“To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all”

I believe in change – and that nothing in the universe is permanent or exist separate from anything else. I believe that no man is an island, but that we are all intrinsically connected with everything and everyone else in this universe. I believe in reincarnation in the sense that our intrinsic energy (or soul if you prefer) have lived passed lives, and that we will live future ones as well until we have learned the lessons we were put in this universe to learn.

“Life is a succession of lessons which must be lived to be understood.”  

-R W Emerson

I believe that the life we live is full of irony and paradox – and that it has to be lived and viewed with humor, so don’t take yourself too seriously. I don’t believe that life is black or white – but a palette of million shades of gray and abundant color. I believe that to understand a persons actions and behavior, you first have to understand their history and where they have travelled from. Therefore you should never judge someones character based purely on their actions – however; you do not have to accept – or agree with – everything they say and do.

“I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived.”

-Thoreau

I believe in forgiveness – in forgiving yourself as well as others – and that hate and regret hurts no one but yourself. I believe that forgiving someone does not mean that you make excuses for others behavior or choices, but that you realize that everyone makes misstakes, and as long as they are prepared to show remorse and willingness to learn the world will become a better place. I believe that the greatest and wisest people that ever lived are the ones that suffered the most, because I believe that life is worth little without self-examination, and that you learn most about life, and yourself, when faced with setbacks.

“Do not go where the path may lead, go instead where there is no path and leave a trail.”                                

-R W Emerson

I believe that human beings have unlimited potential. That the limits we have are ones we have created on our own. I believe that we can achieve whatever we want – if we are  prepared to work for it with complete passion and dedication. I also believe that we never get anything for free. I believe in free will and that you always have a choice, but that every choice comes with consequences. Hence, I also believe that we have a great responsibility, against ourselves, against others and towards the universe.

“If one advances confidently in the direction of his dreams, and endeavors to live the life which he has imagined, he will meet with a success unexpected in common hours. He will put some things behind, will pass an invisible boundary; new, universal, and more liberal laws will begin to establish themselves around and within him; or the old laws be expanded, and interpreted in his favor in a more liberal sense, and he will live with the license of a higher order of beings.”                                              

-Thoreau

I believe that no one is a complete victim of fate and circumstance. Even if you can not choose the cards that you are dealt, you can still choose what to make of what you have and how you react to what comes your way. I believe that you have an obligation in this life to be of use and value to others. That it is everyones responsibility to try to leave this world a better place than it was when you entered it.

“However mean your life is, meet it and live it; do not shun it and call it hard names. It is not so bad as you are. It looks poorest when you are richest. The fault-finder will find faults even in paradise. Love your life, poor as it is. You may perhaps have some pleasant, thrilling, glorious hours, even in a poorhouse. The setting sun is reflected from the windows of the almshouse as brightly as from the rich man’s abode; the snow melts before its door as early in the spring. I do not see but a quiet mind may live as contentedly there, and have as cheering thoughts, as in a palace.”                                                            

-Thoreau

“The purpose of life is not to be happy. It is to be useful, to be honorable, to be compassionate, to have it make some difference that you have lived and lived well.”                                                                                        

-R W Emerson

I believe that the most important things we should teach our children is empathy, compassion and a rock-solid sense of self-worth, because I know first hand what low self-esteem and self-hatred can do to your soul, and I don’t believe that you can love anyone unless you love and respect yourself. I believe that we should treat everyone (including ourselves) with respect and kindness, but never let anyone step on – or take advantage – of you. Compassion does not mean accepting everything – as Dalai Lama once said: ”sometimes the most compassionate thing you can do is hitting someone in the head with a stick to show them the right path towards enlightenment”.

“Be not the slave of your own past – plunge into the sublime seas, dive deep, and swim far,  so you shall come back with new self-respect, with new power, and with an advanced experience that shall explain and overlook the old.”                                                      

-R W Emerson

I believe that we grow when we are challenged. When we are pushed to achieve things that we once thought impossible. I believe that human beings are build to be active, and that being active will give you better health, self-worth, fantastic friends and quality of life. And I believe that humans are meant to spend the majority of their time out doors, close to nature, fresh air and animals, because that will bring mindfulness and peace to your soul. I believe that no matter how big your problems are – they will seem just a tiny bit smaller and a little easier to handle if you go for a walk, a run or a bike ride before trying to solve them.

“Life can only be understood backwards; but it must be lived forwards.”

-Kirkegaard

“You can’t connect the dots looking forward; you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future.”

-Steve Jobs

I believe that we should value the enormous variation we have in peoples personalities – instead of trying to make everyone conform to some rigid notion of ”normality”. I believe in debates. Venting thoughts, ideas and problems is not the same as being judge-mental or close-minded, rather it is a sign of openness and willingness to learn new things. I believe that if people were more eager and curious to learn what they do not yet know, the world would be a much better place to live.

“The best people possess a feeling for beauty, the courage to take risks, the discipline to tell the truth, the capacity for sacrifice. Ironically, their virtues make them vulnerable;  they are often wounded, sometimes destroyed.”                                                                                                              

-Hemingway

I believe that beauty can be found in everything, if your eyes and heart are open. But I think most of the time people run through life scared with their eyes closed and hearts sheltered. I believe happiness is found in the little things and that true wealth has nothing to do with money or material possession, but rather is a state of mind that is found with complete contentment in knowing that you need absolutely nothing – because you already have everything. I believe in buddhism and the Tao. I believe in karma. And I believe that the ”I” is not what we think it is and that once we let go of our conception of reality and our place in it, we will not only reach a state of true happiness and contentment, but will also loose our fear.

“When you know that this moment is the Tao, and this moment is considered by itself without past and without future   —eternal, neither coming into being nor going out of being—there is nirvana.”        

“Your skin does not separate you from the world. It’s a bridge through which the external world flows into you. And you flow into it.”

– Alan Watts

I believe that love is our true destiny. We do not find the meaning of life by ourselves, but together with other people. I wish that people would remember how short and precious life is – and how quickly it can end – instead of trying to convince themselves that ”there is always tomorrow”. Someday that is no longer true, and I believe that you can never tell the people you love too often how much they mean to you. ”I love you” does not wear out, and the only ”I love you” that you will regret at the end of your life are the ones that were never spoken. I do believe that your life is yours alone. No one can walk it for you – but make sure to let people walk it with you!

“You must live in the present, launch yourself on every wave, find your eternity in each moment. Fools stand on their island of opportunities and look toward another land. There is no other land; there is no other life but this.”                                                                                                                                                  

-Thoreau

I believe in true soul mates. Souls that you have known before and are destined to meet again. And I believe that you will know in an instant once you meat that person, and there will be no hesitation or second thoughts. Finally, I believe that life is exceptionally rare and beautiful. A gift that we should make the absolute most of by learning who we are and what life is all about…..

“What lies behind us and what lies before us are tiny matters compared to what lies within us.”              

-R W Emerson

“The fear of death follows from the fear of life. A man who lives fully is prepared to die at any time.”      

-Mark Twain

”What can we gain by sailing to the moon if we are not able to cross the abyss that separates us from ourselves? This is the most important of all voyages of discovery, and without it, all the rest are not only useless, but disastrous”.                                                                                                                                                  

-Thomas Merton

Träningshelg med klubben

Denna helgen blev var det dags för höstens träningshelg med 3CT. Som alltid lika roligt att få hänga och träna med ett glatt gäng sköna människor i några dagar. Hela tre simpass med folus på teknik, två löppass, ett yoga pass och en superskön (om än något kuperad och tuff) cykelrunda på dryga 80 km i fantastisk höstsol med fikastopp på LO Multisport i Ljungskile. Och så en trevlig utekväll med bowling och mat. Något matt och trött idag, men fantastiskt skönt att känna att man gör framsteg med både simteknik och cykelformen nu när man inte längre är övertränad! Tack alla för en underbar helg! Som alltid grymt arrangemang!

 

Tid för reflektion..

Tävlingssäsongen är slut, dagarna blir allt kortare, temperaturen kryper ner mot nollan och trädens löv börjar falla. På något sätt känns hösten alltid som ett sorts ”bokslut”. En tid att fundera och reflektera över året som gått och vad jag vill ta med mig in i nästa år innan man börjar blicka framåt vid jul (ja, jag vet jag kanske börjar lite tidigt.. men min stackars hjärna tänker så himla mycket så det kan ta några veckor att sortera allt..). Att man numera cykelpendlar 15 km enkel väg till jobbet varje dag ger ju dessutom lite extra tid för reflektion. Jag kan ju börja med att konstatera att 2017 har varit ett enormt händelserikt år fram till nu. För många sett utifrån kanske som en salig blandning av gott och ont, skratt och tårar, glädje och besvikelser. Men sanningen (och glädjen) i det hela är att jag inte sitter kvar med något annat än positiva känslor inombords. För konklusionen efter årets första tre kvartal är att jag känner att jag faktiskt växt som människa i år. Det känns som att jag fått många nya insikter, blivit påmind om viktiga saker som jag redan visste, och att jag ”landat” i mig själv. Idag upplever jag ett inre lugn på ett sätt som jag nog aldrig upplevt tidigare. Jag kanske börjar bli vuxen med andra ord – för vissa av oss är nog lite tjockskalliga och tar lite längre tid på oss för det än andra..

