 2017…

Vintern kom plötsligt i år. Inom 48 timmar fick vi närmare 40 cm snö, totalt trafikkaos, kaos på akutmottagningen med massvis av halkolyckor och minst sagt besvärligt löpunderlag. Men det mesta går ju om man vill.. Så förra tisdagen blev det 10 km distanslöpning i snöstorm. Inte gick det särskilt fort, men på något märkligt vis känns det faktiskt extra skoj att träna i riktigt vedervärdigt väder. Man är på något sätt mer närvarande i nuet. Släpper ALLA ambitioner om att sätta nya personbästa eller prestera och istället har man faktiskt ganska skoj. Fast man får ju en del märkliga blickar från folk som ser ut att tycka att det är snudd på för mycket att behöva sticka näsan utanför dörren för att ta sig till jobbet. De klassar en nog som total idiot – men det ger jag dem gärna! Denna veckan ösregnar et istället så snön försvinner snabbt. Lite mörkare, lite gråare, men åtminstone bättre underlag för löpning vilket tacksamt tas emot eftersom löpning på löpband är helt uteslutet för min del – slät distanspass på trainern i i klassen mentalt självmord….

Annars är väl det nyaste på min front att jag nu är ledig onsdagar från jobbet för att kunna träna mer. Även om det bara är 2 veckor sedan jag slutade jobba på onsdagar kan jag redan konstatera att det är det bästa beslut jag fattat på mycket, mycket länge. Inte bara för att det känns så skönt att få ett ”break” mitt i arbetsveckan där man får en chans att koppla bort jobbet och därmed få arbetsveckan att kännas så mycket kortare, men framförallt för den kvalitet det ger för träning och återhämtning. Nu kan jag sova ut varje onsdagsmorgon (vilket ändå betyder att jag är uppe innan kl. 7, men jag har ju alltid varit en morgonmänniska), äta frukost i lugn och ro, träna i 4-5 timmar utan att känna mig stressad och ändå vara klar i tid för vad som skulle anses en ”normal” arbetsdag. Att dessutom kunna skynda på återhämtningen genom att ha ordentligt med tid för att ligga på soffan mellan träningspassen och få i sig rejält med mat under dagen gör att jag känner mig mindre sliten hela veckan och orkar stoppa in 7-9 timmars träning även på helgen. Kan inte beskriva hur mycket stress det tagit från mitt liv! Men en sak är i alla fall säker – det skall VÄLDIGT mycket till för att jag skall gå tillbaka till att jobba minst 5 dagar varje vecka igen!! I ärlighetens namn jobbar jag ju nu vad som anses vara en ”normal” heltid – istället för att jobba 110-120% när man ser till extrajourer på helger/nätter etc – eftersom det är komp- och flextid som jag tar ut. Men det fungerar i dagsläget. Om allt går som det skall kommer det införas arbetstidsförkortning för oss akutläkare inom en snar framtid, vilket skulle betyda en heltidstjänst på lite drygt 36 timmar i veckan. Blir det hårdare triathlonsatsning efter nästa säsong och man går ner i arbetstid till 80% och kanske vara kompledig en halvdag i veckan så borde arbetsbelastningen bli riktigt rimlig för att kombinera med att köra triathlon på (nästan) heltid. Ja, ja vi får se hur det blir. Just nu är jag bara så himla glad och tacksam för mina lediga onsdagar som låter mig få en heldag med stressfri träning mitt i veckan där jag bara får syssla med det jag älskar och rå om mig själv!!

Träningen rullar på. Alla pass går självklart inte lika bra och ibland känns benen tunga. Man kan inte vara på topp jämnt och när man lägger riktigt mycket energi på att genomföra tuffa intervallpass och långa distanspass på trainern så blir man lite tung i benen ffa på löpdistanspassen. Men jag känner mig inte sliten och har inte ont någonstans. Hårda veckor kör jag nu ca 15-17 h träning. Tack vare att jag de flesta veckor nu har tre ”lediga” träningsdagar där jag kan lägga 3-5 h träning per dag, så läggs det bara 1-2 h träning på arbetsdagar och dessutom får jag alltid en heldag vila i veckan. I förra veckan blev det hela två distanspass och ett intervallpass på trainern. Och i söndags lyckades jag till och med slå mitt gamla tidsrekord på distans på trainern! Satt 3 h och trampade – varav 2:45 på ca 76% av FTP. Grymt nöjd!! Tre rejäla cykelpass i veckan kommer göra underverk för cykelbenen. Att jag sedan även har tid för tre 60-100 min simpass i veckan och kan öka på löpningen rejält jämfört med förra hösten gör inte saken sämre. Samtidigt vet jag ju att jag har riktigt lång väg att gå för att nå dit jag vill nästa år… Mina måltider sitter på sovrumsväggen hemma så att jag inte skall glömma bort vad jag jobbar mot.