Rent sportsligt gick jag in i 2017 med höga ambitioner och klara ambitioner. Drömmar och förhoppningar om att få kvala till VM på Hawaii. Väl medveten om att det var ett långskott och inget givet slutmål satsade jag allt jag hade. Men trots stenhårt fokus och total hängivelse så uteblev resultaten och det började efter några månader kännas surt. Jag insåg att sanningen nog var den att jag inte riktigt hade själen med mig, även om jag trodde att jag hade det. I verkligheten hade jag nog inte tagit mig den tid jag behövde för att verkligen fundera över VARFÖR det kändes så viktigt för mig – och om jag var villig att betala vad det kostade av utebliven tid med familj och vänner, sömnbrist, stress osv. Jag älskar att utmana mig själv och pressa mig förbi det jag själv trodde var omöjligt att uppnå, väl medveten om att det kommer med ett pris man måste betala. Men ibland är det lite svårt att på förhand ha en helt klar bild av vad man måste ge avkall på för att nå det mål man satt sig. Jag har alltid varit envis som synden. Om jag bestämt mig för något så finns det absolut INGEN som kan övertyga mig om motsatsen – förutom jag själv. Att försöka övertala mig till något jag inte vill eller är redo att inse är som att stånga huvudet i väggen. Jag måste själv få komma till insikten om något är bra eller dåligt. Man kan väl lugnt säga att självdisciplin och envishet är några av mina mest utmärkande egenskaper – på gott och ont. När träningen började kännas sur insåg jag till sist (efter att ha bitit ihop liiite för länge) att det inte var värt att fortsätta som jag gjorde. Jag bytte spår, sa hejdå till min tidigare coach och fick Kristoffers coachning istället – och hittade tillbaka till glädjen. Sedan kom Frankfurt och kraschen som gjorde att jag ofrivilligt återigen var tvungen att reflektera över vad som var viktigt för mig. Det jag insåg då var att det inte är tävlingsresultaten som jag bryr mig om egentligen – utan möjligheten att ha en aktiv livsstil där jag får dela sporten jag älskar med den jag älskar, att få vara del av den fantastiska gemenskap och vänskap som jag finner i sporten, att få pressa mig själv och flytta mina gränser, och inte minst att få möjligheten att sprida rörelseglädjen vidare genom att inspirera andra. Den insikten var det som fick mig att komma tillbaka i rekordfart. Jag vägrade helt enkelt acceptera att det fanns en risk att jag inte skulle bli bra eller inte kunna fortsätta med triathlon, simning, och cykling som tidigare. Tron kan ju försätta berg heter det.. Jag vet inte om det är sant, men min rehab gick iaf i rekordfart. Och det var med glädje – framför ambitioner – som jag stod på startlinjen i Köpenhamn 6 veckor efter olyckan, precis så som det skall vara. Att få avsluta säsongen på mina premisser var en av årets stora höjdpunkter.

”Passion is a choice. You need to choose to be great. It’s not a chance, it’s a choice”

– Eliud Kipchoge

Att dessutom få flytta till sitt drömhus, skaffa segelbåt och motorcykel, och därmed förverkliga flera drömmar i tät följd har varit underbara upplevelser under året, men det är det andra som i slutändan har lärt mig mest – och det som jag tror kommer göra att mitt liv blir mycket bättre framöver. Så är jag glad att jag blev övertränad och skadad? JA! Visserligen hade jag några veckor där jag inte såg allt så superpositiv (man måste få ha lov att vara ledsen och förbannad ibland också – det ingår ju i att bearbeta det man upplevt), men tack vare de erfarenheterna vet jag att kommer kunna njuta mer fullt ut av allt det andra som jag har under många år framöver. För motgångarna har gett mig perspektiv, jag har blivit påmind om saker som jag redan visste men kanske ”lagt på hyllan” och jag har fått nya insikter med mig. För det jag insett/blivit påmind om i år är för det första hur mycket jag älskar känslan av att befinna mig i ”flow”. Det där underbara meditativa tillståndet som uppstår när man blir fullständigt uppslukad av något man älskar att göra. När inget annat spelar någon roll och man känner att man är i perfekt harmoni med sin kropp och sinne. Träning är en av de saker som gör att jag hamnar i ett sånt flow. Det är min ventil för stresshantering och en av mina mest effektiva former av meditation.

För det andra har jag (återigen) fått erfara att det är motgångar som gör att vi lär oss och växer som människor. Tack vare allt som inte gick som det skulle i år så har jag insett att det jag värdesätter är glädjen i sporten och att få uppleva livet tillsammans med dem jag bryr mig om. Hade jag inte kraschat hade jag sannolikt kört på i samma tempo i minst ett par år till – och gått miste om så mycket annat. Nu ser jag istället fram emot nästa säsong som kommer vara fylld av gemensamma träningar, träningsglädje och att få tävla med Kristoffer där fokus blir på att ha roligt, njuta och se om jag kan förbättra mig utifrån mig själv – och utan större ambitioner än så. Och jag är säker på att det blir den roligaste säsongen någonsin! Samtidigt som jag kommer att ha tid för allt annat som jag tycker är roligt utan att känna stress och press från mig själv.

För det tredje har jag kommit fram till att det som driver mig och som alltid funnits inom mig som en evig låga som bara blir större för varje år, är önskan och drömmen om att få inspirera andra. När jag rannsakar mig själv inser jag att mycket av mina ambitioner och prestationsönskningar bottnar i det – och inte om att utmärka mig för utmärkelsens skull. Både i mitt yrke och i mina fritidssysselsättningar har jag ett driv för att bli bättre på det jag gör. Självklart även för att jag är en enormt analytisk person som älskar att lära mig nya saker och bli bättre på det jag känner en passion för – men minst lika mycket för att gagna andra och inspirera. Det går inte en dag utan att jag reflekterar över hur oändligt tacksam jag är för alla runt omkring mig som inspirerar mig. Både familj och vänner i min omedelbara närhet (levande som döda), den styrka patienter som jag möter i min vardag visar, och mina stora idoler. Jag vill inte nämna en massa namn (då blir inlägget tre gånger så långt), men jag hoppas att iaf de som finns i min närhet vet hur tacksam jag är och hur oerhört priviligerad jag känner mig som får äran att inspireras av dem varje dag! Jag hoppas att jag på något sätt kan ge lite tillbaka. Att bidra positivt till andra människors liv. För jag tror att livet går ut på att göra positiva avtryck.

Hur ambitiös jag än är och hur gärna jag än vill så kommer jag aldrig bli som min stora, kända idoler. Jag blir aldrig någon ny Astrid Lindgren, Paolo Coelho eller Fredrik Backman – någon som kan skänka barn och vuxna några av deras vackraste litterära stunder och få dem att älska det skrivna språket, samtidigt som de får svar på livets stora frågor och inspireras till att drömma. Jag blir sannolikt heller aldrig någon ny Chrissie Wellington eller Eliud Kipchoge – eller som någon av de andra stora idrottsstjärnorna – som genom sina stora sportsliga prestationer visar att den mänskliga kroppen kan pressas långt förbi vad som borde vara möjligt, om man bara har den mentala styrkan att ta sig förbi de fysiska gränser och barriärer som någon försökt intala oss att vi har.

Och jag blir självklart aldrig någon riktigt stor människa som Socrates, Einstein, Steve Jobs eller Buddha (iaf högst troligt inte i detta livet) – som genom sin visdom och liv revolutionerar människors sätt att tänka. Men kanske jag ändå få kan lov att inspirera och hjälpa någon – bara i det lilla. Att få bidra till att någon får ett bättre liv. Som Moder Teresa en gång sa: ”I det här livet kan vi inte göra stora saker. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek”. Och det är värt att sträva efter. Att leva ett passionerat liv, att för varje dag bli en lite bättre människa, att så länge man lever vara nyfiken och sökande efter en högre mening, att bli lite mer närvarande och lite mer ödmjuk inför ett universum som vi bara förstår en liten bråkdel av. Och med målet och drömmen att en dag få lämna detta livet med vetskapen om att världen har blivit bara lite, lite bättre tack vare att jag fanns till. För någonstans tror jag att det är det de flesta drömmer om. Det som får oss att sträva efter att bli bättre som människor – vår tro på kärleken och önskan om att få lämna ett avtryck – om än aldrig så litet.

“Love is our true destiny. We do not find the meaning of life by ourselves alone         – we find it with another.”

– Tomas Merton

Det är inte lätt att försöka sammanfatta vad man tror på (iaf inte om man tror så mycket som jag gör.. ). Men jag gör ett försök:

Jag tror att allt i universum hänger samman. Att inget existerar separat från allt annat, och att allt vi gör, säger och tänker påverkar allt annat på ett sätt som är långt bortom vår förståelse. Jag tror att livet och universum är gränslöst – att de ända begränsningar vi stöter på är de vi skapat för oss själva. Och att begränsningar bara är begränsningar tills de bryts. Jag tror att kroppen och sinnet är så långt mycket starkare än vad vi tror och att man kan uppnå allt man vill om man satsar fullt ut – och är villig att betala priset för att nå målet.