Mina måltider är såklart satta utifrån optimala tävlingsförhållande (perfekt väder, rätt formtoppning osv). Mycket kan hända på tävlingsdagen som sätter käppar i hjulet. Samtidigt vet jag att om jag inte kommer i närheten av dessa tider så är chansen minimal att kvala till Kona. Baserat på resultaten i min AG de senaste 3 åren skulle jag egentligen behöva vara 5-10 min snabbare, men det känns totalt orimligt. Är väl medveten om att även dessa mål är ohyggligt högt satta. Jag är inte dummare och mer naiv än att jag fattar att det är snudd på omöjligt, men jag har gett mig sjutton på att det går och tänker banne mig inte ge upp utan att vara säker på att jag gett det mitt absolut yttersta! Envishet, mental styrka och självdisciplin är några av mina största styrkor (och ibland svagheter – det skall jag villigt erkänna) och finns kapaciteten i mig så SKALL jag till Hawaii nästa år. Och går inte det så går det året efter… Man når inte längre än de mål man sätter sig så det gäller att sikta högt!

På torsdag är det årsstämma med klubben 3CT och då kommer vi få höra om klubbkompisarna Patric Johanssons och Markus Nymarks upplevelser på Hawaii, och även Ulrika Wernståhls upplevelser från VM i 70.3. Blir spännande! Lär inte vara mindre taggad att nå mina mål efter det! Och på lördag håller klubben årsfest. Skall bli superskoj att hänga med alla goa klubbkamrater en kväll och snacka – mestadels om triathlon gissar jag!

Semester eller tortyr? Allt är relativt…

(English version at the bottom)

Nu har det snart gått 2 veckor sedan IM i Köpenhamn.. Känns på nåt konstigt sätt som att det var evigheter sedan. Var ute och sprang igår och funderade på varför det fortfarande kändes lite trögt i benen innan mina stackar utmattade neuroner hade gjort den ytterst komplicerade mattematiken och kommit fram till att det faktiskt bara gått drygt åtta dygn sedan jag tog mig över mållinjen.. Känns väl som en evighet eftersom jag redan saknar det så mycket… Har ju hört någon liten fågel kvittra om att det skall finnas något som heter ”Ironman Blues” – ett ytterst smittsamt virus som sägs drabba alla som genomfört en Ironman och som ger symtom i form av nedstämdhet, tomhet och apati nästan omedelbart efter att man genomfört en Ironman och som gör att man liksom mister lusten att träna och ta sig an en ny säsong. Detta ytterst vetenskapligt väldokumenterade medicinska tillstånd har tills vidare inte drabbat mig. Funderar allvarligt på om jag kan ha någon genmutation som gör mig resistent? Kanske skall donera lite blod till vetenskapen? Mådde visserligen illa direkt efter målgång i Köpenhamn, men redan efter ca 45 minuter började jag bli ytterst revanschsugen och började redan fundera på hur snabbt jag kunde dra igång träningen igen. ”Ja, ja, det går snabbt över” är det nog många som tänker nu. Men se där är det många som har fel. Men jag förstår dem, jag är trots allt en lite udda fågel i kolonin – lite av en statistisk avvikelse kanske man kan säga – som inte alltid fungerar som alla andra. Man får ta mig som jag är helt enkelt – på gott eller (kanske ibland mer) på ont.