Jag anser att man bär ett ansvar för sitt eget liv. Ett ansvar att göra det bästa man kan med de resurser som man getts. Jag tror att man alltid har ett val – men att man också måste leva med konsekvenserna av de val man gör. Därmed har man som människa oanade möjligheter, men också ett stort ansvar att förvalta. Bara du kan leva och förändra ditt liv. Ingen annan kan göra det åt dig. Och din tid är begränsad så kasta inte bort det genom att leva ett liv som någon annan förväntar dig att du skall leva. Våga lyssna till din inre röst och din intuition och lev det liv som DU drömmer om.

Och jag tror på ”Law of attraction”. Att du attraherar det du tänker på och önskar dig. Och om du verkligen vill något och tror på det med hela ditt hjärta så kommer universum göra allt för att du skall få det. För du är en del av universum och allt du gör och tänker påverkar allt och alla i universum.  Som Jesus skall ha sagt: ”Ask and it will be given to you; search, and you will find; knock and the door will be opened for you”.

Jag tror på karma – och att vi är här på jorden för att lära oss något. Att vi möter de utmaningar som vi behöver för att lära oss meningen med livet. Om du kastar in handduken när du möts av de utmaningar som du ställs inför så har du förlorat möjligheten att lära och bara skapat nya begränsningar för dig själv. Men om du istället väljer att se det positiva som kommer med utmaningen, och vågar möta den med öppna ögon och ett öppet sinne, så kommer du att komma ut på andra sidan som en visare och starkare människa. Och livet kommer att öppna sig som ett gränslöst hav av möjligheter.

”The unexamined life is not worth living”

– Socrates

Och så tror jag att kärleken är det största som finns – att det är kraften som binder samman allt. Jag vet att det finns själsfränder. Själar som är evigt sammanlänkade genom flera liv. Och när du möter en av dem så räcker det med att se personen i ögonen en enda gång för att själen skall minnas allt som varit – och hjärtat skall veta att det är menat. Och jag har funnit min…

Life besides Triathlon

Får ju inte glömma att det har hänt mycket annat skoj i sommar också – trots olyckan och min trasiga axel. Vi har köpt världens finaste segelbåt! En Nord 80 som vi kommer döpa till Shambhala (Sanskrit för Shangri-La som står för ett mytologiskt och inre paradis). Har väl inte blivit så mycket segling som vi hoppades på i sommar pga min skadade axel, men ett par fina turer har vi alla fall fått!

Dessutom har vi köpt hus och flyttat. Vi hittade slutligen vårt drömhus, borta från tätbebyggelse och med världens vackraste utsikt! Helt underbart att bo utanför stan med sjön ett par meter från ytterdörren, stjärnklara natthimlar och bara skogens ljud när man kommer utan. Vilken ro man får i själen, och vad underbart det är när man verkligen känner att man hittat ”hem” på riktigt.

En annan positiv sak som kom efter min olycka var att jag insåg att livet verkligen är för kort för att spara alla drömmar till senare. Eller att inte införliva dem alls för att man är rädd att något är ”farligt” eller ”onödigt”. Jag har alltid drömt om att köra motorcykel men aldrig kommit till skott med att ta MC kort. Samtidigt har mitt yrke som läkare visat mig att det är en rätt farlig ”hobby”. Men efter cykelolyckan insåg jag att jag ju är bra mycket mindre skyddad på min vanliga hoj (där jag ibland kör i 60 km/h med bara en liten hjälm på skallen) än jag är på en MC med all världens utrustning på. Det kunde gått mycket värre än det gjorde när jag kraschade, och man vet aldrig vad som händer i livet. Man skall inte vara korkad eller vettlös, men man måste för sjutton våga leva och förverkliga sina drömmar! Så nu gjorde jag slag i saken och skaffade mig en motorcykel. Underlättar ju att jag har en grym MC förare hemma som nu får agera körlärare.  Längtar till nästa sommar när jag fått kortet och får köra bana också! Det gör nog Kristoffer också – han tycker väl att det är sådär lagom skoj att ligga och köra i mitt tempo bakom mig på landsvägarna…

Race Report Ironman Copenhagen

Racereporten som jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Efter kraschen i Frankfurt sa läkare och sjukgymnaster att jag nog skulle bli bra – om jag bara accepterade att tävlingssäsongen var slut och att jag skulle behöva 10-12 veckors rehab innan jag kunde belasta axeln igen. Vilket jag såklart accepterade – om än inte lättvindigt eller med glädje. De första två veckorna efter olyckan kändes det enormt surt och tungt att jag inte skulle få slutföra en enda Ironman denna säsongen. Speciellt då planen var att få köra både Frankfurt och Köpenhamn med Kristoffer vid min sida (eller iaf någonstans långt fram på banan framför mig;)). Dessutom hade vi ju pratat om att vi efter säsongen 2018 skulle lägga ner Ironmandistansen ett par år för att satsa på halvironman istället. Tanken var ju att jag då skulle ha kört iaf 5 hela IM – och int futtiga tre. Dessutom var det tungt med tanke på att våren känts ganska sur. Jag hade varit nedtränad/övertränad, kompromissat allt för mycket för träningen och allmänt tappat fokus på vad som var mest viktigt – nämligen glädjen i träningen och att dela den med Kristoffer och övriga klubbkompisar. Men vad fanns det att göra? Jag satt ju där skadad och med en axel som jag inte kunde använda. Dock försvann inte tanken på Köpenhamns IM helt. Redan 10 dagar efter olyckan började jag fundera på om man kanske ev kunde köra benspark/enarmssimning 3800m. Maxtiden är ju trots allt på 2:20 h. Men mest var det en liten livlina för humöret och inte något jag trodde var realistiskt möjligt. Bestämde mig iaf för att söka bästa möjliga hjälp och hittade 2 sjukgymnaster med stort idrottsintresse (varav en tidigare elitsimmare) och utnyttjade sjukskrivningstiden till att rehabba, vila, rehabba och vila. Dock var råden en aning förvirrande. Pratade med 3 sjukgymnaster och 4-5 läkare som alla gav olika råd (fattar att det är jobbigt för patienter som inte är insatta!!). Någon sa att jag absolut inte fick lyfta något – en annan sa att jag kunde lyfta upp till horisontalläge. En sa att jag inte fick springa och cykla – en annan sa att det gick bra. Osv, osv. Bestämde mig för att köra mitt eget race men med 2 förhållningsregler. 1) När jag vaknade på morgonen skulle axeln kännas minst lika bra som dagen innan. Den fick aldrig bli sämre och 2) Korsande rörelser var förbjudna första 4 veckorna. Det var uppenbarligen en bra strategi för rehabben gick rekordsnabbt och ju mer jag använde armen desto bättre blev den. Exakt 4 veckor efter olyckan testade jag att simma 500m. Lite öm i axeln efter men dagen efter var den bättre än dagen innan och redan då simmade jag 2000m frisim obehindrat. När det var 9 dagar kvar till start i Köpenhamn gav båda mina sjukgymnaster mig tummen upp för att starta. Snacka om lycka! Enormt kort inställelsetid, suboptimal träning och ett helt annat mål än vad som först planerats. MEN jag fick chansen att stå på startlinjen med Kristoffer som planerat, förhoppningsvis gå i mål och att avsluta säsongen på MINA premisser.

Vi åkte ner till Köpenhamn på fredagen. Fick registrerat oss och checkat in cyklarna på lördagen. Söndag morgon var kall och det småregnade, men vattnet kändes behagligt och stämningen var som alltid på topp. Var lite i valet och kvalet om vilken startgrupp jag skulle stå i. I frankfurt hade jag simmat på strax under 1:12, men nu hade jag varit skadad och bara simmat 5-6 pass på  6 veckor och som mest 2200m med vila. Visste inte alls hur det skulle kännas. Samtidigt ville jag int fega och riskera att behöva simma om en massa. Kristoffer och jag bestämde till sist att jag ändå skulle satsa och ställa mig i startgruppen för 1:10-1:11h. Önskade Kristoffer lycka till och stod sedan och trampade i startfållan en god stund medan de snabbare simmarna kom iväg. Starten gick och jag kom iväg bra. Stressade inte utan försökte hitta ”min” plats i vattnet och köra i min egen rytm. På ett par ställen blev det lite trångt och några gånger hamnade jag bakom någon som inte kunde simma rakt för fem öre. Men på det stora hela fick jag ligga i mitt eget tempo och bara rulla på vilket var enormt skönt. Kände att jag gjorde min minst stressade och mest stabila IM simning hittills. Upp ur vattnet och kollade på klockan som visade omkring 1:11 h. Sjukt nöjd! Visade sig senare att jag simmat på 1:10:56. Drygt 1,5 min snabbare än på samma bana förra året och nytt personbästa – med en trasig ledkapsel och ett nyckelben i 3 bitar. Hur det ens var möjligt fattar jag fortfarande inte!