Pratade med coachen dagen efter loppet. Hans plan för de kommande veckorna löd ungefär ordagrant: ”Nu vill jag att du inte tränar något organiserat de kommande veckorna, och att du försöker att inte läsa eller tänka på triathlon. Försök göra något annat.” Ungefär där satte jag mig på hasorna som en enveten häst som tvärvägrar precis framför en stor vattengrav så gruset flyger och ryttaren får sig ett rejält dopp. Vadå inte tänka på triathlon? Det lär ju knappast fungera. Jag tänker ju på triathlon typ hälften av den tid jag är vaken – och drömmer om det hälften av nätterna. Vad sjutton skall jag då fylla skallen med undrade jag? Mina hjärnceller kommer ju degenerera när de känner att de inte behövs mer eftersom jag bara kommer behöva använda hälften av den hjärnkapacitet jag annars använder.. Lovade iaf att göra mitt bästa då jag teoretiskt mycket väl kan se att det är bra att ta en paus så man inte tröttnar på det man gör – även om det knappast är sannolikt.… Hrrrm… Sagt och gjort – jag viftade på svansen som den snällaste hund och försökte hitta på något annat att göra. Försökte träffa lite folk (det blev en väldans massa triathlon snack), försökte läsa böcker (det blev triathlonböcker/bloggar), försökte till och med se på dumburken för första gången på ett år (den byttes inom 5 minuter till youtube videos från IM tävlingar). Det hela gick iaf bra i ungefär 4-5 dagar. Eller ja – bra var ju en mycket förskönande omskrivning av verkligheten.. Ungefär som att kalla en orkan för en mild bris kanske..? En mer sanningsenlig version är att det tog ungefär 4-5 dagar innan mina benmuskler var fullständigt i kramp och min frustrationsnivå så hög att den sprutade ur öronen på mig. Fick ont överallt och blev så deppig att jag allvarligt undrar om jag inte skulle ha uppfyllt ICD 10 kriterierna för en mild depression – minst! Så efter att inte gjort annat än cyklat två ytterst korta rundor första veckan började jag träna lite mer denna veckan. Fortfarande lätta pass, men iaf någonting varje dag. Mitt första simpass i tisdags var helt underbart! De första minuterna var jag helt euforisk. Simmade som i trans och kände mig som ett tvättäkta våtdjur helt i mitt rätta element – som att komma hem när man varit borta alldeles för länge. Tror jag hade kunnat göra en saltomotal a la Flipper över vattnet av ren glädje om jag försökt! Eller ja, kanske inte något heeelt så graciöst, men jag tror ni fattar. Ungefär samma känsla infann sig under cyklingen på onsdagen – där funderade jag dock inte över att göra några delfinhopp – det kändes trots allt som en något för svår övning på min ädla kolfiberspringare. Men flög fram över slätten med maniskt leende klistrat på läpparna, det gjorde jag!

Jag behöver väl inte säga att förfrågan från coachen om jag ville dra igång organiserad träning igen från nästa vecka var efterlängtat?? I motsats till jobbsemester har denna så kallade semester mest känts som ett straff – lite som att placera en 5-åring på golvet i en godisaffär i 2 veckor och säga till hen: ”du får inte smaka på godiset, men du måste sitta här och titta på det i två veckor och titta på när alla andra barn äter allt godis de vill”. Tortyr med andra ord! Blir helt underbart att dra igång igen på måndag! Har såklart inte lyckats avhålla mig från att varken prata om triathlon, läsa om triathlon, tänka på triathlon eller drömma om triathlon under de här veckorna heller… Har redan måltiderna för IM Frankfurt, IM Köpenhamn och IM 70.3 för nästa år redo – de hänger på väggen här hemma. Sjukt ambitiösa förstås – men skall jag ta mig till Hawaii är det dit jag måste komma. Och jag är enveten som en åsna och taggad till tusen. Texten i bilden nedan är väl mig upp i dagen… Men får nog titta på mina mål någon vecka till innan jag lägger ut dem till allmänhetens beskådan här på bloggen..

<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

Almost 2 weeks has passed since Copenhagen IM .. I feel in some strange way it was ages ago. Went out for a run yesterday and wondered why I still felt a little stiff in the legs before my poor fatigued neurons had made the extremely complex mathematical equation and concluded that it had actually only been just over eight days since I crossed the finish line .. Feels like an eternity – probably since I already miss it so much … have heard some little birds chirp about the existence of something called ”Ironman Blues” – a highly contagious virus that is said to affect basically everyone who complete an Ironman, giving symptoms of depression, feelings of emptiness and apathy almost immediately after they finishing an Ironman, making you lose all desire to train and take on a new season. This extremely scientifically well-documented medical condition has so far not hit me. Seriously wonder if maybe I have some genetic mutation making me resistant? Perhaps I should donate some blood to science? Ok, I did feel pretty bad immediately after crossing the finish line in Copenhagen, but after about 45 minutes I started to get very hungry for revenge and already began to think about how quickly I would be able to start training again. ”Well, that will pass quickly” many of you would probably think. But see, there are many of you who are wrong. But I understand why. After all I am a bit like an odd bird in the colony – a bit of a statistical discrepancy, you might say – not like everyone else. You simply have to take me as I am- for better or (perhaps sometimes more) for worse.