Tog det hyfsat lugnt i T1 och kom för en gångs skull ut på cykeln utan att ha en puls som rusade som en galen tjur i Pamplona. Simningen var en fysisk prövning för axeln, men ändå inte något som skrämt mig. Det värsta som kunnat hända där hade varit att jag fått ont och tvingats bli bogserad in till land. Det var nu det kändes som att det stora testet startade. Hur skulle det kännas att cykla i tävlingssammanhang efter kraschen i Frankfurt? Hur skulle formen vara när jag inte cyklat ett pass på >10 mil på 3 månader? Skulle axeln orka 18 mil i tempoposition? Gick ut ganska konservativt och försökte känna efter. Kroppen kändes ändå bra. Såg till att ha ett vettigt avstånd till de andra cyklisterna och lät de som ville passera. Stoppade i mig energi och vätska. Valde att ändå köra in och ta en flaska vatten i SAMTLIGA vätskedepåer – men med goda avstånd och skärpt uppmärksamhet. Tänkte att jag banen mig inte skulle komma hem rädd för att köra in och ta något i vätskedepåerna. Min tanke var att detta hade ju nu blivit en tävling utan chans att kvala så bättre att se till att känna sig trygg nu så man kan köra på vid framtida tävlingar. Kände mig ändå trygg och lugn på cykeln och hade inga stora mentala eller energimässigt dippar. På andra varvet tvingades jag köra genom 4 störtskurar och tilltagande vind vilket drog ner farten, men jag höll ändå en vettig snittfart på >30 km/h och en stabil snitteffekt. När jag närmade mig T2 kunde jag konstatera att axeln höll, benen var inte slut och jag hade kört min mest stabila och närvarande cykling någonsin på tävling. Riktigt stolt över mig själv! Cyklingen tog 5:55 h. Långsammare än förra årets 5:38, men vädret var tuffare, banan 2,5 km längre och jag hade som sagt inte cyklat ett långpass på 3 månader vilket knappast är optimalt.

T2 var ny för året och placerad nere i en parkeringskällare. Lite udda. Hade oroat mig lite för att köra nerför rampen i regnet men det gick bra. Fick på löpskorna och ut på löpbanan. Började direkt spana efter Kristoffer. Ville så gärna se honom och ville att han skulle få veta att jag hade tagit mig igenom såpass långt. Såg honom redan på första varvet och han såg lika stark ut som vanligt. Ropade till honom men han var lite inne i sin egen bubbla. Körde på i 5:30 fart och det kändes ok initialt. Dock började jag känna av det välbekanta illamåendet, vilket gjorde att jag (tyvärr) redan tidigt ratade gles och mer energifyllda alternativ till fördel för Coca cola och vatten. Rullade ändå på hyfsat fram till 18 km. Inga besvär med magen som sist. Strax innan 20 km kom Kristoffer ikapp mig. Så grymt härligt att få en puss och en klapp på axeln. Sedan ”dog” jag dock lite mentalt 5 km senare när jag insåg att Kristoffer gått i mål och jag hade 17 km kvar. Var riktigt energilåg och sliten. Hade ju inte heller sprungit ett pass över 10 km de senaste 2,5 månaderna och det kändes. De sista 2 varven på banan var tunga. Visste att jag skulle komma i mål men kunde bara inte mana på mig själv mer. Lite besviken över att jag lite ”kastade in handduken”, men samtidigt oerhört stolt över att jag tog mig igenom tävlingen trots alla motgångar och bristande uppladdning. Korsade mållinjen på 11:57 h. Helt ofattbart skön känsla att mötas av Kristoffer efter målgång! Däremot mådde jag pyton! Efter att ha suttit ner i 5 min fick jag släpa mig till sjukhustältet där de tog blodtryck som visade 85/50 i sittande – inte konstigt att jag mådde skit! De tog en blodgas också vilket visade att jag (motsatt vad jag trott) inte hade saltbrist. Så illamåendet jag känner är med andra ord orsakat av energi och vätskebrist vilket jag får ordna upp till nästa säsong. Blir till att träna löpning med gels i vinter!! För nästa gång skall jag banne mig inte tappa löpningen på slutet nu när jag fått ordning på simningen och cyklingen! Nåja, fick tiggt till mig lite dropp och en halvtimme senare mådde jag ganska prima igen. Dropp gör verkligen underverk!! Börjar fundera på om jag inte bara skall ta med mig egen droppåse och PVK nästa gång jag skall tävla så jag kan fixa det själv istället…

Känslan efter Ironman då? Till skillnad från de föregående två åren då jag inom 1-2 h efter målgång börjat längta efter nästa Ironman så var den spontana känslan denna gång ”aldrig mer”. Under tävlingen insåg jag hur mycket det senaste halvåret kostat mentalt. Det har varit några enormt tuffa månader där jag tränat >15 h/vecka med många tuffa och långa pass, samtidigt som jobbet varit slitigt. Målet var att försöka kvala till Hawaii, men jag hade för mycket fokus på målet och för lite på resan vilket endast resulterade i att jag kompromissat allt för mycket för att få till träningen för att verkligen  ”satsa” och se hur bra jag kunde bli. Men jag fick inte alls det kvitto jag förväntat. Istället blev jag bara mer och mer nedtränad, tröttare och tröttare, och förlorade till sist fokus på vart jag var på väg, vad som var viktigt och vilket pris som var värt att betala för det. Sedan kom DNF i Borås medeldistans. Jag sa farväl till min coach, stannade upp och reflekterade, insåg att jag var på fel spår – att Hawaii ju inte alls var så viktigt som jag inbillat mig, sadlade om och började träna med Kristoffer som coach. Hittade tillbaka till glädjen med triathlon, njöt av livet med rätt fokus igen och började återfå formen – bara för att sedan krascha i Frankfurt och åter få allt slaget i spillror. Lyckades sedan ändå mot alla odds komma tillbaka i rekordtid med en rehab som blev förkortad med 8 veckor och ta mig igenom en av de tuffaste långdistanstävlingar som finns. Allt som jag varit igenom sista halvåret föll på något sätt ner över mig efter målgång. Jag var lite besviken över att jag gav upp lite på sista halvan av löpningen, men samtidigt – vilket händer ganska sällan – lite stolt över mig själv för att jag lyckades ta mig runt och gå i mål, att jag ändå fattat så många ”rätt” beslut (både att bryta i Borås, byta coach, hitta rätt fokus och prioriteringar igen, smart rehab, lita på att jag kunde tävla trots en skadad axel och alla som sa att jag var galen, inte fegat, trott på mig själv osv) och att jag fick avsluta säsongen på MINA – och på de rätta – premisserna: med rätt fokus, av rätt anledning och tillsammans med den jag älskar mer än allt annat i universum.

Och lusten att tävla igen då? Det tog längre tid än någonsin tidigare, men efter typ 3 dagar började vi ändå spåna på nästa års säsong. Hade ju inte varit mig om jag bara gett upp och kastat in handduken… Nästa års säsong kommer dock bli mycket mer med fokus på att njuta och ha roligt – precis som det skall vara! Men återkommer om det i ett separat inlägg.

Övertränad, DNFx2, crash, brutna ben och månaden då stort sett INGET gick min väg…

Ja, vad skall man säga.. Detta inlägget har tagit tid att skriva och den senaste månaden har väl inte varit någon triathlon succé från min sida sett direkt.. Har nog aldrig pendlat så mycket mellan hopp och förtvivlan heller. Medan 3 grymma klubbkompisar kvala till VM 70.3 i Jönköping och sambon seglade in över mållinjen i Frankfurt som andre svensk (enbart slagen av Patrik Nilsson bland svenskarna) på enastående 9:26, så lägrade sig molnen tyngre och tyngre över mitt huvud – även om jag envist plöjde på in i det sista..

Startade juni med att vara alldeles för nedtränad – snudd på övertränad skulle jag vilja säga. Halverade träningen veckan upp till Borås medeldistans med förhoppning om att ändå få till ett vettigt lopp som jag kunde vara nöjd med – om inte annat så mentalt inför IM Frankfurt 4 veckor senare. Kan inte säga att vare sig motivationen eller känslan var på topp inför start. Hade simmat för lite, men simningen kändes ändå ok, iaf med tanke på att det var absolut svinkallt i vattnet. Låg på en bra intensitet utan att det kändes för jobbigt. Upp ur vattnet på 34 min. T1 flöt på och kom upp på cykeln. Som flera av er vet så är Borås cykelbana sjukt kuperad (rena minialperna), med 1000 höjdmeter. Startar dessutom med en enormt brant backe ca 50 m efter start. Benen kändes skit och skräp från första tramptag. Är väl i ärlighetens namn inte heller en bana gjord för diskhjul, men kände att jag behövde testa att köra iaf ett race med hjulet innan Frankfurt. Försökte hålla humöret uppe, men i takt med att jag blev allt tröttare, orkade trycka allt färre watt och blev allt mer illamående så blev jag också allt mer less. Insåg att det var droppen på flera långa månader där jag blivit pussad lite för hårt, inte längre kunde hitta glädjen i det jag gjorde och var less på att ALLTID vara så nedtränad att jag inte anade var min kapacitet låg. Fattade därefter de bästa beslut jag sedan fattat på hela månaden och valde att bryta efter T2, åka hem och säga ett känslomässigt farväl till min coach, ställa planen på extremt lugn och spontan träning inför Frankfurt (”rädda det som räddas kan” plan) och ”anlita” Kristoffer som min nya coach. Det var trist att säga farväl till Magnus som coach, men det var ingen tvekan från min sida om att det var rätt beslut. Om glädjen till sporten försvinner är allt liksom förlorat och jag kände att det började kännas surt och att jag inte längre kunde se målet och den röda tråden i det hela.

Veckan innan Frankfurt började jag ändå känna mig smått förhoppningsfull. Kroppen kändes mycket bättre och framförallt var det ROLIGT igen. Vi flög ner till Tyskland på torsdagen innan tävling. Hade bokat ett lägenhetshotell så vi kunde fylla kök och kyl med bra och god mat stället för att bedöva jaga runt efter bra – och mindre bra – restauranger på stan. Sammanstrålade med övriga klubbkamrater som skulle tävla och supporta. Riktigt roligt att vara så många från 3CT på plats! Blir en helt annan känsla inför tävlingen. På fredagen provsimmade vi delar av banan. Lite bökigt att ta sig ut till sjön utanför stan, men som tur var hade Tommy och Magdalena bilat ner så vi knödde in oss 6 pers i bilen och drog iväg. Simningen kändes riktigt bra! Kände mig förhoppningsfull inför att få till en vettig simning på tävlingen. Största oron var vattentampen och om det skulle bli tävling utan våtdräkt. En vecka innan start låg tempen precis på gränsen (24,5 grader), sedan förr den till 21,1 på onsdagen, men på fredagen var den åter 23,7 eller nåt liknande.

Sist på eftermiddagen skulle vi ta en provrunda med cyklarna. Visade sig vara nästan helt hopplöst med tanke på trafiken. Är nog sista gången jag försöker genomföra ett cykelpass inne i en storstad. Ett par hundra meter innan vi var tillbaka på hotellet skulle vi byta fil och då var olyckan framme. Jag min klantskalle lyckades inte köra tillräckligt rakt över ett spårvagnsspår utan diskhjulet gled ner och fastnade i spåret. Ingen hög fart men drämde i svanskotan och rumpan rätt rejält. Framförallt var jag dock i upplösningstillstånd av oro för att cykeln var paj. Tur att Kristoffer höll huvudet kallt och prioriterade att få bort mig från vägen innan jag började kolla växlar och bromsar mitt på en fyrfilig väg (prioriteringar ni vet… ;)). En snäll tysk stannade och var enormt bekymrad för mig – jag var mest bekymrad för min cykel. Till sist fick jag vänligt förklarat att även om jag kanske inte såg ok ut så var jag akutläkare och hade hyfsat koll på min kroppsliga status – även om jag var upprörd. Linkade sedan tillbaka till hotellet för att göra status medan jag argsint förbannade mig själv och min klantighet i mindre vackra ordalag. Visade sig att cykeln klarat sig helskinnad. Jag ”slapp” med några riktgt rejäla blåmärken och skrapsår på rumpan och ett skrapsår på armbågen. Var lite osäker på om jag ens skulle kuna springa med en svanskota som kändes bara jag tog ett steg, men det fanns såklart inte på kartan att ens överväga att inte starta på söndagen – cykeln var ju hel och det var slutet på den diskussionen. Skulle såklart visa sig att jag kanske borde lyssnat på universum som – sett i backspegeln – försökte tala om för mig att detta INTE var ett race jag skulle köra. Men, men, universum måste ha VÄLDIGT dålig koll på vem jag är för min envishet kräver betydligt mer övertalning än så – vilket tyvärr också skulle visa sig komma..

Lördagen kom och vi fick checkat in cyklarna. Simmade lite igen vilket kändes ok. Var fortfarande osäker på löpningen men kändes betydligt mycket bättre än gårdagen. Slappade resten av dagen på hotellet och satte väckarklockan på 03:30. Då var det buss ut till start, en oroliga 5 minuter då vi trodde att de sagt att det var våtdräktsförbud innan det visade sig att tempen var 24,1 och det den tyska speakern sagt var ”wetsuit legal”, fast det lät väldigt mycket som ”illegal”. På med våtdräkten och in i startfållan. Valde att trots allt bevara tron på mig själv och ställa mig i startfållan för 1:00-1:10 h då mitt mål innan tävling varit att simma på 1:07:xx. När jag kom i vattnet kändes det BRA. Kändes stabilt och lugnt. Fastnade ett par gånger bakom ett par simmare, men annars flöt det på och jag fick köra på den intensitet jag ville. Bojarna var på sina ställen dock lite svåra att se då solen låg rakt i ögonen. Som tur var en lättnavigerad bana så simmade inte helt galet fel iaf. Värvning på land efter ca 1500 m och ner på andra varvet. Efter ca 2500m började jag känna mig redo att komma upp ur vattnet, men kände mig inte trött utan kunde hålla intensiteten in i det sista.

Upp ur vattnet och min klocka stannade på 1:11:xx. Sett till uppladdning, att det var sötvatten och värvning på land så kände jag mig ruskigt nöjd med tat ändå simmat 1 min snabbare än i Köpenhamn förra året! Jobbig löpning uppför i sand till T2. Fick gå delvis då pulsklockan visade på 185.. Kändes inte helt optimalt. Fick gjort en snabb växling i T1, inte minst då jag beslutat mig för att skippa strumporna och ta på dem i T2. Upp på cykeln och iväg. detta var vad jag fasat för. hur skulle benen kännas? Fick trampat iväg och började stoppa i mig energi. Många tankar som snurrar i huvudet, men jo, benen kändes BRA. Kände att detta nog skulle gå vägen. Förtas 20 km av banan var väldigt lättcyklade på motorväg. Snittade 35 km/h trots konservativ snitteffekt på 130w. Efter ca 25 km börjar det gå uppför. Kändes segt, men fortfarande ok i benen. Började se fram emot andra halvan av banan som skall vara extremt lättåkt.

Körde in i vätskedepån efter 45 km och fattade det fatala beslutet att ta en bar då en ytterst vänlig medtävlande som uppenbarligen inte fick tag i det hen ville ha plötsligt tvärnitar framför mig. Alltså hur tänker man?? Jag hade inte en chans i världen att stanna utan brakade in i personens bakhjul (hann inte ens se om det var en tjej eller kille) och voltar i hög hastighet med cykeln. Föll nog från nästan 2m höjd i säkert >30 km/h och landade riktigt tungt på huvud och vänster axel, medan cykeln landade med ett brak ett par meter längre fram. Första frågan från funktionärerna var om jag kunde fortsätta. Där och då ville jag bara upp på cykeln igen, men sjukvårdarna från sjuktältet bredvid tvingade in mug för att sitta ner och bli undersökt. Jag var helt förstörd. Kunde inte för mitt liv sluta grina och tårarna bara rann i strida strömmar. Som jag hade kämpat för denna dagen, alla timmar och allt slit, all förväntan och drömmar. Och framförallt med tanke på att det till tider varit tungt och motigt. Jag hade verkligen gett ALLT jag kunnat för denna dagen. Och så sätter en mestävlandes idiotbeslut punkt för den innan den ens börjat. Sjukvadarna vägrade låta mig fortsätta. Istället satte de på mig nackkrage och så så fick jag åka blåljus till traumasjukhuset (fint studiebesök iaf – finns mycket vi kan lära där). Så snart de förstod att jag var akutläkare själv så fick jag VIP behandling. Bra dialog med en enastående traumaläkare, fick granska röntgenbilder dieket tillsammans med läkare och preliminärbesked om behandlingsalternativ och prognos, vilket jag var ENORMT tacksam för. Hade jag inte varit läkare hade de inte heller släppt iväg mig efter de ynka 40 min som det tog att undersöka mig, röntga mig, plåstra om, skriva ut journal, fixa röntgenbilder på CD och diverse annat (tysk effektivitet när det är som bäst), utan då hade jag nog blivit inlagd. Kontentan av det hela: med en AC-leds luxation grad II i vänster axel, ett nyckelben som var av på 2 ställen, sannolik mild hjärnskakning och en besvikelse så stor att den knappt gick att bära sattes jag i en taxi mot målet för att försöka få tag i min telefon och mina saker, samt lokalisera min cykel och alla klubbkamrater. 

Sedan fick jag tyvärr uppleva den okända tyska ineffektiviteten när jag fick sitta i 7 h i 35 graders värme med bruten axel och hjärnskakning för att få mina grejer från T2. Förutom en funktionär som gjorde vad hon kunde för att göra det hyfsat bekvämt för mig i Athletes Garden så fanns det absolut INGEN assistans att få. Fick mer support av andra medtävlanden som brutit än från IM organisationen, vilket var något av en besvikelse. Ingen som kunde tala om för mig var min cykel tagit vägen eller när jag kunde få mina saker. Till sist fick jag tag på en av klubbkompisarna som supportade. Helt obeskrivligt skönt att få se ett välbekant ansikte! Efter 5 h kom också Kristoffer i mål och då brast det för mig igen. Var så skönt att inte känna sig helt ensam i världen längre. 

De första 48 h var liten av en plåga. Först sk´sjukhusbesök, sedan 7 h väntan i stekande sol, ytterligare 2 h för att få tag i mina saker och släpa dem med en arm 3 km till hotellet, försöka få av sig tighta kläder med en bruten axel, inte lyckas sova mer än max 1 h pga smärta och att tvingas ligga på rygg (skulle visa sig att det skulle ta 10 dagar innan jag vant mig vid att sova på rygg), dagen efter 8 h väntan på flygplatsen, ett försenat flyg och sedan hemma kl 2 på natten. Kan ha varit de längsta 48 h jag upplevt på mycket, mycket länge! Är bara enormt tacksam för att jag inte var iväg själv utan att Kristoffer var med. Vet sjutton inte hur jag skulle klarat det utan honom!