Talked to my coach the day after the race. His plan for the coming weeks read something word for word: ”Now I want you to not do any organized training in the coming weeks. And try try not to read or think about triathlon. Try to do something different. ” Somewhere about there I sat on the heels like a stubborn horse that refuses to jump just in front of a large water hole, making gravel fly and the rider making a flying dive into the water. What do you mean not to think of triathlon? That’s hardly going to work. I think of triathlon half the time I’m awake – and dream about it half the time I sleep. What the heck am I going to fill my head with instead, I wondered? My brain cells will most likely degenerate when they feel they’re not needed anymore since I will only need to use half of my normal brain capacity.. Either way I promised to do my best since I theoretically can very well see that it is good to take a break so that you do not get tired of what you’re doing – even if it is hardly likely. Hrrrm … … Said and done – I wagged my tail as the cutest little dog and tried to find something else to do. Tried to meet friends (it was an awfully lot of triathlons talk), tried to read books (it was triathlon books / blogs), even tried to watch tv for the first time in a year (it was replaced within 5 minutes with youtube videos from IM races). But it all went well for about 4-5 days. Or, well – good was an euphemism of reality .. Kind of like calling a hurricane of a gentle breeze maybe ..? A more truthful version is that it took about 4-5 days before my leg muscles were full of cramp and my frustration level was so high that it was pouring out of my ears. Hurt all over and was so depressed that I seriously wonder if I would not have met the ICD 10 criteria for mild depression – at least! So after not having done anything but cycled two very short rounds the first week I started training a little more this week. Still light workouts, but something every day. First swim session on Tuesday was absolutely wonderful! The first few minutes I was completely euphoric. Swam in a trance and felt like a genuine see creature completely in my right element – like coming home when you have been away far too long. I think I could have done a somersault worthy of a dolphin out of the water of pure joy if I tried! Or, well, maybe not quite so gracefully, but I think you get the picture. About the same feeling appeared during my bike ride on Wednesday – where I didn’t think thought about somersaults – I have to admit – that felt slightly too difficult an exercise on my noble carbon stallion. However; I did fly over the plain with a manic smile all over my face!

Needless to say that the inquiry from the coach asking if I wanted to launch organized training again from next week was awaited?? In contrast to job holidays this so-called holiday mostly felt like a punishment – a bit like placing a 5 year old on the floor in a candy store for 2 weeks and telling him: ”you can not taste the candy, but you have to sit here and look at it for two weeks and watch as all the other children eat all the candy they want. ” Torture in other words! Will be absolutely wonderful to start up again on Monday! And off course I have not been able to deter myself from not talking about triathlon, read about triathlons, think about triathlon or dream of triathlon in this week either … Have already pinned down the goal times for IM Frankfurt, IM Copenhagen and IM 70.3 for next year – they are now hanging on the wall at home. Crazy ambitious of course – but if I am going to Hawaii next year, that’s what I need to achieve. Will probably look at them for a few more weeks on my own before I display them to the public on this blog .. But stay tuned and they will appear…

Recovery time.

As you might have noticed, over the last week or so my blog has slowly been transformed language wise. I realize that since I have friends not only in Sweden, but in Denmark and the US as well, and being so happy about everyone that has shown interest in following me on this blog, I realize that I need to start writing so that everyone who has an interest in reading this blog has the chance to do so. Hence the switch into English. Some blogposts will double up in both Swedish and English (at least race reports), and some posts will likely contain both a Swedish and Englis version, but some shorter ones might just be in English being that I don’t think anyone I know won’t be able to follow along anyway.  Hopefully you will all still stop by from time to time to follow me on my journey…

A short update on the past few weeks then. After five weeks of tough training – including a second week at Playitas and finished of with a 4 day training weekend with 3City Triathlon – I managed to put in 85 hours of training in the last five weeks. Not bad! And the body has felt amazing all the way through. No signs of aches, pain or deterioration. The times on intervalls have kept improving and my long distant bike rides just felt better and better. In other words everything has been running smoothly to the point where I started to realize that this high can’t go on forever. This week is down-time week with only 5 hours of planned training in slow pace. And of course my body completely went on vacation from day one! I also think I managed to catch a virus last weekend because I had a headache from Sunday to Thursday, my throat was scratchy  and my body just felt heavy as lead. Running on Tuesday felt like running through a half meter of snow. Clearly something hasn’t been right. Somewhat frustrating I have to admit after 5 weeks of amazing training. However; if there was a good time to feel crap, this was the week for it, and today I’m feeling a lot better than I did a few days ago so hopefully I will be back and ready when the heavy training starts again on Monday. At least I didn’t get any full-blown cold that kept me in bed all week, which I’m thoroughly grateful for!

This weekend is spend at the summer house. The weather isn’t the best, but the light last night was amazing, and the peace and quiet does wonders for your soul!