2 dagar efter olyckan var jag på NÄL. Ny röntgen och dagen efter utlåtande från axelspecialisten som meddelade att prognosen var god som det såg ut då. Armen immobiliserad i en vecka och sedan försiktig mobilisering till smärtgränsen. Ny röntgen efter 2 veckor och om den såg bra ut fri mobilisering av armen. Dock ingen belastning av armen i 5-6 veckor. Surt var bara förnamnet! Dag 3 efter olyckan var dock dagen då jag bestämde mig för att det banne mig får försöka vara nog med tårar och självömkan. Dags att ta sig i kragen. Med ett expertutlåtande från minst 40 läkare både hemma och i Tyskland (där den helt enastående idrottande traumaläkaren förstod min desperation och drog mina röntgenbilder för diskussion på överläkarronden på ett av Frankfurts största trauma- och ortopediska sjukhus) visste jag ju iaf vad jag hade att förhålla mig till. Alla läkare var överens om att det är konservativ behandling som gäller, även för en högpresterande atlet. Skönt att veta att alla är överens om behandlingen och prognosen! Har jag tur så kanske jag är hel igen i slutet av september och kan börja simma och cykla ute igen då. Cyklarna installerades på trainern redan dagen efter hemkomst och skall man se något positivt i det så har det aldrig varit lättare att motivera sig till att sätta sig på en trainer – trots strålande solsken ute. Ilska och motivation är en bra drivkraft!

Just nu – 2 veckor efter olyckan – har jag passerat stadiet med den största besvikelsen (både över tävlingen, att semestern blev förstörd, att missa Köpenhamns IM, att inte få vara med och segla hem vår nya fina segelbåt och allt annat), och den värsta ilskan har lagt sig. Nu är jag mest taggad för come-back! Nu blickar jag fram mot IM Sydafrika i april – som enligt sjukgymnasterna inte skall vara något problem om jag sköter min rehab. Det har varit en lång månad där mycket har hänt och många känslor varit uppe på tapeten. Det har varit en  månad som jag helst inte vill uppleva igen, men som jag hoppas att – sett i backspegeln – ändå kommer att upplevas som positiv då jag vägrar låta den passera utan att se till att det kommer något gott ur den. Kanske skulle jag ha lyssnat på universum som envist försökte tala om för mig att jag INTE skulle köra detta race. Synd bara att jag är mer envis än universums samlade krafter. Men, men, jag lever. Det kunde gått mycket, mycket värre – speciellt sett till kraften i crashen. Det positiva är att om jag någonsin tvivlade på hur viktigt detta var för mig så är det tvivlet borta! Nog för att jag är besviken över att säsongen är över, men rädslan och paniken över att inte veta om jag skulle förlora möjligheten att fortsätta dela denna sport/livsstil med Kristoffer, att förlora gemenskapen som sporten och klubbkompisarna ger mig och alla fantastiska upplevelser som triathlon medför var det som verkligen fick mig att bryta ihop. Nu är det bara att gå vidare. Försöka njuta av sommaren även om det finns saker som jag inte kan göra. Förhoppningsvis blir det lite sol, bad och segling iaf. Och förhoppningsvis är jag tillbaka i träning snart igen.

Återigen vill jag bara säga TACK! Tack till Kristoffer som alltid finns där. Som inte bara står tur med alla tårar utan lyckas kan se dem som något positivt och få mig att skratta och känna att jag inte är ensam – att vi är ett team. Tack till min och Kristoffers underbara familj som alltid finns där, till alla vänner som visat sitt stöd och uppmuntan de sista två veckorna och som fått mig att känna mig enormt priviligerad som får ha så fantastiskt fina vänner! Tack till alla vänner i 3CT som inspirerar mig varenda dag, till alla kollegor här och i Tyskland som inom 2 h efter olyckan kastade sig över uppgiften med att bedöma mina skador och se till att jag fick den hjälp jag behövde, och slutligen tack till Giro som såg till att jag hade en hjälm som gjorde att min skalle och nacke klarade sig bra mycket bättre än man kunnat förvänta vid ett sånt högenergivåld.

 

---

 

 

 

Race Report Butlers Triathlon 2017

I lördags var det favorit i repris med Butlers triathlon – och därmed premiär för tävlingssäsongen på riktigt. Butlers Triathlon är ett lokalt triathlonlopp i Trollhättan som i år gick av stapeln för 17:e året i rad. En lagtävling där 5 man (herrlag, damlag eller mix) skall ta sig runt en krävande bana i omgivningarna kring Trollhättan. Man startar med 300 meter simning i bassäng, följt av 45 km cykel (inkl 10 km på grusvägar) och avslutningsvis 13 km löpning längs Kraftprovsbanan.

Förra året gjorde jag min premiär på denna tävling i ett mixlag som jag blev rekryterad till 5 dagar innan start pga sjukdom i ett av lagen. Hade en rolig premiär, men minimalt med förberedelse och inställelsetid som dock ändå slutade med en fin 3:e plats bland mixlagen. I år blev jag rekryterad långt tidigare till ett av klubbens damlag som kört tillsammans i flera år, då klubbkompisen Ulrika Wernståhl rehabbar efter en ryggoperation. Jag fick därför frågan – och inte minst äran – att få vara del av detta grymma tjejlag tillsammans med Magdalena Göransson, Eva-Lott Elefant, Veronica Andersson och Anneli Hilmersson.

Lördagen visade sig från sin bästa sida med strålande sol och högsommarvärme. Möjligen i varmaste laget – och inte mycket tid till acklimatisering med tanke på hur vädret annars varit det senaste..

Simningen kändes i alla fall bra. I år hade vi turen att få simma i en egen bana (och dessutom vid stegen närmast utgången), vilket självklart gav en fin fördel. Att simma 5 i samma bana räcker – att simma två lag med totalt 10 personer varav typ hälften simmar bröstsim borgar ju inte direkt för några världsrekord på 50m fritt direkt.. Med en simsträcka på ynka 300m var simmat snabbt avklarat. T1 gick också fort (efteråt visade det sig faktiskt att vårt lag hade den snabbaste tiden för sim + T1 av samtliga lag (dam, herr och mix), vilket ju var en trevlig bonus!

Ut på cyklingen som var det moment som oroat mig mest då de andra tjejerna är sådana sjukt gryms cyklister! Var rädd att sabba för laget. Men två vilodagar innan tävlingen gjorde gott och förutom en liten putt i den längsta backen så hängde jag på utan problem. Fort gick det också med en snittfart på omkring 32 km/h. Inte illa med tanke på att banan är rätt kuperad (ca 500 höjdmeter på 45 km) och 10 km på grus. Vi körde om hela 13 mixlag som startat en kvart före oss under cyklingen vilket var helt sjukt skoj! Och bara ett av dessa lag kom sedan förbi oss på löpningen. Själv drog jag inte särskilt mycket då tanken var att jag skulle vara fräsch till löpningen så jag orkade dra Anneli så mycket som möjligt. Eva-Lott lyckades också få lagets enda punktering stort sett helt perfekt med 800m till mål så hon kunde rulla in utan att vi behövde stanna för att fixa punkan – om fälgen klarade sig förtäljer inte historien, men vi kan ju vara glada för att hon inte körde med HED hjul eller andra svindyra fälgar. Då hade man nog varit liiite mindre benägen att rulla nästan en kilometer på fälgen.

Efter en snabb T2 var det dags för den avslutande löpningen. Här kände jag mig iaf trygg och stabil. Anneli kopplade på sig på mig direkt och även om jag kände att jag fick dra ganska bra så kändes kroppen pigg och bra. För att kunna hålla ett lite högre tempo kopplade vi även på Magdalena som draghäst efter ca 6 km.

Gick väl inte på någon rekordtid på löpningen, men vi rullade ändå över mållinjen på tiden 2:50:26, vilket betydde en vinst i damklassen och ett nytt banrekord på damsidan med hela 35 sekunder! Sjukt roligt att få starta triathlonsäsongen på det sättet och en helt fantastisk dag i grymt sällskap! Sambons lag vann inte överraskande herrklassen, så vi var båda två nöjda och glada när vi avslutade dagen! Kvällens bankett var också lika trevlig som förra året så det är bara att återigen buga och tacka arrangörerna för ett riktigt fint arrangemang av en årlig tävling där ALLA har riktigt roligt och alla får vara med på sina premisser och får möjlighet att genomföra tävlingen på bästa sätt!

 

 

 

Göteborgsvarvet för 4:e året i rad

Äntligen dags för årets första tävling! Visserligen inget prio A race (snarare ett C race) och inte det minsta utvilad – men ändå en chans att få testa formen efter många lååånga månaders hård träning. Skulle ljuga om jag inte sa att det varit tidvis motigt under vintern i år. Har periodvis känt mig så sjukt otillräcklig. Vill så mycket men känner inte alltid att jag når ända fram. Och så har det varit mycket funderingar omkring vad jag egentligen vill när jag inser att jag inte hinner med allt det jag skulle vilja göra. Inser att jag kommer att få prioritera om när denna säsongen är slut.. Men fram tills dess skall jag verkligen bara försöka njuta av att få testa mina gränser och se vad jag lyckats åstadkomma med de hundratals träningstimmar som jag pressat ur mig de senaste månaderna. Blir ju lite som att släppa ut en kalv på grönbete – gräset under fötterna, solen i anistet, lyckorus ända ut i tånaglarna och allt det där ni vet..

Åkte med mina föräldrar ner till Göteborg. Pappa springer alltid varvet (han har genomfört loppet de senaste 20 åren i rad och inte missat ett enda – sjukt imponerande!). Fick hämtat nummerlappen och tagit oss till startområdet. Hade i år äntligen lyckats avancera upp till de snabbare startgrupperna (grupp 5) vilket jag sett fram emot. Hoppades få lite draghjälp och framförallt slippa springa serpentiner som en hund på agilitytävling mellan andra löpare. Missförstå mig inte nu – jag tycker att ALLA som genomför är grymma och alla kör efter egna förutsättningar, men har man sprungit varvet så vet man att det lätt blir GANSKA trångt när typ 50 000 personer skall försöka samsas på gatorna.

På väg in mot start blev jag gripen av stämningen. Det är ju det HÄR som gör att man älskar att tävla! Atmosfären när tusentals förväntansfulla människor möts och står på startlinjen. Så himla grym känsla! Vad jag saknat det under alla vintermånader!

En halvtimme innan starten hade jag fått i mig lite lätt lunch, bytt skor och annat praktiskt. Sen upptäckte jag att min Spotify inte fungerade och blev lite smått stressad eftersom jag ville springa med musik. Försökte få ordning på det i en kvart utan att lyckas och fick sedan stressa iväg till start. Ställde mig på startlinjen stressad och ouppvärmd vilket inte kändes helt optimalt.

Lite trångt när startskottet gick och första 1-2 km. Insåg ganska snabbt att det var riktigt varmt och att det inte skulle gå att lägga ut i ett högre tempo än förra året då jag sprang omkring 4:35 fart första 10 km och sedan sänkte farten till 4:50 fart. Tänkte att jag istället fick försöka hålla mer jämn fart och försöka hålla det hela loppet och ev försöka öka på slutet. Första 5 km var RIKTIGT sega, men efter Älvsborgsbron där jag fått rulla ur benen lite och det blev flackare så kändes det faktiskt bättre. La mig i ett tempo omkring 4:35 -4:40 och det kändes behagligt – eller ja, så behagligt det nu kan kännas att ligga i ett tempo som är 40 sek snabbare/km än man normalt håller på långdistans samtidigt som det är typ 30 grader varmt och man bankar benen till köttfärs på stekhet asfalt – men iaf ”behagligt”. Kändes helt klart att man hade hjälp av att många låg i samma tempo som man själv gjorde. Både mentalt, men minst lika mycket för att det hela flöt på mycket bättre så man slapp sick-sacka så mycket som man fått göra tidigare år. Drog en gel mellan km 8-9 och lite vatten – som jag dock mest satte i halsen så det var ju ingen större succé.. Alltså, det är ju en fin balansgång det där med vätskeintag under loppet. Vill helst inte sänka farten, men att dricka ur en mugg samtidigt som man väjer för folk i ett tempo på 4:40/km är lite som att be om problem. Slutar alltid med att jag minimerar vätskeintaget på distanser upp till halvmaran, vilket egentligen inte känns som ett jätteproblem under själva loppet, men får mig att må ganska pyton efter målgång – men det kan jag leva med! Hellre det än att dränka sig själv och få håll under loppet bara för att jag inte förfinat tekniken med att dricka i samtidigt som jag kutar.

Efter 15km kände jag ändå att det här nog skulle gå ok iaf. Upp på avenyn som var ett nöje att springa jämfört med tidigare år! Nu fanns det ju PLATS att röra sig på! Slapp känna mig som en liten fisk i en sardinburk där man är klämd från alla håll och kanter och inte kan bestämma tempot alls. Lite tungt i det svaga uppförslutet dock. På väg ner för Avenyn tänkte jag att jag skulle försöka öka tempot de sista 3-4 km. Upplevde att jag sprang snabbare men den förbaskade pulsklockan visade ju samma tid ändå! Måste dragit på mig någon förbannelse som gjorde att den vägrade visa annat än 4:43 fart… Lyckades iaf öka på upploppet och gick i mål på 1:38:24. Inte så snabbt som jag velat, men 2 min 17 sek snabbare än förra året trots 10 h träning måndag-torsdag och trots att vädergudarna bestämde sig för att kompensera för en svinkall vår genom att höja temperaturen med typ 15 grader från ingenstans. Ingen acklimatisering här inte!

Slutresultat blev således 1:38:24 vilket gav en 353:e plats bland 14 540 damer och en 195:e plats i min åldersgrupp (D17) av 6209 målgångar. Dessutom en total placering på 4205, vilket sett i ljuset av över 60 000 anmälda (vet i nuläget inte hur många som genomförde) inte är fy skam. Känns som en bra start på säsongen! Bör även ha kvalat upp ännu en startgrupp till nästa år, så skulle aldrig drömma om att inte anmäla mig…

Mallis, svensk vårsol och ljus vid horisonten..

Som de flesta nog noterat så har det varit ganska sparsmakat (=total stiltje) när det kommer till inlägg på bloggen de senaste veckorna. Finns flera orsaker till det, men den största är väl egentligen att jag upplevde februari och mars som ganska tunga månader. Jobbet var slitigt – eller ja, i ärlighetens namn hade jobbet varit riktigt slitigt sedan oktober, men det kulminerade liksom efter att man jobbat skiten ur sig på akuten non-stop i 6 månader utan semester. Lär väl inte ha undgått någon som inte legat i koma hur arbetssituationen och belastningen sett ut på alla landets sjukhus det senaste året. Katastrofläge är ju snart bara förnamnet.. Hade en mindre krisreaktion nån gång i februari. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag inte kunde tvinga fram en vårdplats på avdelningen till en dödssjuk 95-årig man som istället fick ligga mitt på akuten i flera timmar. Kände mig så maktlös och totalt utmattad – så illa att jag faktiskt fick stanna hemma en dag från jobbet för jag orkade knappt gå ur sängen. Det hämtade sig väl något sånär efter det – speciellt framåt slutet av mars när jag började jobba på de vanliga vårdavdelningar och kunde se fram emot 3 månader med lugnare arbetssituation. Men det var en varningsklocka som fick mig att inse att så länge situationen ser ut som den gör på våra sjukhus lär jag inte orka arbeta 100% på akuten fram till pension. Det är antingen reducerad arbetstid eller kombinationstjänst som kommer vara alternativen så snart jag är färdig specialist. Oftast brukar träningen vara det som håller humöret uppe och får mig att orka med jobbet, men när det var som värst på jobbet och jag kände att jag helt förlorat kontrollen över min arbetssituation så började det kännas tungt även med att ha träningen styrd av någon annan. Var väl kanske vad man kan förvänta när man tränat för en coach i 1,5 år och inte styrt vare sig arbetstider eller fritid själv på mycket länge. Blir ju på sätt och vis som att man har 2 jobb och oavsett hur roliga man tycker att de jobben är så antar jag att det är naturligt att man blir ”mätt” i perioder. Blev ju inte bättre av att träningsschemat var helt osynkat med vädret så de mycket få dagar som kom med sol och vettigt väder så hade jag allt annat än distanscykling på programmet – den låg som oftast de dagar det hällregnande eller snöade. Summa summarum så kändes allt ganska tradigt ett tag och jag behövde lite ett break från allt ”extra” inklusive bloggande. Men som tur är varar ju inget för evigt..

För sedan kom de första riktiga vårdagarna, det blev lugnare på jobbet, jag tog mig friheter att ändra lite i träningsprogrammet så jag fick köra lite mer efter lust och önskemål, jag fick lite mer kvalitetstid med sambon och sedan var jag på banan igen. Under påskveckan var det dessutom dags för den efterlängtade träningsresan till Mallis. Vi var 12 stycken från klubben som var iväg. Flera var där förra året (eller hade varit där tidigare), men för mig var det första gången.

Vi hade GRYM tur med vädret och hade strålande sol och värme varenda dag. Såg ett par moln sista dagen, men annars var vädret helt perfekt. Fokus var på cyklingen – fick ihop hela 700 km och nästan 30 h cykling. Dessutom blev det 5 h simning och ett kort löppass.

Två av veckans stora höjdpunkter var såklart att få cykla Sa Calobra och Puig Major. Fantastisk upplevelse att kunna köra nästan en halvtimme bara utför. Tuffa stigningar uppför såklart – men vilka fantastiska vyer! Tiden går ju ganska mycket snabbare när man har sådan utsikt än när man sitter på trainern och glor in i väggen under sina intervallpass! 😉

En av dagarna tog vi också med cyklarna på en buss som körde oss till Andratx norr om Palma. Sedan följde en fantastiskt fin cykeltur längs med norra delen av ön – inkl Puig Major på vägen hem.

Simningen blev mycket fokus på teknik. Var länge sedan någon kollade på mig när jag simmade (tyvärr) och alla ”välmenande” kommentarer som jag fått av en massa okända människor har dessvärre gjort att jag fokuserat på helt fel saker i bassängen de senaste månaderna och istället tappat en del vad avser vattenläge. Att se sig själv efter filmningen den första dagen på Mallis var väl ingen jätterolig upplevelse om man säger så… Men, med rätt teknikövningar blev utvecklingen under veckan desto bättre och tre dagar senare hade jag bättre vattenläge utan dolme än jag hade med dolme den första dagen – och det var ju till gengäld ganska mycket roligare att se! Nu gäller det bara att fortsätta nöta teknik och tänka teknik på varenda längd man simmar. Inget mer slappande i bassängen – och inget mer lyssnande på råd från folk som inte känner mig och som jag vet vet vad de pratar om!

Kom hem igen med en frisk och hel kropp – och framförallt välmående i själen och i ett fantastiskt humör efter en vecka med sol, underbart sällskap och total kontroll över min egen tid. Var precis vad jag behövde! Och någon vecka efter hemkomst började ju vårvärmen komma även här hemma. Långsamt, men ändå… Denna veckan har bjudit på både premiär på tempohojen och premiär med kortbyxor på cykeln i Sverige. Har fått chansen att verkligen testa min nya sittposition på tempon och min nya tempohjälm. Sitter SÅ mycket bättre på cykeln nu, och även om positionen är mycket mer aggressiv (har sänkt styret med typ 10 cm minst – fick ta till en ställbar styrstam som jag satt på -60 grader då det inte fanns utrymme att sänka mer framtill) så får jag mindre ont i nacken nu än tidigare. Orkar också ligga i tempoposition i +4 h utan att vara ur mer än enstaka gånger, så borde inte bli ett problem på tävlingen. Hjälmen känns också fantastiskt bra. Välventilerad för att vara en tempohjälm, perfekt passform, lätt att få på sig, väldigt bra akustik tack vare det stora visiret, bra synskärpa i visiret och visiret sitter där det skall även om man drar i det (starka magneter med andra ord). Skall bara vänja mig vid att jag INTE kan klia mig i panna osv med hjämen på.. Vet inte hur många gånger jag försökte på den första rundan och upptäckte att jag ju hade ett stort visir som satt i vägen..

De bilderna får avsluta dagens inlägg. Cykling på tempocykel i hög fart i vårsol och på fina landsvägar tillsammans med den man älskar mest. Livet när det är som bäst helt enkelt!

Mycket upp och lite ner…

Ja, som titeln avslöjar har det väl varit lite upp och ner sedan årsskiftet. Mest upp trots allt, men allt kan ju inte gå som på räls för jämnan. Då mister man ju helt känslan för när något går bra. Resultatmässigt har det egentligen mest gått fint och enligt plan för träningspassen har faktiskt gått riktigt, riktigt bra och det har funnits många höjdpunkter. Rent motivationsmässigt har det däremot varit lite berg och dalbana.

Januari kändes stark och stabil. Cashade in 59 timmars effektiv träning och kroppen kändes toppen. Körde på rejält de första 3 veckorna i det nya året med omkring 15-16 timmars träning/vecka. Snittade omkring 4-5 h på mina lediga onsdagar och sedan 3-4 h per dag under helgen, plus lite på jobbdagarna, samt en vilodag per vecka. Körde 3-4 tuffa intervallpass per vecka (1 i simning, 1 i löpning och 1-2 cykelintervallpass). Samtliga pass kändes stabila. Höll förväntade tider och snitteffekter och kroppen jobbade på bra. Kände mig självfallet lite nedtränad, men under inga omständigheter sjuk, skadad eller sliten. Även distanspassen gick bra. Magnus har lagt in enormt mycket löptid nu under vintern och det har verkligen gett resultat. Sedan årsskiftet har löpvolymen legat omkring 50-60 km/vecka och min bekväma distansfart och gått från omkring 5:35 fart till stabil 5:15 fart. Även löpintervallerna går snabbare. På tusingarna springer jag nu omkring 4:05-4:10/km istället för 4:15-4:20. Likaså på 2000m intervallerna har jag kapat. Simningen har känts stabil även om jag inte känner samma förbättring som på löpningen. Har inte heller lagt lika mycket tid där utan det har blivit omkring 2×90 min/vecka fördelat på ett tröskelpass och ett pass med fokus på distans. På cykeln känns det också som om jag blivit starkare. Känner dock att det är svårare att utvärdera än löpningen då jag under januari endast cyklat distanspass ute på crossen med feta dubbdäck och utan effektmätare. Trots kyla och vintermörker bjöd januari på många fina utedass både i löpspåren och på cykeln. Söndagarnas distanscykelpass med sambon blev rätt snabbt veckans andra höjdpunkt tillsammans med mina lediga träningsonsdagar.

Lite lugnare v4 med omkring 8 h och sedan startade jag ännu en tuff fyraveckors period v5. Passerade månadsskiftet och gick in i februari med humöret på topp. Liten utrustning i form av en efterlängtat tempohjälm – den nya Giro Aerohead – gjorde ju inte saken sämre direkt.. Fick mig ju att längta ännu mer efter sopade, grusfria vägar och tempocykling ute!

Vecka 5 avlöpte utan problem, men sedan hände något. Plötsligt kändes det som att all löpning stod mig upp i halsen. På 12 dagar hade jag 7 löppass och sprang omkring 90 km totalt. Samtidigt kortades cyklingen ner från 2 distanspass + 1 intervallpass till 1 distanspass + 1 intervallpass just som vädret blev bättre och cyklingen var som roligast. För cyklingen har verkligen känts så grymt rolig det senaste! Ju bättre cyklist man blir desto roligare blir det… Sedan råkade Magnus omedvetet flytta mitt enda cyeldistanspass från söndag till lördag, vilket skulle tagit ifrån mig det enda pass i veckan som jag kör tillsammans med Kristoffer. Det fick mig faktiskt att sitta och grina i soffan hemma. Snacka om i-landsproblem och att tvingas inse att vissa saker känns viktiga för en även om det är barnsligt… Som tur var tog det Magnus ungefär 5 minter att inse att det var smartast att flytta passen tillbaka till söndagarna… Träningen rullade på en vecka till och jag fick bland annat till ett riktigt bra distanspass i löpningen med 21 km i 5:15 fart. Sedan kom vårsolen och värmen! Enligt prognosen väntade 10 dagar med sol och plusgrader – och bara ett enda cykelpass ute under den tiden. Och vad hände? Jo, jag satt i princip och grinade som en liten barnunge igen för att jag var så besviken.. SUCK! Var plötsligt så frustrerad över att inte kunna spontanändra träningen efter tycke och känsla. Inte blev det bättre av att Kristoffer drog ut på tre 3-4 h distanspass under de första 4 dagarna med fint väder. Ok, att jag var med ute på det ena, men ändå.. Dessutom kände jag mig lite stressad av att Frankfurt IM ligger 6 veckor tidigare än Köpenhamns IM, vilket ger kortare cykelsäsong innan tävling. Ser mig (numera oberättigat) ibland fortsatt som en något svag cyklist, fast jag ju inte längre alls är det. Däremot har jag alltid känt mig trygg i löpningen, även om jag skulle kunna bli mycket bättre där. Kände mig iaf rätt omotiverad under några dagar. Till sist fick jag tagit mig i kragen och pratat med Magnus om hur jag kände mig. Känns alltid som att jag klagar så det är en liten tröskel jag skall över varje gång jag vill ändra på något i träningen. Speciellt då jag märker att hans plan ju fungerar och jag vet att han verkligen ser till att jag utvecklas maximalt. Men om träningsglädjen försvinner så spelar det ingen roll hur bra jag blir! I sista ändan är det trots allt resan mot målet som är allra viktigast. Och når man inte sina högt satta mål är det i alla fall något lättare att acceptera om man haft skoj på vägen dit. Har resan inte varit rolig skulle det kännas fruktansvärt att sedan missa målet också. Som tur är håller Magnus ju med så framöver blir det lite mera distanscykling – inkl cykling med sambon på söndagarna – och veckomängden ser ut att öka upp mot 17 h/vecka. Gissa vem som nu är glad som ett barn på julafton?? Herregud, folk som inte tränar och älskar triathlon lär väl tro att man är schizofren när de läser detta… Men det hjälps liksom inte – triathlon är helt enkelt något av det roligaste som finns och det betyder så ofattbart mycket för mig.

Inte blev humöret sämre av dagens träning heller! En perfekt onsdag med strålande sol på klarblå himmel och närmare +6 grader.. Hur ofta får man det i februari? Och på sin lediga dag? Fick till ett riktigt bra simpass på morgonen. Sedan ett 75 min intervallpass på trainern som var riktigt tufft (5 x (4 min strax under tröskel – 1 min på 110% av tröskel – 2 min på 95% av tröskel – 2 min trampvila)), 75 min cykling ute i solen, yoga i solen på altanen i 15 graders värme och till sist ett riktigt bra löpdistanspass på 16 km. Känns som att man hittat sig själv igen! Hoppas bara att det fortsätter på samma spår ett tag nu.  Sitter annars i dagarna mellan jobb och träning och följer grymma klubbkamraterna Eric Olsson och David Thylén som kör 5 ironman på 5 dagar här i ormrådet för att samla in pengar till välgörenhetsorganisationen Hand-i-Hand. Grymt imponerande!!